VOY: Drive. Det stora rymdracet och det lilla bröllopet.

Det är som en egen trop nu, eller hur? Varje gång Harry Kim visar intresse för någon tjej så vet man att det kommer att gå åt helvete.

Den coola rymdracerbruden Irina, som han faller för i det här avsnittet, visar sig förstås vara en förslagen typ. En sån som värvar Voyagers besättning till att vara med i en rymdskeppstävling, bara för att kunna gömma en bomb ombord på Delta Flyern. Rymdskeppsracet arrangeras nämligen för att fira en bräcklig fred mellan fyra olika folk, och Irina och hennes gäng är isolationister som inte vill se raser och kulturer blandas. Det är (förstås) rena turen att den kärlekskranke Harry råkar befinna sig ombord Irinas skepp under tävlingen. När han förstår att Irina är en skum typ kan han varna besättningen på Delta Flyern (eller ska vi kalla den Flyer II – Borgerna sprängde ju första versionen av skeppet i avslutningen av säsong 6.).

Och besättningen i fråga är Tom Paris och B’Elanna Torres. De hade ett gräl mitt under racet, så Paris valde att hoppa av tävlingen för att reda ut fnurran på tråden. Deras relation blev ju inte riktigt allvarlig förrän de höll på att dö tillsammans medan de flöt runt i rymddräkter med sinande lufttankar, så det är helt i linje med deras gemensamma historia att Tom Paris friar till B’Elanna när de precis fått reda på att deras skepp kanske sprängs inom några sekunder. Själva skildringen av relationen och dess problem kommer däremot inte att gå till tv-seriehistorien, direkt.

PARIS: The only self that I want to be is the guy you’re in love with. 
TORRES: Wow. I didn’t know you felt that way. 
PARIS: How can you say that? 
TORRES: Well, you always seem to have other priorities. 
PARIS: I’m showing you my priorities right now.
(—)
TORRES: How come you never talked to me about this before? 
PARIS: Well, you’ve got that tough Klingon exterior. And er, I didn’t think you liked the mushy stuff.
TORRES: Do I look that tough right now? 
PARIS: Does that mean you’re in the mood for some mushy stuff? 
TORRES: Maybe. 
PARIS: Exactly what kind of mush are we talking about? 
TORRES: You tell me. 
PARIS: Well, there’s, um, kissy stuff. 
TORRES: That was nice. 
PARIS: And there’s the you’re the most important person in the world to me. 
TORRES: I like that one, too. 
PARIS: And there’s the happily ever after.

Det känns som om det här äktenskapet var det första tecknet på finalsäsongsfeber i Voyager. Det är ju inte lönt att dra ut på saker och ting – om Tom och B’Elanna ska gifta sig så kan de lika gärna göra det nu, det är ju bara 23 avsnitt kvar. Som relationsdrama lämnar däremot Drive en hel del att önska. Jag menar, B’Elanna är på väg att göra slut med Paris någonstans i mitten av avsnittet, men efter lite hångel så gifter de sig istället. Jag som trodde att heterosexuella par regelmässigt skaffade barn när den här typen av konflikter uppstod, inte gifte sig med varandra!

Ändå nöjd med Drive, rymdraceintriger har vi inte haft särskilt många av i Star Trek-franchisen (någon överhuvudtaget?), och här lyckades man väva in såväl isolationistiska terrorister som ett frieri. Inte illa!

Lite synd var det att Irina visade sig vara en rasistisk terrorist, hon var annars en av de coolare kvinnliga gästartisterna i Voyager. Hade gärna sett mer av hennes tuffa stil. Om det hade varit Irina som dejtat Tom Paris så kan jag liksom inte tänka mig att hon skulle vara lika beredvillig att förlåta Tom Paris för allt han ställt till. Inte ens om han friade under ett extremt nödläge. Hon skulle nog inse att det där var en avledande manöver, en nödåtgärd när han fattade att han varit kvadrantens kanske allra sämsta kille.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 639 tv-avsnitt.

VOY: Ashes to Ashes. Det där Harrys crush återvänder från de döda.

“Hej, jag är tillbaka från de döda. Ja, jag vet att jag inte ser ut alls som innan, men låt inte fläckarna i ansiktet eller den knöliga flinten lura dig. Jag är fortfarande samma tokroliga tjej som förut, bara återupplivad av en ras som använder sig av lik som råmaterial för att föra sitt släkte vidare”.

Av alla rätt långsökta intriger i den här tv-serien så är väl ändå historien om Lyndsay Ballards återkomst till Voyager en av de märkligaste. Hon dog på ett uppdrag för tre år sedan, skickades ut i en kista i rymden och blev sedan upphittad och recyklad av Kobalierna. Men även om hennes yttre förändrats så att hon ser ut som en Kobalier så har hon fortfarande minnena kvar från sitt gamla liv som medlem i besättningen på Voyager. Storyn blir ännu svårare att hänga med i eftersom det här ska föreställa en av Harry Kims bästa vänner, men att vi inte sett skymten av henne tidigare i serien, än mindre hört något om hennes död.

Under sin tid hos kobalierna har Lyndsay suttit och gjort långa listor på vad hon skulle kunna göra om hon finge komma tillbaka till Voyager, och när hon nu lyckats fly från sina fångvaktare så är det äntligen dags att genomföra allt. Men trots att hon får vara med om bonusaktiviteten att ligga med Harry Kim så känns inte saker och ting lika bra som hon hade trott. Hon har förändrats för mycket och är inte den hon var förut. När hennes kobalifarsa kommer tillbaka för att hämta henne så beslutar hon sig till sist för att följa med honom hem (även om det krävdes att kobaliskeppen först höll på att skjuta Voyager i småbitar).

Parallellt med det här äventyret, i en klassisk b-storyline, så får vi veta hur det gick för de där Borgbarnen som Seven blev styvmorsa för i avsnittet Collective. Det är ju ytterst sällan som gästskådespelare tillåts följa med i ytterligare några avsnitt – men kanske har barn så pass låga timlöner att det är enklare att få behålla dem på lönelistan (se bara på Naomi Wildman som är med hela tiden, medan hennes morsa kanske synts till i något enstaka avsnitt). I det här avsnittet används kidsen för att lära Seven en läxa: att hon inte kan uppfostra de där barnen som om de fortfarande vore delar av ett Borgkollektiv. Snarare ska hon uppmuntra till lek, kreativitet och individualitet. Till sist förstår hon – men lyckas vara en mardrömslärare fram tills dess. Jag menar, något lite mer lekfullare än “Fun will now commence” och “Resume your disorder” kanske hon kunde kläcka ur sig.

Att Lyndsay Ballard däremot skulle få fortsätta vara kvar på Voyager var givetvis för bra för att vara sant. Trots att hololäkaren nästan fick henne att se ut som en människa igen genom någon form av avancerad snabbskönhetsoperation. Tydligen är det lag på att alla Harry Kims romanser måste sluta tragiskt – och skulle man ha svårt att hålla reda på alla misslyckade flingar så ställer Tom Paris gärna upp med en resumé: ” a hologram, a Borg, the wrong twin and now, the dearly departed“. Men Paris måste skärpa sig, han missade både den trevliga alientjejen i Disease och de hiskeliga häxorna som ville sno hans livsenergi (hittar inte avsnittet i rappet).

Ytterligare ett avsnitt om mellanförskap, tänker jag försiktigt för mig själv medan jag kollar på Ashes to Ashes och historien om en person som varken känner sig hemma i sitt gamla eller nya hem. Men till sist kommer jag fram till att det nog inte var huvudsaken för producenterna här. Snarare ville man kanske diskutera vad en individ består av: minnen, utseende, temperament, DNA? Hur mycket kan man förändra en person rent fysiskt och ändå hävda att det är samma person?

I det här fallet är det hela ju ett slags makaber historia där kobalierna använder sig av lik för att bygga nya individer. Man kan ju undra hur den sedvänjan eller traditionen växte fram? För en art kan väl inte ta sin början på operationsbordet, liksom? På det viset blir Ashes to ashes nästan som ett slags Frankensteins monster-historia, där vissa delar av den återvunna individen fortfarande minns sitt ursprung och vill passa in i sitt gamla liv. Även om det visar sig vara omöjligt i längden.

En kul grundidé som man utforskar lite lagom djupt, antagligen eftersom det skulle bli sjukt komplicerat om man började tänka för mycket på hela den kobaliska livsprocessen. I stället blev det ytterligare ett avsnitt där Harry Kims hjärta krossas, något som är så pass vanligt att vi inte ens får se honom fälla en liten tår över det i det här avsnittet. Slarva bort sånt göttigt känslotjafs, det borde vara någon form av böter för det!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 628 tv-avsnitt