Lower Decks: Second Contact. En osympatisk början…

När jag först hörde om Lower Decks blev jag VÄLDIGT exalterad. Jag hade ju läst serieskaparen Mike McMahans ytterst sympatiska bok Warped, som utgörs av en rad avsnittssammanfattningar om en påhittad åttonde säsong av The Next Generation. Den där boken (som hade sitt ursprung i en Twitter-feed) gjorde det tydligt att McMahan kunde sina Trek-konventioner både fram- och baklänges, och dessutom visste hur man gör nördhumor bortom torr referensonani. Det i kombination med perspektivet från de lägre däcken på rymdskeppet (som i The Next Generation-avsnittet med samma namn) öppnade upp för en rätt radikal omtolkning av livet i Stjärnflottan.

Men att göra några roliga Twitter-observationer och att skapa en ny tv-serie är förstås inte riktigt samma sak. Och en liten bit in i det första avsnittet av den här serien inser jag att det här inte riktigt är den gag-fest jag väntat mig – inte riktigt Star Treks all in-svar på Rick & Morty eller Family Guy – utan snarare en lite snällare variant. Här har man faktiskt tänkt sig att bygga riktiga karaktärer, samtidigt som skämten med Star Trek-historien känns rätt artiga. Okej, zombie-epidemin i det här avsnittet var i och för sig ganska gränslös. Men den enda av rollfigurerna jag egentligen brydde mig om var skeppsläkaren, T’Ana. Ändå rätt rart att man åtminstone följer den inofficiella regeln om att skeppsläkaren ska vara en av seriens mest fascinerande figurer.

Den största (och första) besvikelsen med den här serien var nog ändå vinjetten. En lätt parodi på de tråkigaste av Star Trek-öppningar, med halvroliga lustifikationer om ett skepp som tar sig ur problematiska situationer på ett rätt ovärdigt sätt. Men kanske ändå en miss att den nästan är lika trist som en del av sina föregångare?

Sedan blev jag lite förvirrad av huvudpersonerna. Den rebelliska Becket Mariner var en rätt irriterande bekantskap, tyckte jag. Skrikig, jobbig, manipulativ och med ett omotiverat gott självförtroende. Den andra huvudpersonen, Brad Boimler, är hennes motsats. En mesig paragrafryttare som verkar helt humorlös. Det blir lite enahanda när samtliga på bryggan också är rätt dryga, även om deras ointresse för fotfolket förstås ligger i linje med den här seriens röda tråd.

Jag blev också lite förvirrad av själva anslaget i serien. Det var liksom varken tillräckligt Star Trek-nördigt eller särskilt generöst och inbjudande för Trek-noobs. (Ett tredje alternativ kan eventuellt vara att det var så nördig att jag inte riktigt förstod allt). Och, eftersom jag tydligen är på ett riktigt en-nots-surt humör just nu, så tyckte jag till och med att det var lite för MYCKET action i det här avsnittet för att det skulle vara riktigt Trekkigt. Både ett zombieutbrott och en växtätande jättespindel som försöker suga ut näring ur Boimler? Alldeles för häftigt för att vara besläktat med old school-versionen av det här konceptet. Å andra sidan ger förstås animationen en större möjlighet att bara ösa på med effekter, monster och dramatik. Gud, försökte jag nyss alltså driva tesen att Lower Decks är en dålig serie på grund av att b-handlingen inte var tillräckligt tråkig? Det finns tydligen ingen måtta på min magsurhet idag.

Fast. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag förstås redan fräst igenom hela den första säsongen av den här serien. Jag VET att det blir bättre så småningom, och att många av de saker jag retade mig på när jag såg premiäravsnittet utvecklas till seriens styrkor. Så småningom. Men som startavsnitt är det här en rätt jobbig upplevelse. Och när jag sett det första gången var jag mer eller mindre övertygad om att det här med att Star Trek ska yngla av sig till en miljard nya tv-serier var en helt igenom urusel idé.

Betyg: 4/10.

Det här är avsnitt 1/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 787 tv-avsnitt. Och lite mer.

Star Trek-litteratur: Warped – om den aldrig sända åttonde säsongen av The Next Generation.

warped

Det har knappast funnits någon tid för abstinens efter det där allra sista avsnittet av The Next Generation. Om bara några blogginlägg är det dags för mig att se den allra förstaTNG-långfilmen. och fram tills dess har jag kunnat hålla mig sysselsatt genom att sträckläsa den åttonde säsongen av serien i bokform, Jag pratar om Warped, en kärleksfull men också ganska elak drift med hela The Next Generation-konceptet. Boken är utformad som en guide till en påhittad åttonde säsong, och listar 26 avsnitt med samma upplägg som finns i companionböcker och på sajter på nätet: En kort sammanfattning av handlingen i avsnittet, en listning av några minnesvärda citat och till sist en uppräkning av olika misstag och struligheter som gjordes vid inspelningen (även om det i det här fallet ju aldrig gjordes någon inspelning, men ändå).

warped dataBoken började som ett twitterkonto (@TNG_S8) skapat av Star Trek-nörden och komediförfattaren Mike McMahan, som bland annat arbetat med den animerade tv-serien Rick & Morty. Han förklarar själv i boken hur han är den typen av fan som gillar  b-handlingarna i avsnitten mest. Alltså inte den stora viktiga huvudintrigen, utan den där lite fjantiga handlingen som händer liksom lite i bakgrunden. Ett av de bästa exemplen är väl avsnittet där Data funderade på att anlägga skägg.

Tänk ändå om man ändå hade fått ha McMahan sidan om sig i tv-soffan när man kämpade sig igenom de sju säsongerna. En sån som man kan himla med ögonen ihop med när avsnitten börjar flippa ut och bli lite corny – samtidigt som bägge vet att det är just det här lite töntiga som vi egentligen gillar bäst.

warped rikerMcMahan komponerar sina egna avsnitt som en slags blandning mellan Star Trek och Liftarens guide till galaxen. Och det märks att han har några favoritämnen. Boken domineras av handlingar om:

1. Data och Geordi som skeppets två nördiga barnrumpor ( mest av allt påminner de om Troy & Abed i Community, faktiskt).

2 Intriger som på olika sätt handlar om Rikers sexappeal (som när de aggressiva kolibrierna på planeten Laap Ri alla blir kära i honom och täcker hela hans kropp för att komma nära någon som är så macho och attraktiv).

3. Något där Wesley Crusher gör bort sig eller försöker berätta för alla om sin tillvaro som en energiform (ja, McMahan väljer att skriva tillbaka Crusher i serien igen. Hur ska man kunna göra komedi av Star Trek utan honom?).

4. Handlingar där Picard på något sätt fastnar i turbohissen (i alla fall fram tills dess att Picard reser tillbaka i tiden och ser till att hissar på rymdskepp aldrig uppfinns, i stället har man trappor ombord på Enterprise i fortsättningen).

warped troiJag är väldigt förtjust i den här boken, satt och flabbade rakt ut ibland. McMahan lyckas liksom både beskriva avsnitt som man faktiskt verkligen skulle vilja se, och samtidigt kärleksfullt driva med seriens många svagheter. Bland mina påhittade favoritavsnitt finns till exempel Rikerworld, där Riker råkar lämna lite dna på en kapsel som landar på en planet där tiden ibland går extremt snabbt. Det betyder att man från Enterprise snart kan observera hur planeten utvecklat liv, men där alla livsformer på alla nivåer utgår från Riker. Givetvis skakas även den här planeten av konflikter och stridigheter, i det här fallet mellan RIker-humanoider utan skägg och med skägg. En annan darling är Barclay’s Day, en variant på Groundhog Day där Q försöker ta reda på om den misslyckade och otursförföljde Barclay kan ta sig igenom en hel dag på Enterprise utan att ta livet av sig själv eller andra. Eller varöfr inte Lowest deck, där vi för första gången får möta den verkliga underklassen ombord på Enterprise.

McMahans storylines är ju helt bisarra, men det roliga är att han trots det hamnar väldigt nära saker som faktiskt hänt i serien  (som när en av hissarna på Enterprise utvecklar ett eget medvetande, det avsnittet har vi ju nästan sett). McMahan är en nörd som verkligen kan sitt ämne, men som samtidigt har humor nog att skratta åt hela fenomenet. Nu skulle jag bara behöva en likadan bok om Deep Space Nine för att hålla mig flytande de närmsta åren.

Tack för tipset, LDL!

Betyg: 10/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 330 tv-avsnitt. Och så några böcker och dokumentärer på det dårå.