PIC: Et in Arcadia Ego, Part 1. Hem till Coppernicusstationen. Och den annalkande undergången.

Okej, det här var mörkt. Sojis återkomst hem till de syntetiska livsformernas vagga präglades inte av en massa mysiga kramar, ryggdunk och snack om hur det var på den gamla, goda tiden. Tvärtom. Att hon kom hem var snarare det första steget mot mänsklighetens utplåning. Eller om det var allt organiskt liv i galaxen, eventuellt. Det vill säga de syntetiska livsformernas revansch och frigörelse från sina organiska skapare.

Ja, stackars Picard. Han vill bara väl, men frågan är ju nu om allt han uträttat under den här säsongen bara gjort saker och ting värre. Borde han ha stannat hemma och sett på när vindruvorna mognade i stället? Borde han gått i pension, och acceptera att det är för sent för honom att rädda världen ännu en gång (hoppas verkligen inte att Karin Thunberg hittar det här blogginlägget och hävdar att jag är ageist eller något).

Men först och främst måste vi prata om den asfeta starten på det här avsnittet. Färden genom den där transwarp-snabbfilen genom galaxen. Och sedan, när man kommer fram till planeten där syntarna bor, attacken från den elake romulanen Narek som följt efter dem. Och sedan dimper plötsligt Artefakten, vad vi trodde var en icke-fungerande borgkub, ner genom en annan transwarpförbindelse. Varpå allt det här toppas med attacken från rymndorkidéerna. Hur snyggt kan ett planetärt skydd vara? Dramatiken avslutas med att Picard flippar och börjar prata osammanhängande på La Sirenas brygga, i det närmaste medvetslös.

De första minuterna av det här avsnittet var definitivt 10/10. Jag är lite extra nöjd över att man numera har automatiska säkerhetsbälten i rymdskeppen. Jag tror att jag sett dem tidigare under den här säsongen, och vill gärna påpeka att det är en detalj i gestaltandet av interstellära rymdfärder i Star Trek-serierna som jag verkligen saknat. Det känns jättekonstigt att folk utkämpar slag i rymden sittandes i fåtöljer. Nog borde det väl vara ganska praktiskt med ett litet bälte då och då? När det blir lite skakigt. Eller man attackeras av främmande makt?

Okej, åter till det här avsnittet. Efter den våldsamma starten övergår Et in Arcadia Ego till några stunder av återhämtning och lägesorientering. Alla ombord på La Sirena får veta att Picard har en grej i hjärnan som kan ta livet av honom, typ ganska snart. Det var den som gjorde att han tappade det i början av det här avsnittet. Men Picard vill inte att någon ska tycka synd om honom, och hotar sin crew med stryk om de behandlar honom som en döende man. Gänget från La Sirena återkopplar sedan med Borgkuben, som Seven of Nine och Elnor försöker få funktionsduglig igen efter orkidéattacken. Och sedan traskar man vidare till syntarnas hem.

Här blir allting nästan lite originalseriesurrealistiskt. Eftersom de syntetiska människorna görs i par, så är det här alltså ett besök i en värld full av tvillingar. Tvillingar som spelar spel med varandra, alla upptagna av personen som är deras spegelbild. Lite lagom kitschigt, på något vis – sådär som alla paradis alltid såg ut i originalserien. Och de här syntetiska existenserna leds av ingen mindre än Altan Inigo Soong, sonen till Datas uppfinnare (även denna medlem i familjen Soong spelas förstås av Brent Spiner). Här, på Coppeliusstationen, har han skapat sitt eget syntetiska paradis, med konstgjorda kopior av fjärilar och katten Spot 2. Och så alla hans tvilling-“barn”. Där den skarpaste verkar vara Sutra – systern till Jana som kapten Rios troligtvis kärade ner sig i för många år sedan.

Det är Sutra som kommer på att hon kan mindmelda med doktor Jurati för att själv få en uppfattning om vad det där meddelandet om undergången egentligen handlar om – budskapet som ligger till grund för romulanernas militanta hållning mot syntetiska livsformer. Hur en syntetisk livsform kan genomföra en mindmeld stannar vi inte upp för att fundera mer på här, utan konstaterar bara att den föraning Sutra haft stämmer. Budskapet, som är så kraftfullt att det får vanliga mänskliga varelser att bli suicidala, är inte en varning om de syntetiska livsformernas maktövertagande. Det är ett meddelande som är riktat till syntetiska livsformer, och dechiffrerat av Sutras hjärna är det nu inte fråga om några galna osammanhängande montage, utan budskapet påminner mer om någon form av informationsfilm. En försäkran om att syntetiska livsformer i kris kan kalla på hjälp om de hotas med utrotning av organiska livsformer. Det vill säga, exakt den situation som syntarna på Coppeliusstationen står inför – med mer än 200 romulanska stridsskepp på väg för att utplåna dem alla.

Sutra är så pass besluten om att lösningen på hotet från romulanerna är att be dessa beskyddare av syntetiska livsformer om hjälp. Men för att få med sig alla syntetiska syskon på tåget så ger hon en fängslad Narek möjligheten att fly. Hon till och med låter honom döda en av synteterna: Saga. Allt för att få opinionen att köpa hennes linje. Mordet på Saga blir nu ytterligare ett bevis på hur utsatta och hatade syntarna är, och alltid kommer att vara, i en värld där det finns organiska livsformer. När Picard försöker tala alla tillrätta och övertyga dem om att Federationen kan fixa det här problemet, och att Picard själv är mannen som kan övertala organisationen till detta – ja, då hånar Altan Inigo Soong Picard helt öppet. Picard är ju bara en föredetting. Som fick stå maktlös och se på när Federationen svek romulanerna.

Det är inte bara Picard som kämpar i motvind. Det är något skevt i hela maktbalansen bland de syntetiska varelserna. Varför är Sutra, som borde vara en tidigare årsmodell än Soji, så mycket smartare och ondskefull än alla andra? Varför har Soji och Sutra samma utseende? Och varför får Soji bara tillbaka sina minnen bit för bit – hon verkar aldrig helt och hållet förstå vem hon är och vad som är hennes uppgift. Just det där med uppgiften är jag inte heller helt säker på – var det bara att ta reda på varför romulanerna hatar syntetiska livsformer?

Medan de romulanska stridsskeppen närmar sig syntarnas planet, så sätts Picard i husarrest. Ingen i hans crew, förutom doktor Jurati, är kvar i syntbyn för att förhindra detta – de är fullt sysselsatta med att laga La Sirena. Jurati slipper däremot husarresten, och får fortfarande röra sig fritt i syntarnas lilla koloni. Altan Inigo Soong håller nämligen på att skapa sin egen syntetiska avbild, som han vill kunna kopiera sitt medvetande till. En golem, som man kallar det här (alla som läst showrunnern Michael Chabons bok om Kavalier & Clay vet att han är intresserad av det där begreppet). Och doktor Jurati är den enda som kan hjälpa honom att genomföra det här. Men hos vem ligger doktor Juratis sympatier just nu? Är hon ond eller god? Trogen Picard, romulanerna eller syntarna? Mycket svårt att veta var vi har henne, jag vet bara att jag tycker hemskt illa om Jurati. Att Rios fortfarande verkar vilja kila stadigt med henne är obegriplig.

I det här avsnittet möter vi alltså ytterligare en Soong och hans self made-family. Visst påminner upplägget här ganska mycket om ett gäng avsnitt i Enterprise. De där Altans farfar hade en egen samling barn som han drivit fram från biologiskt förbättrade embryon. Den här Soongen gör något liknande. Men han verkar också rätt ondskefull, det är något hånfullt i nästan allt han säger till Picard. Sättet han betonar “retired” första gången han möter Picard, till exempel. Och det bittra sättet han snackar om Data på, och hur hans farsa verkar ha gillat honom bättre än Altan själv.

Så, vad händer nu i säsongsavslutningen nästa vecka? Well, jag har inte helt gett upp på tankarna på att det är något Control-liknande där ute som är den mystiska kraften som vill skydda syntetiska livsformer. Ett sammantvinnande av Picards och Discoverys plotlines, alltså. Men hur ska man tolka att det finns en federationssymbol mitt i ett androidöga? Och varför pratar Soong om en federation av syntetiska livsformer som ska ersätta den nuvarande organisationen.

Sen finns det folk därute på nätet som är helt övertygade om att Datas onda bror Lore har något med det här att göra. Antitrekker tycker att Picards första säsong är en utdragen remake av I, Mudd, att manusförfattarna är mesiga som inte låter Seven of Nine bli en galen Borgdrottning full ut. Han saknade också en moralisk diskussion i serien och hävdade att manusförfattarna är nihilister. Själv är jag nog mest lite orolig inför det avslutande avsnittet. Att vi inte ska få några svar alls, utan bara en jättestor cliffhanger i väntan på säsong två – som man ju undrar över framtiden för i dessa coronatider.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 9/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 767 tv-avsnitt.

ENT: The Forge, Awakening och Kir’Shara. Mysteriet med bombningen av Jordens ambassad på Vulcan, förföljelsen av syrranniterna och anfallet på andorierna.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ytterligare en tredelad story, och ytterligare ett jättelångt blogginlägg om alla tre på en gång. Handlingen kretsar här från början kring mysteriet om vem som egentligen sprängde Jordens ambassad på Vulcan, och varför. Men deckargåtan blir snart en nyckel till det korrupta politiska livet på Vulcan, och sedan någon form av märklig saga om hur Archer blir en profet mitt i en vulcansk öken. Eller kanske ska man snarare likna honom vid ett kärl åt en riktig profet och läromästare.

Och det är inte bara Archer som genomgår en stor personlig förändring under det här avsnittet. Den vulcanske ambassadören Soval, han som alltid varit så irriterande överlägsen, mästrande och osympatisk, gör en helomvändning redan i det första av de här avsnitten. Alltså, en total personlighetsförändring. Nu agerar han plötsligt som mänsklighetens förtrogne, och läcker så småningom viktig information till både Archer och den andoriska flottan. Det kanske gick lite väl snabbt för att vara riktigt trovärdigt, men någon allierad var man väl tvungen att hitta på inom den vulcanska eliten. Han får i alla fall några repliker som ska förklara både att han gillar mänskligheten, och varför vulcaner samtidigt känner sig hemskt oroliga över dess framsteg.

SOVAL: We had our wars, Admiral, just as humans did. Our planet was devastated, our civilisation nearly destroyed. Logic saved us. But it took almost fifteen hundred years for us to rebuild our world and travel to the stars. You humans did the same in less than a century. There are those on the High Command who wonder what humans would achieve in the century to come, and they don’t like the answer.

De här tre avsnitten ser också till att städa upp lite i historieskrivningen och kanon, nu när den här serien faktiskt närmar sig sitt slut. I och med de här episoderna får vi förklarat för oss hur mind meld gått från att vara en föraktad och i stort sett förbjuden praktik, till den standardprocedur den är senare i tidslinjen. Man ser också till att bota T’Pol från hennes neurologiska sjukdom och upplöser hennes äktenskap. Och så ser man till att det faktiskt finns en grogrund för att bilda en federation lite längre fram i tiden. En organisation där både vulcaner och människor är viktiga grundare och medlemmar. Den här historien innebär troligtvis slutet på humanofobin hos vulcanerna.

The Forge:

Här sätts allt igång. Bomben brakar av och dödar en massa folk inne på Jordens ambassad, bland annat amiral Forrest som ju varit Archers chef i en massa avsnitt. Forrest dör i alla fal som en hjälte, han offrar sig själv för att rädda vulcanen Soval – tanken är väl att det kan vara en av orsakerna till att han är en människokramare i de närmsta avsnitten.

När Reed och Mayweather rotar runt i ruinerna hittar de en odetonerad bomb full med vulcanskt DNA. Allt tyder på att en person kallad T’Pau, som vulcanska högsta rådet klassar som en religiös extremist, har lagt bomben där. Hon är en av syrranniterna, en konservativ grupp som tycker att det moderna Vulcan har börjat avvika för mycket från de läror som en gång nedtecknades av den store läromästaren Surak. (Denna T’Pau är alltså en yngre upplaga av personen med samma namn som sedan dyker upp i originalserien.) Problemet är att de där ursprungliga texterna inte finns kvar någonstans. Därför avfärdas gruppen som en skruvad sekt av många – bland annat de nuvarande ledarna på Vulcan.

Archer och T’Pol ger sig ut på jakt efter T’Pau och de andra skyldiga, som ska finnas någonstans i en ogästvänlig vulcansk öken. Dit hittar de genom en dold karta i en Idic som T’Pol fått av sin morsa, som förresten gått under jorden hon också eftersom hon är en syrranit. Samtidigt övertalas Soval att mindmelda med en medvetslös vakt från ambassaden som kanske sett den skyldige bombaren (och då ska vi ju veta att det där med mindmelding fortfarande inte är accepterat av den politiska eliten på Vulcan så här långt in i storyn). Soval lyckas identifierar bombmannen genom den medvetslöse mannens minnen. Han visar sig vara en av den vulcanske ledaren V’Las hejdukar. Han var visst också syrrannit, drar V’Las snabbt till med, och klarar sig ur den knipan. Samtidigt som det betyder att Archer alltså är på jakt efter fel person i den där öknen. Och det finns inget sätt som Enterprise kan nå honom på.

T’Pol och Archer får hjälp av en syrranitisk pilgrim när en elektrisk sandstorm bryter ut. När pilgrimen får en elchock av en av blixtarna använder han sina sista krafter för att mindmelda med Archer. Den där mannen var visst syrranniternas ledare, och det kan ha varit den store Suraks katra som han överfört till vår käre kapten. Archer är i alla fall förändrad efter den där mindmelden, och hittar plötsligt på ett intiutivt sätt till det läger där syrranniterna håller hus.

Awakening

Mycket action i en storyline som inte rör sig så himla mycket framåt. Soval får sparken från högsta rådet. T’Pau försöker få ut Suraks katra från Archers huvud, men han vill stanna kvar där inne. T’Pol fortsätter envist att förhålla sig mycket kritiskt till både Archers katrabärande och sin morsas religiösa övertygelse.

V’Las, som nu verkar ha full kontroll över det högsta rådet, jagar bort Enterprise från Vulcan. Det gör Soval väldigt orolig, och han – som är ombord på Enterprise – berättar då för Tucker att V’Las nästa steg är att anfalla andorierna genom en överraskningsattack. V’Las har övertygat rådet om att andorierna har utrustat sina skepp med teknik från xindiernas massförstörelsevapen, något som ju inte stämmer. Tucker sätter kurs mot Andoria för att varna sina blå kompisar.

V’Las, som är en flitig despot i det här avsnittet, ger också order om att bomba syrranniternas tillhåll. Han vet inte att det redan är evakuerat. Bara T’Pol och Archer är kvar, de håller på att leta upp det mytomspunna föremålet Kir’Shara – där alla Suraks originaltexter finns. Man hittar den, men när man kommer upp från tunneln hittar man T’Pols morsa döende. Hon har återvänt till lägret eftersom hon var orolig för T’Pol, men skadats under bombningarna. Hon hinner i alla fall säga att hon är stolt över sin dotter innan hon dör.

Kir’Shara

Dags för upplösningen. Tucker och Soval försöker varna andorierna. Och som vanligt när det handlar om andorier så är det Shran som är kontaktperson. Andoriernas tack för varningen är att kidnappa Soval och utsätta honom för tortyr – man tycker att det här låter som en så uppenbar fälla att man är övertygad om att det finns en annan hemlig plan att tvinga ur vulcanenl. Men det går ju inte. Det hela utvecklar sig till ett slag mellan andorierna och vulcanerna – med Enterprise i mitten. Men till sist blåser vulcanerna av sitt anfall. En av de suraste ministrarna har tagit över makten. Allt efter att ha sett en viss helig artefakt.

För Archer har ju satt sig för att ta sig till högsta rådet på Vulcan med sin pyramidliknande textbehållare. På vägen dit hinner T’Pau bota T’Pols neurologiska sjukdom med lite mindmelding. Och när Archer till sist får träffa vulcanernas högsta råd, så är det bara att sätta igång Kir’Shara-pyramidens hologramshow. När V’Las försöker förstöra Kir’Shara får den där ensamme kritiske ministern, Kuvak, till sist nog. Han skjuter ner V’Las och tar kontroll över rådet. Och en tid senare lyckas man få ut Suraks katra ur Archers huvud.

Och i den allra sista scenen får vi reda på vem som står bakom V’Las ondskefulla planer. I alla fall vi som vet att romulaner älskar axelvaddar och rutiga mönster på sina kläder.

Tre actionfyllda avsnitt, där slagsmål, rymdstrider och en och annan sandstorm gör att tempot är rätt högt. Blev ändå lite bekymrad när Archer plötsligt skulle föreställa någon sorts andlig ledare för den vulcanska sekten. Det där greppet fick jag liksom lite nog av under Deep Space Nine när Sisko skulle vara bajoranernas budbärare. Lyckligtvis försvinner den helige profeten ur Archers huvud ganska snabbt.

Tyckte också att det var kul att återse den gamle Falcon Crest-farsan Robert Foxworth, som ju tidigare även varit med i några avsnitt av Deep Space Nine. Men la samtidigt märke till att man använde sig av exakt samma grepp som vanligt när man ska hitta en lösning på en svår knipa – den svagaste länken. För det finns alltid en i varenda skurkgäng som inte gillar sin chef. Och det är alltid hen som ser till att våra hjältar går hela och rena ur varenda avsnitt. Den här gången hette han Kuvak.

Men jag är rätt så nöjd med den här trilogin. Berättandet känns inte lika katastrofalt som vid säsongens början. Och man har ett tydligt fokus på de konflikter och spänningar som finns mellan gamla kända planeter och regimer. Inte så mycket uptäckande och veckans alien, alltså.

Betyg:
The Forge: 7/10.
Awakening: 7/10
Kir’Shara
: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 7, 8 & 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 751 tv-avsnitt.

ENT: Stigma. Det där T’Pol kommer ut som neurologisk vulcan-aids-smittad.

Vad är dealen? T’Pol har fått en neurologisk sjukdom, Pa’nar-syndromet, en följd av att hon blev mind-meld-våldtagen i förra säsongen. Stigmat kring sjukdomen är stort så hon vill hålla sitt tillstånd hemligt. Men sjukdomen fortskrider och hon behöver behandling. När doktor Phlox försöker förhöra sig hos vulcanerna om eventuella botemedel så förstår de ändå snabbt vad som ligger bakom, och T’Pols hemlighet är avslöjad.

Pa’nar-syndromet kan bara överföras genom mind-melds, något som vid den här tiden ansågs vara en “onaturlig aktivitet” på Vulcan. Därför är inte vård eller eller botemedel för syndromet något som vulcanerna prioriterar. Trots att det skulle hjälpa T’Pols sak så vägrar hon berätta att hon fick syndromet genom en mind meld som tvingades på henne. Hon tycker att dubbelmoralen med den typen av medlidande skulle vara för ologisk att palla med.

Men hennes case sätter ändå saker och ting i rullning. Yuris, den yngsta läkaren i den delegation som Phlox varit i kontakt med, smugglar till T’Pol lite medicin, och kommer sedan ut som mind melder under ett möte: “There is no simple definition of intimacy. Those of us capable of mind-melds are no different than you are”. Det är också Yuris som berättar att T’Pol blev mind meldad mot sin vilja.

Stigma är alltså Enterprises stora aids-avsnitt. Allt stämmer ju in. Den skamfulla sjukdomen som prioriterats bort av myndigheter som anser att de som smittats får skylla sig själv. Ja, det är var till och med Star Treks bidrag till en aids-informationskampanj som tv-bolaget Viacom drev. Ganska snyggt utfört tycker jag, utan att bli för plakatigt. Och fick vi kanske här också en förklaring till att T’Pol verkligen sett helt sjuk ut under hela den här säsongen?

Några nya kontakter? Inte vad det talas om, däremot besöker man en stor interstellär läkarkonferens. Men tydligen gör man inte några nya bekantskaper där.

Personlig utveckling: Att T’Pol envist vägrar att avslöja att hon blivit tvingad in i en mind meld visar på en moralisk principfasthet som är imponerande. Hon tycker att stigmat kring sjukdomen är så ologiskt att hon inte vill komma ut som ett “oskyldigt offer”. Å andra sidan blir väl i så fall inget bättre av att hon inte berättar något alls?

Sexytime: Avsnittets b-story är hur Phlox fru Feezal raggar på Tucker. Rätt hårt, till och med. Han är först smickrad, men blir sedan allt mer obekväm. Inte för att han inte är sugen, utan för att han inte vill ligga med, som han uttrycker det, en annan mans kvinna. Phlox är däremot oerhört frisinnad, och tycker tvärtom att Tucker ska ta chansen.

Ordväxlat:

TUCKER: Feezal, I mean, Mrs. Phlox, is a lovely woman, and she’s very smart. She knows more about quantum optics than anyone I’ve ever met.

PHLOX: She is remarkable.

TUCKER: Remarkable, yeah, she sure is.

PHLOX: Was there something else?

TUCKER: Yeah, there is. You got to understand, I’ve been a perfect gentleman. Absolutely nothing’s happened. She’s trying to. She’s, she’s, er, making advances, if you know what I mean?

PHLOX: Sexual advances?

TUCKER: I’m afraid so.

PHLOX: Has she offered to give you a rose petal bath?

TUCKER: No, no, no. Nothing like that.

PHLOX: Oh, any man would be a fool to ignore the romantic overtures of a healthy Denobulan woman. Don’t you find her attractive?

TUCKER: Sure. I mean, no, she’s your wife.

PHLOX: What does that have to do with it?

TUCKER: She’s your wife?

PHLOX: Oh, nonsense. Nonsense. You’re too concerned with human morality. I thought you wanted to learn about new cultures. Isn’t that why you joined Starfleet?

TUCKER: Why, of course it is. But I was brought up believing you don’t play around with another man’s wife. I don’t think I’m ever going to change my mind about that.

PHLOX: As you wish. Your loss.

T’Pol vs Mänskligheten: Mänskligheten är inget problem, utan här handlar det snarare om det snäva handlingsutrymmet inom den vulcanska kulturen. På nytt hotar den vulcanska ledningen med att förflyta T’Pol från Enterprise. Något som sedan dras tillbaka när man förstår att hon inte är en “riktigt” mind melder.

Det här kändes precis som… Snyggt utfört “avsnitt med ett budskap”. Och samtidigt som vi kan förfasa oss över hur stelbent och konservativ vulcanerna är så framstår mänskligheten som pryd och trångsint när Tucker inte fixar att Phlox fru stöter på honom.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 701 tv-avsnitt.

ENT: Fusion. Det med de frivola vulcanerna och dejtrejpmindmeldingen.

Vad är dealen? 

Ytterligare ett avsnitt med lite mindre action, och lite mer tankegods. Till min förtjusning. Här stöter Enterprise på ett skepp med vulcanska utbrytare. De tror inte på den vulcanska dogmen att känslor måste tryckas undan till varje pris, utan försöker snarare lära sig att hantera ilskan, destruktiviteten….och åtrån.

Den här utbrytargruppen kallas för V’tosh ka’tur – vulcaner utan logik. Själv tycker de sig snarare vara rebeller som utmanar den vulcanska normen, och hävdar att de strikta reglerna om vulcaner och känslor är vanföreställningar. Med lite sunt förnuft kan man både njuta och vara kontrollerad, är tesen. Det här innebär bland annat att man gärna käkar kött, och inte har något alls emot att ligga med kortare intervaller än var sjunde år.

Den ganska heta vulcanen Tolaris i den här rebellgruppen verkar gärna vilja värva T’Pol till sin sak. Något som eventuellt har att göra med att det bara finns snubbar på hans rymdskepp. Han övertalar T’Pol att hoppa över meditationen en natt – varpå hon drömmer intensiva sexdrömmar. Nästa gång de ses övertalar han henne att testa en mind meld med honom – en företeelse som tydligen inte är allmänt känd bland vulcaner vid den här tiden (äntligen börjar man göra lite tvärsäkra prequelutvikningar i den här serien). Men den där mindmelden utvecklas snart till en mental daterape, och det är med sina sista krafter som T’Pol lyckas avsluta den.

Archer, som blivit allt mer svartsjuk på att T’Pol hänger med Tolaris, blir förstås mäkta förtvivlad över det som hänt henne. För att bevisa hur lite kontroll “vulcaner utan logik” faktiskt har över sina känslor så provocerar Archer Tolaris. Efter att vulcanen typ kastat Jon som en liten vante över hans ready room så ger Archer order om att de livsnjutande vulcanerna måste lämna Enterprise på stört.

En liten b-handling finns här också. Det är teknikern Kov som via Archer får ett meddelande från sin döende far. De har brutit kontakten med varandra, men nu vill farsan prata en sista gång. Efter lite bearbetning från Archer (och en jättekonstig historia som Tucker berättar om en gång när han var liten och inte vågade bjuda upp en tjej på en dans), så bestämmer sig Kov att till sist för att ringa upp sin farsa. Fast då var han visst inte särskilt döende längre. så lite antiklimax på den storyn.

Några nya kontakter? Glada vulcaner. Sådana har vi varken sett förr eller senare.

Vårdslöst beteende? T’Pol erkänner att hon under sin tid på Jorden dragit ut på San Fransiscos gator efter läggdags och lyssnat på jazzmusik. Thrilling!

Personlig utveckling: Det här är T’Pols avsnitt. Det klassiska temat om vulcanernas kamp mellan logiken och känslorna får en ny twist här. T’Pol är helt uppenbart en smula trött på sin egen likgiltighet och är okarakteristiskt sugen på att testa nya grejor. Kanske har hon bara saknat lite vulcanskt häng.

Matvanor: Vulcaner som äter kött och vill ha kockens recept på chicken marsala. För bra för att vara sant!

Sexytime:  Det räcker alltså med en kväll utan meditation för att T’Pol ska börja drömma febriga sexdrömmar. Dessutom ackompanjerade med stökig saxofonbaserad jazz – det ser och låter alltså exakt som de amerikanska mjukporrfilmerna som visades i SVT efter Fräcka fredag (eller om det var på TV 1000). Musiken är dock etablerad i storyn eftersom drömmen klipper mellan sängscener med Tupol och upplevelser från en jazzklubb på Jorden.

Och objektet för T’Pols åtrå är förstås Tolaris, den hete vulcanen som försöker värva henne. Det slår mig när jag ser det här att den vulcanska kvinnans parningscykel är mycket oklar. Snubbarnas kättja har vi sett i både originalserien och Voyager. Men hur ser den kvinnliga motsvarigheten ut?

Eftersom jag är lite intresserad av vem på Enterprise som är mest kär i T’Pol så noterar jag att Archer är svartsjuk på att hon hänger för mycket med Tolaris. Samtidigt som det är Tucker som försiktigt hör sig för hos besökarna om hur ofta som vulcaner egentligen ligger med varandra.

Men även vulcanerna är intresserade av hur människor fungerar:

Ordväxlat:

KOV: Is it true you mate year-round, with any of them you choose?
TUCKER: You haven’t been around humans too much, have you?
KOV: You’re the first we’ve met, but I’ve heard a lot of stories. Your people indulge their passions. Do you really eat six meals a day?
TUCKER: More like three.
KOV: And what about sleep? I understand you spend more than half the day in bed.
TUCKER: Eight hours. We sleep for eight hours. In my case, about six. When we’re through here maybe we can get a bite to eat. I might be able to clear up some of your misconceptions.
KOV: I’d like that, Commander.
TUCKER: Call me Trip.

T’Pol vs Mänskligheten: Borta bra men hemma värst. Visst är människor jobbiga och luktar illa, men de försöker i alla fall inte tvinga en till att låta ens minne och sinne smälta samman med dem.

Det här kändes precis som… 
Vulcaner som brottas mellan logik och känslor har vi sett förr. Det är ett av Star Treks klassiska teman, faktiskt. Men hela idén med en utbrytargrupp av vulcanska livsnjutare känns kul, och T’Pol är faktiskt ovanligt sympatisk när hon för en gångs skull väljer att lämna regelverket för att få ha lite skoj. Att skippa meditationen en kväll måste vara lite som att testa att knarka för T’Pol. Och precis lika skadligt.

Intressant att den känsla som verkar mest undertryckt hos T’Pol är sexualiteten. En våt dröm är en mardröm, ungefär. Men drömscenerna där hon struttar runt på väg till jazzklubben är väldigt stylish. Synd att hon inte får ha så fina kläder ombord på Enterprise. DET hade varit något.

Andra avsnittet i rad med en drömscen, förresrten. Har de kommit på något nytt fiffigt när de manusspånat, tro. .

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 679 tv-avsnitt.

VOY: Repression. Det där Tuvok hypnotiserar fram en maquiskupp.

Äntligen får filmarvet sin rättmätiga plats i Star Trek-universumet. Precis som när det gällde tv-nostalgin, bilnostalgin och Blixt Gordon-nostalgin så är det Tom Paris som är den drivande i frågan. Den här gången har han konstruerat ett holodäcksscenario som återskapar en gammal mysig biograf. Och som grädden på moset bjuder han in B’Elanna till en riktig kultfilmskväll – uppföljaren till Monstret i svarta lagunen: Revenge of the Creature! I 3D!!

Det där utgör höjdpunkten i Repression för min del, förutom några scener där man lånat in b-skräckisens stilgrepp och som därför blir extra mysrysiga. Handlingen går nämligen ut på att Voyager plågas av en mystisk farsot. En efter en hittas besättningsmän försatta i koma, och alla tillhör den gamla maquisbesättningen. Successivt hamnar mer och mer av fokuset i berättelsen på Tuvok, som är den som försöker lösa gåtan. Under en meditation får han korta minnesfragment från olika överfall på folk i besättningen. När dettas sedan följs av märkliga hallucinationer så inser han att det nog är han själv är den som är orsaken till epidemin av medvetslöshetssjukan. Inte förrän Janeway börjar leda honom genom en andra meditation kommer det fram vem som egentligen ligger bakom.

Visst är det kul med genrehyllningar, men det blir då och då lite problematiskt att storyn i avsnittet på sina ställen är lika krystad som i en b-film. Tuvok har alltså fått ett slags mentala instruktioner av en galen bajoransk frihetskämpe långt innan han hamnade på Voyager. När det nu verkar ha blivit känt att Federationen och Voyager har kontakt så har denne fantatiker, Teero, smugit in en mental trigger i ett av de videobrev som Tuvok fått. Denna order överför Tuvok nu telepatiskt via mindmelds till den gamla maquisbesättningen så att de i sin tur, efter en viss order, lydigt genomför ett myteri ombord.

Det här är ju en väldigt långsiktig plan, eftersom man vid den här tidpunkten uppskattar att det kommer att ta flera år innan Voyager anländer till alfakadranten. Det är också väldigt oklart hur Tuvok till sist lyckas häva Teeros hypnos (räckte det med att Janeway röt till några gånger?). Visst är scenen där Tuvok nästan avrättar Janeway något av en klassiker (det är Chakotay som vill testa Tuvoks lojalitet, men med ett vapen som inte fungerar), men trots det så tappar jag intresset mot slutet av avsnittet. Det känns som om de harvar runt några varv för mycket innan upplösningen äntligen kommer. Det är också alltid lite svårt för mig att engagera mig när skurken är någon som jag inte vet något om och vars motiv jag egentligen inte heller riktigt förstår.

Repression lånar kanske in några drag från b-filmsgenren, men det är ingen helt och hållet utförd homage. Däremot är det tydligt att manusförfattarna och producenterna nu börjat rota runt lite maquisintriglådan en hel del. I och med den nya kontakten med Starfleet så har Maquismedlemmarnas framtida öde på nytt aktualiserats och här finns det lite ny dramatik och nygamla konflikter att ösa ur. Men här blir det, förstås, mest en inbillad konflikt. Hade jag varit Janeway så skulle jag nog ändå bli en smula misstänksam över hur lätt det ändå var att väcka Chakotays Federationshatande sida till liv.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 640 tv-avsnitt.