
Det här är en riktig maffig trestegsintrigsraket till avsnitt.
Steg 1. Enterprise har blivit kallade till en planet vars kärna håller på att svalna vilket leder till katastrofala konsekvenser för befolkningen där. Den sympatiska kvinnliga forskaren som har bett om Federationens hjälp visar sig vara Datas “mamma”. Hon heter Juliana Tainer och är ex-fru till Datas skapare Noonian Song. Fast nu visar det sig att även Juliana var involverad i utvecklingen av Datas funktioner och personlighet. Hon berättar små historier och anekdoter, men Data verkar vara ovanligt ointresserad, nästan distanserad. Kanske för att hon påminner honom om att han är en programmerad maskin, snarare än en egen, unik individ.
Steg 2. Chocken! Datas mamma är också en android!! Hon röjer sig för Data genom att lösa komplicerade beräkningar i huvudet och spela fiol exakt lika från gång till gång. Dessutom upptäcker han att hon blinkar enligt samma slumpartade system som styr Datas ögonfunktioner. En uträkning som ska få dem att verka mänskliga avslöjar alltså hennes hemligheter. Små och exakta detaljer som bara en androidson kan upptäcka hos en mor. När Tainer är med om en olycka öppnas höljet på hennes skalle och avslöjar hennes mekaniska inre. Och när Data analyserar de tekniska lösningarna inuti Tainer-boten så inser han att hon är tillverkad efter honom. Rent tekniskt betyder det att hon är hans lillasyster, tänker jag, men det kanske är en oviktig detalj i sammanhanget.
Steg 3. I Tainers huvud finns ett chip med en simulering där Data kan snacka med en virtuell version av sin skapare, alltså Noonian Song. Hans viktigaste avslöjande är att Tainer inte vet om att hon är en android, och att Data inte ska avslöja hemligheten för henne. Här ställs alltså Data inför avsnittets stora moraliska dilemma: ska Data berätta för morsan att hon är en robot, eller ska han hålla det hemligt för att inte göra henne ledsen? Och här kommer avsnittets kärnrepliker:
DATA: I find I am having difficulty separating what would be best for her from what would be best for me.
TROI: What do you mean?
DATA: If she knew she were an android, we would have something to share. I would no longer be alone in the universe.
TROI: I know how much that means to you, Data, but at the same time, by telling her you’re robbing her of the one thing you’ve wanted all your life. To be human.
Jag tycker nog att Troi är lite hård mot Data, hans morsa har i alla fall fått pröva på att vara människa innan hon blev en android. Och för min del hade det där moraliska dilemmat gärna fått ta lite mer tid i avsnittet. Det är så pass intressant. Å andra sidan är jag positivt överraskad av den här trestegsraketen i stort. Det är ett ovanligt piggt manus för att vara den här säsongen av The Next Generation. Förresten, älskar fortfarande skådespelerskan Fionnula Flanagan som spelar Datas mamma, men att låta henne göra två olika gästroller under samma år – om än i två olika Star Trek-serier –är trots allt lite märkligt. Hon är dock perfekt i den här rollen.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 293 tv-avsnitt.

Den mysiga återföreningen mellan Data och dr Soong blir dessvärre inte särskilt långvarig. Det visar sig att Soongs signal även aktiverat Datas onda tvilling, Lore. Honom mötte vi ju senast i avsnittet
Visst är det trevligt när rollfigurer återvänder från det förgångna och på det här sättet knyter samman de olika säsongerna. Men det här avsnittet lämnade mig dessvärre med fler frågor än jag hade innan jag såg det. Vad var det för saker som dr Soong opererade in i Datas och Lores munnar? Varför aktiverade Soong Lore när han vet vilket rötägg han är? Och var verkligen dr Soong så döende som han sa i början av avsnittet, eller lurades han igen? Men störigast av allt är att det här avsnittet så tydligt pekar fram emot en upplösning i ett kommande avsnitt. Hade avsnittet döpts till Brothers part one hade det väl varit okej, men nu vet man ju inte om det kommer att ta två och ett halvt år tills Lore kommer tillbaka (även om jag ju förstår att det inte kommer att ta så lång tid, men ni förstår vad jag menar). Förresten, på tal om störiga rollfigurer som återkommer med ojämna mellanrum – var det inte länge sedan vi såg till Q?
Datas ursprung visar sig nämligen vara ytterst oklart, även för honom själv. Han hittades på en planet som den sista kvarlevan av en jordkoloni som verkar ha gått upp i rök. Vart alla människor tog vägen har ingen förstått men när Enterprise nu gör ett återbesök på Datas ursprungsplanet, Omicron Theta, hittar man ett gömt skyddsrum. Och där finns delarna till vad som visar sig vara Datas tvillingbror, Lore.
Jag brukar ju tjata om att det här med riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens är ett återkommande Star Trek-tema, men i Datalore utvecklas ämnet i en ny riktning. Här hävdas det för första gången att den största risken med artificiell intelligens är om den verkligen blir lik människans. Då finns risken för att ondska, försåtlighet och illojalitet kan födas. Det är lite intressant att det här manuset var det sista som Gene Roddenberry hade med sitt namn på – och att han på något sätt slöt cirkeln med AI-skräcken som genomsyrat serien på det här sättet. Det är trots allt människan som är farligast, oavsett om hon existerar i virtuell eller digital form.