Tag: Cleveland "Book" Booker

Star Trek Discovery, säsong fyra. Den slingrande vägen genom en sorglig, technobabbland post-covid-säsong.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Jag blev lite överraskad när jag såg om den fjärde säsongen av Star Trek: Discovery. Den kändes på något vis så tydligt daterad, trots att den egentligen bara har några år på nacken. Det känns redan nu som om man kan använda begreppet Tidstypisk.

Vi kanske inte insåg det då, men nu, sett så här i backspegeln, är den här säsongen ett perfekt exempel på en väldigt specifik tidpunkt i den amerikanska tv-historien. 2021 , när de första avsnitten började visas, var tv-branschen äntligen på väg ut ur sin Covid-bubbla, drömmen om evig tillväxt för streamingtjänsterna var fortfarande alive and kicking, och Discoverys skapare verkar ha varit besjälade av att göra den mest vuxna, mörka och progressiva versionen av Star Trek någonsin.Vi pratar kvalitets-tv, vi pratar mörker och existentiella frågeställningar, vi pratar små spontana tal om vad som egentligen är kärnan i Federationen, vi pratar (helt ärligt, en smula stela) försök att adressera transproblematik. Det är nästan så att man blir lite rörd när man ser tillbaka på den här tiden, lite drygt fyra år senare. Det hela känns så naivt på något sätt. Som om ingen anade vad som väntade, både när det gäller branschen som politiskt. Visst, det fanns förstås en hel del Nu-Trek-haters där ute som avskydde den här säsongen redan för fyra år sedan, men sett ur dagens amerikanska perspektiv, i en tid när man från konservativt håll ser mångfaldsarbete som ett skällsord, så blir förstås den här seriens ambitioner ännu mer aparta.

Men om vi för en stund fokuserar på det dramaturgiska, så har den här säsongen flera stora problem. Den liksom stannar upp efter ett tag. Blir bitvis oengagerande. Kanske lite väl hopplös? Något är det i alla fall som till sist får mig att rycka på axlarna i tv-soffan, trots att intrigen handlar om ett hot som kan utplåna hela planeter i en handvändning. Jag dras inte riktig med. Här är ett försök att spalta upp några av de saker jag irriterat mig på:

Säsong fyra saknar en riktigt mustig och skräckinjagande antagonist. Hela grundpremissen bakom den här säsongen, att motståndaren man ska bekämpa är ett planetslukande svart hål som hoppar runt i vår galax, är på tok för abstrakt – trots de högst konkreta konsekvenserna av dess agerande. Det finns liksom inga spännande karaktärsdrag att fascineras av. Inga roliga kostymer. Inte ens någon annorlunda rymdskeppsdesign att locka med. Bara ett mysterium: Ett väldigt kraftfullt rymdfenomen som kan slå till var som helst, när som helst. Som på ett ögonblick, nästan, kan förvandla en blomstrande planet till en samling bråte i rymden. För att jämföra med ett annat liknande SF-koncept, Dödsstjärnan såg i alla fall cool ut. Här får vi vänta ända fram till de allra sista avsnitten innan vi får en skymt av några aliens. De är coola, men det är en låååång resa dit.

Vissa delar av manuset är torrt som fnöske. Ta bara de könlösa och extremt trista benämningar man använder sig av när man pratar om det mystiska hot som man försöker stoppa. DMA – Dark Matter Anomaly, kallas själva det planetätande fenomenet. Och dess skapare? Okänd art 10-C. Den närapå kliniska fantasilösheten kombineras sedan med mängder av techobabble. Den teoretiska infallsvinkeln på säsongens stora drama känns som symptomatisk för en serie där jag får intrycket att manusförfattarna tycker att det blivit problematiskt med hela grejen om skurkar och fiender. I stället har man skrivit en säsong som till största delen kretsar kring en mystisk planettrålare som styrs av en okänd entitet utanför galaxens gränser. Jo, det finns en moralisk pay-off, men den kommer sent i den här säsongen. Väldigt sent.

Och kan Michael sluta tjata om Federationen? Den här säsongen kretsar på nytt kring vad som blivit det centrala temat i Discovery. Michaels relation till Federationen. Här står hennes djupa övertygelse om hur man ska förhålla sig till främmande livsformer i kontrast till pojkvännens Bookers såriga hämndlystnad. Han har mist allt när DMA:n totalförstörde hans hemplanet. Nu vill han till varje pris se till att historien inte upprepar sig, och han drar sig inte för att möta våld med våld. Medan Michael vill utforska varje möjligt alternativ innan man sprätter iväg en bomb rakt in i anomalin. Något hon också berättar i ett antal små miniföredrag. Och som inte stoppar Booker från att svika henne.

När jag nu har skrivit av mig det där, kan jag väl kosta på mig lite nyanser. Jo, det finns trots allt en bov i det här dramat. Men kanske är även han på sätt och vis ett offer. Ruon Tarka, en variant på tropen “galen vetenskapsman”, skildras som en komplex person, vars agerande motiveras av skuld och…kanske kärlek? För att vara en serie som inte skyggar för att representera olika sexuella läggningar så är Discoverys upphovspersoner ovanligt vaga när det gäller vänskapen mellan Ruon Tarka och Oros. Det känns ändå som om det var lite mer mys än bara bästa vänner? De två var cellkamrater hos The Emerald Chain, och det som driver Tarka i den här säsongen är möjligheten att hitta en dimension dit Oros flytt, så att de kan återförenas. Eventuellt skulle han också kunna nöja sig med en dimension där en annan upplaga av Oros skulle kunna finnas. Här snuddar manusförfattarna vid en av de intressantare aspekterna av multidimensionella universum – längtan efter att utnyttja parallella världar för att åter få vara tillsammans med dem man mist i sin hemmadimension. En problematik som Discovery i viss mån har utforskat i plotlinjen med kapten Georgiou och spegeluniversumet, men som man inte riktigt mäktar med att göra något verkligt intressant av här.

Och fråga mig inte exakt hur Tarka skulle hitta fram till den där andra dimensionen, men på något sätt ville han använda sig av den energi som skulle frigöras om man attackerar DMA:n. Så Tarka utnyttjar och manipulerar den sörjande Booker för att få honom dit han vill, och verkar dessutom infiltrera och ta över varenda tekniskt system som han kommer i närheten av. Han får också förvånansvärt fria tyglar ombord på Discovery. Alla är väldigt naiva mot en person som är uppenbart nonchalant och otrevlig.

Jag vill också förtydliga och säga att inte allt technobabble är dåligt. Jag gillade verkligen de delar av säsongen där man liksom gjorde en cover på filmen Arrival. Det vill säga försöker hitta sätt att kommunicera med DMA:n på, och passionerat diskuterar olika lingvistiska modeller. Det blir superintressant även om jag kanske bara förstår hälften. Men den här typen av ohejdat nördande är ändå en av seriens styrkor, (och ett trick som de använder även i andra sammanhang, som ett sätt att göra Stamets och Adina lite mer likeable). Och jag älskar de mystiska varelserna som byggt DMA:n. De ser ascoola ut. Vill se mer av dem.

Men som helhet undrar jag ände om inte den här storyn hade passat bättre som en miniserie på fyra avsnitt i stället?. Början och slutet är bra. Det är inte bara Booker som blir stum, jag med. Sprickan mellan Book och Michael växer, men blir ganska snart lite odynamiskt uppenbar. Och jag tycker inte att man lyckas skapa intressanta historier genom birollsfigurerna heller. Transhistorien går lite på tomgång, så man skriver ut Gray (transpersonen som finns i symbionten som Adina bär på, men som får en egen konstgjord kropp i den här säsongen). Inte ens det interna politiska spelet inom Federationen går jag igång på. Även om jag inte kan låta bli att skratta när man trycker in den demokratiska politikern och aktivisten Stacey Abrams som Förenade Jordens president i säsongsavslutningen. De Trekkonservativa där ute måste ha flippat.

Å andra sidan verkar hela skrivarstugan lida av Trump-ptsd. Varenda plotline genomsyras av berättelser om tolerans, förståelse, och hur man genom samtal, förståelse och empati kan hitta lösningar. Inte ens en skeppsdatorn, vars AI blivit helt autonom, går att säga till på skarpen. Istället lirkar man, spelar spel och håller handen när självförtroendet brister hos Zora – som skeppsdatorn nu heter. Inte ens när hon sedan får hybris och vägrar att lyda en direkt order blir det en konflikt. Istället diskuterar man tills man kan hitta en gemensam lösning. Frågan är om AI-skildringen kanske hade blivit lite tuffare om manusen skrivits idag. Idag är AI en högst verklig del av vår vardag, och ett konkret hot mot både manusförfattare och skådespelare. Zoras samtida släktingar kommer att sno jobben från större delen av Hollywood. Det känns redan som de skriver många av manusen till Netflix-produktioner i varje fall.

Tyvärr Det är när man ser den här fjärde säsongen, som jag verkligen börjar längta till Strange New Worlds. Lite kortare bågar i berättandet, och konflikter och mysterier som inte VARENDA gång måste handla om Universums eller Jordens överlevnad. Fast säsongen räddas kanske ändå av det sista avsnittet. Det är fint och stämningsfullt, även om man inte vågar sig på att vara drastiska nog och faktiskt ta livet av Booker. Nu blir det ändå lite hopp om framtiden för honom och Michael, trots att han transporteras iväg till straffarbete mitt i ett samtal mellan de två.

Så, om jag ska sammanfatta. Discovery fortsätter att nästan slå knut på sig själv i sina ambitioner att förnya Star Trek-konceptet. Det blir därför också ibland lite krampaktigt. Säsongens äventyrliga, fartfyllda start går nästan genast över i moll. Och även när man försöker hitta angelägna frågor att diskutera och problematisera så blir det ändå lite tungfotat. Sen ska man heller inte underdriva hur Covid gjorde oss alla till genomdeprimerade människor. Kanske ska man även se den här fjärde säsongen som en typisk covid-produkt. Ingenting är enkelt och glimtarna av glädje stannar oftast just vid det. Glimtar.

Star Trek: Section 31 släpptes på de amerikanska streamingtjänsterna den 24 januari. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 14 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. The Sanctuary. Säg hej till onda Osyraa, och häng med havsgräshopporna i Kwejian.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Om den här säsongens förra avsnitt var någon slags fest för Trekister över hela världen, så följer man upp det med ett riktigt hederligt halvljummet mellanavsnitt. Det är dags för introduktion av nya spelare, och lite lagom långsam uppbyggnad av de intrigtrådar som har lite längre bågar.

Störst fokus i avsnittet får Books hemplanet Kwejian. Vi får berättat för oss hur planeten blev beroende av Smaragdkedjan när man drabbades av en ekologisk katastrof. Havsgräshoppor invaderade fastlandet och Smaragdsyndikatet var de enda som kunde ge dem tillgång till ett bekämpningsmedel som kunde få bukt med skadedjuren. I utbyte ville Smaragdkedjan ha några stycken av planetens transmaskar. En vanlig strategi hos Emerald Chain, förklarar Federationens sammanbitne befäl för Discovery-crewen. Mystiska problem uppstår och syndikatet är de enda som kan hjälpa den utsatta planeten med att lösa dem, men får betala ett högt pris. Civilisationerna brukar gå under ändå, när Smaragdkedjan fått vad de vill ha.

Book blir kallad till Kwejian av någon som han kallar för sin bror Begreppet handlar här inte om blodsband, utan kanske ännu djupare förbrödring än så. Brorsan, Kyheem, är dock bara en liten del av en större och illasinnad plan. Det är Osyraa från Smaragdkedjan som står bakom den, genom Book tänker hon sig få tag på en av sina förrymda slavar, den antennstympade Ryn som Michael var med och fritog för några avsnitt sedan. Låt oss notera att Kyheem spelas av den kanadenisk-kubanske skådisen Ache Hernandez och att det oftast är väldigt oklart vad han pysslar med i det här avsnittet. Jo, jag förstår behovet av fler hunkar i serien, men hans skådespeleri är ganska pinsamt och förstärker liksom den känsla av sandaler och svärd/fantasy som genomsyrar The Sanctuary. Som mest sagolikt blir det framför allt mot slutet när de två bröderna pratar med gräshoppor på gräshoppors vis. Nästan outhärdligt, faktiskt.

The Sanctuarys viktigaste del är väl att vi äntligen får komma i närkontakt med onda Osyraa. Smaragdkedjan-bossen som verkligen är…tja, ond. Hon utfordrar gärna transmaskar med nära släktingar, och är tydligen besatt av Ren för att han typ är den ende någonsin som satt sig upp mot henne. Så hemskt mycket mer än det här får vi inte veta, men så är mötet med henne här nog mest tänkt som en upptakt inför kommande konflikter. Halva säsongen har gått, hög tid för oss att möta Federationens huvudmotståndare, liksom. Hur mycket stryk Saru får av Federationen för att han lät en i sin besättning attackera Osyraas skepp återstår att se.

Och så känns det ju lite med hela avsnittet. Discovery tilläts utforska och orientera sig i sju avsnitt, nu verkar det vara dags för ett lite mer följetongsmässigt berättande, med intriger som löper över flera avsnitt. Närkontakten med Osyraa är ett exempel. Ett annat är Georgious mystiska sjukdom som tydligen är livshotande. Eller kanske inte. Fortsättning följer. Och så upptäcker man, sådär i förbifarten nästan, källan till The Burn. En nebulosa som ger i från sig lite märklig radiotrafik. Både den där musiksnutten som redan dykt upp ett par gånger i serien (den som Adira plötsligt kan spela på cello, till exempel), samt en nödsignal från ett skepp från Federationen. Fortsättning följer även här.

Något som däremot inte sker i förbifarten är tillfället när Adira berättar för Stamets att hon känner sig obekväm med pronomet “hon” och vill bli kallad they eller them i stället. Ingen stor grej för Stamets, men graden av självgodhet hos honom och doktor Culber när de har en konversation om Adira och genomgående använder alla pronomen rätt var extremt irriterande. Adiras pronomen och sättet hon “kommer ut” för Stamets är förstås en stor grej i dagens debatt och tv-värld. Det här är uppenbarligen Star Treks nuvarande showrunner sätt att låta dagens serie flytta fram gränserna på samma sätt som de andra Star Trek-upplagorna gjorde på sin tid.

“The Sanctuary” — Ep#308 — Pictured: Ache Hernandez as Kyheem and Janet Kidder as Osyraa of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

Men är en icke-binär könsidentitet verkligen tänkt att vara så här stort i Star Trek-framtiden? Gon utforskandet av galaxens borde man väl ha stött på en rad andra sätt att tillhöra kön på? Och hur ska man tolka det faktum att Stamets nästan håller på att spricka av stolthet när Adira berättar om det här för honom? Visst, för varje enskild person är det här förstås ett stort och avgörande steg. Men det hade ju gått att skildra det här på ett något mer avslappnat sätt. Som man gjort med Stamets och Culbers förhållande. Nu blir ju snarar intrycket att Stjärnflottan är ovana vid att hantera den här typen av frågor. Sedan är det ju en annan sak att just they och them borde vara ganska självklara pronomen för någon som har en symbiont med en uppsjö av identiteter i magen, men det är ju inte det som det handlar om här.

I övrigt: Linus fortsätter att vara comic relief, den här gången är det hans ömsande av skinn som är avsnittets återkommande skämt. Saru försöker desperat att hitta en signaturkommande som kan vara hans återkommande grej, men misslyckas. Och så får vi se Detmer komma ur sin personliga kris. Att försöka sänka Osyraas skepp utan att ta hjälp av autopiloten var tydligen det som behövdes för att komma ur svackan med dåligt självförtroende. Det vill säga, en bihandling som man inte riktigt tog vara på.

Det här var nog det tamaste Discovery-avsnittet den här säsongen. Ett typiskt mellan-avsnitt, vars främsta uppgift är att bygga upp mot de kommande äventyren. Inte dåligt, men inte superbra heller. Och en hopplöst dålig uppföljning av förra veckans Trek-guld.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 8/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. Unification III. Det där Discovery äntligen vävs samman med Star Trek-historien. Och på ett befriande actionfritt sätt dessutom.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Men så fick jag då EXAKT det avsnitt jag suttit och önskat mig de senaste veckorna. Ett där det inte finns ens en tillstymmelse till action, utan där veckans mest rafflande scener utspelas på en vetenskaplig hearing. Kan det BLI mer klassisk Star Trek-feeling? (Ja, jag har tittat på rätt mycket avsnitt av Vänner den senaste veckan, så det blir gärna sådana där betoningar då).

Precis som jag längtat efter så får vi en ordentlig uppdatering i Federationspolitikens utveckling. Som vad som egentligen har hänt med Vulcan, samtidigt som det knyts ihop lite lösa intrigtrådar som går så långt tillbaka som The Next Generation och Leonard Nimoy. Ja, som avsnittets namn antyder så är det här ett slags tredje och fristående fortsättning på den seriens avsnitt Unification I och II. Men även frågan om vad det blev av med romulanerna efter misären i Picard besvaras, och sökandet efter Michael Burnhams morsa är äntligen över, liksom Sarus rekryteringsrunda för att ersätta Burnham som Number One. Så matigt. Utan att det känns det minsta ansträngt.

Om vi börjar med den där vetenskapstillställningen så är det förstås inte vilket doktorandseminarium som helst, utan en traditionsenlig vetenskaplig rågång enligt gamla Vulcanska traditioner. Eller som the planet formerly known as Vulcan heter numera, Ni’Var. Det vulcanska samhället är har nämligen äntligen försonats och återförenats med sina kusiner i kvadranten, romulanerna. Man har alltså förverkligat Spocks visioner om en framtid där vulcaner och romulaner inte bara samarbetar, utan även lever tillsammans (även om det kanske inte fanns så många alternativ för romulanerna, vars planet ju tyvärr totalförstördes i första Star Trek-rebootfilmen, vilket sedan blev en av de viktigaste beståndsdelarna i intrigen för Picard). Och, jepp, återkopplingen sker även i bild. Vi (och Michael) får se lite gamla rörliga bilder på Leonard Nimoy där Spock pratar om brödrafolkens gemensamma framtid.

Men inga familjeåterföreningar är utan konflikter, och det Ni’Var som Burnham besöker i det här avsnittet hyser en civilisation som nätt och jämnt lyckas hanka sig fram. Det politiska samförståndet är skört och ömtåligt, och verkar upprätthållas genom att undvika känsliga frågor, vare sig det handlar om kultur, vetenskap eller politik. Eller, tja, man verkar tänka att allt det där hänger ihop och inte går att separera från vartannat. Ska man kalla det för en vulcansk version av realpolitik, eller kanske real-logik? Man har också valt att gå ur Federationen, och verkar i allmänhet inte vara särskilt intresserade av impulser eller besök utifrån. Ett av skälen till det, får vi veta, beror på att Federationen i stort sett tvingade Vulcan att, mot deras vetenskapsmäns inrådan, fortsätta ett forskningsprojekt om alternativa färdmedel. Redan före The Burn var dilithium ett sällsynt ämne, och man arbetade febrilt för att hitta en ersättning. Projektet, döpt till det fantasifulla namnet SB-19, tror de styrande på Ni’Var var det som utlöste The Burn. Inte så konstigt att man inte litar på Federationens omdöme.

Vulcansk spetstenik eller munskölj?

Det är information från SB-19 (så dåligt namn, jag tänker bara på munsköljet SB-12) som Burnham vill komma över. Den skulle kunna hjälpa henne att triangulera fram var The Burn började. På Ni’Var anser många att det där är en icke-fråga. Man har kommit fram till att fenomenet hade sin början på Vulcan och att allt är Federationens fel. Att börja rota i frågan på nytt riskerar att väcka gamla konflikter inom riket till liv. Burnham håller inte med, och tvingas kalla till ett T’Kal-in-ket.

Det där vetenskapsseminariumet som jag skrev om tidigare, som i praktiken snarare verkar vara ett politiskt forum. För Burnhams begäran om att få hjälp med sin forskning besvaras främst med argument som tyder på en djup misstro mot Federationen, och en oro för vilka inrikespolitiska splittringar ett närmande till organisationen skulle kunna leda till.

Den som ska lotsa Michael igenom T’Kal-in-ket är…HENNES MAMMA. Hon har i sin tur joinat Qowat Milat. Jepp, den där sekten som bygger på total ärlighet som introducerades i Picard. Som om inte mammor kan vara plågsamt ärliga i vanliga fall. Och jo, Michaels morsa berättar den där detaljen för henne om hur Qowat Milat bara tar sig an hopplösa fall. Som ett slags pepp inför deras seminariet. Och det visar sig bara vara början på provokationerna från mamma Burnham.

Ett tag blir det nästan lite offentlig terapi av det hela, när Michaels mamma ska få henne att vara helt ärlig inför den trio av sura Ni’var-höjdare som hon står inför, och som hon ska övertyga om att det går att lita på Federationen. En extra svår uppgift att genomföra eftersom hon i det här läget ju tvivlar över sin egen plats i organisationen, och funderar på om det bästa alternativet för henne kanske ändå vore att bara dra iväg med loverboyen Book. Men sessionen slutar trots allt i att hon omfamnar av Federationens värderingar, ett utbrott som är tillräckligt för att övertyga Ni’Vars president T’Rina om Michaels uppriktighet. Så presidenten ger, helt på eget bevåg, Michael all den information hon behöver. Samma president som väl, eller misstog jag mig här, satte igång en liten flirt med Saru i slutet av det här avsnittet. Najs i så fall.

Vi har kommit halvvägs in i den här säsongen, och jag är imponerad över att man på ett så självklart sätt väver samman originalserien, The Next Generation, Picard och Discovery till en enhet i det här avsnittet. Vi får precis den orientering i den nya versionen av Star Trek-universumet som jag efterlyst ett tag. Och får dessutom se hur intrigtrådar som inletts för årtionden sedan sedan få en fortsättning här. Som om det varit meningen hela tiden. Ytterst snyggt, smart och stärkande för hela Star Trek-konceptet, faktiskt. Tredje säsongen av Discovery känns inte lika mycket som en fritt flygande satellit längre, samtidigt som ingen av de historiska återkopplingarna känns begränsande för handlingen framöver. Jag är så nöjd över det här. Lycklig, rentav.

“Unification III” — Ep#307 — Pictured: Mary Wiseman as Ensign Sylvia Tilly and Doug Jones as Capt. Saru of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt: Tilly blir befordrad till Number One, och ersätter Burnham som fick sparken i förra avsnittet. Tilly backar nästan in i den nya arbetsuppgiften. Det krävs att besättningen på bryggan och i sporlabbet samlas och bildar enda stor pepsquad för att hon ska våga säga ja till jobbet. Burnham bestämmer sig för att stanna kvar hos sin familj på Discovery, trots alla dubier, och Book bestämmer sig för att den plats som Burnham finns på känns som hemma. Även om han kastar en nervös blick mot sin katt innan han säger det. Presidenten på Ni’Var hinner också med att ge sin syn på Federationens sönderfall: En alltför snabbt expanderande organisation som slutade att ta hänsyn till minoriteterna.

Mina ytterst svaga invändningar kring det här avsnittet handlar väl om den där religiösa, smått bombastiska tonen som hela tiden uppstår när Burnham ska prata om Federationen offentligt. Den här gången satt den lite längre inne än vanligt, men kröp fram till sist. Och så känns det som om Burnhams återförening med morsan var lite väl…odramatisk. Vi fick inte ens se dem ta en fika ihop, utan det handlade genast om taktik inför det kommande vetenskapliga rådslaget. Vi önskar oss lite mer än en kram efter att de tillbringat så här lång tid ifrån varandra. Och var det inte lite väl mycket Glee-känsla över det där mötet där alla skulle stå och hojta till Tilly att hon skulle tacka ja till den nya tjänsten? Men det är bara randanmärkningar kring vad som är ett ytterst välkomponerat avsnitt. Och en välbehövlig paus från de mer actiondrivna plotlinesen. Ibland behöver hjärnan också lite näring, faktiskt.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 7/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek: Discovery. That hope is you, Pt 1. En kraschlandning, en barbröstad djurrättsaktivist och Federationen som religion.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

Inför den här säsongspremiären har jag i alla fall förberett mig grundligt. Jag har repeterat alla de 29 avsnitten i säsong ett och två, hållit mig borta från Twitter sedan det här avsnittet släpptes i USA – samt sett till att komma hem från jobbet i rimlig tid. Jag har helt enkelt aldrig tidigare varit så pass pepp inför en säsongspremiär av någon tv-serie någonsin.

Kanske för att det här på många sätt kommer att var en helt ny tv-serie. Michael Burnham har hoppat så långt in i framtiden att vi, bokstavligt talat, befinner oss i outforskat territorium. För är det något som Star Trek: Discovery har haft problem med, så är det hur serien liksom hamnade i kanon-kläm. Prequelens begränsningar gjorde sig hela tiden påminda, även om man lyckades navigera förhållandevis elegant mellan alla de blindskär som fanns – vare sig det gällde klingonernas nya look eller spordriftens mystiska frånvaro från alla kommande Star Trek-produktioner. Men det blev mer och mer invecklat, faktiskt just för att man ansträngde sig så hårt med att föra in element från de gamla serierna i den nya storyn.

Men nu, efter Burnhamns hopp mer än 900 år in i framtiden, är Discoverys manusförfattare verkligen fria på riktigt. Fria att skapa en riktigt dystopi, visar det sig. En framtid där Federationen mest verkar vara ett lite suddigt minne, på gränsen till en religion för fanatiker. Det finns fortfarande de som drömmer om en framtid där planeter kan samarbeta fredligt, men de är få och marginaliserade.

Men är det något som det här avsnittet vill förmedla så är det tanken att hopp kan försätta berg. Redan i avsnittets början råkar Burnham krocka med ett rymdskepp. Dess kapten, Booker, verkar vara en skum, cynisk och opålitlig typ. Men så småningom visar det sig att han också är en aktivist i rymdålderns motsvarighet till Djurens befrielsefront. Burnham får till exempel bekanta sig ordentligt med en av hans skyddslingar, när hon får se insidan av en transmask. Som kompensation har hon också fått kolla in Bookers sexpack lite tidigare i avsnittet, samt sett hur han kan be fram en havsväxt med läkande elixir. En man med många talanger, den där Booker. Och en riktigt stor katt som sällskap på sitt rymdskepp

Michael får också träffa en självutnämnd Federationstjänsteman, som suttit dag ut och dag in i åratal och väntat på att någon ska försöka få kontakt med honom. Han håller Federationen så helig att han inte ens vågat hänga upp Federationsflaggan på väggen på hans extremt spatiösa kontor. Den får nämligen bara beröras av en officer i Stjärnflottan. Men när Burnham ser till att den rullas ut finns det bara sex stjärnor kvar på den blå fanan. Federationen har krympt.

Och kanske galaxen i stort också. Eller blivit svårare att ta sig igenom. Något kallat Branden har inträffat, där dilithium-kristallerna exploderat av någon oförklarlig anledning, och massor av skepp med dem. Rymdtransporterna kan aldrig ha blivit vad de var igen. Precis som långdistanssensorerna också verkar ha lagt av. Och subrymdsfrekvenserna. Kommunikation är något svårt och komplicerat i den här versionen av Trekiversumets framtid.

Den här ramen av dystopi fylls sedan med en massa action. Teleporteringsjakter, lite härliga slagsmål, en hungrig transmask och en vild skottlossningsscen inne på en form av marknadsplats. Det är ett högt tempo, och lite färre av de där lite mer stillastående högtravande scener som Discovery-teamet verkar ha en enorm förkärlek för. I stället får vi till exempel se en babblande Burnham, hög på någon form av sanningsserum. Tror aldrig jag sett rollfiguren Burnham skratta så här mycket i de 29 tidigare avsnitten tillsammans.

Jag kanske fyller på det här inlägget successivt, men just nu är det i alla fall en mycket nöjd bloggare som just sett ett avsnitt där Discovery är snyggare, smidigare och mer välskriven än tidigare. En perfekt start, som faktiskt bara har ett problem. Att vi inte får se del två förrän om en vecka. Det här kan bli en spännande höst!

Betyg: 10/10 (kommer jag att ångra det här imorgon?)

Det här är avsnitt 1/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt. Och lite till.