Tag: Heist

DS9: Badda-Bing Badda-Bang. Det där Vic Fontaine blir vräkt från sin klubb.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Lite oväntat har Vic Fontaine, smörsångaren i ett av holosvitsprogrammen, utvecklats till att bli en av de mest centrala rollfigurerna under Deep Space Nines yttersta dagar. Titt som tätt har han dykt upp efter sin debut i slutet av säsong sex. Lite oväntat fokus på honom – ett påhittat hologram – hade ju förväntat mig att det pågående kriget mot Dominion kräva lite mer av fokuset under den här säsongen (jo, jag vet att jag skrivit det tidigare, men känner att jag måste idka självterapi genom att skriva det här – gång på gång). I det här avsnittet har faktiskt hela järngänget på stationen så pass mycket fritid att de kan lägga ner all sin energi på att lösa en oväntad twist i holoprogrammet som Vic bor och verkar i.

Programmeraren till Vics holodäcksäventyr, någon som tydligen heter Felix, tyckte att det programmet riskerade att bli mesigt i längden. Därför la han in ett lite ruggigt äventyr som utan förvarning tar över det vanliga vegasprogrammet. Gangsters tar på ett ögonblick över hela klubben, och Fontaines sångnummer byts ut mot lättklädda damer. Skurkarna hotar dessutom Vic med stryk (och eventuellt värre saker) om han inte försvinner från stan. Det enda sättet att göra sig av med de här jobbiga typerna på är genom att besegra dem inne i holoäventyret. Skulle man i stället välja att bara starta om programmet så nollställs samtidigt Vic Fontaine och alla hans minnen. För Vic är ju något så underfundigt som en holosvitskaraktär som vet om att han är ett hologram, och faktiskt minns allt som hänt i alla de äventyr han varit med om. Det visar sig att nästan alla i ledningsgruppen för Deep Space Nine känner så starkt för Vics sak att de genast engagerar sig i hans kamp.

En Heist kommer sällan ensam. Ja, det försöket till lustighet var jag faktiskt tvungen att skriva nu, för Badda-ding Badda-dang är något av ett systeravsnitt till The Dark Frontier. I det avsnittet klädde kapten Janeway heistgenren i Star Trek-kostymer. Här, däremot, har man flyttat in Deep Space Nine-rollfigurerna i ett klassiskt Ocean’s Eleven-äventyr. Bashir, Odo, Kira och de andra ska helt enkelt råna casinot på en massa pengar så att Vics ärkefiende Frankie Eyes mister stället och saker och ting kan återgå till ordningen..

Hela avsnittet kretsar i stort sett kring denna kupp. Det moraliskt diskutabla med att man faktiskt begår ett brott (om än gentemot ett gäng gangsters) berörs inte. Däremot så vill Sisko till en början inte vara med i det här spektaklet. Och hans invändningar är främst politiska:

SISKO: You really want to know what my problem is? I’ll tell you. Las Vegas nineteen sixty two, that’s my problem. In nineteen sixty two, black people weren’t very welcome there. Oh, sure they could be performers or janitors, but customers? Never. 

KASIDY: Maybe that’s the way it was in the real Vegas, but that is not the way it is at Vic’s. I have never felt uncomfortable there and neither has Jake. 

SISKO: But don’t you see, that’s the lie. In nineteen sixty two, the Civil Rights movement was still in its infancy. It wasn’t an easy time for our people and I’m not going to pretend that it was. 

KASIDY: Baby, I know that Vic’s isn’t a totally accurate representation of the way things were, but it isn’t meant to be. It shows us the way things could have been. The way they should’ve been. 

SISKO: We cannot ignore the truth about the past. 

KASIDY: Going to Vic’s isn’t going to make us forget who we are or where we came from. What it does is it reminds us that we’re no longer bound by any limitations, except the ones we impose on ourselves.

Det där är väl faktiskt avsnittets mest laddade scen, tycker jag. Men till sist ångrar Sisko sig, och även han spelar med i det här heist-larpet, där givetvis den omsorgsfullt utarbetade planen skiter sig – men där våra vänner till sist ändå ror hem både bytet och får lyckas få tillbaka Vics klubb. .

Det här blev faktiskt inte så illa som jag befarade när jag insåg att det här avsnittet skulle vara en heist-motsvarighet till basebollsavsnittet i början av den här säsongen. Visst, jag är mycket tacksam om jag slipper se Kira som femme fatale fler gånger under det som är kvar av den här serien, men som helhet är det här en harmlös bagatall. En lek med genren, som ändå inte är helt oävet genomförd (eventuellt skrivet av någon som blivit Stockholms-syndromad, och är glad för alla genreövningar i Star Trek-miljö som inte slutar med ett Robin Hood-avsnitt). Men just har jag avslutat den där meningen, så blir jag påmind om den FRUKTANSVÄRDA slutduetten mellan Sisko och Vic – de lyckas verkligen få in hela sången i avsnittet innan eftertexterna börjar En prövning, även för en så pass garvad Trek-tittare som jag.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 590 tv-avsnitt.

VOY: Dark Frontier, part I & II. Det där borgerna vill hämta hem Seven of Nine.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Den här säsongen förädlar Voyager-teamet ytterligare konceptet med att satsa på dubbelavsnitt under den så kallade sweeps-säsongen, och det märks att ambitionsnivån har höjts sedan förra säsongens The Killing game. Bland annat så satsar man nu på att lansera dubbelavsnittet som en långfilm (även om avsnittet senare delades upp i två separata delar för repriseringar och syndikering), och rent tematiskt är det här faktiskt också en form av fristående fortsättning på biofilmen Star Trek – First Contact. Främst eftersom Borg-drottningen från First Contact dyker upp på nytt här (fast om man vara fullständigt korrekt är det faktiskt en annan skådespelare som spelar Borg-drottningen, men ändå).

Drottningen är ute efter Seven of Nine, som hon vill återbörda till Borgkollektivet. Seven anses som en viktig nyckel till hur borgerna ska kunna besegra den trilskande och oförutsett motståndskraftiga människorasen. Med sina dubbla identiteter, både Borg och människa, antas hon ha massor av kunskap om människorasens svagheter. Det här är tydligen inte någon grej som drottningen kommit på nu i efterhand, utan det här ska ha varit en långsiktig plan. Seven ska ha varit medvetet utplacerad på Voyager för borgernas räkning. Och fram till nu har hon varit den perfekta borg-spionen utan att ens själv ha en aning om sitt uppdrag – nu är det dags att lämna rapport.

Om man vill så kan man förenkla storyn i det här avsnittet till att det handlar om två modersfigurer som slåss om Seven of Nine. Dels Borgdrottningen, som både vill inkludera Seven i kollektivet, men samtidigt låta henne behålla vissa mänskliga drag för att kunna använda henne som ett studieobjekt. Samtidigt verkar drottningen vara rätt okänslig för Sevens nya inställning till en del moralfrågor efter något år på Voyager. Att genast skicka iväg henne för att bevittna hur varelser assimileras till borger kanske inte är det mest pedagogiska sättet att återbörda Seven till flocken. Hon pallar i varje fall inte att se på när det görs, utan försöker faktiskt hjälpa några av borgernas nya fångar att rymma.

Den andra modersfiguren är förstås Janeway. Hon som vägrar att ge upp Seven, trots att det till en början ser ut som om den före detta drönaren hoppat av till sitt gamla lag mitt under ett viktigt uppdrag på ett borgskepp (i själva verket har hon blivit utpressad till avhoppet för att på det sättet rädda Janeway och de andra på Voyager undan borgerna).

Dark Frontier är utan tvekan ett stiligt avsnitt. Satsningen på en riktig tv-film verkar ha lett till ett tillskott i budgeten, så vi får här hänga mycket tid i borgmiljöer och bland annat se en ny typ av borgskepp – ja, till och med ett slags borgstad i rymden, där flera olika skepp klumpats samman till ett slags huvudstad. Jämfört med andra dubbelavsnitt eller tudelade historier som Star Trek producerat genom åren så är Dark Frontier dessutom betydligt bättre uppbyggd rent dramaturgiskt.

Men. Det är något som inte klaffar. Det är liksom inte tillräckligt spännande. Precis som jag skrev om i samband med Latent Image, så känns det här en story som kommer för sent i serien. Den här intrigen hade ju varit riktigt spännande om vi som åskådare hade tvivlat över var Sevens egna sympatier fanns – vilken av sina modersfigurer som hon skulle välja. Men det var faktiskt ett tag sedan Seven på allvar övervägde att hoppa av till borgerna. Att hela Dark Frontier dessutom inleds med att Seven spränger en borgskyttel i tusen bitar indikerar ju också att hon inte direkt längtar hem.

Vad det här avsnittet däremot innehåller är den stora backstoryn om Sevens förflutna. Genom flashbacks får vi här faktiskt se hur Sevens föräldrar var smått besatta forskare som under en lång tid följde och studerade borger. Men också hur de faktiskt också var rätt risiga föräldrar. Inte bara drog de med sin lilla dotter (Annika som hon hette då) på ett livsfarligt uppdrag, när jakten på Borgerna blev riktigt spännande så skickade de sin dotter i säng för att kunna fortsätta att jobba.

Ganska länge trodde jag faktiskt att avsnittets upplösning skulle visa sig vara att Borgdrottningens var Seven/Annikas morsa. Det skulle nämligen förklara det enorma tålamod med Seven som drottningen har. Men i stället var det borgversionen av hennes farsa som vi fick se – och han såg inte jätteglad ut över återseendet. Hos den drönaren fanns inga personliga minnen kvar.

Måste också säga att Janeway var osedvanligt mycket på hugget i det här avsnittet. Ja, nästan lite mordisk. Hon jagar borgskepp för att sno transwarpspolar, säger saker som “I think it’s time to do a little assimilating of our own” och förbereder själva kuppen där man ska sno spolarna genom simuleringar på holodäcket som om hon vore med i Ocean’s Eleven. En annan undring efter ett dubbelavsnitt där ganska många scener utspelas i borgmiljöer. Varför gillar de grönt ljus så mycket? =ch varför måste det hela tiden blinka en massa lampor på deras däck? Tacksam för svar!

Som helhet, ett ambitiöst och välgjort avsnitt som dessutom på allvar försöker popularisera heistgenren i Star Trek-universumet. Men mycket väsen för något som ändå kändes mer duktigt än spännande.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 15 & 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 588 tv-avsnitt.