Jag tycker att man kan se One little ship som en internremake av det animerade Star Trek-avsnittet The Terratin Incident. Fast den här gången har man växlat upp från förlagans halvtramsiga lustifikationer om hur svårt det är för besättningsmän som är en tvärhand höga att styra ett fullvuxet rymdskepp. I den nya, uppdaterade versionen så kör man i stället runt med en pytteliten skyttel inuti rymdskeppet Defiant. En skyttel som kanske är ungefär lika stor som en tekopp, och besättningen ombord troligtvis ännu mindre än en teskedsgumma.
Det är ett misslyckat experiment som ligger bakom de här smått bisarra händelserna. Mitt under brinnande krig är nämligen Defiant ute på ett vetenskapligt uppdrag. Man ska undersöka någon form av kompressionsanomali, eller något liknande påhitt som jag inte riktigt förstår. Genom att skicka några sonder genom den här avvikelsen har man kunnat observera hur de först krymper en stund, men sedan återfår sina normala storlek. Nu skickar man iväg O’Brien, Dax och Bashir i en skyttel för att de ska testa att åka igenom den där anomalin, medan Defiant håller koll på deras farkost genom en traktorstråle.
Men mitt i experimentet anfaller några Jem’Hadar-skepp Defiant. Traktorstråle bryts, och man tappar bort skytteln – just när den är som allra minst. Så extremt olägligt. Och så himla dumt att man skickade iväg tre av sina viktigaste besättningsmedlemmar för att krympa ihop till lilleputtar. Har de aldrig hört talas om Stjärnflottans tradition att skicka iväg lågkvalificerade rödskjortor på alla farliga uppdrag?
Jag hade viss beredskap för att det här skulle kunna vara ett rätt corny avsnitt, men det var faktiskt snarare helt omöjligt för mig inte bli helt charmad av den pyttelilla skytteln med dess pyttelilla besättning ute på äventyr – och inte helt ofarliga sådana.
De lyckas till exempel ta sig in i Defiant genom olika utblås och ventiler – men är bara en hårsmån från att brinna upp när Jem’Hadar-soldaterna startar Defiants motorer. När man väl kommit in i skeppet så får man hjälpa till så gott man kan när Sisko och de andra gör uppror mot Dominiontrupperna. Det visar sig att även torpeder från ett litet skepp kan slå ut en och annan soldat. Och i några väldigt härliga scener så promenerar Bashir och O’Brien omkring i ett kretskort för att koppla om skeppets styrsystem. Så himla gulligt!
Men det kanske viktigaste i One little ship är introduktionen av en ny generation Jem’hadar-soldater – alfor. Uppfödda i Alfakvadranten, och genetiskt anpassade för det krig som ska föras här mot Federationen. De föraktar den förra upplagan – Gamma-soldaterna. Alforna tycker att gammorna är uråldriga och omoderna – medan gammorna tycker att alforna är oerfarna och naiva. Hur som helst ett intressant sätt som Dominion löst problemet med att det inte får några förstärkningar från hemmabasen och gammakvadranten. Men idén är väl några snäpp mer intressant än det där gnabbandet mellan den högst rankade alfan och gamman. Lite tjatigt blir det allt.
One little ship var alltså inte så töntigt som jag varit rädd för, men det är ändå ganska svårt att ta det här avsnittet på allvar. Det är liksom alldeles för…gulligt med den där rara miniskytteln som far omkring i Defiants korridorer! Jag gillar också att man här, precis som i förra avsnittet, ändå håller kriget mot Dominion aktuell och levande i storylinen. Men charmoffensiven med miniatyrskeppet till trots, resten av avsnittet är rätt så tunt.
För att sammanfatta det hela med risk för att bli lite tjatig. Efter One little ship kan jag nu definitivt slå fast att jag är betydligt mer förtjust i SF-författare och pyttesmå skepp än bröllopsfester och fritagningsförsök av ferengiska mammor (ja, jag har svårt att komma över de där två avsnitten – känner mig faktiskt smått traumatiserad efter dem). Jag gillar också att det här avsnittet blir lite som en SF-tribut till några andra mikroskopiska hjältar – jag kommer ju osökt att tänka på Fantasic Voyage och Innerspace (även om de där ju var inne i en människokropp och inte i ett rymdskepp). En annan uppenbar inspirationskälla, Älskling, jag krympte barnen, har jag dessvärre alltid vägrat att se. För mig kommer däremot alltid det viktigaste verket i den här subgenren att vara Teskedsgumman.
Däremot måste jag också skriva två rader om hur chockad jag blev av den sista scenen i det här avsnittet. Härregud. Skämtade just Worf????
DAX: Is that your poem?
WORF: Yes. Bloodwine.
DAX: Can I hear it?
WORF: It is not finished yet.
DAX: Please, just the first line?
WORF: All right. But it is my first poem.
DAX: I understand.
WORF: And I have worked very hard and very long on this.
DAX: I know.
WORF: And I do not wish to be ridiculed.
DAX: I promise.
WORF: Very well. (declaims) This is the story of a little ship that took a little trip. What do you think?
DAX: It’s, er, well, it rhymes. (takes the PADD) There’s nothing on this PADD!
Betyg: 7/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 533 tv-avsnitt.
En av Gene Roddenberrys inspirationskällor till Star Trek var Jonathan Swifts 1700-talssatir Gullivers Resor. Efter att ha skrivit in diverse jättar i 
Handling: En nödsignal lockar Enterprise till en okänd planet. När de kommer fram utsätts de för en mystisk stråle som dels smälter kristallerna som driver skeppet, men också får hela besättningen att sakta börja krympa. Efter lite olika långtråkiga utläggningar kommer man fram till att det är en förändring på molekylär nivå som sker (men tack vare denna utläggning får vi i varje fall reda på att besättningens dräkter är gjorda av alg-baserat xenylon). Men ganska snart har man krympt så mycket att man får fullt upp med att bara försöka styra och kontrollera rymdskeppet, vilket kräver en del innovationer när man bara är fem centimeter hög. Med lite påhittighet och tråd lyckas man trots allt till och med bemanna transportörens olika kontroller.
Och det är ju tur eftersom Kirk i till sist beslutar sig för att transportera sig ner till planetens yta för att undersöka var den mystiska signalen kom från, och om det kan finnas ett samband med krympningssyndromet. Han upptäcker en stad med mini-människor, som visar sig vara resterna av en gammal jordkoloni. Samma strålar som krympt besättningen på Enterprise har generationer tidigare förvandlat kolonisterna på Terratin till en miniatyrart. Men nu hotas kolonin av vulkanutbrott på hemplaneten, därför försökte man först kontakta Enterprise via radio, sedan använde man sitt invasionsförsvar för att få besättningens uppmärksamhet. Dessvärre med bieffekten att alla ombord på Enterprise nu är en tvärhand höga. .
Och nu kom ju den där grejen med den genetiska säkerhetskopian i transportören väl till pass. Det går alltså att återställa alla i Enterprise besättning till normal storlek och samtidigt kan man transportera hela miniatyrstaden ombord på skeppet för att låta dem kolonisera en ny planet. Det visar sig också att det finns massor med dilithiumkristaller på planeten, så även bränslefrågan är fixad.
Det här var nytt: Till min stora förvåning inser jag att djurförsök inte är avskaffat ens i science fiction-framtiden. Eller ska man se förekomsten av aurafiskar och spindelvävsmöss i The Terratin Incident mer som en typ av organiska mätinstrument? Ungefär som en rymdversion av 
Betyg: 7/10. Alltså alla scener som handlar om att besättningen krymper är jätteroliga. Nästan lika bra som Teskedsgumman. Tyvärr är resten inte lika fabulöst, utan snarare lite pliktskyldigt konstruerat för att få en chans att göra massor av scener som handlar om kampen mellan minimänniskor och normalstorleksteknologi.