ENT: Demons och Terra Prime. Det med Jordnationalisterna och Vulcanmänniskobabyn.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu ett tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag är nästan lite vimmelkantig. Är SÅ NÄRA SLUTET PÅ DET HÄR PROJEKTET NU! Men helt ifatt är jag förstås inte, irriterande nog. Att skriva de här resterande blogginläggen känns lite som att ta de där sista simtagen i en bassäng när man är dödstrött. Man tycker att man är så nära slutet på banan, och inbillar sig att varje simtag är det sista som behövs för att man ska kunna flytglida ända in i kaklet. Men så är man ändå inte riktigt, riktigt framme utan måste ta ett simtag till. Och så ytterligare ett. Här, mot slutet av Enterprise-bassängen drämmer seriens upphovspersoner dessutom till med seriens mest politiska avsnitt. Och de kretsar kring ett ämne som knappast blivit mindre aktuellt med åren.

I Demons och Terra Prime får vi nämligen möta de som inte gillar tankarna kring att bilda en Federation med andra planeter, utan i stället oroar sig för mänsklighetens och Jordens status i en sådan framtid. Militanta Jord-nationalister, helt enkelt, beredda att ta till våld för att uppnå sina mål. Här organiserade under namnet Terra Prime och ledda av John Paxton. Han har dragit in en på sin gruvanläggning på Månen, och verkar spendera stora delar av sin förmägenhet till att driva sin “Jorden åt Jordlingar”-kampanj. Och han verkar vara en del av en längre tradition. I en scen sitter han och diggar något gammalt tal av någon som heter Phillip Green, en kontroversiell person som bland annat drev rätten till frivilliga självmord för de som var strålskadade efter The Eugenics War.

Samtidigt som Jorden är värd för ett stort interplanetariskt möte – där man hoppas skriva ett historiskt handelsavtal som i sin tur skulle kunna vara början på en Federationsliknande allians – så lanserar Paxton sin motoffensiv. Som en del av sin kampanj har han på genetisk väg tagit fram en baby genom lagrade prover av T’Pols och Tuckers DNA. Den här babyn är tänkt att vara det konkreta skräckexemplet på hur en kommande framtid på Jorden skulle kunna se ut. Själv tycker jag att det är supergulligt med en liten baby med vulcanska öron, och förstår inte riktigt poängen med den lilla flickan som posterboy för en annalkande katastrof. SÅ GULLIG JU! En hel del förvirring och drama uppstår dock mellan T’Pol och Tucker på grund av det där barnet – T’Pol har ju inte varit gravid. Först efter ett tag får alla inblandade reda på att barnet är ett resultat av ren provrörsteknik.

Utspelet fungerar förstås också för att locka T’Pol och Tucker till månkolonin. För dit kommer de, och blir nästan genast igenkända och gripna. Ändå extremt naivt att de inte ens trodde sig behöva en förklädnad, utan bara trampade in i gruvan utan att tänka sig för. Den är ju trots allt hemmaplan för personer som troligtvis har deras barn. Man kan ju tänka sig att den typen av skurkar är smarta nog att plugga in utseendet på barnets föräldrar. Men kanske var det här med barnet bara en del av en plan som gick ut på att Paxton behöver Tucker för att finjustera det som sedan ska bli hans supervapen.

I en helt meningslös sidohandling får vi förresten också se hur Mayweather uppvaktas av en före detta flickvän som jobbar som journalist. På Enterprise tror man först att hon är en Terra Prime-agent, men sedan visar det sig att hon faktiskt arbetar för Jordens underrättelsetjänst. Det mest intressanta med den här personen är väl den headsetkamera som hon har när hon filmar sina rep, bara som en liten indikation på hur framtidens journalister arbetar (man kan ju jämföra med journalisten i första avsnittet av Picard, till exempel). Tydligen är det i framtiden helt okej för en journalist att hamna i säng med sitt intervjuoffer, samt – lite mer överraskande – verkar det heller inte strida mot Enterprises säkerhetsreglementen att ha journalister som stannar över natten. Men jag antar att det var Mayweathers tur att få ligga lite i den här serien, och inte så många avsnitt kvar att få in det på. Det finns även en liten sväng om Sektion 31 i det här avsnittet, men även det kändes rätt poänglöst

Mot slutet av Demons visar det sig att Paxtons gruvanläggning på Månen egentligen är ett enda stort rymdskepp. Med T’Pol, Tucker och deras barn ombord far man iväg till Mars, där man hookar upp sig till ett stort meteoritvapen. På långt avstånd kan man nu skjuta mot mål över hela solsystemet (lite orimligt, jag vet), och om någon får för sig att attackera Paxtons skepp så är det så fiffigt uppkopplat till ett energinät att man då samtidigt tar livet av en hel Marskoloni som ligger intill.

I det nästföljande avsnittet, Terra Prime, sänder Paxton bilder på den lilla vulcanmänniskobabyn över hela Jorden, samt ger samtidigt alla icke-jordbor ett dygn på sig för att lämna planeten. Sker inte det så tänker han bomba bort dem, och han börjar med Stjärnflottans lokaler. Samtidigt demonstrerar andra människor med liknande åsikter utanför ambassader och andra platser där utomjordingar bor på Jorden.

Som vanligt i Enterprise är själva uppbyggnaden av avsnittens konflikter det som är intressantast. Lösningen brukar nästan alltid komma genom ett eller flera slagsmål, samt en eller två doser technobabble. I det här fallet lyckas Archer smyga sig in på Paxtons skepp och slåss lite. När Paxton trots det lyckas få igång sin dödsstråle mot Jorden så har förstås Tucker förskjutit siktet så att den missar San Fransisco, och bara ångar bort lite havsvatten i stället.

Men den sorgliga upplösningen kan ingen ändra på. Den lilla vulcanmänniskobabyn har ett medfött genetiskt fel, och överlever därför inte särskilt länge. De två föräldrarna sörjer barnet de mist, men genom tårarna säger Tucker att det var Paxtons bristfälliga genteknik som åstadkom barnets sjukdomstillstånd. Och att Phlox sagt att det egentligen inte finns något som hindrar att en människa och en vulcan får ett barn tillsammans (något vi i och för sig redan fått bevisat på det där skeppet från det förgångna i förra säsongen).

Det första av de här två avsnitten var intressantast rent tematiskt. Det hade ju också tydliga likheter med vår egen samtid, och den konfliktyta som ofta målas upp mellan globalister och nationalister. Terra Prime-rörelsens argument påminner liksom en hel del om de som man brukar hitta under den där “visa fler svar”-länken längst ner i en twittertråd. Samtidigt bjöd det andra avsnittet på mer dramatik och actionraffel – här fanns såväl en skyttel som maskerades i en kometsvans som sabotage ombord på Enterprise. Plus ett slagsmål mellan Archer och Paxton i syrefattig miljö. Mycket för pengarna, i det som blir de sista två “normala” avsnitten av Enterprise.

Betyg:
Demons 8/10
Terra Prime 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 20 & 21/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 764 tv-avsnitt.

ENT: Dead Stop. Det med rymdskeppsverkstaden som tar betalt i liv.

Vad är dealen? 

En helautomatiserad rymdskeppsverkstad som fixar Enterprises skador på nolltid, och passar på att läka ihop Reeds skadade ben när den ändå håller på – vad skulle kunna gå fel? Tja, som det faktum att verkstaden har en dold post i sin faktura. Den passar i smyg på att sno en person ur varje besättning som lagar sitt skepp på stationen, och ersätter den med en identisk, men död, kopia. Sen använder den sina fångars hjärnor för att förstärka sin egen databas.

Givetvis upptäcker Phlox det här, och fritagningsförsöket av den bortförde Mayweather blir rött rörigt, och slutar faktiskt med att hela verkstaden sprängs i bitar. De andra varelserna som tagits som betalning av verkstadsstationen måste man lämna åt sitt öde – deras hjärnor var för skadade för att man skulle kunna separera dem från verkstadens huvuddator. Lite deppigt slut, alltså. Jag som höll på att återfå mitt förtroende för servicekänsla och hantverskunnande under det här avsnittet.

First contacts?  Man pratar lite med ett tellaritiskt fraktskepp. Det var första gången man hade kontakt med dem, tror jag bestämt. Vem som byggt den där helautomatiska verkstaden är däremot fortfarande en gåta.

Vårdslöst beteende? 

Jag är givetvis emot att en serviceinstans tar betalt i människooffer. Ändå är det något som liksom gör ont i mig när Enterprises besättning sabbar hela rymdstationen och bara lämnar spridda vrakdelar efter sig. Och ska man vara lite petig så är det ju ett faktum att Enterprise inte ens betalade för utförda tjänster, det bränsle man lämnade i betalning var ju i själva verket en bomb. På något sätt inbillar jag mig att man inte kommer undan med obetalda skulder i den här galaxen. Jag föreställer mig nu att den interstellära versionen av Intrum Justitia är på jakt efter Enterprise. Framför allt eftersom avsnittets allra sista bild visar hur rymdstationen är i full färd med att laga sig själv.

Matvanor: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden i galaxen har också en restaurang med fiffiga replikatorer. Tucker smakar på havskatten, och ger ett högt betyg. Sättet som man diskuterar tekniken på indikerar att Enterprises replikatorsystem är primitiva i jämförelse. När kommer avsnittet som förklarar allt kring mathanteringen på Enterprise? Detta är något jag tänker på under varenda avsnitt jag ser.

Sexytime: Lite omotiverad exponering av Mayweathers överkropp är det enda som bjuds i den vägen i det här avsnittet. Dessutom så “dör” han några minuter senare, så kanske snarare någon form av kiss of death här.

Transportörtrubbel: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden har ett fiffigt försvarssystem. Så fort en inkräktare kommer för nära huvuddatorn så transporterar man bort dem. Men inte ut i rymden utan tillbaka till skeppet, där de här hemma. Däremot verkar det räcka att överlista ett sånt försvarssystem för att ta sig hela vägen in i det allra heligaste. Annars hade man inte kunnat få ihop det här avsnittets intrig, förstås. Och som vanligt är det förstås själva fritagandet som är tristast i hela avsnittet.

Det här kändes precis som…
En fortsättning! Enterprise visar här hur man inte har någon ångest alls över att använda sig av en sammanhängande intrig från avsnitt till avsnitt. Enterprise skadas allvarligt i ett avsnitt? Tja, då gör vi väl ett avsnitt om hur man lagar skeppet! Det låter kanske lite mesigt för en modern tv-tittare, men sett i hela flödet av Star Trek-serier är det här i det närmaste revolutionerande i all sin enkelhet.

Det är något med den helautomatiska rymdskeppsverkstaden som får mig att tänka på Douglas Adams. Det behövs liksom bara att man skruvar handlingen en millimeter eller två så är man mitt uppe i ett kapitel av Liftarens guide till galaxen. Tror det är därför jag gillar det här avsnittet, trots att det är ganska ojämnt.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 691 tv-avsnitt .