Star Trek-serier. Gold Key #47: This Tree Bears Bitter Fruit. Det med de superhungriga energivarelserna och en trångsynt gudgubbe.

En livsform som består av ren energi (om än med både armar och ben), och som hotar att konsumera och tränga ut alla andra former av liv i resten av galaxen, ja det är det här numrets huvudfiende för besättningen ombord på Enterprise.

Varelserna färdas i någon form av frökapslar (som jag i och för sig mest tycker ser ut som flygande gurkor). De kommer från ett jättestort (och då menar jag JÄTTESTORT) träd som en gubbe med långt skägg har odlat. Han vill att hans barn/frön ska få härja fritt i universum. Kirk säger emot, efter att ha sett deras glupska aptit. Framtiden avgörs genom en duell där Kirk ensam ska fajtas mot energifilurerna. De börjar med att växt- och djurlivet på den planet som duellen ska utspelas på, för att sedan explodera när deras energistinna icke-kroppar stöter i varandra. Hela äventyret slutar sedan med att Kirk blir bodyshamead och tvingas äta sallad.

Inte helt imponerad av just det här numret och äventyret i det. Jag känner igen en nödavslutning när jag ser den: “och så EXPLODERADE ALLA DE DUMMA”. Energivarelser är också (som jag tror jag nämnt tidigare) rätt trista antagonister. Och hur Kirk och de andra hanterade resten av frökapslarna i det jättestora trädet…tja, det fick vi faktiskt aldrig reda på tror jag.

Men det allra mest mystiska här är väl den där gubben, Zyopha, som tydligen planterat det där trädet. Någon form av farbrorliknande gud från den första världen i den första galaxen i det första universumet, som trots krafterna hos sina energivarelser ändå finner sig i att kastas i finkan av besättningen på Enterprise. Ja, som ni märker, det här numrets serie hänger inte ihop någonstans. Och detta trots att man för ovanlighetens skull duktigt refererar till både Lights of Zetar och Organier.

Det här är nummer 47 av de totalt 61 nummer av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i september 1977. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 774 tv-avsnitt.

VOY: The Haunting of Deck Twelve. Det där Neelix berättar en spökhistoria.

The Haunting of Deck Twelve är en lekfull variation av den vanliga Voyager-dramaturgin Den här gången berättas intrigen i form av en spökhistoria som Neelix drar för borg-barnen. Vi får se en rad flashbacks som ska förklara varför Voyager kör rakt in i en nebulosa med warphärden och all elektronik avstängd. Det är under den här blackouten, i ett rum endast upplyst av en ensam lanterna, som den läskiga historien berättas för kidsen. Det handlar om en oönskad fripassagerare, en varelse som ser ut som ren energi, som tar över skeppet och dess dator, mixtrandes med Voyagers livsuppehållande system för att få besättningen att göra som hen vill.

Har ni hört den förut? Den om varelsen som är en energiform som lyckas ta över ett Federationsskepp? Mmm, det har blivit ett gäng sådana stories genom tiderna (nu senast i avsnittet om Janeways utfärd med skeppets losers). Men tack vare det här avsnittets ramberättelse/spökhistoria så känns den här tropen, den kanske mest slitna av alla Star Treks återkommande intriger, nästan som ny. Allt som sker känns en smula mer mystiskt än vad det brukar vara, skeppet aningen mer ogästvänligt och inkräktaren ombord ovanligt gåtfull (ibland har den till och med ett ansikte!)

Hela avsnittet är ju också lite av ett mysterium utan lösning. För det som till en början verkar vara en påhittad spökhistoria, känns så småningom mer och mer rimligt. Även om vi inte kan vara helt säkra på någonting i det här avsnittet. Det slutar som ett slags gåta. Kanske hände hela det här maktövertagandet, och kanske har den där energiformen fått bo på däck 12 ett tag, eller så är Janeway bara superintresserad av nebulosor.

I det här avsnittet får vi också träffa några av våra “nya” återkommande rollfigurer. Jag gillar till exempel att en ur losergänget dyker upp i en korridor och genast blir anklagad för att ha förorsakat en massa fel, trots att hon inte ens hunnit börja med sin reparation. Precis som att det är kul att borgbarnen skapar ramen till den här storyn, några av dem helt förskräckta när de lyssnar på spökhistorien. Andra av dem kommer med högst detaljerad vetenskaplig kritik mot hans utsagor.

Neelix borde däremot kanske jobba lite mer med slutet på spökhistorien. Den blir lite av ett antiklimax. Den mystiska varelsen har nämligen tagit över skeppsdatorn, och använder sig av den för att kommunicera med Janeway. Inkräktaren vill att alla ska lämna skeppet, medan Janeway pedagogiskt försöker förklara för varelsen att besättningen behövs, om så bara för att sköta underhållet på skeppet på färden till nästa nebulosa som varelsen kan bo i. Nog för att förhandlingar kan vara intressanta, men att börja en berättelse som en spökhistoria och avsluta den som en berättelse om en fackförhandling känns ju lite sådär.

JANEWAY: You’re going to kill everyone on this ship. Do you understand what that means? 
COMPUTER: To deprive of life. Extinguish. 
JANEWAY: Yes, and if you extinguish us, you’ll be extinguishing yourself. You need this crew. 
COMPUTER: Clarify. 
JANEWAY: The technology you’re using needs to be maintained. Who do you think is going to do that when we are gone? Voyager’s secondary systems have already begun to fail. In a few weeks, primary systems will start to go offline. 
COMPUTER: Unable to confirm. 
JANEWAY: Access the internal sensors. Run a ship-wide diagnostic. See for yourself. 
COMPUTER: Abandon ship. 

Närkontakten med energiformsvarelsen blir tuff, alla besättningsmän lämnar skeppet och bara Janeway är kvar. Och hon måste bevisa för den främmande livsformen att hon är beredd att dö, snarare än att överlämna kontrollen av farkosten till henom. Å andra sidan är Neelix en lurig berättare. När han dragit hela storyn för barnen låter han dem tro att allt bara var en påhittad historia, även om vi som tittar inser att den nog var sann. Så dribblar man bort barn, och eventuellt några slökollande tv-tittare som inte fattar ett skvatt av vad det här avsnittet handlar om.

Jag gillade i varje fall tonen i berättelsen, och tyckte än en gång att man blivit bättre på att skapa mer action i serien. Trots att det är femtielfte gången jag sett ett avsnitt på det här temat så fanns det ändå så många olika spänningsmoment och dramaturgiska toppar i det att det kändes hyfsat fräscht

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 635 tv-avsnitt.

Day of the Dove. Det med det pacifistiska budskapet. Och Klingoner.

st day of the doveDay of the Dove är ungefär så fredsälskande som Star Trek kan bli, tror jag. Efter en handfull avsnitt som propagerat för terrorbalans, koloniala attityder och en uppenbar etnocentrism så känns det som om det här avsnittet kommer från en helt annan tankevärld. Här handlar det om krigsindustrins och politikers intresse av att hålla liv i etniska konflikter, spridandet av fördomar och militär upprustning. Allt, precis som vanligt, förklätt till ett hot från yttre rymden.

st day of the dove 5Det börjar som ett ganska traditionellt Star Trek-avsnitt. Enterprise kallas till en planet med ett nödanrop, men hittar ingen att rädda. Då kommer ett skadat Klingonskt skepp, som också blivit kallat till platsen med ett SOS. Allt visar sig vara en fälla gillrad av ytterligare en sån där energibaserad livsform. Den här lever på negativ energi och aggressioner, och använder sina krafter för att skapa ett slags krigsspel.

st day of the dove 3I det här fallet, en konflikt mellan människor och klingoner ombord på Enterprise. Men för att kunna få ut så mycket aggressionsenergi som möjligt byter energiklotet ut alla moderna vapen mot svärd. Antalet stridande på varje sida är också exakt lika stort (bollen stänger inne större delen av Enterprises besättning på ett av däcken). Med jämna mellanrum brister någon på vardera sidan ut i fördomsfulla, indignerade och rasistiska anklagelser. Men trots att folk slåss och fäktas så dör ingen på vardera sidan i någon av fajterna. Allt för det svävande energiklotet ska kunna dra ut på konflikten så länge som möjligt. Att energiklotet tagit kontroll över Enterprise och styr henne rakt ut i rymden, trots att drivmedlen snart är slut gör att Kirk måste hitta ett sätt att lösa situtaionen på. Snabbt.

Lösningen? Att alla blir vänner. Det enda sättet att få den där energibollen att försvinna från skeppet är genom att alla sluter fred, och helt står och myser tillsammans. Efter lång övertalning går Klingonernas befälhavare med på att le, ja till och med skratta, och åskbollen försvinner.

st day of the dove 2Sammanfattning: Det här är nog det mest utstuderade pacifistiska avsnittet av Star Trek som jag sett. Det är möjligt att dess abstrakta hotbild – en energiboll – är för vag och obestämd för en del av publiken. Men i ett USA som tröttnat på Vietnamkriget måste symboliken ha varit glasklar – att det hela tiden finns politiska krafter, personer och företag som vinner på internationella konflikter, och har ett intresse av att de hålls vid liv. Dessvärre är idén lite bättre än genomförandet den här gången. Att få in en så här bred samhällskritik i Star Trek-formatet känns mest lite ansträngt den här gången. Allvaret går liksom inte riktigt fram. Och upplösningen är egentligen mer deprimerande än hoppfull. Scenen där klingoner och Enterprise-besättningen låtsas vara vänner är ju faktiskt bar en charad. Någon verklig fred i världsrymden finns det inget hopp om, inte ens efter att parterna tvingats in i ett krigsspel av en svävande ljusreflektion.  Betyg: 5/10