DS9: Rapture. Det där Benjamin Sisko kommer i kontakt med profeterna.



Det har tagit sin tid, men efter en rätt knölig start har Benjamin Sisko blivit allt mer bekväm med sin titel som The Emissary, budbäraren. Han som är mellanhanden mellan profeterna (alltså varelserna inne i maskhålet) och befolkningen på Bajor.

Men trots en allt mer avslappnad attityd till sin eventuella helighet hade jag nog inte väntat mig att det skulle gå så här långt som det gör i Rapture. Ett avsnitt där Sisko faktiskt går all in i sin roll som profeternas talesperson. ja, man skulle till och med kunna kalla honom för ett slags heligt orakel. Som när han upptäcker en försvunnen ruinstad, ger råd om saker han får reda på när han läser folks tankar och får intensiva, nästan krampartade visioner. Dessvärre så håller inte hans hjärna för all den här extraordinära verksamheten. Det går så långt att Benjamin till sist hamnar medvetslös i sjukstugan, och det blir sonen Jake som får bestämma: låta farsan eventuellt gå under – men dö som en lycklig profet  – eller rädda hans liv, men operera bort hans förmåga att förstå meningen med livet, universum och allting?  

Jag känner mig ju ofta inte helt bekväm med de andliga inslagen i Deep Space Nine. Även om varelserna inne i maskhålet verkar vara relativt ointresserade av det som händer omkring dem, så går ju bajoranerna fortfarande runt och känner sig som ett utvalt folk och följer gamla profetior. Det leder också till att de religiösa ledarna får ett stort inflytande på planetens styre, med ett stort mått av makthunger bakom den skenheliga ytan. Men Rapture är ett oväntat fascinerande avsnitt i den här Deep Space Nine-subgenren. Att se den vanligtvis så kontrollerade och behärskade Sisko bli en glad, varm och lite småvrickad profet är extremt underhållande i sig. Att de nya visionerna hotar att smälta sönder hans hjärna en väldigt intressant komplikation. Och att visionerna drar igång efter att Sisko fått en elektrisk stöt i en av Quarks holosviter en i alla fall halvvetenskaplig komplikation som leder till att få kontakt med högre krafter. 

Parallellt med berättelsen om Siskos hänryckning så handlar Rapture också om att Bajor till sist äntligen ska bli en del av Federationen. Eller, det var i varje fall meningen. För mitt i slutförhandlingarna raglar en lätt förvirrad Sisko in i konferensrummet och delar med sig av en vision som gör att medlemsförhandlingarna tvärt blåses av. 


WINN: What is it, Emissary? Have the Prophets revealed something to you? 
SISKO: Locusts. They’ll destroy Bajor unless it stands alone. 
WHATLEY: Ben, what the hell are you talking about? 
SISKO: It’s too soon! Bajor must not join the Federation. If it does, it will be destroyed.

Det där blir också Siskos sista profetia, i varje fall i det här avsnittet. Efter att han ropat ut det där så svimmar han av. I sjukstugan ställs sedan Jake inför det där omöjliga valet, och bestämmer sig till sist för att han inte vill bli föräldralös. Även om det innebär att Bajor går miste om sin uppgraderade budbärare. Ett beslut som får Benjamin att skrika rakt ut när han vaknar upp efter operationen. 

Det är lite tur för Jake att Benjamins flickvän Kasidy Yates just kommit ut från finkan och återvänt till rymdstationen, för det är hon som till sist försöker få Sisko att uppskatta att han inte är död och faktiskt fortfarande har en familj att tänka på.


KASIDY: Welcome back. To both of us. Ben, I can’t say I understand what you’ve gone through. I know you feel you’ve lost something important and maybe you have. But believe me, you’ve held on to something important as well. 

Jag uppskattar ändå att manusförfattarna låter det finnas kvar ett litet tvivel om ursprunget till Siskos förutsägelser och spådomar. Det finns i varje fall en möjlighet att spekulera kring hur den där elstöten fick något i hans hjärna att fungera annorlunda. Men för min del hade de gärna fått arbeta lite mer med ambivalensen mellan religiöst hänförd och lite vrickad. 

Å andra sidan tycker jag att den där blicken som Benjamin ger Jake i sista scenen är just ambivalent. Det finns en del av Benjamin som är ledsen, sårad, kanske till och med hatisk gentemot sonen för det beslut han fattade kring operationen. Är det något som varit säkert genom hela den här serien så är det Benjamins kärlek till sin son. Att den på något sätt förändrats efter den här religiösa hänryckningen skapar ett slags dov deppighet till hela det här avsnittet, på ett sätt jag verkligen gillar. 

En liten rolig bonusgrej, förresten. I mitt förra blogginlägg så hittade jag vissa likheter mellan ett Voyager-avsnitt och Alien. Den här gången kom jag att tänka på Närkontakt av tredje graden när Benjamin sitter och leker med maten och börjar göra bajoranska symboler av sin frukost. 

Jäklar, förresten, vad fult de nya uniformerna sitter på Deep Space Nine-crewen jämfört med hur snyggt de sitter på personalen i First Contact

Betyg 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 457 tv-avsnitt. 

DS9: The Muse. Det med asmr-musan och Odos bröllop.

ds9 the muse

Det här är ett unikt avsnitt. Inte bara för att det är det allra sista där med rollfiguren Lwaxana Troi, utan också för att hennes storyline för en gångs skull inte är den mest campiga i ett avsnitt. Den här lite nedtonade Lwaxana överträffas definitivt av den överspelande och kulturkåta rymdmusan Onaya. En varelse som i och för sig inspirerar Jake Sisko att i stort sett färdigställa en roman på några dagar, dessvärre suger hon samtidigt ur honom livskraften. Art by murder, liksom.

ds9 the muse 6Jag har verkligen mina dubier kring säkerhetstänket på Deep Space 9. Som befälhavarens son borde väl Jake vara lite mer på sin vakt när främlingar på rymdstationen visar ett extremt, och lite omotiverat,  stort intresse för honom. Och har verkligen aldrig pappa Benjamin förklarat för Jake att det inte är lämpligt att följa med främmande äldre damer upp på deras rum? Inte ens när de säger att de är intresserade av litteratur? För det är verkligen en lite väl lätt match för Onaya att få tillgång till både Jakes kropp och hjärna. Hon lockar honom till sitt rum och när han skriver sina texter så kan hon liksom duscha i hans kreativa energi, som hon på något vis masserar fram ur hans hårbotten. En ytterst bisarr och rätt fånig scen, men på ett bra sätt. Jag har ju till sist lärt mig att älska Star Trek-camp. Man kan i och för sig se den här och de andra liknande scenerna med Onaya som tidigt asmr-exploitation. Onaya halvviskar ju fram sina inspirerande tillrop på ett sätt som är rätt så likt det sättet som folk pratar på i asmr-videor. Som en liten bonus kan jag ju dela med mig av en länk till en asmr-youtubefilm med rymdtema.

Onaya är ju dock helt gränslös och håller nästan på att ta livet av Jake i jakten på att suga ut mer av hans kreativa energi. Pappa Benjamin lyckas till sist rädda honom, men det går inte att fånga Onaya. Hon bara löses upp inför hans ögon, och ger sig ut på jakt i galaxen efter en ny yngling med kreativa ambitioner (man undrar ju mycket över här om det också finns manliga musor, för jag har för mig att Onaya inte nämner några kvinnliga genier från sitt cv).  I eftersnacket tvekar Jake på om den där romanen verkligen är hans, men Benjamin peppar honom. Jake döper den i varje fall till Anslem, vilket tydligen betyder far på bajoranska. Det är också den roman som nämndes redan i The Visitor.

ds9 the muse 3Lwaxana har också problem. Hon har, lite överraskande med tanke på hennes ålder, blivit gravid. Barnet är en pojke, och nu är hon orolig eftersom hennes make från Tavnia hävdar att barnet ska uppfostras enligt hans kulturs strikt könsseparerade sedvänjor. Det vill säga, hon skulle inte få träffa sin son förrän han är sexton år gammal. Lwaxana söker hjälp hos Odo, och trots att han tidigare bara tyckt att Lwaxana varit jobbig och påträngande så utvecklas en varm relation mellan de två. Det är som att Odo för första gången vågar slappna av med en annan person. Scenen där han förvandlar sina armar till en filt och en kudde åt henne att sova med är kanske det gulligaste han varit inblandad i, någonsin.

ds9 the muse 5Odo hjälper Lwaxana att få till en skilsmässa, vilket kräver en viss insats från hans sida. Han måste gifta sig med Lwaxana, och dessutom övertyga hennes exman om att han verkligen älskar henne. Han lyckas med bådadera, och när Lwaxana lämnar rymdstationen vill Odo att hon ska stanna. Medan Lwaxana menar att hennes känslor för Odo är för starka för att hon ska kunna ingå i något som hon innerst inne vet är ett resonemangsäktenskap.

LWAXANA: You’ve gotten used to having me around, haven’t you? Oh, you dear, sweet man. Don’t you see? What you want is company, someone to take care of.
ODO: Is that so wrong?
LWAXANA: No, of course not. The problem is I want much more than that from you. You see, I can’t help it. I’m still in love with you. And as much as I wish that you were in love with me, I know you’re not. I could stay, I try to make you fall in love with me, but we both know that won’t happen. Then I’d end up resenting you, and our friendship is far too important for me to let that happen. That’s why it’s better for both of us if I leave now.
(Lwaxana kisses Odo.)
LWAXANA: Goodbye, husband.
ODO: Goodbye, wife.

ds9 the muse 4The Muse är ett unikt avsnitt, skrev jag tidigare. Och det stämmer på flera sätt. För en gångs skull lyckas man blanda camp och allvar utan att det skär sig. Det till och med bjuds på ovanligt mycket av känslomässigt djup här och var. Jag tycker också att det är fint att Lwaxana fick säga adjö med ett avsnitt där hon inte framstår som en karltokig tosa. Extra guldstjärna för det! Sen kanske den där energitjuven till musa är lite för tramsig för att det ska bli full pott i betygsskalan.

Betyg: 8/10. 

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 426 tv-avsnitt.