ENT: Silent Enemy. Det där Archer dras med i vapenkapplöpningen och bakar en ananastårta.

Vad är dealen? 

Stackars Archer. Han vill verkligen bara bli kompis med alla som han stöter på ute i galaxen, men hittills är det förvånansvärt många som bemöter hans kontaktförsök med ren aggression. Det kanske inte är så konstigt att han efter ett tag tröttnar och surmulet sätter kursen tillbaka till Jordens solsystem. Han vill ha större och starkare kanoner, annars har Enterprise ingen chans där ute i världsrymden.

Det här är en läxa som han lär sig på det jobbiga sättet, när ett mystiskt skepp vid flera olika tillfällen först kollar in, sedan attackerar och faktiskt även bordar Enterprise. Rymdvarelserna ser riktigt coola ut (bland mina favoriter så här långt), men verkar inte se Enterprise och dess människobesättning som tillräckligt viktiga att kommunicera med.

Nu är det ju inte bara Archer som är sjukt envis på det här skeppet. Även den vapenansvarige britten Malcolm Reed delar uppenbarligen den egenskapen. Så han bestämmer sig för att installera de där superkanonerna på egen hand, redan innan man kommer till Jorden. Och tack vare att han delvis misslyckas med installationen och överbelastar några kretsar så skapar han exakt det supervapen som krävs för att skrämma bort de där elaka utomjordingarna.

Matvanor: Men det finns faktiskt även en b-handling i det här avsnittet. Reed, den envise britten, ska fylla år. Gissa hur Archer tänker sig att man ska fira det. Jo, med favoriträtten! (De tänker verkligen bara på mat i den här serien). Hoshi får i uppdrag att lista ut vad favoritmaten är, men det visar sig att ingen liksom känner Reed. Han har uppenbarligen superstel kontakt med såväl föräldrar och syster som vänner. Sorgligt, tänker jag, men Hoshi tänker bara på FAVORITRÄTTEN. Till sist får hon gå på att han äter allergimedicin för att klura ut att han antagligen gillar…ananas.

Jo, jag förstår att man vill hitta snygga sätt att berätta folks backstory på. Men det här var faktiskt väl ändå en av de mer menlösa b-handlingar vi upplevt i franchisens historia? Den vilda jakten på favoriträtten…

Några nya kontakter? Den där tysta alienrasen ger nästan lika lite väsen ifrån sig som Reeds föräldrar när de får frågan om hans favoriträtt. Men detta gäng aliens verkar även gilla radiotystnad. De två relästationsliknande sonder som Enterprise lagt ut förstör man genast. Undrar om det finns något internationellt avtal kring att låta folks sonder vara ifred, där ute i rymden. Det här är väl också första gången som Enterprise bordas av fiendemakt. Även om de av någon anledning sticker igen när de installerat en kamera.

Vårdslöst beteende? Att man överhuvudtaget drog ifrån Jorden utan fullständiga vapensystem var eventuellt en smula överilat. Alltså, faktiskt extremt korkat.

Personlig utveckling: Det är alltså Reed som står i fokus för det här avsnittet. Men om man nu ska göra en fördjupning av en rollfigur, vore det inte kul om man fick reda på något då. Istället för att bara få reda på att ingen vet något om Reed. Mycket verkstad utan särskilt mycket resultat. Förutom det där som föräldrarna berättar om släkten.

Ordväxlat: Det framgår ju inte exakt av replikerna, men Reeds föräldrar är alltså arketypiskt brittiskt hämmade och stela (bra och obehagligt skådespeleri). Men vi får i varje fall reda på att det finns sjöbefälshistoria i familjen:

MARY REED [on monitor]: The Reeds have been navy men for generations.

STUART REED [on monitor]: Until Malcolm decided to join Starfleet. I suppose the ocean wasn’t big enough for him.

ARCHER: He’s a long way from home in any case, Mister Reed. I’d like to do something for his birthday, make him a special dinner. I was hoping you could tell me what he likes to eat.

MARY REED [on monitor]: Captain, Malcolm’s never been comfortable making requests.

ARCHER: I’m not sure I understand.

STUART REED [on monitor]: He always ate whatever was put in front of him.

ARCHER: Are you saying he doesn’t have a favourite food?

MARY REED [on monitor]: Not that he’s ever told me.

ARCHER: Well, if you happen to think of anything you can always contact me through Starfleet.

MARY REED [on monitor]: Give Malcolm our best.

ARCHER: I will.

STUART REED [on monitor]: Safe journey, Captain.

Sexytime: Hoshi är så aggressiv när hon försöker ta reda på Reeds favoriträtt att det uppstår en mycket stel situation där han tror att hon stöter på honom. Det här med “jag har en kokplatta på rummet” kan ju så lätt misstolkas.

T’Pol vs Mänskligheten: Det ska tydligen skojas om att T’Pol inte vet hur man äter med pinnar. Alltså. De där snubbarna på Enterprise, olidligt dryga. Och Archer drar sig in i det sista för att kalla på Vulcanerna för att få hjälp. Så länge att det utomjordingarna hinner sabba relästationen.

Det här kändes precis som… kan inte påminna mig några andra avsnitt om stumma aliens och favoriträtter. Så på sätt och vis är det här kanske ett nyskapande avsnitt.

Några coola aliens räcker inte för att rädda ett helt avsnitt. Inte en ananastårta heller. Silent Enemy kändes väldigt mycket som en filler, ett mellanavsnitt som skulle fylla ut säsongen. Det som hände här hade lätt kunnat sammanfattas på fem-sex minuter i ett annat avsnitt. Jag menar, hela skälet till att de där alien-nissarna återvänder till Enterprise flera gånger innan de bestämmer sig för att anfalla på allvar är ju bara föra för att kunna fylla ut ett helt avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 674 tv-avsnitt.

ENT: Civilization. Det med apotekaren och mysteriet med antimateriereaktorn.

Vad är dealen? 

Det finns uppenbarligen fler aliens som kryssar runt i galaxen, och långt ifrån alla är snälla. Vissa drar sig inte för att i smyg kolonisera andra planeter, och sno deras naturtillgångar, även om det innebär att man förgiftar grundvattnet så att folk dör i sjukdomar.

Jon Archer framstår mer och mer som ett litet barn i sitt förhållande till galaxen och allt som finns att upptäcka där. Ja, han blir nästan lite gulligt storögd och uppspelt så fort det kommer något nytt i hans väg. Då väljer han också alltid att avfärda T’Pols rimliga invändningar kring hur man ska genomföra det där utforskandet, och bara kör på istället. Sprickfärdig av entusiasm inför möjligheten att introducera MÄNSKLIGHETEN för galaxens alla invånare. Vare sig de vill det eller ej.

Det här tillvägagångssättet har i det närmaste blivit en fast procedur i avsnitten så här långt, oavsett om det handlar om ett övergivet skepp eller en komet. Allt ska utforskas! Den här gången är det en bebodd planet som kommer i Archers och Enterprises väg. Archer tänker sig först att han ska skicka ner en person för att undersöka civilisationen på planeten, men när man upptäcker spår av andra aliens på där så förändras uppdraget. Det blir ett mysterium som måste undersökas.

Det visar sig att de där andra rymdvarelserna inte är några snälla typer. Under en antikvitetsaffär har de i smyg dragit igång en avancerad gruvdrift, och föroreningarna från den förgiftar folket som bor runt omkring. En natt när Archer och Tucker bryter sig in i butiken stöter man på en lokal kvinnlig apotekare, som också är misstänksam kring vad som händer i den där antikaffären. Man teamar upp med henne (på fler sätt än ett) och tillsammans med Enterprise transportör så lyckas man till sist överlista fienden.

Vårdslöst beteende? Trots att T’Pol tålmodigt försöker förklara vitsen med regler som liknar det som sedan blev Prime Directive så lyssnar Archer inte. Alls.

First contacts? Två för samma pris som en! Både närkontakt med de fredliga och pre-industriella akaalierna och de stygga malurierna.  

Transportörtrubbel: Ett klassiskt transportör/deus-ex-machina-slut. Man lyckas transportera de onda maluriernas reaktor ut i rymden, och sedan spränga den. På det sättet sätts sköldarna på maluriernas skepp ur spel.

Personlig utveckling: Det här är väl det avsnitt som varit mest fokuserat på Jon Archer, så här långt. Han får till och med vara med om en alienromans! Men förutom de där bilderna när han flög radiostyrt rymdskepp med farsan så har vi faktiskt aldrig fått veta så mycket backstory till vår kapten.

Sexytime: Det här är den mysiga apotekarkvinnan som Jon hånglar med. Även om han gör den där ganska töntiga grejen där han först kysser henne och sedan säger att han var tvungen till det eftersom någon gick förbi på gatan och det skulle se misstänkt ut med två personer som satt och spejade på en antikvitetsbutik mitt i natten.

Ordväxlat:

T’Pol, kvinnan med galaxens största tålamod?

TUCKER: I cannot wait to get down there.

T’POL: I’d advise against that. It’s standard protocol to wait until a society develops warp drive before initiating first contact.

TUCKER: Those are Vulcan protocols, not human.

T’POL: Starfleet would be wise to adopt them. There’s no way to know how our arrival would affect the evolution of their society.

TUCKER: So what are you suggesting we do?

T’POL: Our sensors can gather a great deal of data from orbit.

ARCHER: Give me a tighter view of the city, Hoshi.

(She zooms in to show people in a narrow street.)

ARCHER: Can you get tight enough to see their faces?

(A couple talking, a woman turns her head.)

ARCHER: Freeze that. They don’t look so different. What do you think, Trip?

TUCKER: I think you’re right, Captain.

T’POL: You’d be recognised immediately as outsiders.

ARCHER: Not if we look like them. Starfleet could’ve sent a probe out here to make maps and take pictures, but they didn’t. They sent us so we could explore with our own senses

Matvanor : Inte så mycket spektakulärt käk i det här avsnittet, vad jag minns. Men apotekaren brygger te på ett sätt som får alla omkring henne att tro att det är ett vetenskapligt experiment som hon håller på med.

T’Pol vs Mänskligheten: Visst, Archer fick leka hjälte ett tag. Men för att freden ska bestå på akaaliernas planet så är det tydligen plötsligt vulcanernas jobb att se till att malurierna håller sig borta i framtiden. Ett jobb de inte ansökt om. Tveksamt till hur de känner för det, med tanke på att akaalierna inte har warpteknik och alltså inte borde ha kontaktats från första början. Jag säger 5-1 till vulcanerna.

Det här kändes precis som…  Hmmm…hemliga verksamheter som genomförs i gigantiska underjordiska rum. Ungefär som vulcanernas avlyssningsbas i The Andorian incident, alltså. Upphovspersonerna bakom Enterprise är verkligen inte rädda för att återvinna idéer snabbt.alltså. Det där hände ju för bara för två avsnitt sedan.

En hyfsat intressant intrig den här gången. Bättre än mycket annat som vi sett i Enterprise så här långt. Men varför känns allt så långsamt och såsigt? Är det så paradoxalt att det är actionscenerna som saktar ner flödet i historien? Ska jag nu faktiskt behöva sitta och längta efter en riktigt lång technobabble-scen mitt i allt pang-pang?

För det är redan tydligt att det inte bara är rollfigurerna som är lite mer macho i den här serien, jämfört med tidigare Star Trek-upplagor. Man verkar också ha kvoterat in minst en jaktscen eller skottlossning i nästan varenda avsnitt. Ändå är jag märkligt oberörd inför detta plötsliga överflöd av actionscener. Kanske för att det är så himla dåligt musiklagt? Har märkt att jag reagerar extremt negativt på den där typen av musikmattor som bara ligger bakom och pumpar i vissa typer av filmer och tv-serier. Så är det lite här. Det blir liksom ingen explosivitet när musiken bara ligger och mal i bakgrunden. Mest sövande, faktiskt.

För övrigt är det här väl första gången som Enterprisebesättningen använder sig av kosmetisk kirurgi för att infiltrera en främmande civilisation. En härlig tradition som upprätthålls i och med det här avsnittet!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 671 tv-avsnitt.