VOY: Warlord. Det där en krigsherre tar över Kes medvetande.

Warlord drar igång som ett holodäckavsnitt med sexistiska undertoner på solsemestertemat. Lite jobbigt eftersom det känns som om jag nätt och jämnt överlevt det plågsamma avsnittet där Worf och Dax stack på semester till Risa. Men det visar sig att solen och drinkarna är en klassisk fejkstart – det här är nämligen ett avsnitt där det avhandlas betydligt jobbigare saker än vilken solfaktor man behöver under en holodäckssol. Warlord är berättelsen om hur det gick till när Kes medvetande och kropp intas av en brutal och lite vansinnig krigsherre från Ilari. 

Otack är världens lön, skulle man också kunna sammanfatta intirgen i Warlord. För allt kaos beror från början på att Voyager i sann humanistisk anda räddar några varelser från Ilari när deras skepp är på väg att explodera. När en av Ilarierna dör av sina skador så passar den döende snubben i all hemlighet på att förflytta sitt medvetande till Kes kropp. Först märks det bara genom att hennes enorma tålamod med Neelix plötsligt börjar ta slut. Men när Kes flyr med en runabout tillsammans med de andra Ilarierna är det uppenbart för alla att det hänt något ovanligt knepigt.

Tieran, som nu bestämmer över Kes kropp, är en avsatt despot, som återvänder till Ilari för att återta sitt forna rike. Det är lite Shakespearevibbar här och där när den allt mer förryckte Tieran larmar och gör sig till när han återfår sin makt. På världens stelaste bjudning blir det till och med en gnutta könsöverskridande när Kes/Tieran både har flickvän och stöter på den förre härskarens son, Ameron. Tidigare i avsnittet har det också laddats för en riktig girl-on-girl-kyss, men de två dessvärre avbrutna. Mesigt. 

Det är kul att se Kes-skådisen Jennifer Lien få göra en lite annorlunda rolltolkning, när hon enbart genom röstläge och rörelsemönster ska få oss att förstå att hon är Tieran – att det trots att finns ett visst spektrum i hennes skådespeleriet har vi ju tidigare bland annat sett när hon spelade brunstig. När hon nu gör Tieran så balanserar skådespelarinsatsen på gränsen till camp – men hamnar åtminstone mestadels på rätt sida om pinsamheten. Man kanske också ska ha i åtanke att det inte är världens lättaste eller smidigaste repliker hon ska leverera, när Tieran sakta men säkert blir mer och mer bonkers. Orsaken till det mentala förfallet är egentligen Kes telepatiska krafter. Visserligen kan Tieran använda dem som ett vapen mot sin omvärld, men samtidigt är en förutsättning för det att Kes finns kvar där, inuti hans huvud, och kämpar emot den som invaderat hennes hjärna. Vilket bland annat yttrar sig i en weird drömscen, samt att Tieran genomlider korta utbrott av blomsterintresse. 

Till sist lyckas den förre regentfamiljens trupper och Voyagers besättning tillsammans övermanna Kes/Tiearan, och genom en praktisk manick också få bort Tieran från Kes hjärna (och även ur skallen på nästa person som Tieran lyckas skutta över till). Men den här hjärntrippen har kostat på. När Kes ska träna meditation med Tuvok efteråt kan hon inte längre fokusera. Hur många liv hade hon kunnat rädda om hon kunnat stå emot Tierans mentala invasion?

KES: I can’t help wondering whether I could have fought harder. 
TUVOK: It was your absolute refusal to surrender which defeated him. You cannot ask more of yourself than that. 
KES: Everything seems so different now. My thoughts and perceptions, even my relationships with my closest friends. You, the Doctor, Neelix. How can I go back to my normal life as if nothing ever happened? 
TUVOK: You cannot. This experience will force you to adapt. You are no longer the same person, and the course of your life will change as a result. Where that new course leads is up to you.

Precis som Kaj skrev i kommentarerna till The Assignment så är det här att en främmande varelse tar över en annan persons hjärna en inte en helt ovanlig trope inom Star Trek. Det kompenseras i Warlord genom det ovanligt stora underhållningsvärdet i Tierans episka och Shakespeariska output (fast när jag ser om en del scener när jag skriver den här texten så lägger jag också märke till hur billig och svajig scenografin ser ut i det Ilariska tronrummet och en viss svajighet i Liens spel).

Vi har inte haft särskilt roliga skurkar i Star Trek på sistone, tycker jag, men Tieran har precis den där typen av vansinnig ondska som oftast blir rätt kul. Sen är det ju en extra utmaning för serieskaparna att Tierans egentliga kropp bara syns i några få sekunder i början av avsnittet. Resten av jobbet med att gestalta honom är upp till Jennifer Lien. Men Tierans stjärnkvaliteter väger inte riktigt upp hur sövande tradiga alla andra är i det här äventyret. Det är liksom inte som att jag sitter på helspänn och undrar vem som till slut ska vinna makten över tronen på Ilari.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 453 tv-avsnitt.

VOY: Non Sequitur. Det där Kim hamnar i en alternativ verklighet. På Jorden.

voy non sequitor 6

Det går undan i inledningen av Non Sequitor. Jag hinner precis uppfatta att Kim befinner sig i en skyttelfarkost, och att någon form av nödläge uppstått. Janeway försöker använda transportören för att få tillbaka Kim till Voyager. Eller, allt det är sker bara på ljudspåret. För Kim är inte på Voyager. Utan på Jorden. I en säng. Med sin flickvän. Som han visst är förlovad med. Det tar ett litet tag, men så småningom inser han att han hamnat i en alternativ verklighet, där han aldrig började arbeta på Voyager. Istället jobbar han med konstruktionen av en ny iskyttelmodell (vilket ställer till lite problem när han ska presentera sina lösningar på ett möte och inte har en aning om vad det är han har gjort).

Det här väl inget mindre än en önskedröm som blivit verklighet. I den alternativa verkligheten har Kim fått allt det där som han fantiserat om  och längtat efter under månaderna som Voyager varit vilse i deltakvadranten. Men det kvittar tydligen hur mysigt livet i SF är, Kim kan ändå inte sluta känna att det här livet inte är rätt för honom, Han börjar planera hur han ska ta sig tillbaka till Voyager igen.

Jag gillade verkligen den första kvarten av Non Sequitor. Tyckte att det på ett fint sätt berättade om förlust och saknad. Och, kanske för första gången på allvar, skildrade på vilket sätt besättningen på Voyager går och funderar på vad som kunde ha varit. Om hur de förlorat sina drömmar, förhoppningar och kärlekar när deras skepp hamnade i fel ända av galaxen.

voy non sequitorMen efter inledningen, när Kims situation är etablerat och vi ungefär förstått vad som hänt, så måste man ju börja utveckla historien. Göra den till ett äventyr. Och det är då det blir krystat, förutsägbart och rätt så mesigt. Som när man introducerar en Q-liknande caféägare, Cosimo, som liksom har ansvaret för att Kim ska känna sig hemma i sin nya verklighet. Vem fan är han? Hela förklaringen till varför Kim hamnat i en alternativ verklighet känns också rätt b.

COSIMO: I was sent here to watch you, to make sure that you were all right. But it’s now clear that you are not.
KIM: Who are you?
COSIMO: We exist in what you would call a temporal inversion fold in the space-time matrix. It’s not necessary to understand. It only matters that there was an accident. Your shuttle intersected one of our time streams, and boom! A few things were altered as the result of the accident. History and events were scrambled a bit, and you ended up here.

Upplösningen, där Kim raggat upp Paris (som inte heller lyckades ta sig ombord på Voyager i den här upplagan av verkligheten) för att sådär lite på måfå kasta sig in i en tidsström, och sedan landa exakt där han var från början känns ju dessutom lite för enkel.

voy non sequitor 2Nu kanske en del tänker: .”Jamen, Roger. Förstår du inte att alltihopa bara var en dröm. En dröm där Kims undermedvetna fick honom att till sist acceptera att han är fast på Voyager och sluta fantisera om vad som hade hänt om han stannade på Jorden”. Men alltså, var den där drömmen i så fall tvungen att pågå under hela avsnittet? Dessutom känner jag att drömavsnitt är  fattigmansversionen av holodäcksavsnitt. Och, slutligen, hävdar jag att inget inom Star Trek kan överträffa Picards äventyr i The Inner light.  Det här kändes faktiskt pinsamt i jämförelse. Jag var faktiskt riktigt arg i flera timmar efter att jag sett det här avsnittet, och funderade en stund på att lägga ner hela det här projektet. Sen gick jag och åt lite, och så kändes det bättre igen.

Dock, en sak måste jag ge det här avsnittet. Den här ordväxlingen var hilarious:

LIBBY: Where are you going?
KIM: Marseilles, France.
LIBBY: What for?
KIM: I’ve got to see Paris.
LIBBY: But you just said you were going to Marseilles.
KIM: It’s a long story. Trust me, okay?
LIBBY: Okay.

Betyg: 2/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 388 tv-avsnitt.