Så var det dags att avsluta storyn som inleddes i Improbable Cause. Berättelsen om hur de cardassiska och romulanska säkerhetstjänsterna gör myteri och på egen hand bestämmer sig för att attackera Grundarna, The Founders, i gammakvadranten. Jag kan väl redan här avslöja att det går åt helvete. Listiga, brutala och superhemliga obsidiska orden och Tal Shiar blir helt enkelt överlistade av Grundarna. De är ju shapeshifters, så det var en hyfsat lätt sak för dem att infiltrera organisationerna och ge dem felaktig information. Den stolta attacken slutar istället i ett blodigt bakhåll. Hur kunde cardassierna och romulanerna missa att göra en så enkel riskkalkyl? Undrade de inte varifrån all topphemlig information kom ifrån? Och varför använde de inte sig av den maskin som man tagit fram, ett sätt att “låsa” en shapeshifter i en bestämd form? Kunde de inte ha använt den på varandra i ett dygn eller två för att se om någon flippade ut efter ett tag. Shapeshifters måste ju regenereras i vätskeform med jämna mellanrum (gärna i en hink).
Den där maskinen (som för övrigt ser ut att vara byggd av ett genomskinligt plaströr och en blinkande glödlampa) spelar en central roll i avsnittets starkaste de scener. De där den före detta cardassiske säkerhetsagenten Garak (också känd som skräddare på Deep Space 9) ska förhöra rymdstationens säkerhetschef Odo för att få reda på fler av Grundarnas hemligheter.
För Garak är förhöret en möjlighet att på nytt bli insläppt i den obsidiska orden och få sin förvisning från Cardassien hävd. Men Odo är samtidigt hans främsta frenemy på Deep Space 9, och effekten av den där blinkande låsningsmaskinen är inte vacker att se på. Odos förfall är brutalt och obehagligt. Han faller liksom isär och flagnar bort. Till sist fixar inte ens Garak att fortsätta förhöret, han som är ökänd bland cardassierna för att få folk att erkänna nästan vad som helst. Garak är väl också den egentliga huvudpersonen i det här och det förra avsnittet, Improbable cause. Hans kluvenhet kring det som sker ger avsnitten ett mer känslomässigt djup när det visar hur Garak till sist spelat så mycket dubbelspel att han inte vet var han har sina sympatier och lojalitet längre.
Garak och Odo kan tacka Sisko för att de i sin tur överhuvudtaget överlever slakten i gammakvadranten. Sisko, som bryter mot direkta order från Stjärnflottans för att kunna undsätta de sina – inte ens en saboterande auktoritetstrogen besättningsman kan hindra honom. Och den här oerhörda pliktkänslan återfinns också hos Odo. Trots att han utsatts för tortyr av Garak, så väljer han ändå att rädda cardassiern från deras brinnande rymdskepp. Extremt storsint, på gränsen till osannolikt humanistiskt av Odo, tycker jag. Men när allt kommer omkring så verkar ju Odo egentligen trivas bäst med sina fiender. Det bästa han vet är att få hänga och bitcha lite med Garak och barägaren Quark – fiender och kompisar i ett. Enda undantaget från den “tough love”- principen är väl att han är dödskär i Kira.
För Domionion-imperiet är det lyckade bakhållet ytterligare ett steg på vägen mot en framtida attack mot alfakvadranten. I och med det här rymdslaget tycker man sig ha oskadliggjort både Romulaner och Cardassier, nu är det bara Federationen och klingonerna kvar som kan stå i vägen för dem. Den långa tystnaden från Dominion tidigare under den här säsongen handlar alltså inte om att man gett upp tanken på ett invasionskrig mot alfakvadranten, utan man har bara bidat sin tid medan den här planen gick i lås.
Lyckligtvis finns det också plats för lite kulturorientering mitt bland all denna storpolitik och krigföring. Det är Bashir som med en lätt protektionistisk syn på kulturskapande tycker att Jordens dramatiker inte längre är tillräckligt intresserade av sin egen värld. Ett statement som inte riktigt intresserar hans nya lunchsällskap O’Brien.
BASHIR I mean, if you ask me, modern theatre has been on the decline since the late twenty third century. Just look at the plays to have come out of Earth in the last fifty years and compare them to the works of Willemheld, or Barton or Chow-yun.
(O’Brien points at something on Bashir’s untouched plate.)
BASHIR: Yes, yes.
(O’Brien takes the bread and keeps eating.)
BASHIR: Modern playwrights have become obsessed with writing human interpretations of alien theatrical works while ignoring completely our own unique cultural heritage in hopes of. Chief, are you listening to me?
O’BRIEN: What?
Nöjd med det här avsnittet. Framför allt var det ju de där scenerna med Odo under tortyr som fick mig på fall. Som i sig är utmärkta exempel på hur det här avsnittet lyckas kombinera en berättelse om interstellär politik med personlig utveckling för rollfigurerna.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 375 tv-avsnitt.
Att det är något stort i görningen förstår vi när den misstänkte för bombdådet (en fabulös lönnmördar-flaxian – se bild – som jag gärna hade sett en spin-off på) sprängs i bitar av ett romulanskt skepp. Misstanken blir ännu starkare när Odo besöker en hemlighetsfull informant i en grotta, och får ta del av ytterst konfidentiell information om hur en rad gamla agenter inom den superhemliga cardassiska 
Tain och den obsidiska orden är i färd med att på eget bevåg attackera gamma-kvadranten tillsammans med den romulanska motsvarigheten 
För här får vi reda på lite mer om Tain, som både är Garaks gamle mentor, och den som senare skickade honom i exil. Svaret på vad Garak egentligen anklagades för får vi inte veta, men han hävdar fortfarande att han är oskyldig. Så stämningen mellan dem är liksom både 
Saker och ting börjar i och för sig gå fel med den där utflykten till gammakvadranten redan från början. Den godhjärtade sonen Jake övertalar pappa Sisko att få ta med sin bästis Nog på utflykten. Och när Quark får reda på att hans brorson ska följa med så tvingar han sig också på sällskapet. Inte för att han är så intresserad av naturupplevelser på en obebodd planet (Quark hatar naturen), eller för att han på allvar är orolig över att något ska hända med Nog. Nej, han har mest av allt tänkt sig att tjata ett hål i huvudet på Sisko om sina planer på att sälja varor genom rymdstationens informationsskärmar. När Sisko på sitt vanliga, lite äcklade sätt sagt nej till Quarks idéer kommer det första av två små utbrott om människor v/s ferengier. Antagligen förorsakade av lika delar kränkhet och manipulation. Själv sitter jag och tänker på hur det skulle gå till om Jake gifter sig med en kvinnlig ferengier, då de ju inte ens får ha kläder på sig enligt den ferengiska kulturen.
Eris, som sitter inspärrad tillsammans med de två, stöter de på av misstag. Hon springer bokstavligen på Quark och Sisko i skogen, och hennes förföljare slänger alla tre i fängelse. Eris förklarar att de nu är fångar hos Jem’Hadar, Dominion-imperiets egna stormtruppsliknande gäng. De står för den militära råstyrkan i imperiet. Ett folkslag som tydligen drömt om att få slåss mot klingoner eller cardassier, men lite besvikna får finna sig i att kasta människor i finkan. I alla fall den här gången.
Att Quark fått utrymme för två utläggningar om människor v/s ferengier ger lite extra tyng till honom i en intrig där han faktiskt är ovanligt viktig och värdefull. Det är han som lirkar upp låset på det halsband som ska håller Eris telekinetiska krafter under kontroll, utan halsbandet kan hon hjälpa dem alla att fly. Men det är också han som upptäcker att halsbandet är fejk, och inser att Eris bara är utsänd som en spion från Dominion-imperiet för att infiltrera Deep Space 9. Avsnittets stående komiska inslag kommer främst från Jake och Nog och kretsar kring hur de försöker köra en runabout utan att kunna köra en runabout, en bihandling som bitvis är lite väl uppsluppen med tanke på att Sisko och Quark faktiskt hålls som fångar av en okänd fiende. Men kanske vill man skapa en ordentlig kontrast till avsnittets stund av riktigt allvar: När Jem’Hadar spränger hela rymdskeppet Odyssey i bitar genom en attack från en kamikazepilot.
Det ska bli intressant att se om man lyckas härbärgera alla de här storylinesen i följande säsong, för nu är det konflikter på gång överallt. Det räckte liksom inte med Maquis-rebeller och sluga cardassier, nu fick Deep Space Nine sin alldeles egna originalfiende. Det kändes helt perfekt tajmat. Det känns verkligen som om det var hög tid att satsa på lite historier om gammakvadranten. För visst började cardassierna att bli lite enformiga. Att introducera Jem’Hadar i en säsongsavslutning känns också som en bra cliffhanger inför nästa säsong. Och visst känns väl Jem’Hadar mycket häftigare än romulanerna, klingonerna och cardassierna tillsammans?
Nej, allt hopp om en Q-fri zon gick om intet här. Nu dök den megalomaniska entiteten upp även på Deep Space Nine. Och visst har han blivit lite tarvligare med tiden. Lite fjantigare. Småsintare. Kåtare? För till en början verkar han mest dyka upp i det här avsnittet i spåren på Vash – arkeolog-kleptomanen som vi tidigare sett i så pass kackiga avsnitt som 
Precis som med de klingonska systrarna i 
En tredje höjdpunkt är Vashs kombinerade örhänge och halsband – varför blev inte det trendsättande på 90-talet? Obegripligt. Däremot vill jag helst aldrig mer se en scen där någon gnider på ferengiöron. Att det ska vara den enda sexuella handlingen som är okej att visa i en Star Trek-serie är faktiskt sjukt.
Personligen så tyckte jag alltså att det tog en jävla tid innan det här avsnittet kom igång. Även om det börjar bra. För första gången så kommer det nämligen ett skepp genom maskhålet från andra hållet, från gammakvadranten till alfakvadranten. Ombord på skeppet finns Tosk, en extremt hemlighetsfull ödleliknande varelse som bland annat har förmågan att göra sig själv osynlig. Hans skepp är skadat, och medan det lagas på Deep Space Nine så hänger han och O’Brien, och kanske är det där som jag tappar koncentrationen. Har fortfarande svårt för O’Brien och tycker att han mest är rätt korkad, jag menar vem får för sig att prata om havregrynsgröt och R&R när man träffar en varelse från en okänd kultur från andra ändan galaxen.
När det dyker upp fler aliens av liknande typ på Deep Space Nine inser vi snart att Tosk är bytet i en rituell jakt. Varelsen som kallar sig Tosk är framavlad, uppfostrad och tränad i syftet att vara ett byte i en jakt. Det hemskaste som skulle kunna hända en sådan som honom är att bli fångad levande, att dö är däremot ärofyllt. Åh, hederskulturer. Alltid lika fräscht.
För övrigt…säkerhetstänket på Deep Space Nine verkar nästan vara i klass med det på Enterprise. Som att man kan hitta information om var vapenförrådet finns genom den centrala databasen. Ehhh. Verkligen bra info för alla att ha. Här måste jag kanske också lägga in en mening om att jag tycker att de där jägarnas dräkter är asfräcka, blinkande detaljer och röda sparkdräkter. Underbart. Det blir ett extra betygssteg bara för dom! Å andra sidan tappar man ett betygssteg på grund av att man inleder avsnittet med att prata om Quarks sextrakasserier av personalen, och sedan inte följer upp det. Det var liksom tänkt som ett roligt skämt.