Det här var faktiskt det lökigaste jag sett under de drygt 300 avsnitt jag hittills kollat igenom ur Star Trek-serien. Det hjälper inte hur många flares som regissören Jonathan Frakes (alltså Riker i serien) lagt in i, eller hur mycket gotisk spökhistorieestetik han vräker på med. Inget kan rädda Sub Rosa.
Förutom några utflykter till Enterprise så utspelas det här avsnittet på en terraformad planet som är en kopia av en de skotska högländerna från förr. Där blir doktor Crusher förförd av en främmande livsform från 1600-talet som lever i en ljuslykta och tidigare varit hennes mormors älskare. Ja, hennes mormorsmors också, för den delen. Kanske några till, minns inte riktigt. Bland den mystiske älskarens förförelsemetoder märks bland annat att han fyller hela huset som Crusher bor i med kamelior (hon blir yr av doften, jätteyr). Plus ASHÄRLIGT sex där spökälskaren – som förresten heter Ronin– upplöses och liksom försvinner in i henne. Men det finns förstås en baksida, Ronin är något av en parasit som lever på ett värddjur – för att kunna överleva så måste han dela kropp med en människa. Då helst rödhåriga snygga kvinnor. Åh, allt är så pinsamt!
Men. Riktigt lika pinsamt som det där Robin Hood-avsnittet Qpid är nog ändå inte det här. Sub Rosa är mer kitschigt på ett Harlequin/camp sätt, som i sig är ganska underhållande. Förbluffande osmakligt. Mer tramsigt än vedervärdigt. Mitt leende är liksom lite mer roat än förskräckt när jag sitter och ser på avsnittet. Jag menar, dimma på bryggan på Enterprise? En scen där doktor Crusher i praktiken sitter och onanerar? Men i och med att man vågar leka med genren så kommer man undan med blotta förskräckelsen. Men lite besviken är jag över att man inte tar med det här att Beverlys son Wesley skulle kunna få ett spöka som plastfarsa. Det hade varit intressant på riktigt. Hehe.
Betyg: 2/10 (hur fan jag kunde ge Qpid en trea förstår jag inte så här i efterhand)
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 301 tv-avsnitt.
Doktor Crushers första försök att bli en vetenskapsambassadör går inte direkt bra. Forskare bråkar och dör till höger och vänster, och när hon sedan bestämmer sig för att gå helt miss Marple för att hitta mördaren håller hon på att bli av med jobbet som skepssläkare.
Jag har ju haft blandade känslor för doktor Crusher. I första säsongen tyckte jag att hon mest bara var en sur hönsmamma till sonen Wesley. Men under seriens gång har hon blivit en rätt så rolig karaktär – vars fäbless för både showdans och amatörteater lett till flera av The Next Generations mer campiga höjdpunkter. Men hennes enorma envishet, bevisat i till exempel avsnitt som 
Den viktigaste nyheten med det här avsnittet är väl att vi för första gången får se en ferengier som är forskare, något som också kommenteras flera gånger i avsnittet. Jag ser det som ytterligare ett steg i nyanseringen av ferengierna, humaniseringen av folket har smittat av sig från Deep Space Nine. Själva deckargåtan får väl annars sägas ligga snäppet under en Mord och inga visor-intrig. Och att man måste mystifiera det hela med att dra in Guinan i handlingen känns mest lite tvångsmässigt – som att Whoopi Goldberg haft lite för lite att göra den här säsongen. Det roligaste är väl att samspelet mellan en grupp av forskare från olika planeter. Som en lite mer forskningsinriktad fortsättning av 
Fast ytterst är det förstås mest en berättelse om att alla ombord på Enterprise är så fantastiska och urmysiga individer att de inte kan tycka illa ens om en borg. Och att deras och federationens individualistiska livsstil är så förförisk och lockande att man till och med kan omvända en borg till den. Hugh, som Geordi döper borgen till, är förbluffad över att det är så tyst ombord på Enterprise. Att inga röster talar inuti hans huvud på nätterna. Till slut återvänder han till sitt folk enbart för att skydda personalen ombord på Enterprise. Framför allt Geordi som han uppenbarligen utvecklat en man-crush på. Om inte Hugh återvänder till borgerna, så kommer de att leta efter honom. Om han återvänder självmant kan Enterprise skonas. Picard hoppas att blotta minnet av ett liv som en individ nu ska spridas som ett virus bland borgerna.
Avsnittet slutar med att doktor Crushers genomhumanistiska retorik vinner över de onda och antihumanistiska krafterna ombord. Lite oväntat med tanke på att jag åtminstone befarade att hon drabbats av minnesförlust i avsnittets början. Att säga nej till en potentiell lösning att utplåna borgerna på känns väldigt verklighetsfrånvänt, med tanke på hur nära borgerna var att 
Har ni hört talas om begreppet 
När Crusher rapporterar att klumpen riskerar att dö utanför en värdkropp erbjuder Riker sig att vara tillfällig surrogatvärdkropp för Odan. Riker menar att hans liv är försumbart jämfört med mängden liv som kan räddas om Odans medling går bra. Även om den innehåller det lite märkliga momentet när Odan förklarar att han är en klump i någons mage. Det här öppnar förstås även upp för nya kärleksförvecklingar, när Crusher nu måste hångla med Riker för att få vara med sin stora kärlek. Och det blir ännu mer komplicerat för henne när Odans nya, permanenta värdkropp kommer till Enterprise. Det är nämligen en kvinna. Och alla öppna tankar och föresatser som Crusher haft kring att inte döma en klump i magen efter hens värdkropp faller plötsligt som ett korthus. Riker kan hon hångla med, men inte en kvinna, tydligen. Så långt verkar alltså inte den sexuella frigörelsen ha kommit ombord på Enterprise och inom Stjärnflottan. Förhållanden verkar kunna vara flytande och frigjorda, men den sexuella läggningen högst enkelspårig.
Tvåloperainslagen i det här avsnittet fungerar enastående bra, eftersom manusförfattarna den här gången kombinerar en klassisk melodramatisk form med den frihet som finns inom science fiction. Vem har inte hört den gamla bisexuella sloganen att man blir kär i en person och inte ett kön. Well, i det här avsnittet får doktor Crusher inse att hon inte fixar att bli kär i en klump i en mage. Hon är betydligt mer intresserad av ett bestämt och fast köttsligt utbyte än hon kanske trodde. Att The Next Generation i sig fortarande hankar sig kvar vid binära kön och klyschiga könsuttryck som långt hår på alienkvinnor blir däremot bara konstigare och konstigare.