TNG: Lower decks. Det med the next next generation på Enterprise.

tng lower decks 3Äntligen! Äntligen!! Nytt blod! Enterprise i The Next Generation har börjat kännas så himla klaustrofobisk på sistone. Som om hela skeppet bara bemannades av en handfull människor. Visst, vår lilla grupp av kompisar på skeppet har i och för sig träffat en del släktingar och lite aliens, men ibland får man känslan av att ingen annan ombord ens spelar någon roll. Men så kommer det här avsnittet (äntligen!)  där ett gäng unga i besättningen får stå i fokus. De är i början av karriären och väntar nervöst på att nästa omgång befordringar ska bli officiella (mycket proffsigt av Troi och Riker att sitta och göra sin utvärdering i en bar, bara några bord från personerna som de diskuterar).

Men ännu viktigare än att vi får lära känna några nya ansikten ombord tycker jag inblicken i hur resten av Enterprises besättning ser på kapten Picard, doktor Crusher, Riker och de andra är. (it ain’t pretty).

tng lower decks 2På ett sånt där typiskt nördigt Star Trek vis (jag minns vad du gjorde förförra säsongen) så knyts det här avsnittet samman med The First Duty. Det där Wesley Crusher och hans kompisar ljuger om en olycka där en av deras klasskompisar har omkommit. Sito Jaxa har lyckats klara sig igenom utbildningen trots sitt felsteg, och har nu hamnat ombord på Enterprise. Hon väcker ledargarnityrets intresse eftersom de behöver en bajoran för ett ytterst hemligt (och farligt) uppdrag som går ut på att transportera en cardassisk spion tillbaka in på fiendens område. Och det är här som Lower decks börjar bli lite obehagligt. För när avsnittet är slut känns det som att de seniora befälen manipulerat Sito att säga ja till vad som i praktiken är ett självmordsuppdrag. Visst, man kan läsa deras olika “tester”, “råd” och tuffa ton som ett omtänksamt sätt att kolla om Sito är av rätta virket, men för mig ser det mest ut som ett avancerat sätt att styra Sito dit man vill. När hon väl fick frågan om uppdraget fanns det i praktiken inget annat alternativ än att säga ja, både för att visa kapten Picard vad hon kunde prestera och för att leva upp till Worfs förväntningar på henne.

tng lower decks 4För första gången framstår våra hjältar som rätt taskiga människor. Och nu får de leva med följderna. Tyckte att det kändes som ett konsekvent beslut i manus att också låta Sito dö, men under min research läser jag sedan att det var tänkt att Sito skulle dyka upp i Deep Space Nine framöver. Jo, jag är ett fan av intriger som fortsätter genom serien, men om det aldrig får bli lite sorgligt på riktigt i en serie så blir det lite för mycket barnprogramkänsla över den. Så det var kanske tur att det där aldrig hände.

I övrigt är det här också ett avsnitt där vi får träffa en person från Vulcan igen (alltid trevligt) och så får vi sitta med på pokerkvällar hos både det vanliga gänget och hos juniorerna.Vi får också för första gången reda på de ombord som inte är befäl måste dela rum ombord. Plötsligt inser man varför folk så gärna vill göra karriär inom Stjärnflottan.

tng lower decksMen det största frågetecknet i det här avsnittet för mig är Ben. Han arbetar i baren, och berättar att han därigenom inte omfattas av det vanliga reglementet ombord eftersom han är civil (hade ingen riktig aning om att sådana undantag fanns). Men det märkliga är att han får spela en så stor roll i det här avsnittet, utan att egentligen vara viktig för hur intrigen utvecklas. Det känns som en plantering inför något kommande avsnitt, eller spinoff-serie. Men tydligen återvänder han aldrig. Jag tycker att det är skitkonstigt, hur som helst.

Däremot gick det tydligen vilda rykten om att just det här avsnittet skulle vara ett sätt att etablera besättningen för den kommande Voyager-serien. Men det ska det tydligen inte vara.

Ett välskrivet avsnitt som vågar berätta historien om Enterprise ur ett nytt perspektiv, och även visa mindre sympatiska sidor hos seriens huvudpersoner. Skitbra, om du frågar mig.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 303 tv-avsnitt. 

 

 

DS9: Cardassians. Det med de övergivna krigsbarnen.

ds9-cardassiansGarak är tillbaka! Det är nog det bästa sättet att sammanfatta det här avsnittet. Den märklige cardassiske skräddaren på Deep Space Nine som alla tror är en spion men som ingen lyckats kunnat sätta dit ännu. I det här avsnittet blir bilden av Garak lite mer nyanserad när han, nästan helt på egen hand, förhindrar en inrikespolitisk kris i det cardassiska riket. Han får i och för sig viss hjälp av doktor Bashir, som glatt låter sig manipuleras och styras av Garak utan att ha riktig koll på vad som ligger bakom skräddarens plötsliga intresse för cardassiska krigsbarn.

ds9-cardassians-3De där krigsbarnen är ett nytt kapitel kring cardassiernas ockupation av Bajor för oss tv-tittare. Tydligen är familjebanden väldigt starka i den cardassiska kulturen. Så pass starka att de barn som inte har några föräldrar heller inte är värda något. Så när cardassierna lämnade Bajor så lämnade de helt enkelt de föräldralösa barnen efter sig. Som nu får växa upp i ett samhälle där alla omkring dem avskyr deras folk. Snyggt.

Kring den här situationen har manusförfattarna byggt en intrig om konspirationer och kidnappning. ds9-cardassians-4Den är rätt krånglig och ganska svårförutsägbar när det gäller detaljerna, men trots en lovande start så svalnar mitt intresse successivt. Intrigen känns krystad och upplösningen för bekvämt serverad. Däremot börjar jag bi mer och mer förtjust i Deep Space Nines alla masker och sminkningar. Börjar till och med gilla cardassiernas look.

Annars är väl det mest intressanta med Cardassians att avsnittet ger en hel del ny information kring motsättningarna mellan militären och det civila styret i det cardassiska riket. Det mest irriterande är däremot att skräddaren Garak redan från början egentligen har  svaret på alla frågor i den här konflikten, och dessutom en enorm kunskap i datorprogrammering och arkivsökning. Vem han egentligen jobbar för vet vi däremot fortfarande inte när avsnittet tar slut. Om jag vore Bashir eller Sisko så skulle jag snog känna mig lite spelad och utnyttjad till slut. Det enda som är mycket tydligt är att de bara har varit brickor i ett spel mellan olika fraktioner inom den cardassisk inrikespolitiken.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 284 tv-avsnitt. 

DS9: Duet. Det med den tillfångatagne cardassiern som inte är sig själv.

ds9 duet 4

Ja, men nu börjar det arta sig. Duet är lite av Deep Space 9:s coverversion av Next Gernations andra del av The Chain of command. Fast tvärtom – ett spegelavsnitt. Då var det en cardassier som var den som plågade och förhörde, i det här avsnittet är det en cardassier som sitter inspärrad. Men det är inte bara fängelsemiljön som de två avsnitten har gemensamt. De har bägge ett mörker, en koncentration och en närvaro som (tyvärr) är lite ovanlig i Star Trek-konceptet.

Och så skönt det kändes att Deep Space 9 äntligen började leverera lite kvalitet igen. Efter en hyfsad start har det känts som om jag varit tvungen att kolla igenom en hel del utfyllnad på sistone. Intriger som består av generiska grepp som varken hjälper till att bygga universumet eller vidareutveckla rollfigurerna. Och – det märkligaste av allt , det som ni också nämnt i kommentarerna – det faktum att gammakvadranten liksom ligger där borta och väntar på andra sidan maskhålet med alla sina hemligheter, medan serien fortsätter att fokusera på det lite enformiga livet på en allt mer klaustrofobisk rymdstation. De få utflykter vi fått vara med om i gammakvadranten har som mest bjudit på en vistelse på en genomdeprimerande krigsspelsmåne. Något lite mer fantastiskt hade man ju kunnat önska sig. Okej, lång utläggning, men var tvungen att släppa ut det där, det som alltså inte stämmer in på Duet.

ds9 duet 2För Duet är ett avsnitt som fortsätter att fördjupa den inre konflikt som växer inom Kira när hon tjänstgör som major på Deep Space Nine. Gång på gång har vi sett henne tappa omdömet när det handlar om frågor som berör Bajor, Cardassier eller kriget mellan de bägge folken – nu senast i paranoiaavsnittet Dramatis Personae. Men här kommer äntligen lite mer kött på benen, utförliga beskrivningar av Cardassiernas förtryck – som här mer än någonsin tidigare framstår som en interstellär version av nazisternas under andra världskriget. Efter det här avsnittet förstår jag mycket mer av Kiras hat mot cardassierna och vet lite mer om hennes drivkrafter. Lite synd bara att det skulle ta 19 avsnitt innan det här reddes ut lite mer utförligt.
Det som sätter intrigen i rullning är en cardassier med en mycket sällsynt sjukdom, Kalla-Nohra-syndromet, som söker vård på Deep Space Nine. Kalla-Nohra bröt ut på ett bajoranskt arbetsläger under ockupationen, och i stort sett alla som lider av det i den här delen av galaxen har alltså varit på plats på lägret medan det var i bruk. Kira vädrar genast hämnd för alla de bajoraner som plågades, torterades och avrättades i lägret. Större delen av avsnittet går sedan ut på att Kira försöker ta reda på vem den mystiske mannen hon låst in i rymdbasens arrest egentligen är. Är han en obetydligt arkivarie som inte hade en aning om övergreppen som begicks? Eller är han i själva verket den ökände Gul Darhe’el – chefen för lägret som är ökänd för sin grymhet och sadism. Sanningen är förstås en tredje variant, och man kan väl säga att fången i cellen har gått en enormt lång omväg för att försöka få den bestraffning som han tycker att han och resten av cardassierna förtjänar för vad de gjorde mot bajoranerna.

ds9 duet 3Det här räknas tydligen som en av Star Treks bottle-shows – det vill säga lågbudgetavsnitt som bygger mer på karaktärsutveckling i redan befintliga kulisser. Lite mer kammarspel, helt enkelt. Även om det tydligen var svårt att spara in pengar när man just gjorde Deep Space Nine, det behövdes så många statister så fort handlingen förflyttades ut till promenaden eller Quark’s.

För min del så tycker jag nog att en stor del av det här avsnittets styrka är gästskådisen Harris Yulin (känd från hur många biroller som helst). Han fyller ut sin rollfigur och sHan gör att skådespeleriet är på en hel annan nivå än den vanliga i Star Trek-sammanhang – trots att han har en cardassisk mask framför stora delar av ansiktet. Men så har han också ett tacksamt material att gestalta. Duet fullkomligt dryper av tankegods kring krigföring, skuld och hämnd. Här blir Deep Space 9 på allvar igen.

Mina invändningar kommer först på slutet av avsnittet. Som vanligt går det lite för fort. Den cardassiske fången har värsta sammanbrottet, för att sedan en liten stund senare springa runt på promenaden. Detta efter år av planering för att kunna bli avrättad – år av filande på en plan som faktiskt misslyckas. Det känns som att någon fick ont om tid i slutet av det där manuset, för någon form av avtoning hade behövts för jag skulle orka ta  in det egentligen extremt upprörande och dramatiska slutet. Jag hann liksom inte inse vidden av cardassierns självhat och skuldkänslor innan han plötsligt låg mördad på golvet. Så extremt synd på ett avsnitt som lyckas vara en fängslande katt-och-råtta-lek nästan ända in i det sista. Det kostade ett hack i betygsskalan.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 19/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 271 tv-avsnitt. 

Emissary. Psykodrama och maskhål när Deep Space Nine drar igång.

ds9 emissary 2

Eftersom jag valt att se Star Trek-avsnitten enligt den ordning som de visades i amerikansk tv så blir det en liten mikropaus från The Next Generation nu. För medan TNG hade sändningsuppehåll i januari 1993 så drog nästa Star Trek-serie igång: Deep Space Nine.

Och jag kan nog inte riktigt förklara hur mycket jag sett fram emot det här. En helt ny serie. Helt nya rollfigurer (nåja, mestadels i varje fall). En ny plats att lära känna och utforska. Efter 136 Next Generation-avsnitt (eller om det är 137, jag och Memory Alpha räknar på lite olika sätt) så känns det otroligt skönt med lite omväxling. Dessutom tror jag faktiskt inte att jag sett ett enda avsnitt av Deep Space Nine tidigare, jag har alltså mindre koll än någonsin tidigare under det här bloggprojektet. Och, som jag skrivit i kommentarsfältet här, jag var också lite nervös. Få av mina Star Trek-bekanta har haft något positivt att säga om den här serien, även om några av er varit mer nyanserade i kommentarerna här på bloggen.

Så, vad var mina första tankar efter att ha sett piloten, det allra första dubbelavsnittet i serien? Ja, men jag är försiktigt positiv. När jag skriver det här så har jag sett de första fyra avsnitten (i sträck, samma kväll) och det känns på många sätt som en “enklare” serie än The Next Generation. Folk har känslor, passioner, viljor. På det sättet liknar det mycket mer normal tv-dramatik, till skillnad från den märkliga stämningen i The Next Generation där alla är lite högtidliga, spända, behärskade. Alla är liksom mer lika Data där än Data egentligen är lik en människa i TNG, om ni förstår vad jag menar. Självbehärskning och ett professionellt beteende är A och O. I Deep Space Nine är snarare kutym att reglerna bortses ifrån.

Skillnaden är också tydlig när det gäller själva spelplatsen. På rymdstationen Deep Space Nine är det smutsigt, nergånget, ingenting fungerar och allt är kaotiskt. Det är långt ifrån den sterilt perfekt värld som finns ombord på Enterprise. Och den där lite gammalmodiga (och lätt kolonialistiska) upptäckartanken som ju är Star Treks ursprung är i mycket helt frånvarande. Till DS9 kommer folk från olika delar av galaxen, snarare än att man ska åka runt och “upptäcka” dem som någon annan Columbus med warpmotorer.

ds9 emissary 4Vi befinner oss alltså på en rymdstation som till en början kretsar kring den alldeles nyligen befriade planeten Bajor. Den gamla ockupationsmakten, Cardassierna, har övergivit stationen, men inte utan att först ha sabbat den så mycket de kan, och till och med dödat några av butiksägarna på “promenaden” – stationens egna gallerialiknande shoppinggata. Till stationen kommer Benjamin Sisko för att chefa. Han är ett lite mer osäkert kort jämfört med andra ledare i Star Trek. Lite lynnig, lite arg, lite street smart och det känns som om känslorna ligger precis under ytan och bubblar. Han är lite svår att få grepp om, även om pilotavsnittet faktiskt utvecklas till rena rama psykodramat där han tvingas konfrontera undertryckt sorg och ilska. Bland annat hans  förtvivlan när han miste sin fru när borgerna attackerade Jorden styrda av Picard-borgen – vilket gör scenerna mellan honom och Picard oerhört stela.

Men att producenterna valt Sisko som chef för stationen är intressant även ur andra synvinklar. Han är ensamstående pappa. Han är också svart, vilket jag tycker är en strålande fortsättning på det mångfaldstänk som funnits hos Star Trek sedan starten. Och han är inte särskilt tvålfager eller insmickrande på något sätt. Lite som hela serien, faktiskt. Jag tänkte att jag skriver om resten av casten i kommande blogginlägg, annars blir det för långt här.

ds9 emissary 5Det enda jag väl initialt tyckte illa om i det här första avsnittet var betoningen på religion och magi, men det visade sig sedan egentligen bara handla om ett möte mellan två vitt skilda livsformer. Jag är nästan lite motvilligt imponerad av den kommunikation som Sisko har med den främmande livsformen inne i maskhålet, den som förs genom flashbacks till hans minnen, där hans vänner, släktingar och familj får ge röst till utomjordingarnas frågor. Det är faktiskt ovanligt avancerat för tv, och det blir faktiskt riktigt smart till sist. Att förklara principerna bakom ett linjärt liv för en annan livsform genom reglerna för baseboll var väl trots det den kanske allra mest kreativa lösningen i det här avsnittets manus.

Till skillnad från The Next Generation så är Deep Space Nine betydligt mer introducerande och pedagogiskt förklarande i sitt första avsnitt. Premissen för serien är tydlig, den handfull huvudpersoner som det mesta kretsar kring är väl utmejslade karaktärer. Tack vare en maskhålsöverenskommelse med aliens blir dessutom rymdstationen i ett bortglömt stjärnsystem under avsnittets gång förvandlad till en hot spot för handel i galaxen.

Jag gillar den här piloten väldigt mycket, även om jag också – efter mina fyra avsnitt – kan se att varje del i den här serien inte kommer att befinna sig på den här verkshöjden. Deep Space Nine är både svårare och simplare än sina kollegor i Star Trek-universumet. Men det lär jag återkomma till framöver.

(PS: Att återvända till dvd-formatet efter att ha sett The Next Generation på Bluray är däremot helt fruktansvärt.)

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 1&2/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 241 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiosjätte inlägg i årets #blogg100-utmaning.