VOY: Unimatrix Zero, del 2. Upplösningen på kampen om drönarnas paradis.

Ni vet väl att det är något mycket speciellt i görningen i och med det här blogginlägget, va? Att det här är början på slutet, i varje fall när det gäller Voyager. Eller för att tala klarspråk, efter 636 blogginlägg är det nu dags för mig att ge mig in på den ALLRA SISTA SÄSONGEN AV VOYAGER. Den sista av de tre “stora” serierna– de som höll på i sju år vardera. På något sätt känns de knappt hundra avsnitten av Enterprise som återstår efter det här som rena rama barnleken. Men, jag säger till mig själv som så många gånger förr under det här projektet, jag är förstås inte riktigt där än. Först ska jag skriva mig igenom säsong sju .

Så hur står sig då det första avsnittet av den sista säsongen – den rafflande upplösningen på historien om Unimatrix Zero, drönarnas paradis. Och hur ska det gå för våra tvångsassimilerade vänner ombord på borgkuben? Kommer rentav Janeway, B’Elanna och Tuvok att få tillbringa resten av den här sista säsongen som borgdrönare om ingen lyckas rädda dem?

Nej, fullt så dramatiskt, eller utdraget, blir det förstås inte. Den andra delen av Unimatrix Zero är framför allt betydligt luftigare än den extremt späckade säsongsfinalen som föregick den. Så pass gles rent actionmässigt att jag hinner inse att jag inte riktigt förstått vad Unimatrix Zero är. Eller hur den fungerar. Utöver massor av frågor kring gemensamma icke-fysiska mötesplatser (vem designade den, hur drivs den, finns det en support att ta kontakt med om någon bär sig illa åt?) så undrar jag också över lite praktiska frågor. Som till exempel hur personer som befinner sig i olika delar av två olika kvadranter kan mötas och prata med varandra i realtid – om än i en virtuell verklighet. Jo, jag har ju förstått att borgerna verkar ha någon fantastisk teknik för att knyta samman alla sina drönare i galaxen – men varför har i så fall inte Voyager-crewen försökt kopiera den delen av tekniken. Då hade man sluppit att nöja sig med ett datapaket varje månad från Stjärnflottan. Det känns ju trots allt orimligt att Unimatrix Zero ska kunna kommunicera snabbare än alla andra kommunikationsmedel i hela galaxen.

Janeway lyckas i varje fall till sist sprida sitt nykonstruerade virus hos borgkollektivet, även om Tuvok under processens gång råkar bli assimilerad på riktigt. Viruset har dock oväntade effekter. Inte bara minns Unimatrix Zero-personerna vad de varit med om i den virtuella världen – de blir också frånkopplade från hela det gemensamma borgnätverket. Borgdrottningen märker alltså att det är röster som tystnar, och hennes högst radikala sätt att lösa det här på är att låta skepp med tysta drönare på självdestrueras. Hellre mista en hel kub än riskera att motståndarna tar över den. På det här sättet tänker hon sig att utpressa Janeway till samarbete, för inte vill väl Janeway att ens drönarliv ska gå till spillo (lite väl mycket glädjetänk kring den här lösningen, det var väl bara några avsnitt sedan Janeway själv gick till attack mot drönare utan några som helst betänkligheter – på det här sättet skulle ju Borgdrottningen rent teoretiskt kunna tvingas att förstöra hela sin flotta för att hitta alla avvikare).

När den första utpressningsmetoden inte fungerar så konstruerar Bordrottningen i stället ett virus som ska döda alla drönare som är uppkopplade till Unimatrixen, som viruset ska spridas genom. Så då får Janeway ta till samma metod som Borgdrottningen, fast tvärtom: utplåna Unimatrix Zero. Då finns det ingen plats att sprida viruset på – de andra unimatrixarna är ju inte ens uppkopplade till borgkollektivet längre så hon kan inte nå dem på det sättet. Janeway ger order om det här genom ett kryptiskt och ganska vagt formulerat holomeddelande till sin crew, som genast skrider till verk

Sedan hjälps Voyager och ett av de befriade borgskeppen åt så att Stjärnflottans tre assimilerade medlemmar kan transporteras därifrån – i sista minuten innan den kuben också självdestrueras. De räddas med samma mikroskopiska marginal som när de tre transporterades dit några millisekunder innan Delta Flyern sprängdes i bitar i förra avsnittet. Lite fattigt allt att köra greppet att vi ser ett skepp explodera innan vi vet att personerna ombord det har transporterats över till säker mark.

Seven of Nines kärlekshistoria med Axum är förresten på igen under det här avsnittet. Hon hånglar med honom, även om hon är skitledsen över att han befinner sig i andra änden av någon annan jävla kvadrant och chansen för att de ska få träffas på riktigt är minimal. De står och håller på och kysser varandra till Unimatrix bokstavligen håller på att falla i bitar, avsnittets kanske snyggaste bild.

Som vanligt är den avslutande delen av ett dubbelavsnitt inte lika spännande som det första, här tappar man framför allt en hel del av tempot från del 1. Man tar heller inte handlingen vidare så mycket, utan verkar liksom ha fullt upp med att lösa de problem och hot som uppkom under det förra avsnittet. Slutresultatet av hela det här upproret/virusspridningen/revolten blir i varje fall att ett antal drönare nu fungerar som rebellsoldater inom borgarmadan. Men hur många och hur framgångsrika de är vet ingen. Det verkar i varje fall definitivt inte vara den stora seger som både unimatrix-zero-borgerna och Janeway hoppats på.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 637 tv-avsnitt.

VOY: Survival Instinct. Det där Sevens gamla borgkollegor vill få tyst på rösterna i huvudet.

Inledningen av den sjätte säsongen av Star Trek: Voyager cementerar verkligen Seven of Nines ställning som seriens verkliga stjärna. Hon, jämte Janeway, är den överlägset mest fascinerande rollfiguren i serien. Men där Janeway är lite låst i rollen som kapten så gör Sevens backstory henne till ett ypperligt ämne för massor av udda storylines. På sistone har vi till exempel fått se hur borgerna ville ha henne tillbaka i sitt kollektiv, och hur såväl en think tank som kapten Ransom försökt värva henne till sina team. I Survival instinct är det några avhoppade medlemmar från den borgska familjebildningen som hör av sig. Tre ex-borger som behöver Sevens hjälp för att separera sina medvetanden. De har fastnat i ett litet mininätverk där de ständigt är uppkopplade till varandras hjärnor.

Intrigen utspelas på ett Voyager där stämningen är ovanligt festlig. Man har anlagt en rymdstation och arrangerar öppet hus på sitt rymdskeppet. Janeway, som i förra avsnittet verkade på väg att tappa förståndet, är nu en mysig lektant som till och med har överseende med ett visst antal stölder ombord. En bieffekt av den stora mängden nyfikna besökare som strömmar genom skeppet. Vem bryr sig om sånt när man har fullt upp med att upprepade gånger fastna i en växt som man fått i gåva av någon främmande civilisation, eller försöka ta reda på hur man använder ett enormt skrymmande religiöst redskap från en religion man inte känner till? Inte ens när Kim och Paris hamnat i slagsmål på en bar tappar hon humöret, utan delar ut bestraffningen med glimten i ögat och en “boys will be boys”-attityd.

Men bland gästerna som besöker Voyager finns tre före detta borger. Från början smyger de mest runt och diskuterar sin hemliga plan på telepatisk väg. Men vi förstår att det är något som inbegriper Seven of Nine. Men det är också lite konstigt att ingen reagerar på de tres närvaro. De har ju ändå stora ärr i ansiktet, och på i alla fall en av dem ser man ju nästan att det är från borgpryttlar som opererats bort. I varje fall borde väl Seven ha reagerat när en av männen erbjuder henne att köpa sina egna gamla borg-reglage i en snabb affär. Genom flera flashbacks får vi som tittar i alla fall reda på att de här individerna en gång tiden, tillsammans med Seven of Nine, tillhörde borgernas Unimatrix 1. Ja, man skulle nästan kunna kalla dem för hennes familj, för det här är Two, Three och Four of Nine.

Skälet till att de söker upp Seven of Nine är att trions telepatiska kontakt uppstod under ett av deras gemensamma uppdrag som borgdrönare. Och nu försöker de komma på ett sätt att stänga ner nätverket. De står nämligen inte längre ut med att ha varandras tankar babblande på en gemensam kanal i medvetandet. Det är en sak, får vi veta, att ha ett gigantiskt borgkollektiv som surrar i bakgrunden av ens medvetande. Men att ha några få röster där är mycket mer intimt och påträngande.

När alla fyra fogar samman sina respektive minnesfragment uppenbaras sanningen. Att det var Seven som tvingade på de tre andra det där nätverket. Det var ett sätt för henne att förhindra myteri när gruppen hade kraschlandat på en ogästvänlig planet och tappat kontakten med den borgska modermatrisen. Då bubblade minnena från deras tidigare liv upp till ytan, precis som hatet mot borgerna. Men genom att få igång det där mini-nätverket kunde Seven göra dem alla till lydiga borgdrönare på nytt. Men det ingrepp som Seven gjorde på sina drönarkollegor har skadat dem för livet, och den telepatiska kontakten har visat sig vara omöjlig att bli av med.

Avsnittets upplösning är ett slags sjukhyttens Sophie’s Choice. De tre ex-borgerna är medvetslösa efter en neurologisk chock och hololäkarens diagnos är inte särskilt positiv. Ett ingrepp som skulle bryta kontakten mellan de tre skulle förkorta deras liv avsevärt. Kanske skulle de leva i en månad till bara. Hololäkaren verkar tycka att det skulle vara bättre att lämna tillbaka de tre rymlingarna till borgerna. Om de återintegrerades i deras system skulle de säkert kunna leva sin fulla livstid där. Men det är upp till Seven att bestämma hur han ska göra, tycker hololäkaren. Hon är ju den enda som vet hur det är att vara borg.

Mot slutet av avsnittet får vi reda på att Seven fattade rätt beslut. Lättnaden hos de tre ex-borgerna är enorm. Och de ser fram emot att själv få bestämma hur och var de få dagarna i frihet ska tillbringas. I någon form av ensamhet, till sist.

Det som är unikt för det här avsnittet är framför allt återblickarna, där vi för en gångs skull får se Seven of Nine i full action som borg. Det var också intressant att få reda på att det finns fler ex-borger än Seven och de där som Chakotay hängde med för några säsonger sedan. I just det här fallet lyckades de tre tydligen fly från kollektivet tack vare att man kunde kommunicera med varandra telepatiskt på en “egen kanal”. Precis den gåva som de nu ville bli av med.

Det här är den typen av avsnitt som berättar en ganska enkel historia på ett rätt så komplicerat sätt. Man gör den helt enkelt lite bättre med alla flashbacks och olika vändpunkter. Och trots att man på nytt återvände till Sevens förhållande till borgerna så lyckades man göra en helt ny story av ämnet. Här finns också en något krystad bihandling/utveckling kring Seven och familjebegreppet som jag däremot inte riktigt köper. Det här att hyperintelligenta Seven ska lära sig de viktiga delarna om att vara människa från ett litet barn, Naomi Wildman, som väl på något sätt symboliserar Seven vid den ålder då hon blev assimilerad, känns lite förminskande. Som att man hela tiden måste tona ner och underdriva denna fantastiska rollfigurs kapacitet och smartness.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 612 tv-avsnitt.

VOY: Scorpion del 2. Slutet för pakten med borgerna. Och början på lidvet med Seven of Nine.

Det känns ju lite märkligt att komma dragandes med ett sånt här gammalt avsnitt, när det enda jag egentligen vill göra just nu är att läsa artiklar, lyssna på poddar och kolla på youtube-analyser om det senaste avsnittet av Discovery. Men trots all den där hysterin så måste min ordinarie resa genom Star Trek fortsätta även under de 14 veckor som Discovery pågår. Precis som Janeway och hennes crew har jag inte råd att stanna upp någonstans särskilt länge, utan måste ständigt stäva vidare. Så nu förflyttar vi oss nästan 20 år tillbaka, till den 3 september 1997 och säsongspremiären av Star Trek: Voyagers fjärde säsong. Den sista halvan av cliffhanger-dubbelavsnittet Scorpion. Som för övrigt är extra allt action-packat. Här finns lika mycket handling, vändpunkter och dramatik som i en halv säsong av den vanliga serien, känns det som.

Janeway är förstås fortfarande sysselsatt med samarbetet med borgerna, och arbetet med att ta fram ett vapen mot den övermäktiga fienden Art
8472. Det här måste ju eventuellt vara hennes sämst förankrade beslut någonsin. Det räcker med att hon hamnar i koma en kort stund för att Chakotay ska ta chansen att förklara koalitionen avslutad och öppna portarna till ett av lastdäcken för att blåsa ut borger i rymden. Okej, just det drastiska beslutet var i och för sig framprovocerat av att borgerna försökte ta kontrollen över Discovery Voyager, men ändå. Man tycker ju att han ändå borde uppskattat en del av de umbäranden som hon utstått för att få den här dealen i hamn.

Som när hon blev tvungen att snacka sig ur situationen när borgerna plötsligt ville assimilera henne och Tuvok när de kommit till borgkuben, eftersom människors sätt att kommunicera på var för primitivt för borgerna. Att ens förhandla med borger är nästan en omöjlighet, men här lyckades hon, bokstavligt talat på knä, få till en lösning där borgerna avsatte en särskild kontaktperson för den ineffektiva kommunikationen med människorna. Valet föll på Seven of Nine, Tertiary Adjunct of Unimatrix Zero-One, en assimilerad människa som kommer att spela en stor roll under resten av säsongen. Och hon är så pass skilled i kommunikation med underlägsna arter att hon förstår att namnet Seven of Nine kanske är lite enklare för individer att använda. Hon är också den enda av borgerna som inte hamnar ute i rymden när Voyager öppnar portarna på den där lastbryggan.

Det var när borgerna offrade sin kub för att skydda Voyager från ett anfall från art 8472 som en del av dem transporterades över till federationsskeppet för att fortsätta samarbetet med att utveckla ett vapen mot fienden. Ett arbete som försvårats av att Kes nyttjats som en telepatisk övervakningskamera från art 8472:s sida. De vet vad som är på gång, alltså. När borgernas förluster börjar räkna i miljoner individer sätter de sin hemliga plan i verket: att möta fienden på deras planhalva. Utan att rådfråga Chakotay assimilerar man tekniken på Voyager och öppnar en singularitet till 8472:ornas dimension. Och det är då det går upp för Chakotay vems fel det här kriget egentligen är. Att det var borgerna som inledde konflikten med att försöka assimilera art 8472, men misslyckades. Något som nu satt allt liv i galaxen i fara.

Lyckligtvis fungerar de där supervapnen som borgerna och Voyager-crewen tagit fram tillsammans. Art 8472:s skepp sabbas förstörs och de verkar avskräckta, åtminstone för nu. Men det betyder inte att faran är över. Nu visar det sig att Seven of Nine och borgerna inte har något intresse av att följa det avtal som först upprättades med Janeway. Sån tur att kaptenen vaknat från sin koma och upprättat en plan. Seven of Nines försök att ta över skeppet stoppas av att Chakotay lyckas ta sig in i hennes medvetande genom en av borgernas uppkopplingar. Där hittar han gamla människominnen i hennes hjärna. Det och en stor, fet elektrisk urladdning knockar Seven of Nine. När hon är medvetslös kopplas hon också ur borgernas kollektiva medvetande, och Janeways avsikt är att assimilera henne tillbaka till mänskligheten.

Ja, det blev mycket refererande där, men det hände ju så mycket. Förutom Seven of Nines entré som återkommande rollfigur är det förstås också väldigt tydligt att Janeway och Chakotay har svårt att enas om någonting alls just nu. Deras flirtiga relation är verkligen ett minne blott. Scorpion II lyckas också vara ett sånt där avsnitt som både samlar upp första delens många intrigtrådar, men samtidigt skapar en framåtrörelse in i den fortsatta säsongen.

Med Seven of Nine har Voyager nu fått sin egen version av Spock och Data. Visst har hololäkaren varit inne och tassat på frågeställningar som “vad är skillnaden mellan ett datorprogram och en människa?” och “vad gör någon mänsklig?” tidigare, men med Seven of Nine får vi en rollfigur som faktiskt överträffar honom i förmågan att vara burdus och kantig (han har ju trots allt utvecklats till att bli mer och mer av ett charmtroll). Seven of Nine är dessutom lite farlig, och det finns väldigt mycket information om allt möjligt lagrat i hennes hjärna. Hon är också, till skillnad från hololäkaren, föraktad av många ombord. Det här ska bli spännande att följa framöver!

PS. Är det okej att skriva borger? Borde jag egentligen använda singularformen konstant när jag skriver om dem? Den? Hen? Det gör de ju själva. Förlåt. Det gör hen/den själv?

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 493 tv-avsnitt.

VOY: Unity. Det där Voyager råkar på snälla borger.

Vad är det egentligen som är så skräckinjagande med borgerna? Jo, jag är givetvis medveten om de uppenbara riskerna med att de assimilerar personer och raderar deras personligheter, utplånar civilisationer och är praktiskt taget oövervinneliga. Men vad jag menade var kanske snarare vad Star Treks borger symboliserar med sitt kollektiva medvetande, semi-artificiella intelligens och implantatförsedda kroppar?

Hade den här serien spelats in på femtiotalet skulle jag nog inte tveka en sekund inför att tolka borgerna och deras kollektivistiska samhälle som en symbol för socialismen och östblocket. Nu, i en serie som spelades in i slutet av 90-talet, är jag inte lika säker. Vid den här tidpunkten var Berlinmuren sedan länge ett minne blott, och det var svårt att uppbåda ens ett symboliskt hot mot kapitalismen. Efter att vi i långfilmen First Contact dessutom fick reda på att borgerna har en drottning så känns den där socialistiska hotbilden allt mer långsökt. 

Tvärtom är det kanske snarare läge att börja fundera över Federationens symbolvärde i de här banorna –  en organisation som verkar i ett post-kapitalistiskt samhälle vars statsskick är lite oklart. Jag kan inte på rak arm påminna mig om att jag hört talas om allmänna val – mer än på Bajor. Nej, borgernas symboliska värde verkar nog snarare handla om det här med sammansmältandet av människa och maskin. En teknologidystopi i raden genom Star Trek-seriernas historia. I det här fallet en teknologi som tar övervinner individens fria vilja och assimilerar allt som kommer i dess väg, de som vägrar förintas.  

I Unity får vi trots allt en lite ny insyn i borgernas hemliga liv. Voyager hittar en död borgkub på drift i rymden. Någon form av överlastning har gjort att den kortslutits och Janeway är extremt sugen på att åka till den för att kartlägga borgernas teknologi. Samtidigt, på en närliggande planet, stöter Chakotay på ett gäng ex-borger. Överlevande från den där kuben som försöker skapa sig ett nytt liv, fria från borgernas aggressiva drivrutin. Men när individualismen fått nytt spelrum har också olika delar av den förr så samkörda gruppen börjat bekämpa varandra på den planet man valt att slå sig ner. Chakotay hamnar mitt i en sån väpnad uppgörelse, men den grupp som till sist tar hand om honom när han är skadad är den del av postborgerna som tror på ett mångkulturellt samhälle skapat med fredliga medel. De har också en människokvinna som medlem, och en ganska seriös flirt uppstår snart mellan henne och Chakotay. 

Det stora kollektiva Borgmedvetandet är postborgerna inte längre uppkopplade emot, men de har fortfarande förmågan att dela sina medvetanden med varandra i smågrupper. Det är genom en sån medvetandedelning som den mångkulturella gruppen räddar Chakotays liv efter att han blivit skadad, och det är också så de tänkt sig lösa striderna mellan olika fraktioner på. De drömmer om att skapa ett nytt borgfritt kollektivt stormedvetande för att skapa fred på planeten, men det måste kickstartas genom en sändare på borgkuben. Janeway vägrar att tillåta något sådant, varpå postborgerna tar saken i egna händer (eller egentligen någon annnans) och fjärrstyr Chakotay mentalt för att få honom att sätta igång sändaren. De här postborgerna, alltså. Liksom både mysiga och extremt skräckinjagande samtidigt.

Efter att den där sändaren kommit igång är dock postborgerna nöjda med sitt nyskapade kollektiv. Man spränger borgkuben i luften (en massa elaka borger vaknade också till liv när sändaren gjorde det) och tackar Voyager för hjälpen. När Chakotay och Janeway ska sammanfatta det som hänt är de kluvna. Är ex-borgerna goda eller onda? Och hur farliga kan de bli i längden? Och det här här jag anar lite vibbar av kommunistskräck i Janeways kommentar.

JANEWAY: I’m not saying I’m happy about what happened, but so far they haven’t acted like typical Borg. They saved us from that Cube, and they let you go. 
CHAKOTAY: But they didn’t hesitate to impose their collective will on me when it served their interests, did they? 
JANEWAY: No, they didn’t. 
CHAKOTAY: I wonder how long their ideals will last in the face of that kind of power.

Men kanske överdriver jag lite i den politiska analysen här. Det är väl egentligen främst de mentala krafterna som kollektivet behärskar som är själva hotet, snarare än kollektivet i sig. Framför allt sett i seriens perspektiv, där ex-borgerna löper risken att bli neo-borger – och därmed ytterligare en fiende för Voyager och Federationen att oroa sig över. 

Unity innehåller en handfull riktigt bra scener, som när Chakotay inser att hans välgörare på planten egentligen är borger (de håller det hemligt först). Eller när hololäkaren startar en avstängd borg som man hittat livlös i kuben, och den genast startar sitt våldsamma backup-program. Men det är något med tempot som får mig att bli bitvis lite uttråkad. Helt på egen hand, däremot, sitter jag och oroar mig över att de “riktiga” borgerna ska hitta sin gamla kub och därmed också Voyager. Men det hände ju inte. Inte i det här avsnittet i varje fall. Helt otroligt är det ju ändå inte att det kan finnas fler borger i närheten, elaka sådana.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 466 tv-avsnitt.