ENT: Demons och Terra Prime. Det med Jordnationalisterna och Vulcanmänniskobabyn.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu ett tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag är nästan lite vimmelkantig. Är SÅ NÄRA SLUTET PÅ DET HÄR PROJEKTET NU! Men helt ifatt är jag förstås inte, irriterande nog. Att skriva de här resterande blogginläggen känns lite som att ta de där sista simtagen i en bassäng när man är dödstrött. Man tycker att man är så nära slutet på banan, och inbillar sig att varje simtag är det sista som behövs för att man ska kunna flytglida ända in i kaklet. Men så är man ändå inte riktigt, riktigt framme utan måste ta ett simtag till. Och så ytterligare ett. Här, mot slutet av Enterprise-bassängen drämmer seriens upphovspersoner dessutom till med seriens mest politiska avsnitt. Och de kretsar kring ett ämne som knappast blivit mindre aktuellt med åren.

I Demons och Terra Prime får vi nämligen möta de som inte gillar tankarna kring att bilda en Federation med andra planeter, utan i stället oroar sig för mänsklighetens och Jordens status i en sådan framtid. Militanta Jord-nationalister, helt enkelt, beredda att ta till våld för att uppnå sina mål. Här organiserade under namnet Terra Prime och ledda av John Paxton. Han har dragit in en på sin gruvanläggning på Månen, och verkar spendera stora delar av sin förmägenhet till att driva sin “Jorden åt Jordlingar”-kampanj. Och han verkar vara en del av en längre tradition. I en scen sitter han och diggar något gammalt tal av någon som heter Phillip Green, en kontroversiell person som bland annat drev rätten till frivilliga självmord för de som var strålskadade efter The Eugenics War.

Samtidigt som Jorden är värd för ett stort interplanetariskt möte – där man hoppas skriva ett historiskt handelsavtal som i sin tur skulle kunna vara början på en Federationsliknande allians – så lanserar Paxton sin motoffensiv. Som en del av sin kampanj har han på genetisk väg tagit fram en baby genom lagrade prover av T’Pols och Tuckers DNA. Den här babyn är tänkt att vara det konkreta skräckexemplet på hur en kommande framtid på Jorden skulle kunna se ut. Själv tycker jag att det är supergulligt med en liten baby med vulcanska öron, och förstår inte riktigt poängen med den lilla flickan som posterboy för en annalkande katastrof. SÅ GULLIG JU! En hel del förvirring och drama uppstår dock mellan T’Pol och Tucker på grund av det där barnet – T’Pol har ju inte varit gravid. Först efter ett tag får alla inblandade reda på att barnet är ett resultat av ren provrörsteknik.

Utspelet fungerar förstås också för att locka T’Pol och Tucker till månkolonin. För dit kommer de, och blir nästan genast igenkända och gripna. Ändå extremt naivt att de inte ens trodde sig behöva en förklädnad, utan bara trampade in i gruvan utan att tänka sig för. Den är ju trots allt hemmaplan för personer som troligtvis har deras barn. Man kan ju tänka sig att den typen av skurkar är smarta nog att plugga in utseendet på barnets föräldrar. Men kanske var det här med barnet bara en del av en plan som gick ut på att Paxton behöver Tucker för att finjustera det som sedan ska bli hans supervapen.

I en helt meningslös sidohandling får vi förresten också se hur Mayweather uppvaktas av en före detta flickvän som jobbar som journalist. På Enterprise tror man först att hon är en Terra Prime-agent, men sedan visar det sig att hon faktiskt arbetar för Jordens underrättelsetjänst. Det mest intressanta med den här personen är väl den headsetkamera som hon har när hon filmar sina rep, bara som en liten indikation på hur framtidens journalister arbetar (man kan ju jämföra med journalisten i första avsnittet av Picard, till exempel). Tydligen är det i framtiden helt okej för en journalist att hamna i säng med sitt intervjuoffer, samt – lite mer överraskande – verkar det heller inte strida mot Enterprises säkerhetsreglementen att ha journalister som stannar över natten. Men jag antar att det var Mayweathers tur att få ligga lite i den här serien, och inte så många avsnitt kvar att få in det på. Det finns även en liten sväng om Sektion 31 i det här avsnittet, men även det kändes rätt poänglöst

Mot slutet av Demons visar det sig att Paxtons gruvanläggning på Månen egentligen är ett enda stort rymdskepp. Med T’Pol, Tucker och deras barn ombord far man iväg till Mars, där man hookar upp sig till ett stort meteoritvapen. På långt avstånd kan man nu skjuta mot mål över hela solsystemet (lite orimligt, jag vet), och om någon får för sig att attackera Paxtons skepp så är det så fiffigt uppkopplat till ett energinät att man då samtidigt tar livet av en hel Marskoloni som ligger intill.

I det nästföljande avsnittet, Terra Prime, sänder Paxton bilder på den lilla vulcanmänniskobabyn över hela Jorden, samt ger samtidigt alla icke-jordbor ett dygn på sig för att lämna planeten. Sker inte det så tänker han bomba bort dem, och han börjar med Stjärnflottans lokaler. Samtidigt demonstrerar andra människor med liknande åsikter utanför ambassader och andra platser där utomjordingar bor på Jorden.

Som vanligt i Enterprise är själva uppbyggnaden av avsnittens konflikter det som är intressantast. Lösningen brukar nästan alltid komma genom ett eller flera slagsmål, samt en eller två doser technobabble. I det här fallet lyckas Archer smyga sig in på Paxtons skepp och slåss lite. När Paxton trots det lyckas få igång sin dödsstråle mot Jorden så har förstås Tucker förskjutit siktet så att den missar San Fransisco, och bara ångar bort lite havsvatten i stället.

Men den sorgliga upplösningen kan ingen ändra på. Den lilla vulcanmänniskobabyn har ett medfött genetiskt fel, och överlever därför inte särskilt länge. De två föräldrarna sörjer barnet de mist, men genom tårarna säger Tucker att det var Paxtons bristfälliga genteknik som åstadkom barnets sjukdomstillstånd. Och att Phlox sagt att det egentligen inte finns något som hindrar att en människa och en vulcan får ett barn tillsammans (något vi i och för sig redan fått bevisat på det där skeppet från det förgångna i förra säsongen).

Det första av de här två avsnitten var intressantast rent tematiskt. Det hade ju också tydliga likheter med vår egen samtid, och den konfliktyta som ofta målas upp mellan globalister och nationalister. Terra Prime-rörelsens argument påminner liksom en hel del om de som man brukar hitta under den där “visa fler svar”-länken längst ner i en twittertråd. Samtidigt bjöd det andra avsnittet på mer dramatik och actionraffel – här fanns såväl en skyttel som maskerades i en kometsvans som sabotage ombord på Enterprise. Plus ett slagsmål mellan Archer och Paxton i syrefattig miljö. Mycket för pengarna, i det som blir de sista två “normala” avsnitten av Enterprise.

Betyg:
Demons 8/10
Terra Prime 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 20 & 21/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 764 tv-avsnitt.

VOY: Drive. Det stora rymdracet och det lilla bröllopet.

Det är som en egen trop nu, eller hur? Varje gång Harry Kim visar intresse för någon tjej så vet man att det kommer att gå åt helvete.

Den coola rymdracerbruden Irina, som han faller för i det här avsnittet, visar sig förstås vara en förslagen typ. En sån som värvar Voyagers besättning till att vara med i en rymdskeppstävling, bara för att kunna gömma en bomb ombord på Delta Flyern. Rymdskeppsracet arrangeras nämligen för att fira en bräcklig fred mellan fyra olika folk, och Irina och hennes gäng är isolationister som inte vill se raser och kulturer blandas. Det är (förstås) rena turen att den kärlekskranke Harry råkar befinna sig ombord Irinas skepp under tävlingen. När han förstår att Irina är en skum typ kan han varna besättningen på Delta Flyern (eller ska vi kalla den Flyer II – Borgerna sprängde ju första versionen av skeppet i avslutningen av säsong 6.).

Och besättningen i fråga är Tom Paris och B’Elanna Torres. De hade ett gräl mitt under racet, så Paris valde att hoppa av tävlingen för att reda ut fnurran på tråden. Deras relation blev ju inte riktigt allvarlig förrän de höll på att dö tillsammans medan de flöt runt i rymddräkter med sinande lufttankar, så det är helt i linje med deras gemensamma historia att Tom Paris friar till B’Elanna när de precis fått reda på att deras skepp kanske sprängs inom några sekunder. Själva skildringen av relationen och dess problem kommer däremot inte att gå till tv-seriehistorien, direkt.

PARIS: The only self that I want to be is the guy you’re in love with. 
TORRES: Wow. I didn’t know you felt that way. 
PARIS: How can you say that? 
TORRES: Well, you always seem to have other priorities. 
PARIS: I’m showing you my priorities right now.
(—)
TORRES: How come you never talked to me about this before? 
PARIS: Well, you’ve got that tough Klingon exterior. And er, I didn’t think you liked the mushy stuff.
TORRES: Do I look that tough right now? 
PARIS: Does that mean you’re in the mood for some mushy stuff? 
TORRES: Maybe. 
PARIS: Exactly what kind of mush are we talking about? 
TORRES: You tell me. 
PARIS: Well, there’s, um, kissy stuff. 
TORRES: That was nice. 
PARIS: And there’s the you’re the most important person in the world to me. 
TORRES: I like that one, too. 
PARIS: And there’s the happily ever after.

Det känns som om det här äktenskapet var det första tecknet på finalsäsongsfeber i Voyager. Det är ju inte lönt att dra ut på saker och ting – om Tom och B’Elanna ska gifta sig så kan de lika gärna göra det nu, det är ju bara 23 avsnitt kvar. Som relationsdrama lämnar däremot Drive en hel del att önska. Jag menar, B’Elanna är på väg att göra slut med Paris någonstans i mitten av avsnittet, men efter lite hångel så gifter de sig istället. Jag som trodde att heterosexuella par regelmässigt skaffade barn när den här typen av konflikter uppstod, inte gifte sig med varandra!

Ändå nöjd med Drive, rymdraceintriger har vi inte haft särskilt många av i Star Trek-franchisen (någon överhuvudtaget?), och här lyckades man väva in såväl isolationistiska terrorister som ett frieri. Inte illa!

Lite synd var det att Irina visade sig vara en rasistisk terrorist, hon var annars en av de coolare kvinnliga gästartisterna i Voyager. Hade gärna sett mer av hennes tuffa stil. Om det hade varit Irina som dejtat Tom Paris så kan jag liksom inte tänka mig att hon skulle vara lika beredvillig att förlåta Tom Paris för allt han ställt till. Inte ens om han friade under ett extremt nödläge. Hon skulle nog inse att det där var en avledande manöver, en nödåtgärd när han fattade att han varit kvadrantens kanske allra sämsta kille.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 639 tv-avsnitt.