Jag anar oråd redan i första scenen. Magdans. Ett så himla dåligt tecken. Det här kan bli hur gubbsjukt som helst. Och det är det faktiskt. Ett tag, åtminstone. Sedan förvandlas avsnittet till ett “Mord och gamla visor” med Kirk som Angela Lansbury. Vi bjuds också på en riktigt långdragen uppvisning av Enterprises Siri-funktion. Jack Uppskäraren kommer dessutom förbi och säger hej. Och så slutar det med en ghost in the machine. På riktigt.
Trots att det där låter som ett riktigt omväxlande avsnitt, så är det också ett bitvis ganska långtråkigt sådant. Framför allt de där Angela Lansbury-bitarna som mest handlar om att Kirk vandrar runt i ett rum och tänker högt när han försöker hitta ett svaret på en omöjlig kriminalgåta. För att inte tala om de segdragna förhörsscenerna där skeppsdatorn på Enterprise med sin entoniga röst får svara på olika frågor. Massor av frågor. Inte så bra tv.
Skälet till förhören är att Kirks högt älskade besättningsman Scotty råkat i trubbel. Han är misstänkt för en rad bestialiska kvinnomord. Scotty själv minns inget av vad som hänt, och planeten som morden begåtts på bestraffar mördare med långsam, plågsam tortyr. Ja, ni förstår. Kirk måste hitta mördaren! Avsnittet utspelas på Argelius II som till en början verkar vara den intergalaktiska motsvarigheten till Red Light District i Amsterdam. Eller som man uttrycker det i Star Trek: “hedonistiskt”. I Star Trek betyder det att klubbens magdanserska som avtalat kommer förbi Kirks bord efter sin show, och sedan lämnar stället med Scotty efter cirka två minuters konversation. Det är oklart om han förväntas betala för det roliga, men oavsett håller Scotty, McCoy och Kirk på att spricka av gubbig förnöjsamhet. Först lite senare i avsnittet får Argelius en något mer hippieartat feeling (betänk att vi befinner oss på slutet av 60-talet) när vi får reda på att planeten avskaffat både svartsjuka och våld. Därför blir förstås de brutala kvinnomorden på knullplaneten än mer skrämmande och främmande.
Sedan blir Wolf in the Fold det kanske knarkigaste avsnittet så här långt. På många olika sätt. Som när man upptäcker att Jack Uppskäraren egentligen var en alien – en sorts energi som kan förflytta sig mellan kroppar och som följt med människan på hennes upptäcksfärder genom galaxen. Varelsen livnär sig på rädsla och skräck, det är förklaringen till att enbart kvinnor attackeras – de blir ju så himla mycket räddare än män. Hmmm. Till sist lyckas varelsen till och med ta sig in i skeppsdatorn på Enterprise och hotar att döda alla ombord.
För att besättningen inte ska mata den märkliga mördarorganismen med sin rädsla inför den nära förestående döden delar McCoy frikostigt ut lugnande medel till besättningen. Vilket innebär att alla fnissar sig igenom hoten, ja, de är faktiskt ännu mer höga nu än de var efter sporattackerna i This side of Paradise. Och, bäst av allt, det “lugnande” medlet får äntligen George Takei att våga släppa fram lite av sin inre fjolla. Tänk om Sulu bara hade fått vara drogad lite oftare, så himla mer hbtq-vänligt Star Trek hade varit.
Sammanfattning: Ett ganska rörigt, osammanhängande och bitvis skittrist avsnitt. Lite knark på slutet räcker inte för att väga upp de långa, pratiga scenerna dessförinnan. Så bu, säger jag. Betyg: 5/10