DS9: Chrysalis. Det där Bashir kärar ner sig i sin genförbättrade patient.

Så var vi framme vid ett avsnitt med en singelavsnittsrelation igen. Den såpavägrande producentens hårdföra sätt att se till att inga nya romanser eller vänskaper överlever längre än 45 minuter – sedan måste alltid gästskådespelaren dra vidare ut i galaxen. Jag var ganska nöjd med den där definitionen, tills jag kom på att den inte riktigt stämmer in på just Chrysalis. Det här avsnittet består ju faktiskt av ett återbesök på Deep Space 9 – en andra chans för romans, helt enkelt. Hela det där “tokroliga” supersmarta genförbättrade gänget från förra säsongens avsnitt Statistical Probabilities är alltså tillbaka på rymdstationen igen.

De har rymt från Institutet där de hålls instängda, eftersom de vill att Bashir ska behandla Sarina – den av de genmodifierade genierna som bara mest sitter och tittar tomt ut i luften. Tydligen beror hennes apatiska tillstånd på att hennes hjärna är lite skevt genmodifierad. Sarina får helt enkelt för många intryck, så många att hon inte klarar av att hantera och sålla bland dem – därav den tomma blicken. Efter lite krångel fram och tillbaka så lyckas Bashir fixa till synapsflaskhalsarna i hennes hjärna. Han börjar dessvärre också kära ner sig i sin nya patient, och de två inleder ganska snart ett förhållande. Eller, det kanske var att ta i. Men under ett eller två dygn verkar det vara kärlek på gång. Men som vanligt slutar det inte så lyckligt för Bashir på den fronten.

Den röda tråden i Chrysalis är skeppsläkarens enorma ensamhet. Inte bara längtar Bashir efter en partner, han skulle gärna också bli ihop med någon som är lika smart som honom. Så han blir förstås överlycklig när han får hångla med Sarina, som inte bara är rätt snygg utan också kan ge viktig och relevant input kring hans forskningsprojekt. Dessvärre är Bashir inte helt lyhörd inför Sarinas signaler eller situation. Även om hon numera kan hantera intryck från omvärlden, så betyder inte det att hon blott två dagar efter sin operation pallar med en överentusiastisk och påträngande pojkvän. Det hela slutar med att Sarina drar iväg Deep Space 9, sugen på att börja ett nytt liv. Kvar på rymdstationen står Bashir. Ensam och övergiven på nytt.

Chrysalis cringefaktor är ovanligt hög. Värst är väl den långa scen där de genmodifierade genierna improviserar musikaliskt a capella för att värma upp Sarinas talcentrum (nej, det håller inte Glee-klass, direkt). Ett slags hemgjord Sound of Music-pastisch som är bland det mest pinsamma och malplacerade jag sett i Star Trek. I alla fall så här långt.

Kanska ska man se det där sångnumret som ett tydligt tecken på att upphovspersonerna till Deep Space Nine faktiskt är på väg bort från den här serien. Jag menar, hälften av tiden verkar det som om de inte ens är intresserade av att göra en rymdserie. Liksom förra avsnittets basebolltönterier så kan man även se Chrysalis som ett slags genreövning. Den här gången har vi att göra med någon slags korsbefruktning mellan Vita serien och My fair lady. Bashir är läkaren som faller för sin mystiska patient, men en del av attraktionen består också av att hennes tillfrisknande är hans verk. Det är också lite fint att man inte bara glömmer bort och ignorerar den genmanipulation av Bashir som han gått igenom som barn, och hur den, vare sig han vill det eller ej, alltid får honom att känna sig isolerad från resten av besättningen.

Fast nu gör jag eventuellt det här avsnittet lite smartare och djuplodande än det egentligen är. För Chrysalis är framför allt ett slarvigt, tråkigt och lite pinsamt avsnitt. Så här långt känns inte Deep Space Nines sista säsong som någon höjdare. Det är bara kalkon efter kalkon.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 565 tv-avsnitt.

DS9: Doctor Bashir, I Presume? Det där Bashirs föräldrar råkar avslöja hans största hemlighet och Rom börjar dejta.

Vi kan väl ana oss till ett minitema i de senaste avsnitten av Voyager och Deep Space Nine – alla i produktionsteamet verkar ha fått dille på dubbelgångare och kluvna personligheter. Först de dubbla upplagorna av doktor Bashir i In Purgatory’s Shadow och By Inferno’s light. Sen “Doktor Jekyll och Mister Hyde”-syndromet hos hololäkaren i Darkling. Och nu, i Doctor Bashir, I Presume, kommer hololäkarens konstruktör (och den person som hololäkaren i Voyager är avbildad efter), doktor Lewis Zimmerman, till Deep Space 9 för att göra en hologramkopia av Bashir. Mycket dubbelspelande blir det att hålla reda på, men producenterna lär ju åtminstone ha kunnat hålla nere skådespelarbudgeten genom att låta den fasta ensemblen spela flera olika upplagor av sig själv.

Det här betyder också att hololäkarskådisen Robert Picardo för första gången dyker upp i Deep Space Nine – som vanligt genomför han något av en uppvisning i sin kanske bästa gren, dryghet och överlägsenhet. Men det här avsnittet är (som namnet på episoden antyder) egentligen främst Alexander Siddigs show. Tror inte att han fått göra så pass mycket Norénskt familjedrama tidigare som i det här avsnittet..

Zimmermans första hololäkare var ju bara tänkt för korttidsbruk, och som assistent till en befintlig läkare (därav de problem man haft på Voyager med läkarprogramvaran som de kört i flera år). Nu finns det en beställning på en hololäkare för långtidsbruk, och tydligen har någon empatisk person inom Federationen känt att det kanske vore bra om man hittade en annan modell än Zimmerman för den läkarens personlighet. Någon lite trevligare. Valet föll på Bashir, som nu alltså officiellt ska bli Stjärnflottans nye posterboyläkare. I skapandet av den psykologiska profilen till holokopian ska Zimmerman intervjua Bashirs vänner, familj och bekanta (något som resulterar i ett rätt kul montage). När Bashir uttryckligen ber Zimmerman om att inte ta kontakt med hans föräldrar för ett sådant samtal så blir effekten den direkt motsatta. Zimmerman bjuder genast in dem till rymdstationen.

Föräldrarna anländer, stolta och förtjusta över att få träffa sin son för första gången på flera år. Han är dock inte lika exalterad. Så småningom får vi reda på vad som ligger bakom konflikten inom familjen. Som barn blev Bashir genetiskt modifierad och förbättrad, något som är förbjudet inom Federationen (efter bland annat det avskräckande exemplet med Khan). Därför har man hållit behandlingen helt hemlig, kommer det ut är Bashirs karriär inom Starfleet troligtvis över. Men Bashir ser också den genbehandlingen som ett svek från föräldrarnas sida. Att de inte tyckte att han dög när han bara var sig själv. Om en än rätt långsam version av sig själv.

Givetvis kommer hemligheten fram. Av misstag. När föräldrarna ska försäkra sin son om att de inte ska berätta något om genmodifikationen för Zimmerman så pratar de visst med fel Bashir. Hololäkar-prototypen förstår inte alls vad de snackar om, men både O’Brien och Zimmerman hör samtalet. Nu har alltså föräldrarna sabbat sonens liv och karriär, på allvar. Pappa Bashir löser till sist hela den här infekterade röran genom att erkänna sitt brott för myndigheterna och ta ett straff på två års fängelse. Bashir får vara kvar på Deep Space 9, men med de där modifikationerna allmänt kända så krävs det bland annat nya regler för dart-turneringarna han har med O’Brien. Bashir har tydligen låtit sin motståndare vinna lite lagom många gånger för att mörka sina egna förmågor, hans motorik är så pass exakt att han kan göra en röd bulle varenda gång han kastar.

Parallellt med det här dramat så pågår också en lite mer lättsam b-handling där Rom inte vågar be Leeta om en dejt. Det krävs att Zimmerman försöker få henne att flytta till en annan rymdstation innan han äntligen får sin tunghäfta att lossna. Lite tjatigt och pubertalt blev det allt, men intressant att få veta den sorgliga historien om hans förra äktenskap.

Doctor Bashir… varvar trots allt mörkt familjedrama med romantisk komeditrubbel och hololäkarhumo på ett ganska avslappnat sätt. Gillar också att vi nu måste ha det där med den genetiska förbättringen i bakhuvudet varenda gång Bashir gör något – han har ju faktiskt lite superhjälteförmågor, helt plötsligt. Smart att man till och med fick in det här med hans supermotorik i det återkommande pilkastningsmomentet. Som om den grejen varit med i serien tjugo gånger tidigare bara för att kunna vara en del av det sista avslutande skämtet i det här avsnittet. Men vart tog konflikten med Dominion och Cardassierna vägen?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 469 tv-avsnitt. 

Unnatural selection. Det med hyperåldrande och genmanipulerade barn.

tng unnatural 2Doktor Pulaski är inte direkt någon av mina favoriter i The Next Generation. Hon är sur, envis och lite kolerisk. Dessutom verkar hon förakta både androider och funktionsnedsättningar. Men i Unnatural Selection får hon äntligen chansen att vara the good guy. Den som tar stora personliga risker för att rädda liv, och är beredd att betala ett högt pris om hennes teorier inte stämmer.

tng unnaturalPrecis som i originalserieavsnittet The Deadly Years så är det ett ett extremt påskyndat åldrande som är problemet och mysteriet i Unnatural selection. Avsnittet inleds med att Enterprise tar emot ett nödrop från skeppet USS Lantree, men när man anländer till farkosten visar det sig att hela dess besättning dött av hög ålder – trots att de egentligen bara är medelålders. Kort därefter står det klart att hela personalen på genetiklaboratoriet Darwin drabbats av samma hyperåldrande. De enda som verkar ha klarat sig undan farsoten är juvelerna i Darwins labb – ett gäng genetiskt modifierade ungdomar som avlats fram i labbet och som tydligen utgör skapelsens krona.

Jag blir faktiskt lite uppbragd över att federationen sysslar med forskning kring genetiskt förbättrade människor. Sist man pysslade med sånt här höll civilisationen på Jorden på att gå under i ett våldsamt världskrig. Den här gången är det dock inte övermänniskor med storhetsvansinne som är de oönskade följderna av genmanipulationen. Istället är det de unga genkidsens immunförsvar som ställer till med problem. Det nya och förbättrade immunförsvaret nöjer sig nämligen inte med att bekämpa farliga virus och infektioner när de nått kroppen, utan söker upp faror utanför personen som de ska skydda. Dessvärre identifierar det även “vanliga” människor som potentiella smitthärdar, och försätter dem i ett tillstånd av hyperåldrande för att röja dem ur vägen. Allt det här inser doktor Pulaski på ett extremt plågsamt sätt. Hon hinner bara vara några minuter med en genmanipulerad ung man innan hon själv börjar förvandlas till en gammal gumma.

tng unnatural 4

Ungefär så här långt tänker jag att det här skulle kunna vara det bästa TNG-avsnittet hittills. Allt verkar nämligen vara kört för Pulaski. Det finns inget botemedel mot åldrandet och inget sätt som hon kan transporteras tillbaka till Enterprise på utan att resten av besättningen smittas. Någonstans hinner jag tänka tanken att seriens skapare tröttnat på allt gulleri och heoriska räddningar och att Pulaski helt enkelt skrivs ut från serien i det här avsnittet. Det vill säga, att hennes rollfigur dör. Rollfiguren verkar på ett tappert sätt inställd på det själv. Äntligen, tänker jag, är Star Trek på riktigt. Och dessutom knyter man fint ihop det där med de katastrofala följderna av genetisk manipulation förr med seriens nutid. Snyggt.

Men så blir det förstås inte. Istället bestämmer manusförfattaren sig för att recykla transportör-tricket, känt från den animerade serien. I den här versionen räcker det med ett av doktorns hårstrå i en använd borste för att man på Enterprise ska kunna “rensa” hennes dna via transportören,och på det sättet både eliminera hyperåldrandet och samtidigt återställa hennes fysiska ålder till det den var vid avsnittets början. Allt nollställs, förutom hjärnan då. För alla minnen finns kvar.

Det kanske känns lite skenheligt att sitta och kräva trovärdighet av en tv-serie som Star Trek, men den här typen av lösningar, som går ut på att transportören är någon form av magiskt redskap som kan uträtta nästan vad som helst, känns alltid lite extra fjantiga tycker jag. Jag menar, till och med Spocks serum i The Deadly Years känns ju aningen mer rimligt.

Så synd på så rara ärtor.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 7/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 135 tv-avsnitt.