ENT: The Crossing. Det med ljusknippena som är bodysnatchers.

Jaha. Ett sånt där avsnitt igen. Med aliens som är ljuskällor som flyter runt i rymden. Sådana har vi sett ett gäng av under vår resa genom Star Trek-rymden. Aliens som ofta också kan ta sig in i folks hjärnor och ta över deras medvetanden. USP:en den här gången är väl att de här ljusen har ett eget rymdskepp, och att de bjussar sina offers hjärnor på en mysig äventyrsstund när de tagit över dem. En lite knarkig tripp i utbyte mot en kropp, helt enkelt.

Det hela utvecklas till en Invasion of the Bodysnatchers-doftande historia. När de där ljusvarelserna tar över medvetandet hos besättningsman efter besättningsman blir det svårare och svårare att veta vem som är vän och vem som är fiende. Trots att de där ljusknippena hävdar att de bara vill bjussa besättningen på lite softa upplevelser så framgår det ganska snart att de inte är beredda att få ett nej som svar. I samband med detta bjuds det också på några varianter av vad som väl måste vara säsongens minst upphetsande actionscen: man som springer från ett datoranimerat tomtebloss.

Producenterna får också en chans att återanvända kulisserna från The Catwalk, eftersom man lämpligt nog upptäcker att de där ljusskenen inte kan ta sig in i den där korridoren på egen hand – så där är besättningen säker. T’Pol bestämmer sig då för att på egen hand försöka mentalt fånga in och fråga ut ett av ljusskenen om vad det egentligen är som är på gång. Efter ett ögonblick av stor mental koncentration upptäcker hon att ljusskenens skepp är fallfärdigt, och att deras enda sätt att överleva på är att sno besättningsmännens kroppar och dra iväg med Enterprise i stället.

Här hade jag väntat mig något gulligt upplägg, där Tucker åker över till ljusskenens skepp och hjälper till att laga det. I stället gasar Archer ihjäl alla “infekterade” besättningsmän, för att sedan återuppliva dem – efter att rymdvarelserna gett tillbaka kropparna till sina rättmätiga ägare. Och sedan spränger man rymdvarelsernas rymdskepp i bitar. No mercy för ljusskenen, alltså.

För övrigt kan vi väl också notera att de där ljusknippena är mycket intresserade av jordlingsmat, och gillar bröd jättemycket. Att det i den här typen av historier nästan aldrig är kaptener som drabbas av den här typen av mentala övertaganden. Och att det blir riktigt creepy i det här avsnittet när alien som kontrollerar Reed hälsar på i T’Pols rum, intresserad av kvinnans fysiska former!

REED: You are very beautiful. Are you aware that you are the most attractive woman on board this ship?

T’POL: Do you think it’s appropriate for you to be here at this hour?

REED: Would you mind taking off your clothing? I’d like to learn more about your anatomy.

T’POL: Have you been drinking?

REED: If we are to engage in mating, it would be easier if you disrobed.

(—)

REED: If you came to us, you could experience what it’s like to be male. Wouldn’t that be helpful to you?

T’POL: I’ve never thought about it.

REED: You should. We’re capable of letting you experience anything you wish for. It would be a shame not to take advantage of that.

Det finns massor av möjligheter med en sån här historia, men upphovspersonerna väljer verkligen lösning 1a. Ingen fördjupning kring vad de där ljusknippena är, de vändpunkter som finns i berättelsen är dessutom förhållandevis förutsägbara och lättgenomskådade.

Det känns som om Enterprise på sistone börjat handla mindre och mindre om utforskande och upptäcksresande, och allt mer om att försöka överleva och uthärda en fientligt inställd galax. Det blir lite enahanda till sist, framför allt eftersom man aldrig försöker skapa en kontext kring de aggressiva varelser man stöter på, utan handlingen fokuserar mest på det lite mer rafflande i intrigen. Det är nästan så att jag börjar sakna den där naive Archer från seriens början, och hoppas att han ska få upptäcka något mysigt och välvilligt inställt snart. Någonstans där han kan undersöka i lugn och ro utan att behöva bli attackerad från något imperium som bestämt att någon skruttig planet tillhör dem. ¨

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 705 tv-avsnitt.

The Lights of Zetar. Det om hur man mår när man får in hundra Zetarer i sitt huvud.

st zetar 2

Hundra Zetarers själar far fram genom rymden på jakt efter en kropp, eller framför allt en hjärna, som kan hysa dem alla. Medvetandet hos person efter person bränns ut av deras mentala energi, tills de kommer fram till Enterprise och Mira Romaine, Hon är någon sorts bibliotekarie i yttre rymden och verkar ha precis den typ av välorganiserad hjärna som de där discoljussjälarna är ute efter. Nu måste Kirk och de andra hitta på ett sätt att få ut Zetarerna från hennes huvud, innan hennes medvetande helt trängts ut.

st zetarPrecis som förra avsnittet så har The Lights of Zetar en ganska enkelt konstruerad intrig, fylld av en hel del logiska luckor. Som till exempel varför Zetarerna far vidare och dödar en massa människor på biblioteksplaneten Memory Alpha när man redan tagit sig in i Miras huvud? Och hur man kan få ut dem genom en tryckkammare? Jag har tidigare klagat en del över okarismatiska fiender i den här serien. Här har vi på nytt en billig ljuseffekt som far runt, först i rymden och sen på skeppet, ungefär som i Day of the Dove. Den här gången har man försökt kompensera discobolleffektens opersonliga drag genom att göra Scotty hals över huvud förälskad i Mira Romaine. Eller som Kirk uttrycket det i sin logg:

“When a man of Scotty’s years falls in love, the loneliness of his life is suddenly revealed to him. His whole heart once throbbed only to the ship’s engines. He could talk only to the ship. Now he can see nothing but the woman.”

Det känns ju ganska så mycket som att Kirk pratar om sig själv här, eller?

st zetar 6Sammanfattning: Ett ganska snällt och utslätat avsnitt. Vi har träffat på så många konstiga existenser ute i rymden så här långt att en discoboll liksom inte fungerar längre. Även om Zetarernas jakt på ett värddjur känns helt rimlig till en början så kan jag ändå inte riktigt förstå mig på hur deras tanke med att alla trängas i en enda person skulle fungera. Vem skulle bestämma? Vad händer om man inte kan enas kring vilken tv-serie man vill följa? Och vem av de hundra får bestämma vad man ska äta till middag.

Det bästa med det här avsnittet är egentlige främst att ytterligare en pusselbit av Star Trek-pusslet nu hamnat på rätt plats. Nu förstår jag ju varför den stora Star Trek-sajten heter Memory Alpha. Den är ju döpt efter den biblioteksplanetoid som Zetarljusen skövlar på sin jakt efter lite själsfrid i just det här avsnittet. Betyg 5/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 18/24