Star Trek har sin egen motsvarighet till den dramaturgiska företeelsen Deus ex machina – det vill säga “en oväntad, onaturlig eller osannolik karaktär, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig” (Wikipedia). Vi kanske borde kalla Star Trek-varianten för alien ex machina, för oftast fylls den här rollen av valfri främmande utomjordlingsras. Ibland är hen räddaren i nöden, som löser alla problem som uppstått under avsnittets lopp. En annan variant är att den främmande livsformen skapat en illusion som besättningen från Enterprise uppfattar som en verklig värld – ett grepp som faktiskt användes redan i den första, skrotade, piloten till originalserien av Star Trek.

Jag känner mig ofta lite lurad när man bygger intrigen på det här sättet. Om inte manusförfattarna lämnat lite ledtrådar åt mig som tittare på vägen, utan på slutet dundrar in något i stil med “allt var bara en illusion” eller “den besättningen mötte var ett barn i en mäktig ras, och nu kommer föräldrarna och räddar er”, så känns upplösningen förstås påklistrad och fejkad. Njutningen med välskriven tv-dramatik är ju att se en krånglig situation stegvis dyrkas upp av olika ansträngningar och briljanta idéer.

I The Survivors känns det som om man använt sig av sin “alien ex machina”-möjlighet med viss omsorg och dessutom kompletterat den med djup, nyanser och en hel del tydliga ledtrådar. Vi förstår till exempel genast att det är något mycket märkligt på gång när Enterprise hittar två helt oskadda pensionärer på en annars totalförstörd planet. En okänd, främmande makt har attackerat planeten och överallt syns förödelsen – utom hos just det här gamla paret. Deras hus är helt intakt, precis som deras välskötta och prydliga trädgård. De är dessutom helt ointresserade av att få hjälp att fly från planeten – där de ju nu bor ensamma – och när folket från Enterprise istället försöker hjälpa dem med utrustning så de ska kunna hålla sig vid liv i framtiden så tas den emot med måttlig tacksamhet.

Det är när melodin från parets gamla speldosa fastnar i Trois huvud som vi kan vara helt säkra på att det är något fuffens på gång. Troi försöker läsa av de två gamlingarnas hjärnor och får istället en skrällande låt på repeat på hjärnan (lite samma känsla som när man går och nynnar på Chandelier i flera dagar efter en enda lyssning). Eftersom volymen på den där speldoselåten dessutom är högt uppskruvad så närmar sig Troi ganska snart ett psykbryt (lite som känslan när man är inne på tredje veckan av sitt nynnande på Chandelier).

Det visar sig så småningom att mannen i det gamla paret inte är en människa utan en douwd. En odödlig ras som har enorma krafter – att de kan byta skepnad när de vill är bara en av dem. Att introducera existensen av en sådan varelse, av en sort som dessutom aldrig tidigare nämnts i Star Treks historia, när det bara är några minuter kvar av avsnittet känns som en typisk alien ex machina-lösning. Är man lite mer välvillig så kan man också se det som upplösningen på ett mysterium som pågått under hela avsnittet, eller så kan man ju försvara den här dramaturgiska uppbyggnaden av diverse avsnitt med att Enterprise har som uppgift att upptäcka nya livsformer. Att de inte förstår sig på dem förrän efter 43 minuter in i avsnitten kanske inte är så märkligt, egentligen.

Jag hade säkert blivit irriterad på det här slutet om det inte varit för att douwden, Kevin, är tecknad förhållandevis nyanserat av manusförfattaren. Trots sina enorma krafter är han en varelse som inte kan skydda sina nära  och kära från döden. Han verkar dessutom för evigt komma att plågas av skuld och skam över att han som vedergällning för attacken på planeten utplånade alla 50 miljarder medlemmar av hunock-folket som levde i galaxen.

Det här påminner om: Här är några andra deus ex machina-upplösningar i Star Trek: The Squire of Gothos (mamma och pappa alien räddar Enterprise besättning från sin son som är en galen excentriker med napoleonfixering), Bem (en mystisk, osynlig gudinna ändrar spelreglerna när Enterprisebesättningen utforskar en okänd planet), och så i stort sett alla avsnitt med Q som vi sett hittills.

Det här är nytt: Visst är det kul att det dyker upp douwder och husnocker, men lite trist att vi de gjorde det först när bägge släktena är i stort sett utdöda.

Höjdpunkten är:

(Worf leverar)

Vad har vi lärt oss? För mycket makt och kraft kan vara en förbannelse. Eller. Inte ens den största makten i galaxen kan skydda dig från sorg och förluster.

En enkel idé är tillräckligt utbyggd för att bli ett helt okej avsnitt. Extra plus för de hysteriska scenerna där Troi håller på att bli galen. Sådär hade jag blivit varje dag om jag kunnat läsa andras tankar. Fy fan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 153 tv-avsnitt.’