Transportörtrubbel: Trubbel med transportören är ju trots allt något av en grundpelare i intrigbyggandet genom hela Star Trek-historien. Såg till exempel nyligen om The Motion Picture, en film som eventuellt är den Star Trek-produkt som varit allra mest fixerad vid transporsfunktionen – och det säger inte lite i det här sammanhanget. Inte bara tog det längre tid att transportera folk i filmen än i tv-serien tio år tidigare (inte helt överraskande eftersom den här filmen tar god tid på sig när det gäller nästan allt), utan vi fick också vara med om en hemsk transportörolycka alldeles i början av filmen.
Transportörsrummet är alltså en evig källa till dramatik. Det finns dessutom en uppsjö av avsnitt där transportören strejkar, går sönder eller inte fungerar på grund av någon mystisk strålning på planeterna som stjärnflottans personal besöker. Men lika ofta brukar transportören sedan kicka igång i sista sekunden – en enkel och tidseffektiv lösning på alla knipor som våra hjältar försatt sig i. Juvelen i transportörintrigkronan måste väl ändå vara avsnittet där Tuvok och Neelix smälter samman till en och samma person – Tuvix. En så bra idé!
Men i Enterprise har man hittills varit försiktiga med att använda transportören som dramaturgisk beståndsdel. Den är fortfarande en nymodighet ombord, som besättningen helst bara använder i absoluta nödfall. Och det är också det som är hela grejen här.
Vad är dealen?
Stackars Hoshi Sato – som vi ju tidigare fått veta lider av klaustrofobi – gillar förstås inte heller idén om att hon ska plockas itu i sina beståndsdelar för att sedan sättas samman igen på en annan plats. Det är väl därför som ingen heller lyssnar på henne när hon känner sig konstig efter sin premiärtur i transportören.
Men givetvis har det skett något fel, och hon blir efter ett tag osynlig. Lite oklart dock på vilket sätt. Ibland kan hon inte trycka på knappen som öppnar dörrar, ibland kan hon gå genom väggar. Ytterligare någon annan gång kan hon se till att en lampa blinkar. Fast det där med osynligheten är också en bra grej, för hon upptäcker några onda aliens ombord på Enterprise. Aliens med bomber! När hon ska förfölja dem genom deras variant av en transportör så hamnar hon i transportörrummet i stället. Det visar sig att stora delar av avsnittet bara varit en dröm som Hoshi haft medan hon transporterades.
Erfarna Enterprise-tittare lät sig dock inte luras för ett ögonblick. Det faktum att T’Pol lät Hoshi sova över sig och missa början av sitt pass på bryggan med några timmar var givetvis för otroligt för att vara sant.
Några nya kontakter? Ja, men de fanns inte på riktigt – så vi kanske kan strunta i dem den här gången?
Personlig utveckling: Det känns som om det var länge sedan vi hade ett Hoshi-avsnitt, där hon fick ta ordentligt med plats och vara lite mer än sina nojor. Även om, förstås, nojorna fick ta mycket plats även den här gången.
Sexytime: Vi får också följa med Hoshi in i duschen, och när hon är osynlig så struttar hon runt i en magtröja (det är ju bara för resten av besättningen som hon är osynlig – vi tittare ser ju henne hela tiden). Det är tydligt att någon ansträngde sig för få in lite scener med exponerat i den här storyn.
Matvanor: En liten patriarkal uppvisning blev det också i lunchrummet. Där är Hoshi osäker på om hon är osynlig eller bara blir ignorerad av killarna vid det coola bordet i matsalen när hon frågar om det finns plats för henne där. En liten rolig twist på osynlighetstemat.Osynliggjord eller osynlig?
Det här kändes precis som… ett grepp vi sett flera gånger tidigare, men här i en ny tappning. Och ganska piggt utfört, faktiskt. Det känns som om Enterprise äntligen fått lite styrfart på sitt spänningsberättande. Dessutom tycker ju jag att alla avsnitt där chefer plötsligt och omotiverat börjar bete sig extremt känslokallt och avståndstagande fungerar alldeles utmärkt som psykologisk skräck.
Sedan kan man ju alltid ifrågasätta hur många “allt var en dröm”-avsnitt en serie kan kosta på sig innan man som tittare förutsätter att allt underligt som händer i serien är antingen hallucinationer, ett besök i en annan dimension eller ett äventyr på holodäck (det senare ett berättartrick som verkligen överanvänts på ett orimligt sätt genom åren). I brist på ett holodäck på Enterprise får man hitta på sådana här historier, som givetvis är fullkomligt ologiska och irriterande när man tänker mer än fem minuter på grundförutsättningarna för det. Om flera dagars drömmande kan inträffa som en bieffekt av att färdas i transportören så borde vi väl ha hört något om det även längre fram i serien?
Betyg: 8/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 697 tv-avsnitt .
Att träffa släkten för första gången är lite dubbelt för Odo. Visst är det skönt att få smälta samman med någon i en kram, (allså bokstavligen smälta ihop på ett väldigtgränslöst “jag förvandlas till en spann med vätska i regelbundna cykler-sätt) och att äntligen få lite instruktioner och hjälp kring de mer filosofiska delarna av att förvandla sig till en kopia av något eller någon. Men känslan av utanförskap gör ändå sig påmind. Lite som ett avsnitt av Spårlöst där ingen gråter när det är dags för återförenandet. Men det kan ju också vara Odos instinkt som gör att han är så reserverad. För det visar ju sig finnas en och annan hemlighet att upptäckad där på Changeling-hemvärlden.
Parallellt som vi följer hur Odo försöker förhålla sig till sitt arv så pågår också en bihandling som….ja, ska jag ens bry mig om att skriva något om vad som händer i den? Det är ju nämligen en intrig som jag mest är lite sur över så här i efterhand, på det där “oh no, they didn’t”-sättet. Det är alltså dags för 
Hela den här simuleringsgrejen avslöjas när Odo och Kira hittar alla kollegorna medvetslösa och uppkopplade till en dator i ett hemligt bergrum på Odos folks hemplanet. Och det är också nu den kvinnliga shapeshiftern (som verkar vara boss lady) berättar för honom att de är Grundarna, The Founders. Efter att under alla år ha förföljts och mördats av andra folk som man kommit i kontakt med så bestämde man sig helt enkelt för att ta makten över alla andra istället. Nu styr man hela imperiet, dolda i bakgrunden. Ordning och reda är deras devis, och när de nu fixat till allt i gammakvadranten så riktigt kliar det i fingrarna på dem att ta över och storstäda där också.
Till sist är det Odo som övertygar sin artfrände att coola ner sig lite. Försöker förklara att mänskligheten har sina finesser och värde. Kanske finns det också lite bitterhet i botten. Helt nöjd är han inte med förklaringarna han fått om hur han kunde ha blivit ivägskickad som changelingfoster till en främmande del av universum på ett uppdrag som man beräknade skulle ta minst 300 år. Så det hela slutar i ett sorts vapentillestånd. Odo lyckas förklara för Grundarna det olämpliga med att invadera alfakvadranten, men det är ju knappast fråga om ett skrivet fredsavtal. Men den stora frågan här är ju kopplingen mellan grundarna och ett the Next Generation-avsnitt. Grundarsbossladyn är ju väldigt lik hologrammet i avsnittet