I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Så är vi framme vid den allra sista Star Trek-tidningen under Gold Key-etiketten. Men det här lilla numret är inte någon planerad avslutning. Tvärtom, det fanns ett fullständigt manus och några skisser inför ett 62:a nummer, som aldrig blev något. Då.

Däremot har någon nu färdigställt äventyret, och det finns utgivet som en del av Eaglemoss Graphic Novel Collection (som extramaterial i bok nummer 124). Vi får se om jag blir så desperat att jag beställer hem den boken (skoja, beställde den givetvis från förlaget redan igår natt när jag researchade lite kring det här innan jag somnade).

Dessvärre är det ett ganska tradigt äventyr som får avsluta Gold Key-utgivningen. Och detta trots att Harry Mudd dyker upp, lite oväntat. Denne skamlöse bedragare, sexist och bluffmakare har vi ju sett både i originalserien och Discovery. Men det tog alltså hela 61 nummer innan någon manusförfattare kom på att han skulle göra sig ganska bra i serieform också. Och visst, Mudd är en underhållande sociopat. Men äventyret kring honom är ganska oinspirerat.

I Operation con game har Mudd lyckats komma över artificiellt dilithium, och använder det för att lura ett gäng klingoner. Han planterar det på en planet nära klingonskt territorium, och när de upptäcker fyndigheterna kommer dit – helt enligt Mudds plan – för att kolla om det går att dra igång lite gruvor där. Det syntetiska dilithiumet är i själva verket helt värdelöst och går inte att använda för att driva rymdskepp, men eftersom klingonerna inte kan skilja det från den äkta varan så kan Mudd, förklädd till The Grand Qaal of Eulus, få en massa guld för utvinningsrättigheterna på planeten.

Olyckligtvis för Mudd så anländer Kirk och hans gäng till planeten just efter klingonerna. De är också ute efter dilithium, men verkar ha bättre instrument än sina fiender. Det tar inte många ögonblick innan McCoy slår fast dilithiumförfalskningen. Och när gänget från Enterprise upptäcker att det där syntetiska dilithumet är helt instabilt, och exploderar så fort man hanterar det lite vårdslöst, så inser att Mudds kupp kan växa till en storpolitisk katastrof.

För vad kommer att hända när klingonernas skepp går i bitar när det syntetiska dilithiumet som de fått av Mudd exploderar? Jo, det kan bli den tändande gnistan till en stor väpnad konflikt tror man. Kirk och Spock låter därför sig transporteras till klingonernas skepp för att “befria” dem från det farliga dilithiumet. De ertappas, och blir förstås inte trodde när de försöker förklara att de är ute på ett schysst uppdrag. Inte förrän efter ett klassiskt slagsmål, en explosion och returnerandet av guldet de givit till Mudd tar de till sig argumenten om det farliga dilithiumet.

Intrigen kring The Burn i Star Trek: Discoverys tredje säsong gör att även gamla äventyr om dilithium får en ny angelägenhet. Som att vi här än en gång ser att dilithium är ett sällsynt ämne redan under originalserietiden. Och att det ändå är lite märkligt att Federationen trots det binder upp sig till att bli helt beroende av den här typen av ändligt bränsle. Känns så himla mycket 1900-tal på Jorden, liksom.

Men inte ens den där retroaktiva dramatiken från Discovery kan rädda det här ganska slätstrukna äventyret. Framför allt jämfört med de rätt flippade intrigerna som vi sett på sistone.

I och med det här är Gold Key-eran över. Men Marvel tog snart över stafettpinnen när det gäller Star Trek-serier. Återkommer med mer om detta inom kort!

Det här är det 61:a och sista numret av den Star Trek-tidning som förlaget Gold Key gav ut. Det kom ut i mars 1979. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt.