ENT: Two days and two nights. “De hade i alla fall tur med vädret” – avsnittet om den fasansfulla semestertrippen till Risa.

Vad är dealen? 

Besättningen på Enterprise har lottat fram vilka som ska få tillbringa två dagars semester på Risa. Bland de lyckliga finns Tucker & Reed, samt Hoshi, Mayweather och Archer. Alla tre männen råkar illa ut när de försöker få till ett ligg under semestern (eller klättra i ett berg som byter form hela tiden), medan Hoshi lyckas få ihop det med en språkbegåvad alien (vars eget språk är så pass komplicerat att de aldrig någonsin får slut på samtalsämnen).

Till en början är det här lite som en Enterprise-version av den gamla amerikanska tv-klassikern Love Boat. Flirtig semester, med diverse oförutsedda händelser som en liten krydda. Tucker och Reed är väl värst, de känner sig som värsta kingarna i baren när de står och glor ut vem de vill ligga med på klubben som de kommit till (en och annan homofob/transfobisk kommentar blir det också, samt den nästan obligatoriska funderingen kring T’Pols sexualitet ). Och när de två till sist blir uppraggade av två ljuva quinnor så visar det sig vara manliga shapeshifters som rånar dem på allt de har. De får linka ut från klubben nästa kväll i bara kallingar och linne.

Archer har en stilla flirt med grannen i semesterboendet. Hon har också en hund, och isbrytaren här är när hennes vovve hamnar på hans balkong (oklart hur, flög den dit, eller?). Det ena leder till det andra – det här var nog första gången jag hört termen “starship navigation” som en sexuell anspelning. Det är när den där kvinnan blir lite tossig och i upprörd ton börjar förhöra Archer om var sulibanerna finns som han anar oråd. Jorå, hon är en förklädd tandaran (det där folket som spärrade in Archer i ett fångläger). När han avslöjar henne söver hon ner honom och drar.

Hoshi blir uppraggad av en mystisk man vars hemspråk har en oerhört komplicerad grammatik – så de två hamnar givetvis i säng med varandra. Sedan finns det en liten komisk bonusplot kring att Phlox går in i någon form av djupsömnläge, men sen ändå måste väckas för att bota en allergisk reaktion som Mayweather fått. Det komiska här är att läkaren är lite groggy i början och säger en massa tokiga saker.

Några nya kontakter? Hoshi ligger alltså med en man från en planet vars namn är så komplicerat att det inte ens skrivs ut. Och de där två shapeshiftersnubbarna som rånar Tucker och Reed presenterar sig aldrig ens. Rude.

Matvanor: Archer blir tipsad om en mysig båt, som man vadar ut till för att äta olika typer av fisk och skaldjur. Men detta får vi tyvärr aldrig ens se! Och så äter Hoshi en massa frukter som nästan är som frukter på Jorden.

Sexytime: Trots en del liggande i det här avsnittet så blir det aldrig mer ekivogt i bild än så här:

Ordväxlat:

Dålig sak att uttrycka dig om du är en förklädd agent som ska försöka lura hemligheter ur Archer. Lite FÖR rakt på sak, kanske?

KEYLA: They’ve attacked dozens of ships, settlements. But where do they come from? Where do they live?

ARCHER: I wish I could tell you, but I don’t know.

KEYLA: What are they planning to do next?

ARCHER: Hopefully, neither of us will ever run into them again.

KEYLA: You know that isn’t true. They keep enlisting more of their people into the, what do they call it? The Cabal. You must know something about them, Jonathan.

ARCHER: I realise that they murdered your family, and I’m very sorry for that, but I’m not sure what you want me to tell you.

KEYLA: Most of what I have learned about them has come from rumours and hearsay, but you have seen them face to face. I want you to tell me what you know. Where are their Helixes? Where do they live?

Dålig sak att säga om du står i en alienbar och tror att du liksom är lite bättre än alla andra:

TUCKER: What’s wrong with her?
REED: Well, nothing, I suppose. I just wouldn’t know which eyes to look into. Hey, hey, hey, hey. Now, she’s interesting.
TUCKER: I don’t think she is the right pronoun, but if you think it’s worth the risk.
(He waves at whoever and points at Reed.)
REED: I don’t know. Maybe I should have brought my scanner with me.

Det här kändes precis som… 

Suliban-intrigen har gått från att dyka upp då och då, med långa mellanrum, till att ha en viss närvaro i nästan varenda avsnitt. Här är det alltså en tandaransk agent som försöker pumpa Archer på information om dem. En fristående fortsättning på Detained, alltså. För övrigt uppskattar jag verkligen att man inte gjorde det här avsnittet till en lättsam romkom-distraktion så här i slutet av en lång säsong. Utan att semestern verkligen blev skit för de flesta inblandade.

Det är dock bitvis lite skrämmande att se våra besättningsmän utanför sitt rymdskepp. Jonathan Archer i raggningsmode är till exempel en vidrig sak att se. Plötsligt börjar han vagga runt som en grottmänniska, varvat med att fyra av gulliga, pojkaktiga blickar. Men visst, det är förstås att föredra framför Tucker och Reeds bonniga finbyxelook när de går på bar.

Noterar också att det här är ytterligare ett prequel-avsnitt. Det vill säga, vi får vara med om den första mänskliga kontakten med Risa – ett semestermål som ju dyker upp flera gånger längre fram i tidslinjen.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 687 tv-avsnitt

ENT: Rogue Planet. Det med jägarna och shapeshiftern.

Vad är dealen? 

Enterprise tar ställning i frågan om varelsers rätt att jaga andra varelser för nöjes skull. Det är faktiskt fel. Framför allt om varelserna som jagas är heta blondiner.

Och handlingen är…

Aha, ett avsnitt om en grym jägarras, tänkte jag för mig själv en liten bit in i det här avsnittet. Och jag var nog ganska så säker på att där och då ha genomskådat hela plotten. Något i stil med att jägare är dumma, Enterprisegänget snälla, jakt otidsenligt och ansett som en grymt och primitiv sedvänja.

Men så dök det upp en jättesnygg blondin som bara Jon Archer kunde se, och jag tappade lite kontrollen över vart avsnittet var på väg. Men blondinen var förstås en shapeshifter, vilket också visade sig vara de grymma jägarnas favoritbyte. Så Archer kommer på ett sätt att skydda blondinen, förlåt shapeshifterrasen, eftersom jakt är en otidsenlig och primitiv sedvänja. Så, trots en liten blondinförvirring, så slutade det är avsnittet precis som jag trodde.

Annars är jag väl mest fascinerad över att stora delar av det här avsnittet utspelas på en planet som rymt. Som far runt ensam i rymden utan någon sol att cirkla kring. En rätt så mörklagd plats, alltså, vilket betyder att Star Trek-scenograferna fått ett ganska enkelt jobb i det här avsnittet. Man kan lugnt använda sig av sin vanliga djungelinredning, men strunta i att tända ljuset. Något som också gör att man kan använda sig av fräsiga glasögon med självlysande röda och gröna detaljer. Hur växterna kan växa i mörker och till och med ha gröna blad förklaras dock aldrig mer än att det är varmt på planeten, tack vare något gasutsläpp.

Det är rätt så roligt att någon märklig form av misogyni, eller rädsla för det kvinnliga skiner igenom i Rogue Planet. I alla fall bland de där jägarna, som jag antar lever i ett patriarkat. I varje fall är det ingen kvinnlig jägare med i det här jaktlaget. Och när jägarna är ute på sina rundor så återkommer man till det här med farliga honor. Först: “Drayjin. A female. They’re very unpredictable”, följt av “It was a Drayjin. The females can be very aggressive, especially if they’re protecting a nest”. Jo, vi fattar vad ni vill säga om kvinnor här.

Några nya kontakter? Man träffar alltså både på jägarna från Eska och en wraith – gengångare. Den typen av shapeshifter som är jägarnas mest eftertraktade byte.

Sexytime: Alltså det klyschiga i vilken mänsklig form som shapeshiftern antar är svår att svälja. Den här serien tävlar just nu med originalserien i sin sex- och flirtfixering. Något ligga blir det dock inte den här gången, men Archer kysser i varje fall shapeshiftern på slutet. Efter det så antar hon någon form av snigelliknande form och glider iväg. Men, var det bara jag, eller blev T’Pol en smula sotis över att Archer sprang runt och letade efter ett skogsrå på den där nattsvarta planeten? Så svårt att förstå vem det är som hon kommer att bli ihop med så småningom. Eller är hon kanske en relationsanarkist?

Ordväxlat:

ARCHER: I don’t know what she is. I know it’s not possible for her to be human, but she’s appearing to me for a reason and I’m going to figure out what it is.

T’POL: How?

ARCHER: I’m going to find her.

T’POL: I’ll go with you.

ARCHER: No.

T’POL: A well-armed hunter was nearly killed today. It would be foolish to go into the jungle alone.

ARCHER: I have to. She’s chosen to communicate with me. I don’t know why, but I don’t think she’d reveal herself if anyone else was around.

T’POL: Is that your only reason for going by yourself?

ARCHER: What?

T’POL: With respect, Captain, I wonder if you would be so determined to find this apparition if it were a scantily-clad man.

Matvanor: De där jägarna bjuder på något som heter Drayjin. Det är tydligen gott. Att man äter oetiskt jagad mat är inte något någon från Enterprisebesättningen genast protesterar mot. Jag antar att det är någon form av kulturell respekt som man upprätthåller. Men man upplyser åtminstone jaktlaget om att det där med att jaga vilda djur blev omodernt för cirka hundra år sedan på Jorden.

Vårdslöst beteende? Jag trodde att Archer bestämt sig för att inte gripa in i främmande arters och folks business efter det där avsnittet med den utrotningshotade rasen. Men tydligen är Archer precis lika inkonsekvent i den här frågan som alla hans efterträdare.

Personlig utveckling: Archer kan citera Yeats när andan faller på. Dessvärre handlar det inte om att han var en ivrig poesinörd, utan det var hans morsa som brukade citera en dikt för honom när han var liten.

Det här kändes precis som.. Det har ju varit några jägaravsnitt i andra Star Trek-serier, men då har det ju mer handlat om civilisationer som helt och hållet kretsat kring att jaga eller bli jagad. Här är det mer som Grabbarna på Fagerhult i rymden.

Känner mig precis medelnöjd med det här avsnittet. Det blir lite rafflande här och där, men slutar alldeles för förutsägbart för att jag riktigt ska gå igång på det.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 680 tv-avsnitt.

VOY: Counterpoint. Det med den telepatjagande bedragaren.

Vi verkar vara intresserade av så olika saker, jag och producenterna till Voyager. När jag ser Counterpoint så vill jag genast veta mer om Devore-imperiet. En ytterst obehagligt stormakt som ser telepater som sin huvudfiende, och som ihärdigt letar efter dem på alla främmande skepp som kommer i deras väg. De telepater man hittar skickar man sedan till ett interneringsläger (något som eventuellt är en omskrivning för ett dödsläger). En riktig dystopi, alltså, med uppenbara paralleller med Förintelsen. Men gänget bakom Voyager verkar den här gången vara mer intresserade av att snickra ihop en snitsig historia om en bedragare som själv blir lurad, än någon närläsning av en tyranni.

Jag kan i och för sig förstå om upphovspersonerna vid det här laget tröttnat på konceptet “veckans alien” och ville göra något annorlunda. Counterpoint är ju ett försök att gå ifrån den vanliga berättarstrukturen (man stöter på ett rymdskepp, kommunicerar/skjuter lite på varandra, försöker förstå den främmande rasen, når någon form av överenskommelse eller avsky, vinkar farväl/alternativt flyr för livet). Det här borde jag ju gilla oerhört mycket, men precis som det var med den där flugliknande varelsen för några avsnitt sedan, så blir jag även den här gången oerhört intresserad av utomjordingens civilisation. Men där kammar jag noll, i stället hoppar vi i raskt in i handlingen när Voyager redan inspekterats några gånger av Devore-styrkor. Man har också kommit på ett smart sätt att gömma både besättningens egna telepater, samt ett gäng flyktingar. Dessutom har Janeway och Devorebefälet Kashyk hittat en bitchig och hård ton mot varandra som bägge verkar gilla lite för mycket.

Därför är det förstås lite förvånande att Kashyk kort efter den senaste inspektionen kommer farandes i ett eget litet skepp och ber Janeway om politisk asyl. Hon är till en början avvaktande och skeptisk, men Kashyk är övertygande när han förklarar att han vill rädda Voyager från en fälla som de är på väg rakt in i. Han spelar också good cop/bad cop på ett intagande sätt när han och Janeway försöker klämma en forskare på information om ett nyckfullt maskhål som telepatflyktingarna ska fly genom. När de två sedan sitter och försöker beräkna var maskhålet kommer att uppstå nästa gång så uppstår det faktiskt en extremt hög nivå av flirtig stämning mellan dem. Det blir riktigt jobbigt för Janeway att tacka nej när hon blir erbjuden en sängfösare av Kashyk en sen kväll, men ännu en gång låter hon protokollet gå före privata fröjder. Eller i varje fall ett tag till.

För det som kanske gör störst intryck på Janeway är att Kashyk riskerar sitt eget skinn för att rädda Voyager. När några Devoreskepp dyker upp och hotar att hinna ifatt Voyager innan det kommer till maskhålet så bestämmer han sig för att försöka uppehålla dem. Han tar sitt skepp och styr mot dem – osäker på om de kommer att bemöta honom som ett högt befäl eller en desertör på rymmen. Och det är då Janeway till sist ger efter och ger sig in i en grov kyss med Kashyk. Så pinsamt så här i efterhand, för hela den där offerstoryn var förstås en bluff. När Devorskeppen bordar Voyager så visar det sig ganska snart att han bara spelat asylsökare för att få reda på alla Janeways och Voyagers hemligheter.

Men bluffaren blir själv bluffad. Janeway har inte för ett ögonblick litat på Kashyk, utan har i sin tur försäkrat sig om telepaternas säkerhet, de befinner sig vid maskhålet i ett eget skepp. Nu hade ju Kashyk kunnat kasta Voyager-crewen i finkan ändå för allt det han redan sett ombord, men han verkar ointresserad av att berätta om det här fiaskot för sina överordnade. Eller så är han trots allt lite intresserad av Janeway. Och hon verkar känna likadant, för hon erbjuder honom på nytt asyl på Voyager, trots allt lurendrejeri. Och han tvekar en smula inför beslutet.

Det här äventyret, som i sin kärna är ett slags Anne Franks dagbok i rymden, tappar ganska snabbt intresset för de förföljda och jagade. Telepaterna och Devorimperiet utgör bara en ramhandling för att skriva om Janeways och Kashyks parningsdans som skiftar mellan hat, bluff och flirt. Men den här typen av “Janeway klarar skivan”-äventyr blir dessvärre ganska ointressanta nästan redan innan eftertexterna hunnit dra igång. Visst, den här gången kryddade man det hela med lite romans, men att Janeway tydligen kan genomskåda en bluff på flera ljusårs avstånd blir lite väl bra för att vara sant. Och enkelt.

Roligt och lite rafflande så länge det varade, men inte värt många minuters tankeverksamhet efter avsnittets slut (det är därför det tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget – tappade själv intresset sådär halvvägs in). Men det hindrar tydligen inte mig från att skriva jättelångt om det ändå. Förlåt!

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 577 tv-avsnitt.