Tag: Jonathan Archer

ENT: These are the voyages…Slutet på Archers resor med Enterprise.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var vi framme vid slutet för Enterprise. Ett rätt så konstigt avslut, hatat av både fans och folk som var inblandade i produktionen. Enterprise-crewen fick nämligen inte stå i centrum för sin egen seriefinal. I stället är den utformad som en rad flashbacks, en serie scener som Riker från The Next Generation är inne och ser på sitt holodäck. Han hoppas att Archers sista äventyr på Enterprise ska hjälpa honom att fatta rätt beslut i en knivig situation. Ramhandlingen med Riker och Deanna Troi utspelas nämligen under TNG-avsnittet The Pegasus. Riker står och väger inför ett beslut han ska fatta – ska han hålla fast vid ett gammalt tystnadslöfte, eller ska han berätta allt om skeppet Pegasus för sin nuvarande kapten Picard. Vad hade Archer gjort?

Kopplingen är inte superstark, och mest ett mysterium under själva avsnittet i sig. Medan Riker funderar på sitt eget dilemma snabbspolar han sig igenom händelserna under det som var det sista uppdraget för det första Enterprise-skeppet. Archer och de andra håller som bäst på att förbereda sig på att lägga skeppet i malpåse när det kommer ett nödrop från hans gamle polare, andoriern Shran. Kan Archer hjälpa honom att få tillbaka hans kidnappade dotter, undrar Shran? Efter viss tvekan bestämmer sig Archer för att hjälpa sin vän, och lyckas genom en smått dramatisk fritagning få loss dottern från kidnapparna. Men på vägen tillbaka till Jorden blir Enterprise bordad av kidnapparna, jobbig situation uppstår och Tucker offrar till sist sitt eget liv för att rädda både kaptenens liv och Shrans dotter. Och själva avsnittet i sig slutar med att Archer ska hålla tal vid undertecknandet av ett stort avtal – början på det som ska bli den Federation vi känner till från serierna och filmerna längre fram i tidslinjen. Om vi fick höra det där talet? Nej, då går Riker och Troi ut ur holodäcket och eftertexterna drar igång. Taskigt, eller hur?

Den desperation och action som trots allt utspelas i Archers del av tidslinjen hjälps inte direkt upp av att Riker stannar upp, tar pauser och spolar framåt berättelsen. Ena stunden får vi se något dramatiskt utspelas på gamla Enterprise, i nästa sekund får vi se Troi och Riker bestämma kvällens middagsdejt, ungefär. Men det finns ett moment av det här avsnittet som jag verkligen gillar. Riker har gått in som karaktär i holodäcksäventyret och låtsas vara kocken ombord. Då gör han lite intervjuer med Enterprise-crewen, ett lite rappt klippt montage som faktiskt blir ganska kul – framför allt när det är klippt så att man tror att han frågar Reed om han någonsin var attraherad av Tucker. Men den scenen är ett undantag – resten är rätt så mediokert. Och var kommer det här med att kocken ombord på Enterprise var den som visste allt som hände ombord ifrån? Det har, vad jag minns, aldrig nämnts i serien. Töntigt. Och varför var man tvungen att både göra slut på T’Pols och Tuckers förhållande, och ta livet av Tucker. Så grymt!

These are the Voyages… är ett ganska ovärdigt slut på en serie. Att ta in två personer från The Next Generation för att göra slut på den var nog tänkt som en nostalgisk krydda. I stället stal det mycket av strålglansen från de som faktiskt var med i serien. Mest av allt känns det som en sån där clip-show – ni vet, sådana där man använder klipp från den gångna säsongen för att fylla ut ett helt avsnitt. Och det är ju en dålig grej, när hela avsnittet faktiskt är fullt med originalscener (förutom kanske någon bild från The Next Generation). Min enda förmildrande omständighet skulle kunna vara att upphovspersonerna kanske trodde att det här skulle vara det sista Star Trek-avsnittet någonsin.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 22/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

ENT: Damage. Det där Archer blir skoningslös Expanse-pirat. Och T’Pol kommer ut som känsloknarkare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Precis i början av den här säsongen var det en rymdpirat som fnyste föraktfullt mot kapten Archer. Hur han liksom tyckte sig kunna se i Archers ansikte hur han var en oförstörd och mesig idealist. Men förutspådde hur Archer själv skulle sluta som alla andra i The Expanse. Att det handlar om att äta eller ätas. Just den där piraten hamnade i och för sig i en luftsluss utan syre under ett förhör, så kanske var han inte direkt vad vi brukar kalla en människokännare. Men visst hade han rätt i den nedåtgående spiral som Archer gick in i redan då. Och som här peakar på något sätt. Hoppas jag.

Ja, det är så deppigt här att Damage faktiskt, av alla Star Trek-avsnitt jag sett hittills är det som ligger närmast undergångskänslan i Battlestar Galactica, tv-serien vars första minisäsong faktiskt drog igång under medan den här tredje säsongen av Enterprise pågick. Enterprise är en ganska mycket sämre serie än Battlestar, tycker jag. Men det är intressant att Star Trek-franchisen redan slagit in på en extremt mörk och deppig väg, och en handling som kretsar kring människans undergång just som Battlestar Galactica är på väg att göra samma grej.

Hur som helt, välkomna till ett avsnitt där Enterprise är ett flygande vrak, besättningen verkar ha gett upp alla drömmar om att någon gång kunna återvända hem till Jorden. Och T’Pol har börjat knarka.

Men en bra grej händer i varje fall. Archer kommer tillbaka till skeppet, levererad via ett av de vattenlevande Xindivarelsernas skepp. Inte för att jag riktigt förstår hur han blev frigiven. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt att jag utnämner det här till en av de mer orimliga vändningarna i hela serien. Jag förstår inte hur man lyckades få insekts-xindierna att helt släppa taget om Archer utan att starta inbördeskrig inom xindikollektivet. Och om man lurat insektoiderna, hur länge förväntade man sig att den lögnen skulle hålla? Och hur kan det komma sig att man ens prioriterar Archers frihet i ett läge när Degra och hans bundsförvanter är långt ifrån övertygade om att man kan tro på hans historia om transdimensionella fiender och deras planer på att ta över galaxen. Osäkerheten hindrar å andra sidan inte dem från att avblåsa insekts-xindiernas attack mot Enterprise i typ sista minuten. Det verkar helt enkelt vara fråga om en extremt oklar ordergivning när borta i Xindi-lägret.

Inte ens Archer kan ingjuta hopp i den nu ganska krigströtta besättningen på Enterprise. Framför allt inte eftersom skeppets warpspole gått sönder, och man nu är utlämnad åt att bara kunna köra krypfart med skeppet genom The Expanse. Men medan man långsamt hankar sig fram genom galaxen nås Enterprise av ytterligare ett sånt där nödrop från ett främmande skepp. Den här gången är det ett illyriskt skepp som behöver undsättas. Archer försöker förhandla sig till en ny warpspole från kaptenen på det skeppet , men får ett nej till svar. Illyrierna är inte så roade att se sin hemresa förlängd till tre år, vilket skulle vara fallet utan en warpspole.

Samtidigt mår T’Pol ganska kasst. Bland annat får vi se henne drömma om hur hon förvandlas till en vulcansk zombie när hon har sex med Tucker i duschen (det är den andra zombieduschscenen den här säsongen, så någon i författarkollektivet måste ha en grej kring det där med badrum och skräck). Strax efter att T’Pol vaknat upp från sin mardröm får vi sedan se henne riskera livet när hon ensam klättrar in i ett barrikaderat och skadat lastrum. Hon är ute efter trellium, ämnet som förvandlade en hel vulcanbesättning till zombies för några avsnitt sedan. Hon blev själv påverkad av ämnet under räddningsexpeditionen till det vulcanska skeppet, och upptäckte till sin förvåning att hon gillade vissa av känslorna som kom upp till ytan då. Så nu har hon börjat injicera trellium för att få känna mer. En ovanligt knarkigt självdestruktiv intrig för att vara Star Trek, så självklart måste T’Pol redan i det här avsnittet gå till Phlox och erkänna att hon tappat kontrollen över sitt missbruk. Intressant också att jag tog T’Pols abstinensbesvär för en förälskelse till kapten Archer. Det känns lite korkat av mig, så här i efterhand.

Tempot har som sagt ökat i det här avsnittet, så vi hinner faktiskt också med att se delar av xindiernas råd träffa en av de där transdimensionella varelserna. En kvinna som tydligen är den som varit med och skapat xindiernas råd, och enat dem i kampen mot människorna. Själv tycker jag mest att hon ser ut som en av de där shapeshifter-filurerna från Deep Space Nine, med det där väldigt släääääta ansiktet. Xindierna frågar bland annat ut henne om hon hjälpt till att låta insekts-xindierna tidsresa tillbaka i tiden för att ta fram ett gift som ska utplåna stora delar av befolkningen. Hon erkänner, och lyckas faktiskt inte riktigt övertyga de velande rådsmedelmmarna om att hon inte är en representant för ett ondskefullt, invasivt folk.

I den där kapseln som Archer skickades hem med, lyckas man hitta ett dolt meddelande från xindierna. Att Enterprise ska möta upp Degra på en plats fyra ljusår bort om tre dagar. Enterprise har ingen chans att hinna dit utan warpfart, så nu bestämmer Archer sig för att borda det illyriska skeppet och stjäla deras warpspole från dem. Ett beslut som bland annat T’Pol är mycket kritisk till. Hon till och med citerar vad Archer själv har sagt om vad som händer dem som överger sina ideal.

T’POL: We can’t save humanity without holding on to what makes us human. Those were your words to me.

ARCHER: I’m no happier doing this than you are, but we’re not going to make a habit of it.

T’POL: Once you rationalise the first mis-step, it’s easy to fall into a pattern of behaviour.

ARCHER: I’m not rationalising anything. I know full well what I’m doing.

T’POL: I can’t justify this course of action.

ARCHER: We don’t have a choice.

T’POL: I won’t let you do it!

T’Pol slår till och med sönder sin padd i Archers bord, så upprörd blir hon över de här planerna. Men hon tar genast tillbaka det där känsloutbrottet, beviset för att hon ju är en junkie. Och det har hon inte berättat för kaptenen. Och Archer står trots allt fast vid, och fullföljer sin plan. Fullt medveten om att han kanske precis dömt de oskyldiga illyrierna till döden när man slått ut deras vapen och lämnat dem utan warp i The Expanse.

Alltså. Så förtjust. Det fanns ett mörker här, som jag inte sett tidigare i Enterprise. Och det faller jag för som en fura. Stort fan av detta deppiga avsnitt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 19/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 735 tv-avsnitt.

ENT: Azati Prime. Det där Archer misslyckas som kamikazepilot.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Nu känns det som att vi börjar gå in på upploppet kring intrigen om Xindierna och deras massförstörelsevapen. Enterprise hittar till sist fram till planeten där Xindierna förvarar vapnet som ska förinta Jorden. Tack vare att Archer och de andra tog med sig en skyttel från det kraschade Xindi-skeppet från förra avsnittet, så kan man ta sig genom planetens försvarssystem och kolla in anläggningen under falsk flagg.

Det blir en upptäcksfärd som slutar under vattenytan. Det är nämligen där som slutfixet på massförstörelsevapnet görs (inte så konstigt då ju en av xindiarterna är vattenlevande). Några scener som väl är ytterligare några bevis på hur mycket bättre specialeffekterna blivit i den här serien, bara under den här säsongen. Efter att Trip och Mayweather rekognoscerat färdigt och återvänt till Enterprise så kommer man fram till att den enda läsningen för att rädda Jorden är att skicka någon på en kamikazetur för att förstöra vapnet. Archer bestämmer sig för att det är han som ska utföra uppdraget.

Men innan han hinner ge sig iväg dyker tidsagenten Daniels upp igen. Han har nu äntligen fått den stora bilden klar för sig, vad den märkliga konflikten mellan människor och xindier egentligen handlar om. Och upptäckt att det är de transdimensionella varelserna som dragit igång hela den här charaden, som ett led att låta The Expanse bli basen för en etablering och expansion över hela galaxen.. De vill utrota mänskligheten för att på det sättet förhindra att Federationen bildas., för att då slippa bli besegrade av dem i ett avgörande slag på 2500-talet. Det gör Federationen förresten med hjälp av Enterprise J – ett skepp där xindier och människor arbetar sida vid sida för att vinna över den gemensamma fienden. Allt det här berättar Daniels för Archer medan de står på framtidens version av Enterprise och ser ut över slaget. Daniels vill att Archer ska skippa kamikaze-taktiken och istället försöka prata sig fram till fred. Archer svarar Daniels med att det är för sent för diplomati, och att han måste genomföra sitt självmordsuppdrag eftersom det bara handlar om timmar eller dagar innan Jorden är förlorad. För att Archer trots allt ska kunna bevisa att den här storyn om framtiden är sann för xindierna så får han med sig en medalj från framtiden. Den där tidsagenten. Mycket snack och enormt lite verklig hjälp. En medalj? Är det verkligen allt han har att komma med?

Archer ger i alla fall sig iväg på sitt självmordsuppdrag, bara för att inse att massförstörelsevapnet är flyttat. I stället blir han infångad av elaka insekts-xindier, De förhör honom på ett brutalt sätt, men han vägrar att svara på deras frågor. I stället kaxar han emot och börjar prata om hur dinosaurierna på Jorden också var kräldjur – men att de dog ut och hade jättesmå hjärnor. Men så lyckas Archer till sist få en liten stund med sin gamle polare Degra, och ger honom medaljen för att styrka att storyn om de transdimensionella inkräktarna är sann. Degra och några andra ur rådet anar att det kan ligga något i Archers historia, men vill ha mer bevis på att berättelsen verkligen stämmer. Archer berättar då om hur insekts-xindierna for tillbaka i tiden för att konstruera ett människogift på Jorden. Det gör också ett visst intryck, men är de fortsatt skeptiska. Kan de få Xindiernas råd att ändra sig med så svaga bevis?

Samtidigt, ombord på Enterprise, så håller T’Pol på att bryta ihop av oro när Archer inte återvänder. Hon sitter mest inne i kaptensrummet och ångestar, eftersom hon inte vill visa resten av besättningen att hon faktiskt har KÄNSLOR. Här tänker jag då att det framför allt handlar om romantiska sådana, men jag kan ha fel. Det blir inte lättare för T’Pol när ett gäng xindiskepp angriper Enterprise och gör slarvsylta av skeppet Det blir också den extremt deppiga cliffhangern som avslutar Azati Prime. Allt, verkligen allt, verkar gå åt helvete.

Berättandet ändrar lite stil och form i det här avsnittet. Vi är nu mitt uppe i ett sammanhängande äventyr, inte några stillastående avsnittslånga intriger. Det känns också lite härligt att den nya, tuffa tredje säsongen fortsätter i samma hårdföra stil som tidigare, som i slutet av det här avsnittet: Enterprise nära undergången, med bilder på delar av besättningen som sugs ur farkosten och ut i den kalla rymden.

Det är också svårt att inte också känna medlidande med stackars Archer som bara har en sketen medalj som bevis på den otroliga konspirationsteorin som han ska övertyga Degra om. Lite tjatigt är det kanske ändå att författarna spinner vidare på samma typ av intrig som man brukar när Enterprise står inför en överlägsen fiende. Det vill säga att Archer till sist får en connection med en skeptisk person på motståndarsidan, i det här fallet just den person som konstruerat det vapen som man vill stoppa. Den här gången har Archer en något svårare insäljning än vanligt framför sig, eftersom Archer ju raderade Degras minne för bara några avsnitt sedan. I en annan säsong eller annan serie hade Degra troligtvis inte ens lyssnat på Arhcher, utan snarare börjat misstänka att han blivit utsatt av hjärntvätt under tiden i fängelse på Enterprise. Men nu visar Degra sig inte vara så paranoid, utan i stället en vapenkonstruktör med ångest över vad hans uppfinning kan åstadkomma.

Så, om jag ska sammanfatta: Högt tempo, mycket action, deppigt slut – det här gick hem hos mig.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 18/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 734 tv-avsnitt.

ENT: Hatchery. Det där Archer blir en äggsjuk reptilmorsa.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ett roligt avsnitt till får vi, innan den ordinarie (och ganska sorgliga) storylinen om xindiernas massförstörelsevapen återupptas igen. Även om det förstås finns reptil-xindier även i det här avsnitt. Jättesmå bebis-xindier, till och med.

På sin väg mot xindiernas vapenverkstad upptäcker Enterprise ett kraschat rymdskepp. Det är xindiskt, så man drar ner till det för att lära sig mer om deras teknik och vapen. Men på skeppet upptäcker man även ett kläckeri. Massor med ägg som hänger från taket, med små reptilfoster i. När Archer undersöker ett av dem får han en liten dusch av vätska från ägget rakt i ansiktet. Först tänker man att vätskan bara är ett avskräckande irriterande ämne som sprutas på de som kommer för nära. Men ganska snart efter den där ofrivilliga duschen så börjar Archer förändras. Att bevara och skydda de okläckta reptilerna hamnar så småningom högst upp på hans prioriteringslista. Ja, till sist så pass högt upp att han är beredd att offra stora delar av Enterprises bränsleförråd för att de ska få ha det bra.

Det finns ju visserligen en logik i Archers resonemang. Att man har en chans att här visa xindierna att man inte är några onda mördare, utan tvärtom är en så snäll ras att man till och med tar hand om deras ofödda barn. Men när Archer börjar sätta alla som säger emot honom i den här frågan i husarrest så börjar fler och fler på skeppet reagera. Någon håller på att spåra ur.

Dessvärre är det den väldigt auktoritetstrogna yrkessoldaten major Hayes som fått befälet efter att Reed fått kicken. Och ingen i den lilla grupp av förtrogna som vill ställa till med myteri tror att den där auktoritetsbunde majroren är särskilt påverkbar. Alltså så kringgår man honom och ställer till med ett äkta hederligt gammalt myteri.

Archer hämtas hem till Enterprise försatt i ett härligt förryckt tillstånd. Han står, lätt fuktig, i kläckeriet med små reptiler som springer över hans kropp. Som jag sagt tidigare, galenskap i rymden kan få så många oväntade utlopp. Att kapten Archers högsta dröm var att bli morsa åt en massa ödlor hade väl ingen kunnat ana. Någonsin.

Att man här också bygger vidare på rivaliteten mellan Reed och Hayes från tidigare avsnitt, som till exempel Harbinger, hade förstås varit en självklarhet i vilken annan serie som helst. Men i Star Trek-sammanhang är det faktiskt något av en sensation! Det är det här avsnittet faktiskt också. Sensationellt vrickat, på ett rätt härligt sätt. Jag fullkomligt ÄLSKAR (ÄLSKAR!!!) Archer som äggsjuk och överbeskyddande reptilmorsa. Lite mer självdistans i den här stilen hade den här serien inte direkt mått dåligt av.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 17/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 733 tv-avsnitt.

ENT: Stratagem. Det med simuleringen som ska avslöja xindiernas hemlighet.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det här avsnittet känns som en direkt konsekvens av att manusförfattarna inte kan skriva några holodäcksäventyr för Enterprise (tekniken finns ju inte på Stjärnflottans skepp vid den här punkten i tidslinjen). All uppdämd lust till att skapa orimliga och osannolika intriger måste få sitt utlopp någonstans, så i Stratagem har man konstruerat ett manus där det skapas vad man väl kan kalla för ett analogt holodäck ombord på Enterprise. Ett avancerat jättelajv som kretsar kring en nybyggd rymdskeppssimulator. Tanken med den är att få en xindier, Degra, att tro att han 1, lider av minnesförlust (tydligen kan Phlox radera vissa delar av minnet hos varelser), att 2, insekts-xindierna attackerat både Jorden och de rivaliserande xindi-arterna och att 3, han och Archer suttit i tre år i samma cell på ett fängelse vilket lett till att de bondat och blivit polare. Tanken är att Degra, i chocken över allt som inträffat, ska röja en massa hemligheter om xindierna. Och eftersom Degra är hjärnan bakom xindiernas massförstörelsevapen så borde han sitta inne på en massa information. Som till exempel var det här vapnet byggs.

Stratagem börjar dessutom på sedvanligt holodäcksäventyrvis. Vi kastas rakt in i handlingen, utan att veta om det vi ser är på låtsas eller på riktigt. För saker och ting har definitivt förändrats sedan förra avsnittet. Archer har till exempel fått långt hår, och han befinner sig på en främmande rymdskyttel. Omsorgsfullt och detaljrikt förklarar han för sin medpassagerare, Degra – som även han mist sin välordnade frisyr – hur de hamnat där. Att de just flytt från ett insekts-xindifängelse. Hur de blivit polare där, efter att under en lång tid mest försökt döda varandra. Men Archers berättelse är lite för detaljerad och omsorgsfullt utformad, tänker man som tittare, och börjar förstås undra om det inte är något lurt på gång. Eller, det har vi förstås förstått hela tiden, men vid det här laget försöker i varje fall jag fundera ut om det här handlar om en tidsresa eller någon annan dramaturgisk lösnäsa.

En bit in i avsnittet avslöjas hur allt hänger ihop. Att man byggt upp den där främmande skytteln ombord på Enterprise. Och att allt som sker där inne är övervakat av kameror, att fönsterna i skytteln egentligen är tv-skärmar och att Archer löpande får instruktioner och information genom en öronsnäcka. Ja, man har till och med placerat en igel innanför Degras hud, så att man kan skylla minnesförlusten på den. Det är en enormt ambitiös simulering det här, där det till och med ingår attacker från insekts-xindi-skepp. Ju mer desperat och utsatt xindiern känner sig, resonerar man, desto större chans är det att han delar med sig av sina hemligheter. Vi får också, i några flashbackscener, se hur Degra fångades och hur han och de andra xindierna på samma skyttel vägrade att svara på frågor under förhören. Lösningen blev då den här, minst sagt, ambitiösa teaterföreställningen.

Trots alla ansträngningar så går det rätt långsamt för Archer att vinna den misstänksamme xindierns förtroende. Det går så långt att man (via en avancerad röstsimulator) framställer ett fejkat radiomeddelande om att Degras familj befinner sig i säkerhet för att han till sist ska kunna knappa in kursen hem. Men så får Enterprise problem med rumsanomalier som gör att systemen ombord fallerar. Degra upptäcker att det är en störning på bilden i ett av fönstren, fattar att allt är fejk och anfaller sedan Archer med en kniv.

Frågan för våra vänner på Enterprise är nu om uppgifterna som Degra gett är sanna eller falska. Vid vilken punkt av den här charaden förstod han att allt bara var en iscensättning för att lura honom? Man måste vara säkra, eftersom en omväg till fel planet skulle kunna riskera hela uppdraget om att rädda Jorden. Lösningen blir en ny lurifaxplan där man låtsas att man redan anlänt till de koordinater som Degra programmerade in i skeppsdatorn. När han då skriker något i stil med att “våra försvarssystem kommer att krossa er!”, så är saken biff. Och stackars Degra får finna sig i att ha blivit dubbelbluffad. Vilken tur att han inte kommer att minnas det. För Phlox swipar på nytt hans och de andra xindiernas minnen och sätter tillbaka dem i sin skyttel. På det sättet kan inte xindierna ana att Enterprise är dem på spåren.

Även om man inte tycker att Archers peruk är trovärdig ens en sekund i det här avsnittet, så är det här ändå en rätt underhållande historia. Och det säger jag trots att jag brukar vara kritisk till holodäckshistorier – som Stratagem definitivt är besläktad med. Det var något väldigt charmigt och lo-fi med att hela crewen stod runt den där fejk-kapseln och grupparbetade för att göra lajvet trovärdigt. På alla punkter, förutom Archers peruk.

Som självständig intrig känns däremot den här charaden väldigt bisarr. Vem har ens tid att iscensätta en sån här Heist-artad plan? Och vilka magiska möjligheter göms egentligen i Phlox laboratorium. För några avsnitt sedan producerade han en klon av Tucker, nu rensar han korttidsminnen med extrem exakthet. Ja, jag skulle till och med vilja ifrågasätta taktiken med att inte behålla Degra i fångenskap ombord på Enterprise. Det skulle väl ändå kunna sinka vapenprojektet med några viktiga månader?

Men oavsett invändningar, som helhet är det här ett kul och fartfyllt äventyr – och en intressant och ny variant på holodäcksäventyr.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 14/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 729 tv-avsnitt.