VOY: Bliss. Det med det falska, men telepatiskt begåvade, maskhålet.

Höll faktiskt på att deppa ihop lite när jag skrev om de två senaste Deep Space Nine-avsnitten här på bloggen. De kändes ju som två riktiga magplask, men kunde det också vara så att jag börjat tröttna på Star Trek? jag har nu nästan bloggat om lika många avsnitt det senaste halvåret som under hela 2018, Men efter Bliss kändes allt mycket bättre, igen. Jag gillade verkligen det här avsnittet, även om det använder sig av en rad välkända och ofta använda grepp (som till exempel en fiende som använder sig av en illusion, fenomenet med en enda besättningsman som inser sanningen, veckans alien som hjälper Voyager ur knipan och Bodysnatcher–feelingen när alla ombord verkar personlighetsförändrade). Just den där känslan av paranoia som finns i Blessed är eventuellt ett av mina favoritteman inom SF. Historier där huvudpersonen frågar sig om den blivit galen, eller om det är alla andra som tappat förståndet – en högst relevant känsla i samtiden.

Under sin färd genom deltakvadranten så råkar Voyager typ snubbla över ett maskhål som verkar dyka upp ur tomma intet. Inte nog med det, utan maskhålet tycks faktiskt utgöra en expressrutt hela vägen till Jorden. Janeway är luttrad vid det här laget, och hennes första reaktion när hela besättningens önskedröm ser ut att kunna bli verklighet är något i stil med “okej, låt oss se vad som egentligen finns där ute”. Fast nästa gång hon dyker upp i avsnittet så har hon helt ändrat attityd. Hon har inte kunnat hitta några mysko grejor eller svagheter med maskhålet. Faktiskt ingen anledning som helst till misstankar, säger hon. Och som om inte maskhålet vore nog för att göra alla ombord jättelyckliga så läcker det igenom meddelande efter meddelande från Federationen till besättningen – alla med outsägligt glada nyheter. Janeways f d kille har till exempel slagit upp förlovningen med sin nya tjej (trots att han faktiskt hade hunnit gifta om sig sist vi hörde från honom), Tuvok återförenas med sin fru och Neelix ska visst få jobb som ambassadör. Och så vidare. Så kul! Eller?

Nja, Seven of Nine har några invändningar, men ingen tycks vilja lyssna på henne. Janeway viftar till exempel bort hennes frågor och ifrågasättanden med att Seven bara är ängslig över hur hon ska passa in på Jorden, och därför vill försena Voyagers ankomst dit. Hyfsat snart därefter kommer det förresten en order genom maskhålet om att Seven snarast bör gå in i någon form av frånkopplat läge, så att inte borger som man visst ska passera på färden genom maskhålet ska upptäcka henne.

Till sist verkar alla som förhäxade ombord, utom Seven, Naomi Wildman och hololäkaren. Men Seven kämpar verkligen i motvind för att samla sina trupper. Ganska snart efter att Seven försökt värva hololäkaren till sin sida så kommer det en order via maskhålet om att han genast måste stängas av. Till sist försöker Seven på egen hand (med visst bistånd från unga fröken Wildman) hejda Voyager från att äntra maskhålet, men hon misslyckas – slagen medvetslös av en em-chock. När hon väcks av Naomi är skeppet redan inuti monstret, och alla andra på skeppet också utslagna – fångade i sina egna personliga önskedrömmar. Vi har nämligen att göra med ett ryndmonster som fångar sina offer genom att snärja dem telepatiskt, och sedan övertygar dem om att allt de någonsin önskat sig av framtiden håller på att förverkligas. Det där får vi veta mer om när Seven upptäcker ett annat skepp inuti den telepatiska varelsen. Där finns Qatai som gjort till sin livsuppgift att ta kål på monstret (ja, det görs givetvis en obligatorisk referens till Moby Dick här).

Det är ingen lätt match att försöka hitta en väg ut ur monstrets mage, och tiden håller på att rinna ut eftersom Voyager börjar lösas upp av varelsens magsyror. Till sist försöker man få monstret att må illa och kräkas ut Voyager i någon form av sur uppstötning. En plan som lyckas på första försöket, konstaterar Seven. Men det visar sig att även hon nu är i varelsens telepatiska våld, och att skeppet fortfarande befinner sig i monstrets magmun. Seven inser att hon blivit lurad, och på andra försöket blir man utspottade på riktigt. Så himla mycket trixande med det där monstret, alltså.

Man kan väl kalla Bliss för en upphottad version av en gammal go’ trope om rymdmonster som sväljer skepp, ett koncept som faktiskt dök upp redan i originalserien. Jag tycker att det är snyggt hur man piffat upp den något trista storylinen om monstret, med den om den hjärntvättade besättningen på Voyager. Däremot lite mer tveksam till varför man blandade in ett barn i den här historien. Visst, det är lite mysigt att man fortsätter att bygga vidare på relationen mellan Seven och Naomi, men inslagen av barnprogramskänsla gör inte det här avsnittet någon tjänst.

Är för övrigt som vanligt djupt chockerad över en detalj i det här avsnittet. Den här gången att Seven kan gå in i Janeways personliga logg genom att bara dra ut en sladd ur ett skåp på väggen. “Hur dåligt är säkerhetstänket på det där skeppet, egentligen? ” frågar jag mig för kanske hundrade gången. Och hur ofta är Seven där inne och läser, det känns som om det där inte var första gången hon lirkade upp säkerhetsrutinerna på det där väldigt handfasta sättet. Det hade jag velat se ett avsnitt om. Single white female på Voyager

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 585 tv-avsnitt.

DIS: Such Sweet Sorrow, del 2. Massor av pangpang och blicken riktad framåt.

Jag blir fortfarande lite överraskad mina reaktioner på helt nya Star Trek-avsnitt. Som under tittandet den här säsongsfinalen, där stresspåslaget var så stort att jag nästan blev apatisk. Så pass uppjagad när allt verkade gå åt helvete för Michael Burnham och de andra att jag var tvungen att ta flera pauser och träna på franska glosor på Duolingo. Och förstås, fick tårar i ögonen av nostalgiöverdosen i avsnittets sista scen. Ska det behöva vara på det här viset?

Om förra avsnittet var av en enda stor uppladdning inför finalen , så är förstås del två av Such Sweet Sorrow mestadels en gigantisk urladdning. Det är helt enkelt dags för den stora sammandrabbningen, i form av ett extremt intensivt slag i rymden. På ena sidan: Sektion 31:s samlade styrkor, numera helt besättningslösa farkoster som leds av den där onda AI:n, som fortsatt att ha Lelands fysiska form. De slåss mot Enterprise och Discovery (samt några väldigt sena förstärkningar som sveper in när allt verkar som mest hopplöst). Kampen handlar fortfarande om den data som finns lagrad på Discovery, den som skulle kunna göra den onda AI:n till härskare över galaxen. Ombord på Disco kämpar man febrilt in i det sista för att rekonstruera en tidsresedräkt åt Michael så hon kan leda Discovery några hundra år in i framtiden, och på det sättet göra informationen oåtkomlig för den aggressiva AI:n.

Minns ni det storslagna i att ett Federationsskepp delade upp sig i två olika delar i ett avsnitt av Voyager häromsistens. Well, Sektion 31:s skepp trumfar det där rätt ordentligt. De ynglar av sig till massor av små stridsplan som bekämpar alla Stjärnflottans skyttlar och stridspoddar. Det gör själva fajten både storslagen och helt oöverskådlig, så efter ett tag blir det mest som ett bakgrundsbrus. Med så många skepp inblandade är det är helt omöjligt att avgöra hur det går i striden, det blir mest ett inferno av blinkande ljus och hundratals laserstrålar och projektiler. Pangpangpangpangpangpangpang etc.

Nu är det hög tid att gå in på en del av höjdpunkterna och frågetecknen i den här säsongsavslutningen.

DOT-7:Jag går ut lite löst med en fundering kring reparationsrobotarna med det poetiska namnet DOT-7 och de gulliga ET-liknande ansiktena som helt plötsligt dyker upp på Enterprise. De är bara med i några sekunder, men kändes mest av allt som ett leksaksfranchise waiting to happen. Jag menar, Star Wars har ju gulliga robotar så det är ju klart att även Star Trek måste ha dem. Men det behövs kanske mer än 15 sekunders exponering för kommersiell framgång?

En öppen tidsloop: Det känns som att jag klagat på tidsresor i snart sagt varenda blogginlägg den senaste tiden. Den märkliga förklaringen till de röda mystiska ljusfenomenen som gavs i Such Sweet Sorrows avslutande del omvände mig inte direkt till ett tidsresefan.

För när det äntligen är dags för Burnham att göra hoppet mot framtiden så strejkar dräkten. Navigationsprogrammet tillåter inte henne att programmera in en destination som ligger framåt i tiden, inte förrän hon rest tillbaka i tiden och placerat ut de röda ljusen som vi ju har sett i de tidigare avsnitten. De som i praktiken lett henne och Discovery hit. Den här tidsparadoxen här är ju bara fånig, tycker jag. Allt som hänt i säsongen hittills har alltså inte hänt ännu. Kalla mig för tidsrelativistiskt begränsad om du vill, men vem kom på idén med ljusen från början? Burnham nu, eller då eller i framtiden. Mycket oklart.

Det resuméliknande segment som görs via inklippta scener under Burnhams tidsresa bakåt i tiden är visserligen snyggt, men känns lite onödigt. Det var ju en lång sammanfattning av läget precis i början av avsnittet. Ska vi behöva kolla på en till nu? De här scenerna hade antagligen fungerat bättre om man klippt ihop del ett och del två till ett enda bamseavsnitt, men nu blev jag bara rastlös. Kom igång med handlingen i stället för att idissla det som hänt, framför allt om de hänt på grund av en skitdåligt ihopsnickrad öppen-tidsloop-idé.

Pike och döden: Det är en lite konstig konversation som pågår i rummet där Pike och Cornwell försöker desarmera en odetonerad torped som fastnat i Enterprise. Har de pratat om hans framtida öde utan att jag sett det (eller har det bara kommit bort i mitt ganska stora Star Trek-intag på sistone)? Hur vet hon hur det är tänkt att Pike ska dö? Eller uttrycker hon bara sig väldigt dramatiskt när hon pratar om att han har andra saker att uträtta innan hans liv är slut? Varför finns det bara en nödstängningsspak till rummets dörr på ena sidan av väggen? Och varför just insidan? Och varför kunde man inte interntransportera Cornwell därifrån när hon stängt dörren?

Visst var det Ash? Förresten, det var bara jag som inte förstod direkt att det var Ash Tyler som enat kelpier och ba’ulier till att tillsammans slåss mot AI:n, va? Jag tänkte jättelänge att det där var en mystisk ledtråd som kommer att avslöjas någon gång under nästa säsong. Får visst för mig att allt är ledtrådar och mysterier nu. Dock skulle det ju ha varit intressant att se hur Tyler lyckades med det där, att ena de två dödsfienderna, sådär på en kafferast. Fullt så framgångskrik har han ju inte varit i sina tidigare strävanden under säsongen.

Star Trek-kanon-räddningen: Spock får fel på sin skyttel, och kan inte som planerat följa med Michael in i framtiden, en ganska enkel lösning på ett av kontinuitetsproblemet som tornat upp sig inför den här säsongsavslutningen. Spock ska ju inte vara i framtiden, han ska ju åka runt med Kirk i Enterprise, och så blir det också nu.

Men hur ska man göra med spordriften, Discovery och Spocks syster Michael Burnham, då? Företeelser som ju inte alls finns med i Star Trek-serierna som ligger efter den här i tidslinjen. Jo, när Michael och Discovery till sist lyckas försvunna bort genom maskhålet så bestämmer sig de som är kvar för att inte berätta sanningen för Stjärnflottan. Deras version när de blir förhörda är i stället att Discovery sprängdes, och alla ombord dog. Dessutom föreslår Spock att man ska minimera alla risker för att något liknande ska hända igen genom att helt enkelt hemligstämpla Discovery, spordriften och Michael Burnham. Inte ens hennes egen familj pratar om henne, berättar han i en voice over. Och så har man på ett hyfsat elegant sätt löst det problemet. Förutsatt att Michael och Discovery stannar på sin plats i framtiden.

Bögkärleken: Vi fick vårt lyckliga slut, och Stamets och Culber är nu bägge på Discovery, så vi får fortsätta att böga med dem i framtiden hoppas jag.

Lelands död: Hade nog förväntat mig något ännu hemskare när AI:ns kropp (vad var det som Georgiou och Nhan kallade den? Köttsäck, AI-korv?) slits isär av magnetism. Medan Georgiou står utanför kammaren och kollar på vad som händer med ett förtjust uttryck i ansiktet. Lite av hennes gamla terranska sadistiska takter kom visst upp till ytan här, inklusive ovanan att försöka vara witty medan hon håller på att slåss. Kanske är det här slutet på den bitvis nästan varma och moderliga stil som hon kört ett tag. Själv sörjer jag Lelands försvinnande, för med honom försvann en stor del av seriens samlade sex appeal.

Enterprise på nya äventyr och andra tankar inför framtiden: Som jag nämnt tidigare i den här bloggen så har det varit förhållandevis lite fokus på Burnham under den här säsongen. Visst, allt har på olika sätt kretsat kring henne, men det är rollfigurer som Spock och kapten Pike som fått utvecklas. Det inser jag fullt ut i det här avsnittets sista scen. Spock har rakat av sig skägget och tagit på sig sin blå uniformströja (Gasp!). Enterprise är berett att ge sig ut på nya äventyr, och jag vill följa med dem! Discovery känns som ett rätt jobbigt ställe, fyllt av dåliga vibbar och jobbiga minnen, medan Enterprise och deras besättning på något märkligt sätt känns oförstörd och fräsch. Jag fick till och med lite spinoff-vibbar av slutet, men antar att det snarare kommer att vara så att vi får följa två skepp och deras besättningar under nästa säsong. Skilda åt med några hundra år då.

Ash Tylers mellanförskap: Med Ash Tyler som ny boss för Sektion 31 så antar jag att den organisationen kommer att lägga en del energi på att försöka få hem hans stora kärlek från framtiden. Men det var också kul att han fick jobbet på grund av sina dubbla perspektiv. Är det ett tydigt mångfaldstänk som vi här ser få genomslag i Stjärnflottans rekrytering? Tyler har gjort sitt mellanförskap till ett vinnande jobbintervjuargument, helt enkelt.

Till sist: Det här var ett maffigt äventyr, med så mycket specialeffekter och avancerade tekniska lösningar att jag blev förvirrad snarare än uppspelt. Detaljer som tidsloopen samt Spocks och Burnhams utdragna farväl innan hon far iväg till framtiden drar ner mitt betyg (vem har tid att stå och prata känslor när det handlar om sekunder innan det är för sent att rädda galaxen?).

Å andra sidan tyckte jag att man skötte seriens problem med sitt förhållande till kanon väldigt snyggt. Jag blev sjukt nostalgisk inför Enterprises avfärd, och längtar efter mer av det skeppet och dess besättning (hur cool är Number One, liksom?). Att Burnham och de andra har vi fått reda på. En ny röd stjärna har visat sig, som ett slag bekräftelse på att allt är okej. Men hur ser det universum som de hamnat i ut? Vad finns kvar av Federationen? Kommer Burnham att hitta sin mamma? Och får vi någonsin en förklaring till det tomma skeppet i Calypso?

För manusförfattarna borde dock Discoverys tidsresa vara det göttigaste som hänt, tänk att äntligen få konstruera nya äventyr utan att ta hänsyn till kanon! Vilken lättnad!

Betyg 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 14/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 546 tv-avsnitt.

DS9: Destiny. Det med profetian, cardassiska vetenskapskvinnor och Siskos andliga uppvaknande.

ds9 destiny

Det är rätt konstigt hur jag liksom fastnar i vissa blogginlägg. Blir liksom halvfärdig, men efter några dagar är det nästan omöjligt för mig att skriva klart dem. Och så försvinner avsnittet bort i minnet och jag börjar bli rädd för att jag glömt viktiga saker. Ibland måste jag se om. Andra gånger nöjer jag mig med att bara läsa om replikerna i de utskrivna manusen. Det här avsnittet var ett sånt jag fastnade i när jag skulle skriva om det. Helt orättvist, eftersom mdet faktiskt är ett rätt så spännande avsnitt, med flera roliga vändpunkter. Som jag nu äntligen lyckats ta mig samman och skriva om!

Lite extra skönt, eftersom det här faktiskt ser ut att vara något av en milstolpe i Deep Space Nine. Här skrivs kartan om när det gäller rymdstationens boss Sisko och hans förhållande till den bajoranska religionen. Redan från början har ju Sisko stretat emot och vägrat ta in att Bajors religiösa ledare utsett honom till The Emissary – budbäraren. Den som, enligt Bajors troende, har kontakt med gudarna eller hur man nu ska definiera de högre makterna. Medan Sisko själv kanske skulle skriva om den arbetsbeskrivningen till något i stil med att han haft kontakt med de varelser som lever inuti maskhålet. Det är ju Star Treks vanliga sätt att förklara saker som liknar gudar, liksom. Som aliens med riktigt feta krafter. Men i det här avsnittet börjar Sisko åtminstone tro själv på att han är den utvalde. Att hans historia, hans betydelse, har förutspåtts av flera tusen år gamla profetior. Men han gör det förstås inte utan ett visst motstånd. Glöm kometer och relästationer och annat trams i det här avsnittet, den egentliga huvudintrigen handlar om Siskos väg till att omfamna sin budbärarstatus.

ds9 destiny 3Det råder lite allmän oro på Bajor. Även inom den religiösa världen. En av orsakerna att de bokstavstrogna bajoranerna börjat damma av sina undergångsprofetior är det nya fredsavtalet mellan Bajor och Cardassien , som rört upp starka känslor.. Det faktum att cardassiska forskare ska komma till Deep Space 9 för att försöka bygga en relästation för budskap genom maskhålet låter misstänkt likt en av Trakors profetior om några ormar som ska återvända till sitt gamla bo, tycker man. En profetia som man skulle kunna tolka som att hela maskhålet som används för transporter till gammakvadranten kan förstöras. Sisko avfärdar det hela, medan Kira fortfarande tvekar. Och det är också hon som till slut lyckas formulera en teori som gör tron på profetior lite mer rimlig (även om Sisko fortfarande försöker skjuta värdet av de gamla texterna ifrån sig i den här scenen):

KIRA: All right, how about this? The Prophets, the aliens who live in the wormhole as you call them, exist outside of linear time. They know the past, present, and the future.
SISKO: Agreed.
KIRA: It seems perfectly reasonable that they could’ve communicated knowledge of the future to a Bajoran named Trakor. He wrote down that knowledge in the form of a prophecy and now, three thousand years later, we are seeing those events unfold. To me, that reasoning sounds concrete, solid, I’d even call it Starfleet.
SISKO: But that all hinges on how you interpret an ancient text that’s been translated and re-translated over the centuries. Words that were couched in metaphor to begin with. I’m sorry, Major, but where you see a Sword of Stars, I see a comet. Where you see vipers, I see three scientists. And where you see the Emissary, I see a Starfleet Officer.

ds9 destiny 4Sisko väljer att fortsätta samarbetet med de cardassiska forskarna, vilket ger oss lite mer info om livet i deras värld. Det är nämligen inte frid och fröjd mellan de tre cardassiska forskarna som kommer på besök. En av dem kommer nämligen från den obsidianska orden och verkar mest vara där för att övervaka allt som händer. Ja, kanske till och med att sabotera lite när andan faller på.

En annan intressant detalj är det faktum att teknik och maskiner inte är något som är traditionellt manligt på Cardassion. Tvärtom, tar det en ganska lång tid innan O’Brien lyckas få sina cardassiska kollegor att förstå att han kan ett och annat om teknik. Men då är han så arg och spydig att det genast misstas för ett raggningsförsök.Så många saker som liksom fungerar på ett lite…annorlunda sätt i det cardassiska imperiet.

Och så fortsätter förstås Dax att tjata om cardassisk litteratur.

ds9 destiny 5Destiny bjuder på en komet, ett maskhål som håller på att kollapsa samt en rätt så bökig färd genom maskhålet med stora sten/is-bumlingar. Rätt så mycket action, trots allt. Och upplösningen lyckas både befästa och ifrågasätta profetiornas betydelse och vikt. För visst stämde Trakors profetior, men det var först efter att hela incidenten med kometen var avslutad som man kunde göra en korrekt tolkning och analys av de flera tusen år gamla skrifterna. Och det är väl det som är problemet. Profetiorna betyder någonting, men vad är svårt att veta. Och varje feltolkning av förutsägelserna om framtiden kan leda till en potentiell katastrof. Så frågan är förstås vad man ska göra med de där gamla skrifterna? Är de till hjälp eller snarare bara besvär? Sisko är i alla fall för allra första gången riktigt intresserad av vad som står i dem!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 347 tv-avsnitt.

DS9: Captive Pursuit. Det med Tosk som vill bli jagad till döds.

ds9 captive 3

Men den lite konstiga känslan när man precis sett ett avsnitt som man tycker var lite småsegt, och som det sedan visar sig att alla serieskaparna tyckte var ett av första säsongens bästa. Awkward.

ds9 captive 2Personligen så tyckte jag alltså att det tog en jävla tid innan det här avsnittet kom igång. Även om det börjar bra. För första gången så kommer det nämligen ett skepp genom maskhålet från andra hållet, från gammakvadranten till alfakvadranten. Ombord på skeppet finns Tosk, en extremt hemlighetsfull ödleliknande varelse som bland annat har förmågan att göra sig själv osynlig. Hans skepp är skadat, och medan det lagas på Deep Space Nine så hänger han och O’Brien, och kanske är det där som jag tappar koncentrationen. Har fortfarande svårt för O’Brien och tycker att han mest är rätt korkad, jag menar vem får för sig att prata om havregrynsgröt och R&R när man träffar en varelse från en okänd kultur från andra ändan galaxen.

ds9 captive 5När det dyker upp fler aliens av liknande typ på Deep Space Nine inser vi snart att Tosk är bytet i en rituell jakt. Varelsen som kallar sig Tosk är framavlad, uppfostrad och tränad i syftet att vara ett byte i en jakt. Det hemskaste som skulle kunna hända en sådan som honom är att bli fångad levande, att dö är däremot ärofyllt. Åh, hederskulturer. Alltid lika fräscht.

Det här kanske låter som en mörk och tragisk historia, men i den primärdirektivstyrda Star Trek-världen handlar det snarare om att respektera andra världars sedvanor än att gå in med pekpinnar. Men någonstans på vägen blir det liksom lite för käckt i attityden till den här jakten. Jag har generellt svårt för avsnitt där man säger heder mer än tre gånger – och det här är ett sånt. Personligen tycker jag nog att det är asdåligt med rituella klappjakter på tänkande varelser som uppfostrats i en hederskultur, oavsett från vilken kvadrant man kommer.

ds9 captive 4För övrigt…säkerhetstänket på Deep Space Nine verkar nästan vara i klass med det på Enterprise. Som att man kan hitta information om var vapenförrådet finns genom den centrala databasen. Ehhh. Verkligen bra info för alla att ha. Här måste jag kanske också lägga in en mening om att jag tycker att de där jägarnas dräkter är asfräcka, blinkande detaljer och röda sparkdräkter. Underbart. Det blir ett extra betygssteg bara för dom! Å andra sidan tappar man ett betygssteg på grund av att man inleder avsnittet med att prata om Quarks sextrakasserier av personalen, och sedan inte följer upp det. Det var liksom tänkt som ett roligt skämt.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 6/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 246 tv-avsnitt. 

The Price. Det med maskhålsauktionen.

tng the price 2

Så var det äntligen Trois tur att bli hals över huvud förälskad och erotiskt besatt och tumla runt i sänghalmen och så vidare. Tyvärr är objektet för hennes åtrå och kärlek, Devinoni Ral, något av en lurendrejare. En empat som använder sina förmågor för att vinna budgivningar och manipulera affärsuppgörelser. Tänk dig själv att sitta i en förhandling med en person som kan läsa dina känslor – ett pokerfejs lurar inte henom.

tng the price 6Ral är på Enterprise för att göra just det där. Genomskåda och bilda pakter, och i förlängningen vinna en budgivning om ett maskhål. Det finns nämligen ett sånt ute på interstellär auktion och federationen är bara en av parterna som är intresserade av att köpa sig till kontrollen över vad som verkar vara en gräddfil genom galaxen. Något som man förstås också kan tjäna pengar på, eftersom man kan inkassera vägtullar (eller heter det kanske maskhålstullar) av andra som också har bråttom. Allt verkar avlöpa relativt sansat tills några ferengier oinbjudna kraschar tillställningen, de vill också var med och bjuda på maskhålet. Sedan tar en ganska förutsägbar vända med tjuv- och rackarspel sin början, där både Ferengierna och Ral försöker rigga och sabotera hela auktionen.

tng the price 7Nej, det är Trois kärlekshistoria som är avsnittets behållning, även om det är lite svårt att förstå vad som gör Troi så besatt av Ral. Är det hans psykiska dragningskraft som vi inte förstår (han är en kvarts betazoid). Eller är stackars Troi så uthungrad, såväl känslomässigt som rent sexuellt, av att gå, dag ut och dag in, och ha en “varm och nära vänskap” med Riker. Till sist måste ju även hon slänga överjaget överbord och släppa ut håret. Eller något.

tng the price 5Till slut visar sig maskhålet inte alls hålla vad det lovade, medan Troi kväser sin romantiska sida och avslöjar Rals empatiska förmågor för de andra budgivarna. Kort sagt: slutet gott, allting gott. Troi kan avsluta sin slampiga period med rent samvete, medan Ral har köpt ett helt värdelöst maskhål åt sina uppdragsgivare. Syndern straffar sig själv!

Det här påminner om: Ferengier som comic relief har vi varit besparade från ett tag. Men nu dyker de upp på nytt. De är inte fullt lika enerverande som första gången, men nästan.

Det här är nytt: Troi ligger. Och det hålls en auktion ombord på Enterprise. Om ett maskhål. Så otroligt många nya saker i ett och samma gång.

tng the priceHöjdpunkten är: Först tänkte jag på de olika hångelscenerna med Troi som avsnittets klimas.  Sedan på det märkliga utseendet och uppläggningen av maten när hon och Ral ska ha en romantisk middag. Mycket inspirerande. Dukningen, alltså. Maten låg liksom på något slags bädd av pärlor.

Men sen kom jag ihåg. Det är ju det här avsnittet som Troi och doktor Crusher gymmar lite ihop, samtidigt som de pratar om sex och passion. Ett sant camp-ögonblick i The Next Generation, om det någonsin funnits något. Att träningsoutfitsen dessutom blivit ännu mer smaklösa i framtiden än på 90-talet. SÅ märkligt.

Gillade inte: Jag upprepar mig lite här: att slänga in inbilska och korkade ferengier är The Next Generations-manusens simplaste nödlösning. Men…det var ändå lite gulligt att se dom igen. Håller jag på att bli ferengi-fan på allvar?

Vad har vi lärt oss? Uttrycket: “köp inte grisen i säcken” översätts i framtiden till “Köp inte ett maskhål otestat”. Med tillägget: “Och när det är testat, testa det en gång till. Det kanske leder till en helt annan plats än förra gången”.

tng the price 4Betyg: 5/10 Ytterligare ett helt okej avsnitt, men handlingen är lite för förutsägbar. Jag brukar ju i och för sig ge extra plus för introducerandet av nya folkslag i rymden. Denna princip har bara ett undantag: när kvinnorna i detta folk har betsel på sig. framför allt i kombinantiojn med våfflat hår. Dessutom äts det där plusset upp av att det dessutom är trista och tjatiga ferengier med. Ett nollsummespel, alltså.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 158 tv-avsnitt.