Ytterligare ett avsnitt som börjar på ett spår, men hamnar någon helt annanstans. Avstampet sker i Picards gamla drömmar om att bli arkeolog. En gammal lärare från förr, professor Galen (no pun intended), dyker upp ombord på Enterprise och försöker locka iväg Picard på en upptäcksresa som han säger kommer att leda till ett av de största vetenskapliga genombrotten någonsin. Picard avböjer, efter visst vankelmod. Men så dör Galen när hans skepp blir attackerat. Någon har försökt stjäla hans data och Picard blir som besatt av att slutföra Galens forskning.
Det visar sig att det finns någon form av datorkod inlagd i dna-trådar från olika delar av galaxen. Galen lyckades samla på sig en hel del, men hade ännu inte lyckats få till en komplett tråd av kod. Successivt så utvecklas storyn till något som mest liknar Jakten på den försvunna skatten. Picard har en ledtråd, Cardassierna en annan och klingonerna en tredje. Dessutom skuggar romulanerna alla tre, dolda bakom sin osynlighetsmantel. Det blir nästan som ett best of-avsnitt med alla seriens skurkstater samlade på ett och samma ställe, om än med vissa uppdateringar. Till exempel får vi får se en cardassier av kvinnligt kön för första gången, spelad av en fabulös Linda Thorson.
Jakten på den sista strängen av kodad dna tar hela gänget till en planet där livet dött ut, men där det kan finnas spår av liv i en gammal havsbotten. Medan alla står och grälar om vem som har rätt till den fortfarande okända gåva som ledtrådarna ska leda fram till, så matar Picard i smyg in dna:t i sin tricorder. Ett helt nytt program tar kontroll över tricordern (operativsystemkrångel finns inte i Star Trek) och drar igång ett hologram (visste vi att man kunde visa film med tricordern?). I hologrammet håller en uråldrig kvinna ett tal till de församlade.
Det hon har att säga är lite som den här reklamfilmen från Momondo:
Alla de olika folken som i det här avsnittet jagat efter svaret på dna-koden kors och tvärs över galaxen är släkt, säger hon. De är alla resultatet av att hennes uråldriga folk en gång i tiden sådde sitt dna över hela galaxen. Det har faktiskt hintats om något i den här stilen tidigare i serien (åh, vad jag önskar att jag kunde komma på var, men jag tror att det var i animerade Star Trek). Då handlade det om att ge en rimlig förklaring till varför så mycket av livet som Enterprise upptäcker i rymden är så likt människan. Visst, utseendena skiljer sig, men humanoider med ben och armar och två kön har ju varit normen genom hela den här serien. Även om vi som tittar vet att det beror på att det inte finns så många aliens som är medlemmar i det amerikanska skådespelarfacket, så måste man ju ändå försöka hitta på en rimlig förklaring till det inom Star Treks eget fiktiva universum.
Det här är alltså The Next Generations egen interstellära version av de där uppmärksammade Benetton-kampanjerna, och kanske också seriens stora fredsavsnitt. Betydligt mer lyckat än Deep Space Nines försök nyss i Battle lines. Att de två avsnitten med likartade budskap gick back to back när de sändes är dessutom en sån där typisk Star Trek-konstighet som är obegriplig så här efteråt. Att den genetiska forskningen inom galaxen inte sett likheter mellan de olika raserna är en annan logisk lucka i The Chase, liksom förutsättningen att den genetiska länken skulle skapa en plattform för samarbete och fred. Det är ju inte som att människor behandlar varandra med respekt trots våra genetiska likheter, det verkar ju alltid finnas ett sätt att hitta på nya indelningar och rangordningar mellan oss. Men visst, naiviteten kring det här verkar vara utbredd. Själv hoppas jag ju att de där personerna i reklamfilmen här ovanför måste vara skådespelare som fått sina korkade repliker skrivna åt sig. Tror någon verkligen att man till exempel kan vara helt och hållet fransk i ett Europa som har den historia som det har? Eller för den delen kuban? Eller britt?
De avslutande replikerna mellan en romulansk kapten och Picard i slutet av det här avsnittet ska ju väcka ett hopp om fred i galaxen. Själv satt jag först och himlade med ögonen inför den ohejdade naiviteten, för att sedan genast ändra mig. Efter att ha skummat de senaste nyheterna om terrordåd och #blacklivesmatters i nyhetsflödet gör det kanske bara gott med en ordentlig dos naivitet och medmänsklighet.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 261 tv-avsnitt.
Major Kira Nerys är näst högst i rang på Deep Space Nine och den som jag genast och lättast dentifierar mig med. Hon är passionerad, grälsjuk och helt orädd när det gäller konflikter.Redan i sin första scen i pilotavsnittet så är hon tydlig gentemot sin blivande chef, Sisko, om vad hon tycker om Federationens närvaro på rymdbasen och i bajoranskt territorium.
Men för att det hela inte ska kännas allt för främmande så slängs de klingonska systrarna Lursa och B’Etor in i det här avsnittet – sist vi såg dem var när de försökte genomföra en statskupp i det klingonska riket i The Next Generation. Dessutom får vi lära känna den cardassiske klädbutiksägaren Garak. Han som alla tror är en spion, och som uppvaktar Bashir, basens läkare på en restaurang. Om det är för att pumpa Bashir på information, eller om det är en sexuell invit är faktiskt lite oklar – Bashir blir i vilket fall väldigt nervös av det hela.
Alla spelar dubbelspel, ljuger och förråder varandra i det här avsnittet känns det som. Det hade inte varit något uppseendeväckande för någon annan tv-serie än en som produceras under Star Trek-flagg. Redan nu märks det att det ger betydligt mer fart och dynamik till avsnitten. Det känns som om i stort sett vad som helst kan hända på den där rymdstationen. Och det är ju tur, med tanke på att serien höll på i sju år.
Den stora grejen är väl att Picard slutar som kapten på Enterprise och ersätts med en kapten med en helt annan ledarstil – vilket skapar enormt dålig stämning ombord. Picard, Crusher och Worf skickas i stället ut på ett hemligt uppdrag på Cardassianskt territorium, och klättrar bland annat på klippväggar! Konflikten med cardassierna aktualiseras alltså här, mycket lägligt inför starten av spin off-serien Deep Space Nine där ju cardassierna är huvudfienden. Men det högst olämpliga, rent utrikespolitiskt, att Picard och de andra ger sig ut på ett väpnat uppdrag på fiendeterritorium samtidigt som fredssamtal pågår med samma fiende är inte något som diskuteras överhuvudtaget. I förhandlingar med cardassierna verkar allting vara tillåtet. “De är som vargar” säger kapten Jellico – den nye kaptenen på Enterprise – och bär sig sedan åt som ett arsle.
Det här är ett bra upptaktsavsnitt tycker jag, med en riktigt okej blandning av action, prat, och nya rollfigurer, dessutom handlar motsättningarna både om storpolitik och på rent personliga plan. Kanske att det ändå är lite för slästruket för att få ett riktigt toppbetyg. men definitivt över medel. Att den cardassiska produktionen av biologiska vapen skulle vara en fälla kunde väl däremot vem som helst räkna ut med valfri kroppsdel, och logiken i att skicka en av stjärnflottans mest profilerade kaptener på ett sånt uppdrag låter ju också som ett av de mer korkade besluten rent strategiskt. Det verkliga lågvattenmärket blir väl ändå scenen där Crusher får tillgång till en ferengiers skepp genom att gnugga hans öra. Tack och hej.
Den röda tråden i avsnittet är, som avsnittstiteln antyder, svårigheterna i att avgöra vad som är rätt eller fel. Ska Worf agera enligt klingonska traditioner eller jordlingarnas konventioner? Ska doktor Crusher låta den etiskt obekymrade läkaren Toby Russell använda Worf som försöksdjur för sin avancerade genetroniska replikator-metod, eller är det bättre att låta klingonen använda ett par högst primitiva protesliknande hjälpmedel.
Etiska diskussioner i all ära, men det mest intressanta för mig i det här avsnittet var den första verkliga insikten kring klingonsk anatomi: varje individ har till exempel 23 revben, två levrar och ett hjärta med åtta kamrar. Och det faktum att rituella självmord är så vanligt i deras kultur att den klingonska läkek0nsten är helt eftersatt. En annan höjdpunkt är också avsnittets slutscen där Russell ska ta farväl av Crusher, och möts av den kyligaste och suraste behandling som någonsin getts ombord på Enterprise. Jag har alltid anat att Beverly kan vara en riktig bitch, det känns skönt att hon äntligen fick visa den sidan fullt ut.
Ensign Ro är något så ovanligt som ett inkännande avsnitt om terrorism. Manusförfattarna själva har sagt att bajornaerna i Ensign Ro inspirerades av en rad folkgrupper som på olika sätt befann sig på flykt eller var utan ett eget land – kurderna, palestinierna, judarna på 40-talet, båtflyktingar från Haiti – men tittar man på nätet hur avsnittets tolkats så verkar det ändå som om de flesta bestämt sig för att det här är en ganska tydlig kommentar kring konflikten mellan Israel och Palestina. I Star Treks universum heter det fördrivna folkslaget alltså bajoraner, och är på flykt från sin hemvärld efter att den blivit annekterad av de onda cardassierna. Men utifrån sina tillfälliga flyktingläger och tillflyktsorter så finns det en nationalistisk rörelse som planerar och genomför terrordåd mot cardassierna. Vi får till och med besöka ett flyktingläger där den nya besättningsmedlemmen på Enterprise, Ro Laren, ger glimtar av sin uppväxt som flykting.
Jag har förstått att det är avsnittet också bildar grunden för nästa avknoppning i Star Trek-franchisen, Deep Space Nine, som drar igång drygt ett år efter att det här avsnittet visats. Dessvärre verkar det inte som om jag får se mer av terroristledaren 
Efter några säsonger av Star Trek har det ju framgått ganska tydligt att kaptenerna på uppdrag långt ute i galaxen då och då skiter ganska högaktningsfullt i de flesta regler och förordningar. Det kan ta alldeles för lång tid att få något slags besked från Federationen om hur man ska handskas med ett problem, till exempel, och då måste man kunna fatta ett eget beslut. Och även när Kirk eller Picard tänjt på de där föreskrifterna så är det ytterst sällan som det blir några egentliga konsekvenser. Inte som vi får se i varje fall. Men även med det i beaktande är ju inget mindre än chockerande när ett befäl inom Stjärnflottan bestämmer sig för att helt på egen hand starta ett krig.
Men så gör alltså kapten Benjamin Maxwell. Själv traumatiserad efter ett tidigare krig mot cardassierna så bestämmer han sig för att hämnas. Eller som han utrycker det: Sätta stopp för de planer han tror att cardassierna har för ett kommande överraskningskrig mot Federationen. Utan att få sitt agerande sanktionerat från Stjärnflottan så börjar han helt enkelt attackera en rymdbas, sen ett krigsskepp, sen ett fraktskepp….ja, vem vet var det här hade slutat om inte Picard och Enterprise hade hunnit ifatt honom och satt stopp för attackerna. Men trots allvaret i den situation som Maxwell skapat med flera hundratals döda cardassier, så låter ändå Picard den hämndlystne Maxwell behålla befälet över sitt skepp på färden mot den Federationens rymdbas. Mycket, mycket märkligt.
Antagligen spelar det in att Picard i all hemlighet nog tror att Maxwell har rätt i sina antaganden om cardassierna. Trots att det råder fred mellan dem och Federationen så verkar den skakig och instabil. Cardassierna är lite för trigger happy för sitt eget bästa. Något skumt är i görningen.
Och på tal om otillräckliga rollfigurer, jag bävar lite över att Miles O’Brien ska få mer utrymme i serien. I så fall hoppas jag verkligen att någon hottar upp rollfiguren en hel del. För att vara en del av den upplysta Stjärnflottan, på ett skepp som ska utforska okända livsformer – att trots detta ändå sitta vid frukostbordet och gnälla över sin frus val av asiatisk mat och längta efter lite mer stabbiga rätter…det känns kanske ändå en aning inskränkt?