Det råder ju lite olika meningar kring hur smart det är att skicka iväg sonder med olika typer av meddelanden ut i rymden. Farkoster där man till exempel berättar vem man är och var man finns. Till exempel har ju Pioneer– och Voyagerprojekten (alltså NASA-sonderna, inte den här tv-serien) väckt en del farhågor kring att det där är ett superbra sätt att få fientligt inställda aliens att komma hit och erövra vår planet, även om de flesta verkar tycka att chansen att någon överhuvudtaget hittar de där sonderna är mindre än minimal.

Det finns förstås också de som hävdar att orsaken till att vi inte hittar spår av intelligent liv ute i rymden, genom till exempel radiosignaler, beror på att alla intelligenta civilisationer ute i galaxen ganska snart bestämmer sig för att riskerna med att bli upptäckta är för stora. De iakttar radiotystnad, tesen är att isolering är en fråga om överlevnad där ute, bortom vårt solsystem. Friendship One tar ett annat grepp om frågan kring kommunikation med okända civilisationer, hur tekniken i farkosterna i sig kan stjälpa en hel civilisation.

Voyager-projektet har ju redan blivit en del av Star Trek-mytologin, så i det här avsnittet är det en annan, påhittad, sond som skickats från Jorden ut i rymden år 2067. I den här fiktiva framtiden har forskarna utveckla konceptet sedan Voyagers gyllene skiva, så i Friendship-sonden nöjer man sig inte med att spela Bach och Chuck Berry för aliens utan skickar också med en hel del tekniska manualer och instruktioner om hur man kan ta kontakt med Jorden.

Voyager får i uppdrag av Stjärnflottan att spåra upp den vid det här laget urgamla Friendship-sonden (drygt 300 år gammal) som tydligen försvunnit någonstans i deltakvadranten. En så pass meningslöst uppgift, men Janeway blir jätteglad och jättestolt över att äntligen få ett uppdrag från sina chefer som går ut på något annat än att bara hålla sig vid liv. Men när man kommer fram till planeten där Friendship landat så tas man inte direkt emot med öppna armar. Här har saker nämligen gått riktigt dåligt. Inspirerade av informatinen i sonden så har man börjat experimentera med antimateria, men mist kontrollen. Nu är hela planeten ödelagd, det råder ständig atomvinter och hela den kvarvarande populationen är strålskadad.

Tom Paris, Neelix och en besättningsman vid namn Carey blir tagna som gisslan av den lilla spillra av befolkningen som finns kvar på planeten. De utgör hårdvaluta för ledaren för de överlevande, Verin. Han använder gisslan för att försöka förhandla sig till att Voyager ska forsla hela planetens befolkning till närmsta obebodda klass M-planet. Han är också av den bestämda åsikten att Friendship-sonden bara utgjorde första delen av Jordens invasion av planeten. Att det var meningen att man skulle tappa kontrollen över tekniken från Friendship-sonden, så att civilisationen på planeten skulle gå under. Enligt Verins sätt att se det så indikerar Voyagers ankomst steg två i invasionsplanen. Janeways invändning, att man knappast ser till att en planet man vill invadera ska totalförstöras, får inget gehör hos honom.

När förhandlingarna om gisslan drar ut på tiden så dödar Verin stackars Carey. Eftersom det skulle ta några år att transportera hela befolkningen till närmaste klass M-planet, och Janeway dessutom inte gillar att förhandla under hot, så väljer hon en annan väg. Efter lite technobabble med Otrin, en forskare från planeten, så kommer man fram till ett sätt att göra planeten beboelig igen.

OTRIN: I’ve adjusted the radiation levels to match the conditions on the surface. Watch. An isolitic chain reaction. It recombines the nucleonic particles in the atmosphere. (The gas goes sparkly red then clear.)

JANEWAY: How do we apply your methods on a planetary scale?

SEVEN: Atmospheric processors are one possibility.

JANEWAY: Too bad we don’t have a Corps of Engineers to build them. What if we encase the catalytic agent in photon torpedoes? Use the concussive force to start the reaction.

SEVEN: It would require multiple detonations at low altitude, but I believe it could work.

OTRIN: Captain, an isolitic reaction of that magnitude would expand exponentially. Your ship might not survive.

JANEWAY: We’ll have to modify our shields, reinforce structural integrity. Well, let’s get started.

Verin verkar hellre vilja starta ett krig än gå med på det här, men till sist blir han övermannad av de andra. Bland annat av Brin, vars nyfödda barn just räddats till livet av Tom Paris.

Just den där scenen med den nyfödda bebisen som Paris lyckas rädda genom en pytteliten hjärtstartare är faktiskt ovanligt realistisk och dramatisk för att vara Star Trek, men i övrigt känner jag mig märkligt oengagerad i det där stackars folkets framtid. Inte ens att de allihopa går runt med tumörer och strålskador i ansiktet får mig att riktigt engagera mig. Kanske för deras osköna stil att skylla alla sina misslyckanden på en sond, och att de sedan vill ta ut hämnd på en besättning som lämnade Jorden 300 år efter att sonden sköts iväg. Dessutom känns det på riktigt jätteslappt att återvända till en av de där generiska grottkulisserna i det här avsnittet. Det går inte när vi vant oss efter avsnitt som Workforce.

Det mest uppbyggliga sättet att se det här avsnittet på är kanske som ett litet försvarstal för prime directive-principen. Att spridandet av kunskap lätt kan få oanade konsekvenser, oavsett om avsikten med att dela med sig av den är god. Men visst är det en lite sen poäng att hamra in hos oss stackars tittare, efter snart sju år av en serie? Jag har verkligen lite slutspurtsfeber just nu, och vill inte dras in i random uppdrag på ogästvänliga planeter med ogästvänlig befolkning, framför allt inte när Voyager och dess besättning kan få slut på atomvintern efter bara några minuters ansträngningar. En typisk quick fix för att hinna med en schysst upplösning inom den begränsade programtiden. Trots det potentiellt seriösa och gripande innehållet så känns Friendship One mest trivialt och förutsägbart.

Det jag egentligen minns bäst från avsnittet är dels en kommentar från Seven om hur Borgernas assimilering av Jorden kunnat ske för länge sedan om de råkat på Friendship-sonden (hon och Stephen Hawking hade säkert kunna ha ett bra snack om det där). Sen gillar jag också den lilla skärva av Janeways samtal med Jorden om de olika raser som hon mött i deltakvadranten som vi får höra. Det ger en liten insikt i var en del av de varelser hon mött på sin resa egentligen har sitt ursprung. Släkt med dinosaurierna till och med!

HENDRICKS [on screen]: They evolved from dinosaurs?

JANEWAY: Hadrosaurs, to be precise. Their ancestors settled in the Delta Quadrant twenty million years ago.

HENDRICKS [on screen]: The Voth, the Kobali, the Vaadwaur. You’ve made first contact with more species than any captain since James Kirk.

JANEWAY: It helps being the only Starfleet ship within thirty thousand light years.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 657 tv-avsnitt.