TNG: Eye of the beholder. Det där Deanna Troi ser spöken.

tng eye of the beholder

Isch. Det här avsnittet balanserar på gränsen till flera saker som jag inte gillar. Dels tng the eye of the beholder 2påminner det väldigt länge om en typisk spökhistoria (som om vi inte fick nog av det alldeles nyss). Dels så innehåller det ett sånt där “Bobby i duschen i Dallas“-moment – ni vet, allt du precis har sett var förresten en dröm. Såååå trist grej. Och det hela blir inte bättre av att Marina Sirtis verkar ha fyllt på sitt ansikte med någonting inför just det här avsnittet. Hon går liksom runt med en lejonliknande överläpp genom hela det här avsnittet, ett avsnitt där hon dessutom är med i ovanligt många scener (som ni ser på bilden ovan är jag inte den enda som lagt märke till läppgrejen).

tng eye of the beholder 3Allt börjar ju i och för sig väldigt dramatiskt med något så sällsynt som ett självmord ombord. När Deanna Troi ska undersöka vad som hänt så får hon plötsligt erfara starka känslominnen i kontrollrummet till plasmainjektorn: Röster, bilder, en man och en kvinna som hånskrattar, ett hotfullt ansikte. Efter det flyter avsnittet på lite som en deckarhistoria där Troi kommer en mordgåta på spåret. Som en liten bonus lyckas hon också hamna i säng med Worf. När hon på nytt återvänder till platsen för självmordet blir hon nästan överväldigad av minnesbilderna som på nytt tränger sig på. Antagligen hade hon hoppat och tagit sitt liv, om inte Worf tagit tag i henne. Vilket ju är skitkonstigt eftersom hon precis sköt Worf i ett svartsjukedrama.

tng eye of the beholder 4Det visar sig att allt som hänt från första gången Troi stod i det där kontrollrummet varit ett slags vakendröm. Trois hjärna har konstruerat en egen, alternativ berättelse om henne själv som bygger på känslor och minnen från en empatisk person, Walter Pierce. Han arbetade med konstruktionen av Enterprise, men tog sitt liv ombord efter att han dödat sin flickvän och hennes älskare. Det visar sig finnas organiska rester från Pierce (gamla klickar hjärnsubstans?) som liksom legat och läckt minnen och känslor till de empatiska personer som kommit i närheten av Nacielle-tuben.

Det här är nog en av de mest långsökta och bisarra upplösningar jag varit med om i Star Trek-sammanhang, och det vill då inte säga lite. Inte bara avfärdas större delen av avsnittet som en dröm (trots att vi får se scener där Troi själv inte är med), utan en helt ny form av telepatisk strålning i form av minnesbärande hjärnklet introduceras.

Desto mer gillar jag flirten mellan Troi och Worf. Den har vi ju redan fått se en glimt av när Worf besökte parallella universum i Paralells. Men i det här universumet visar sig kärlekshistorien också bara vara en dröm. Att man missade att skriva in romansen mellan de två i serien på ett mer konkret sätt är faktiskt rena rama kardinalfelet. Det hade varit precis den här typen av såpaliknande inslag som hade lyft The Next Generation på en massa sätt. Bara att få se Troi kämpa med rollen som styvmor åt en liten klingonkille hade varit värt så mycket! Så många missade möjligheter här!

Förresten, gjorde inte Deannas mysdress  (den där tajta, lila, avslöjande saken) comeback i det här avsnittet, efter en lång tids frånvaro? Kanske var det på det sättet man skulle förstå att det hon var med om faktiskt var en dröm?

Betyg: 3/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 309 tv-avsnitt.

Man of the people. Det där Troi förvandlas till en gammal tant av negativa energier.

tng man of the people

Det här avsnittet har en intrig som påminner lite om Dorian Grays porträtt. Fast i stället för att låta åldrande och problem överföras till en tavla så raggar ambassadören Malkar från Lumerien upp unga kvinnor som får ta över alla negativ energi och frustration som han upplever, för det blir ju en del sånt om man jobbar som medlare. Och gissa vilken donna iklädd en tajt sparkdräkt ombord på Enterprise som blir hans nästa utvalda offer?

tng man of the people 4Jo, det är dags för Troi-terror igen. Eller den stackars empaten, som jag nästan vill kalla henne i fortsättningen. Hennes öppna sinne utsätts på nytt för ett övergrepp, och ju mer skit från Malkar som h0n får ta över desto märkligare blir hon, och ju snabbare åldras hennes kropp. Eftersom det här är Star Trek så är givetvis en av bieffekterna av det här att hon blir pilsk. Hon byter raskt ut kroppsstrumpan mot ÄNNU mer avslöjande kreationer, raggar upp en ung besättningsman i hissen och river Riker med sina vassa naglar när han hånglar med henne. Dessutom tröttnar hon på sina klienter som kurator, och säger till folk att de kanske bara skulle kunna skärpa sig och sluta gnälla eller göra slag i saken och byta jobb.

tng man of the people 5Överspelet och överdrifterna är en ren fröjd att kolla på. Däremot är jag otroligt trött på det här med nedräkningar och tajta deadlines. “Två minuter kvar!” “Tre sekunder kvar!”. Vad jag minns har det så här långt i serien alltid gått vägen, trots att man varit nere på obefintliga marginaler tidsmässigt. Då står det ju faktiskt inget på spel, oavsett hur lite tid det finns kvar tills man typ måste förklara Troi som hjärndöd (Förresten, det här med att man kan återuppliva folk efter att de varit döda i en halvtimme. Amazing, men ge oss gärna en förklaring på det där – även om det bara blir technobabble av det).

tng man of the people 3Rent generellt, så här tre avsnitt in i den nya säsongen, så tycker jag att det finns en annan stabilitet i avsnitten. De sitter tajtare, dramaturgin håller ihop bättre, historierna är intressantare. Antar att jag kommer att få äta upp det här inom bara några avsnitt, det brukar liksom vara så. Just när du tror att den höga lägstanivån infunnit sig så väntar nästa bråddjup. I det här fallet är det bara sminkningen när Troi åldras som är absurt dålig. Sextiotalsseriens smink var faktiskt bättre än det här tramset. Scenen där Troi står och tafsar sig själv på brösten ger jag inte heller mycket för.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 231 tv-avsnitt. Det här är mitt femtiosjunde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The Loss. Det där Deanna mister sina förmågor, och nästan sitt förstånd.

tng the loss

Deanna Troi har hittills, liksom som de flesta av kollegorna ombord på Enterprise, visat sig vara en extremt stabil person. Det är väl egentligen bara Deannas mamma som kan få hennes humör i gungning (plus det där avsnittet där hon blev vansinnigt förälskad i en främmande empatisk affärsman). Men i det här avsnittet får vi plötsligt se henne vara fullkomligt bonkers. Arg, elak, lättirriterad och självömkande. För i The Loss förlorar Deanna sina empatiska och mentala krafter. Det är alltså slut på att läsa andras tänker och känna av deras känslor.

tng the loss 2Orsaken är det mystiska stim av jättesmå rymdorganismer som Enterprise fastnar i. Varelserna är små och nästan osynliga men tillsammans i stimmet är de starkare än Enterprise motorer. Det hade väl varit illa i sig, men de små liven i stimmet runt skeppet är på väg mot ett kosmiskt stråk – eller cosmic string fragment, som det heter på engelska. Och den färden vill inte Enterprise följa med på, det skulle kunna få hela skeppet att gå under. En annan bieffekt av stimmet är att många ombord på  Enterprise får svår huvudvärk, och i Deanna Trois fall medför det att hon mister sina mentala superkrafter helt och hållet. Och det är den övergången hon inte riktigt klarar med det goda humöret i behåll. Nu framstår alla omkring henne som tomma och tvådimensionella, klagar hon. Och utan de mentala krafterna vill hon inte heller jobba som samtalsterapeut på skeppet, utan säger upp sig. Att förlita sig enbart på mänsklig intuition är inte något för Deanna Troi. Vilket ju faktiskt får en att tänka att hon inte klarar av jobbet utan att fuska.

tng the loss 4.jpgVi kan väl också konstatera att åtminstone Riker inte är aktuell som hennes vikarie. Precis när han insett hur hela Deanna Trois liv är i gungning så bestämmer han sig för att bli lite kränkt av henne. Han tolkar hennes förtvivlan som att hon ser ner på sin mänskliga sida och säger: “You always had an advantage. A little bit of control of every situation. That must have been a very safe position to be in. To be honest, I’d always thought there was something a little too aristocratic about your Betazoid heritage. As if your human side wasn’t quite good enough for you”. Kanske inte riktigt den typ av livssanningar man vill höra när hela ens liv plötsligt gått i kras.

tng the loss 5Upplägget på avsnittet är ändå rätt schysst. Upplösningen blir däremot välment, pedagogiskt och moralist uppbygglig. Det är när Deanna Troi inser att även hennes mänskliga instinkt räcker långt i jobbet och livet som hon kan komma till ro med sin nya situation. Då lyckas hon också hitta på ett sätt att avleda uppmärksamheten från stimmet av kosmisk plankton som skeppet befinner sig i. Och när Enterprise äntligen lyckas ta sig loss från stimmet så återfår hon också sina krafter.

Så en stor del av avsnittet var faktiskt intressant. Som vanligt gillar jag ju allt som är lite överdrivet drama i den här kontexten, så en bitchande, ologisk och överreagerande Deanna Troi var ju lite som en dröm.  Men den mesiga upplösningen gör att även The Loss fastnar på det betyg som numera blivit lite av mitt favoritomdöme för den här säsongen.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 186 tv-avsnitt. Det är också mitt fjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.