En av de saker som fick mig sugen på att läsa gamla Star Trek-serier var faktiskt twitterkontot Star Trek Comics Minus Context. Ett konto som är precis vad det heter, serietidningsrutor från Star Trek-serier tagna ur sitt sammanhang. Och för mig fungerade det som ett slags smakprov på exakt hur konstig den där icke-kanoniserade serievärlden kan få lov att vara. Här är några smakprov:
En av de mer märkliga varianterna av Star Trek-fandom som jag stött på (och för övrigt även en av de mest oemotståndliga) är Star Trek Cats. Minnesvärda ögonblick från Star Trek, men där skådespelarna är utbytta mot bilder på katter. Katter i federationsuniformer.
Två böcker har det blivit totalt. Illustratören Jenny Parks följde upp framgångarna från 2017 års Star Trek Cats med Star Trek The Next Generation Cats för mindre än en månad sedan. Som ambitiös Star Trek-athonist och allmän bokjunkie var jag ju tvungen att kolla in även detta fenomen. Och gissa om det här är nördfoder!
När man väl kommit över cutenesschocken av katter i rymden, och vilka olika kattraser som Parks valt ut till varje rollfigur så är det sedan dags att lista ut vilka ikoniska scener som hon rekonstruerat i sin bok (som tur är så finns det en avsnittshänvisning sist i varje bok, så att man inte behöver känna sig dum bara för att man är glömsk). Vissa av scenerna är helt självklara, andra blev jag mest lite förvirrad av. Framför allt i när det gäller katterna i The Next Generation. Det är ju en serie med fler centrala rollfigurer — personer som i mitt tycke dessutom inte har lika tydliga kattmotsvarigheter som originalseriens persongalleri (så underligt det kändes att skriva det där).
I en intervju på Women at Warp berättar Jenny Parks om hur hon valde vilka scener som skulle kattifieras:
I relied mostly on what I remembered from the series at first, like which scenes stuck the most in my mind. After that I had to go back and re-watch all of the episodes to get an idea of what scenes might work best if a cat were plopped down in place of a human. I did try to include a lot of scenes that made it easy to display cat-like behavior, though some scenes were stuck in there just because they were so iconic, like Kirk covered in tribbles
I intervjun berättar hon också att böckerna kommit till på ett förlags initiativ. Efter att de sett hennes kattiska fan art så funderade de tilllsammans ut vilka katter som skulle ges ut i bokform. Först tänker jag att det ju är typiskt, att man från förlagets sida tänker att det bara är Star Trek-fans som skulle vara dumma nog att köpa katt-tolkade versioner av sin favorit-serie. Men, ju mer jag bläddrar i Parks böcker, desto mer fastnar jag för dem. Istället för den engångsskrattgrej som jag först tänkte att de var, så börjar jag mer och mer se den som en seriös tribut. En sorts fanart med en twist. Det blir väldigt fint, helt enkelt.
Går man till Jenny Parks hemsida finns det fler katter från populärkulturen där. Spindelmanskatter, Arkiv X-kissar, X-Men-kattor och så några missar från ett annat koncept vars namn börjar med Star…
Nobelpris, en förkylning från helvetet – och kanske en liten släng av Star Trek-fatigue. Jo, det har funnits en rad orsaker till att jag gjort ett så här långt Startrekathon-uppehåll. Men trots det så tänker jag gå all in när det gäller att skriva om mitt besök på Science Fiction-konventet i Birmingham i början av oktober. Så ni som skojade om att ni ville att jag skulle skriva utförliga rapporter (ja, Jojjenito, jag menar dig) var försiktig med vad du önskar dig.
Destination Star Trek Europe drog alltså igång fredagen den 7 oktober, kassorna öppnade vid lunchtid och dörrarna in till den hangarliknande mässlokalen i Birmingham några timmar senare. På tåget till Birmingham International (det är inte en internationell tågstation, förstås, men mässcentret NCS ligger precis vid flygplatsen) så kände jag mig lite…hysterisk. Jag hade liksom någon extrem form av resfeber. Det tog ett tag innan jag förstod exakt vad det var som min hjärna höll på med, men till sist insåg jag att jag drabbats av fandomfeber. På något sätt hade det här eventet blivit till det här bloggprojektets höjdpunkt. Mitt slutliga uppgående i Trekkervärlden. Och peppen var vid det här laget enorm, ungefär som den där gången när jag skulle se Howard Jones live 1985 på Olympen i Lund.
Men hysteri kan ta sig många olika uttryck, och för mig brukar det ofta yttra sig i en massa oro. För den här gången var jag faktiskt ovanligt dåligt förberedd. Pressackrediteringen hade jag i och för sig fått besked om bara någon dag innan eventet, men exakt vad den innebar hade jag ingen aning om. Min nervositet blev inte mindre när jag anländer till kongresshallen ungefär när kassorna öppnar och möts av den längsta kö jag sett i hela mitt liv. Alltså, på riktigt, helt osannolikt lång.
Hade jag varit en vanlig betalande hade jag antagligen inlett Destination Star Trek med en hjärnblödning. Jag pratade med några som stått i timtal och köat för att registrera sig, bara för att till sist fått reda på att de stått i fel kö. Och tid är pengar, i alla fall på ett sånt här dyrt evenemang. De dyraste tredagarsbiljetterna, som gav olik typer av förtur i köer och inkluderade väskor, tröjor, en del samtal och autografer kostade allt från 33 000 till 1 600 kronor (själv tog jag mig fram på den enkla varianten som bara gav inträde till själva eventet, varpå jag fick lösa biljetter till varje separat arrangemang jag ville gå på). Om man nu betalt sådana där hutlösa summor för sin fandomhelg så vill man förstås utnyttja tiden effektivt. Det ska stås i autografkö och tas foton och shoppas och lyssnas på samtal. Varenda minut behövs! Då fungerar det inte att man ska stå och vänta på sin dyra biljett för länge.
Tack vare att jag fått en pressbiljett till fredagens arrangemang så kunde jag i varje fall få förbi hela den där kön den första dagen, och hamnade nästan direkt på hela arrangemangets presskonferens. Och när jag satt där några meter från scenen insåg jag att jag för första gången förstod exakt hur förväntansfulla schlagerbögar känner sig på schlagertorsdagen i pridepark.
Först ut på presskonferensen var seriens stora stjärna. 85-åringen William Shatner, som ju spelade kapten Kirk i originalserien. Shatner kändes vital på scen, även om hans kulmage såg större ut än någonsin tidigare. Hann precis tänka det där om magen när Shatner började berätta om att han håller sig så vital genom att hålla på med ridning. George Takei var däremot lika fit som vanligt, medan Walter Koenig lät lite trött och gammal när han pratade med sin lilla gubbröst. Och det var väl han som fick mig att omvärdera en av mina fördomar kring de här konventen. Skådespelarna som är där är nog inte fullt lika uttråkade och blasé som jag trodde. Tvärtom så är de här konventen deras moment in time, deras tur att vara superkändisar. Eller som Koenig själv sa, han reser gärna tio timmar för att få den egotripp som ett konvent innebär. Eller som Marina Sirtis, som spelar Deanna Troi, uttryckte det i ett anfall av ärlighet. “Ni har betalat mitt hus och min bil, jag har er att tacka för allt”.
Just Marina Sirtis var väl en av de mest positiva överraskningarna på det här konventet.Jag skulle beskriva henne som mist sagt feisty, fast besluten att liva upp varje panel som hon hamnat i. Det är också hon som ger de längsta och hårdaste kramarna till fansen, men som också agerar konventpolis och travar ner i publiken när hon ser att någon bryter mot reglerna och filmar. Bara under den första dagen så lyckades hon dessutom dissa Brexit, Trump och det amerikanska rymdprogrammet (åsikten att man först borde hantera fattigdom och svält på jorden innan man ger sig ut i rymden är dessutom en rätt impopulär ståndpunkt på just ett Star Trek-konvent). När hon stod på scenen senare på kvällen handlade det däremot mest om hennes utseende. “This is what 61 looks like” sa hon och pekade nöjt på sin kropp.
50 är 50 år, och det är förstås så att det här konventets jubileumslaguppställning till stora delar bestod av pensionärer och grå pantrar. En del jag pratade med sa också att det var Koenig, Shatner och Takei som gjort att de löst en biljett. ”Det är nog sista gången de kommer hit”, sa någon lite sorgset. Och visst, när Eddie Paskey kom upp på scen med sin rollator så kändes den där tanken kanske inte så avlägsen. Annars är ju faktiskt många ur Star Trek-casten oförskämt vitala. Kanske för att de aldrig upplevt att de är passé. Det finns alltid ett fullsatt konvent någonstans i världen som tar emot dem med öppna armar. När de lite yngre delarna av gästlistan gjorde entré på scen så insåg jag också att det här konventet innebar en hel del spoilerrisk för min del. Jag menar, om två skådespelare presenteras som ”The two Daxes” så förstår jag ju ungefär vad som kommer att hända längre fram i Deep Space Nine. När presskonferensen var över var det dags för “familjefotot”. Alla gästerna samlade för en fotosession för pressen. William Shatner kom förstås sist, och när allas fokus riktades mot honom började Marina Sirtis på skoj hojta om att hon lika gärna kunde gå hem nu, det var ju ingen som brydde sig om henne eller de andra längre.
Resten av dagen så testade jag de andra huvudaktiviteterna på konvent, som till exempel att vara med på en fotografering. Biljetterna till fotosessionerna förbokas, de som bokar först får också bli plåtade först. Här handlade det om avancerad löpande bands-fotografering, där bilden skrevs ut på färgskrivaren bara några sekunder efter att den tagits. Det var inte många sekunder eller ord som man hann med att utväxla med stjärnan intill en.
Bakgrunden för standardfotograferingen var en sån där asful blåskiftande skärm som användes när jag tog porträtt i högstadiet. Men om man pröjsade ytterligare lite pengar så kunde man välja att bli fotograferad med sina favoritskådespelare i uppbyggda kulisser: bryggan på Enterprise i originalserien, The Next Generation eller ett klingonskepp. Ja, sådär jättelika originalen var kanske inte de här kopiorna, men på bild såg det åtminstone okej ut. Mina bilder blev helt okej, men lite märkligt kändes det förstås att se alla andra lämna fotobåset med en bild på William Shatner där han hade exakt samma min som på min bild. Däremot var jag var noga med att inte röra vid Shatner under själva fotograferingen. En i min kö hade nämligen lagt armen om Shatners axlar förra gången han var på besök och det hade gjort skådespelaren mycket upprörd.
Annars kändes konventet lite obekvämt till en början. Allt var inhyst i en jättestor hangarliknande lokal, så deprimerande att alla färger på väggar och skyltar liksom kändes urtvättade. Dessutom gjorde själva storleken på lokalen att alla försäljningsbås och utställningar kändes pyttesmå – som gjorda i en annan, mindre, skala än själva mässhallen. Utbudet av prylar och saker var inte heller enormt – jag som hade funderat på att köpa ytterligare en trädgårdstomte i Star Trek-stil fick gå hem tomhänt. Men fredagen var också lite av en mjukstart på eventet. Många var mest där för att kolla in läget, eftersom det enda som hände på den stora scenen var invigningen, som med sina gästframträdanden mest kändes som en trailer för de kommande dagarna.
Konferencier på invigningen var Greg Grunberg, ett ganska nytt tillskott i Star Trek-familjen. En del kanske känner igen honom från tv-serien Heroes, själv har jag haft en hangup på honom sen han hade en av birollerna i Felicity. Tydligen är han och JJ Abrams barndomskompisar vilket gör att han får någon liten roll i allt som JJ gör (och dessvärre inte i särskilt mycket annat). Grunberg var i varje fall inplockad som kändismoderator under konventet. Jag fick några ord med honom på fredagsförmiddagen, och då sa han att ha var lite nervös inför uppgiften. “Alla vet så mycket mer än jag, så jag tänker låta publiken ställa frågorna istället”. När han sen kom upp på scen förvandlades han till ett amerikanskt hejarklacksmonster. Han körde hela den där krystade amerikanska grejen där allting är AWESOME och FANTASTIC. Dessutom skulle han hela tiden dra paralleller till sig själv och sina upplevelser som skådespelare när han pratade med de olika Star Trek-profilerna. Och så skulle han hålla på och få publiken att skrika om hur kul de hade det. Stelt.
Ett av konventets återkommande teman dök upp både på presskonferensen och invigningen, presidentvalet och Donald Trump. Första gången var när Armin Shimerman stod på scen, eftersom han ju var initiativtagaren till upproret Trek against Trump. Ingen missade det komiska i att Shimerman spelar Star Treks egen version av Trump, opportunisten Quark. Men även andra hängde på. Som när Wil Wheaton (Wesley Crusher) skämtade med Grunberg och sa något i stil med “jag vet att du inte är Trump, för jag spyr inte när jag ser dig”. Men allteftersom förstod jag mer och mer poängen med Trumpdissandet. Star Trek-ideologin är en av de konkreta saker som fansen på konventet faktiskt kan samlas kring, och Trumps ideologi står faktiskt stick i stäv med hela Star Trek-projektets politiska ideal – vare sig det gäller mångfald, nyfikenheten på omvärlden och visionen om ett globalt världssamfund.
Jag var inte tillbaka på hotellet i Birminghams centrum förrän efter 22, helt utmattad efter alla intryck. Och stressad. För dagen därpå var hela evenemanget utsålt. Hur skulle jag gå tillväga för att inte fastna i en obehaglig kö den här gången?
Jag kollar på, läser om och nördar ner mig i allt som är Star Trek. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 280 tv-avsnitt.
Efter två dagar på Star Trek-konvent är jag helt utmattad. Lite samma känsla som efter några dagar på bokmässan i Göteborg. Och visst, det mesta är sig likt. En jättelik mässlokal, dålig luft och massor med folk precis överallt.
Efter två dagar känns det som om jag varit här i en vecka redan, och som vanligt när det är så här intensivt så är inlärningskurvan extremt hög. I fredags var jag som en förvirrad liten fanboy som blev helt till mig i trasorna av att ens befinna mig i samma rum som George Takei och Willam Shatner. Idag lämnade jag ett seminarium för att jag tyckte att ljudet var så himla dåligt och alla verkade så oförberedda.
Mer om hela konventet ska jag försöka få ihop imorgon. Men nu måste jag sova några timmar innan konventets sista dag, då jag tänkt att jag ska gå på seminarier om The Next Generation, ett samtal om skillnaden mellan filmerna och tv-serierna samt se några smakprov ur den kommande releasen med bakommaterial från Roddenberrys vault.
Bjussar på en bild av en glad Walter Koenig så länge, det vill säga Chekov från originalserien om ni inte känner igen honom under den där kepsen. Han förklarade redan från början att han älskar konventen. Annars skulle jag inte resa i tio timmar för att få den här egokicken, sa han.
Just nu håller jag på att läsa in mig lite på fandomen inom Star Trek, och då kan man inte riktigt hoppa över de här två dokumentärerna (som ingick i det där generösa nödlånet från Johan förra sommaren – snart ska du få tillbaka rubbet, jag lovar!). Den första, Trekkies (1997), är en lågbudgetproduktion som lyckats skrapa ihop mycket freakshow för pengarna. Ledsagare in i Trekkies-universumet i bägge filmerna är Denise Crosby (Tasha Yar i The Next Generation). I den här första filmen får hon träffa mestadels rätt udda figurer som får berätta om sin fascination för alla saker som är Trek. Bland höjdpunkterna finns en man i kvinnokläder som sjunger en filk-sång, en tandläkare som trekifierat hela sin mottagning samt en intervju med meta-kändisen Barbara Adams som fick massor av uppmärksamhet när hon satt i juryn i Clinton-anknutna Whitewatermålet klädd i sin Trek-uniform. Vi får inte heller glömma den lite aspige Gabriel Koerner som fick sin egen tagline när intervjun blir avbruten av att det ringer i telefonen: “Peter, this is the worst time you could have called! Go away! … ok bye.”
Trekkers 2 (2004) verkar ha en betydligt större budget. Fred Schneider, sångaren från B-52:s, har gjort en låt till filmen och Crosby och hennes team reser den här gången till Europa och Latinamerika för att kolla in till exempel tyska och brasilianska trekkers. Man tillåter sig också att vara lite meta, och hälsar även på hos personerna som var med i första filmen. Bland annat en några år äldre Koerner som får visa upp sin flickvän och förklara att han faktiskt får ligga – trots sin nördighet. På slutet får också en rad fans berätta vad de tyckte om den första filmen, ett sätt att följa upp den kritik man lär ha fått av en del, som tyckte att regissören Roger Nygard gjorde sig lustig på trekkers bekostnad i den första filmen.
Och, jo, jag mådde nog lite mer dåligt av den första filmen. Det finns en hel del skämskudde-ögonblick i den då jag satt och gnydde av obehag för mig själv i soffan. I Trekkies 2 ges en lite mer nyanserad bild av fansen, och fler av seriens goda, universella och inspirerande aspekter tas upp. Det känns också som att många som är med i del 2 har sett den första filmen, och liksom gör sina uttalanden med den i åtanke. En smula mer förberedda och nästan lite medietränade av att ha sett folk göra bort sig i del 1. Personligen är det fans utklädda till klingoner som jag har det svårast för. När de ska försöka vara tuffa och hårda som klingoner så blir det oftast så hemskt och skevt, eftersom de försöker vara coola klädda i riktigt fula och dåliga kostymer. De är liksom skräckinjagande på ett helt annat sätt än de själva tror.
I dag är det väldigt få som skulle tycka att det Trekkers eller Trekkies håller på med är vkonstigt. Fandom har blivit allt mer mainstream och accepterat. Till och med My little pony-fanatikerna, bronies, får väl räknas om inkorporerade i samhället i dag. Men det är något med “snällheten” inom Star Trek-fandomen som kanske gör att aningen fler outsiders säker sig dit. Kanske beror det på att rollfigurer som Spock och Data skildrar ett utanförskap. De må vara hyperintelligenta, men förstår inte sociala koder och tysta överenskommelser.