DS9: Armageddon Game. Det med massförstörelsenedrustningen som utvecklas till en massavrättning.

tng armageddon game 5

Men tack! Äntligen ett avsnitt där manuset tar oväntade vägar och vad som verkar vara en enkel kriminalgåta blir mer och mer mystisk. Efter ett gäng rätt medelmåttiga episoder så var det en ren fröjd att bli positivt överraskad av det här avsnittet. Flera gånger till och med. För att inte tala om alla dessa underbara utomjordiska frisyrer! (Avsnittet fick en Emmynominering för just frisyrerna).

tng armageddon game 4Bashir och O’Brien fortsätter sin motvilliga bromance i Armageddon Game. Den här gången är det ganska öppenhjärtiga samtal mellan dem om kärlek och förhållanden. Ja, så pass djuplodande att jag kom på mig själv med att tänka på avsnittet som en bottle episode – trots att den utspelas på olika platser och har två olika sorters alien-of-the-week. Bashir och O’Brien reser den här gången tillsammans till en rymdstation där man ska hjälpa regeringarna från T’Lani III och Kellerun att förinta sina kemiska massutplåningsvapen, så kallade Harvesters.

tng armageddon game 3De två raserna har fajtats i flera århundraden, men har nu enats om fred – trots sina diametralt motsatta frisyrideal. Men just när det sista massförstörelsevapnet ska neutraliseras så kommer beväpnade Kellerunska män in i labbet och börjar skjuta ner forskarna som arbetat med projektet. Har hela fredsprocessen varit en plan för att Kellerunerna ska kunna behålla sina vapen, eller är det något annat fuffens på gång? Och även om O’Brien och Bashir lyckas fly, vad innebär den där droppen som landade på O’Briens arm? Är han nu smittad med Harvesterviruset? Så många frågor, och för en gångs skull vill jag inte spoila allt som händer.

tng armageddon game 2Låt mig bara säga att det här är riktigt piggt skrivet av Morgan Gendel,  han som bland annat låg bakom det hyllade TNG-avsnittet Inner light och som just nu är producent för SF-serien The 100. Tycker att Star Trek-avsnitt som ska vara “mysterier” och gåtor alldeles för ofta är för lättgenomskådade eller tramsiga. Men den här gången finns det trots allt en oväntad logik i hur intrigen utvecklas, trots att den får brutala följder.

En annan sak: så här i andra säsongen av Deep Space Nine börjar det ju bli pinsamt uppenbart vilken urusel skådespelare Avery Brooks är i rollen som kapten Sisko. Inte att undra på att allt fler från ensemblen får ta mer och mer plats, scenerna går liksom i stå varje gång Sisko öppnar munnen och på ett rätt tondövt sätt ropar ut sina order.

Namnet på avsnittet pekar tillbaka på originalseriens A taste of Armageddon, som också handlade om ett okonventionellt sätt att skapa fred mellan två raser. Fast där var det fler roliga mössor än frisyrer. Det här är förresten ett historiskt blogginlägg för mig. Se på siffran här nedanför. Avsnitt 300! Äntligen!! Sedan är det ju en annan sak att jag och Star Trek-sajten räknar lite annorlunda med avsnitten och filmerna. Hur som helst tror jag att jag har drygt 60 avsnitt kvar tills jag kommit halvvägs på min Startrekathon, en siffra som nog låter lite mindre än vad den egentligen är. För att inte tala om hur långt det är kvar till mål…men det tänker vi på sen. Nu ba: över 300-strecket. Hurra!

Betyg: 8/10

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 300 tv-avsnitt. 

 

 

 

 

 

 

¨

 

 

 

 

DS9: Melora. Det om gravitationsbetingade funktionsvariationer.

ds9-melora-3

Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto smartare blir det. Jag funderar på om man inte rentav kan se Melora som en introduktion till begreppet funktionsvariation – hur det är sammanhanget och förutsättningarna på en plats som gör om en person upplevs som fysiskt fullpresterande eller inte. Som i det här avsnittet när Melora från låggravitationsplaneten Elaysia ska försöka jobba på Deep Space 9. Den för henne höga gravitationen på rymdstationen tynger bokstavligen ner Melora så att hon måste använda rullstol och bära en ställning för att skydda kroppen från den ovana tyngden. Hon, som på sin egen planet är graciös och flyger omkring till synes utan ansträngning, blir på Deep Space 9 en person med funktionsnedsättning. Inte för att Melora låter sig nedslås. Hon är en tuff kaka som nästan aggressivt försöker överbevisa sin omvärld om att hon varken är ett offer eller mindre vetande bara för att hon sitter i en rullstol. En stjärnflotteanställd med crip-attityd, helt enkelt.

ds9-melora-6Lite öppnar man ett slags gravitationsproblematikens Pandoras ask med det här avsnittet. Jag menar, gravitationen måste ju växla oerhört från planet till planet runt om i galaxen. Ändå är det inget som nämnts eller diskuterats som ett praktiskt problem av vikt (pardon the pun) under nästan 300 Star Trek-avsnitt. I det här avsnittet framgår det också tydligt hur valet av gravitation ombord på ett rymdskepp eller en rymdstation kan ses som en demokratisk fråga inom Stjärnflottan. Människor från Jorden verkar generellt gynnas, medan ingen från Elaysia varken vill eller kan tjänstgöra i en organisation där de utsätts för rena rama gravitationsförtrycket. Förutom Melora då, som sammanbitet kämpar vidare.

ds9-meloraPå Deep Space 9 har Melora trots allt en plats dit hon kan ta sin tillflykt när hon inte pallar trycket (förlåt igen). På sitt eget rum, efter jobbet, kan Melora ställa om gravitationen, slänga av sig sin metallställning och bara vara sig själv. Den enda som får se hennes så pass avslappnad är doktor Bashir, som uppvaktar Melora så pass intensvit att han närmar sig gränsen för sexuella trakasserier.

Efter tjat, fjäskande och ganska mycket puppy-eyes så får han till sist komma till och ge Melora en kyss i det som faktiskt är avsnittets mest minnesvärda scen. Hånglet genomförs nämligen när de två svävar tillsammans i nästan viktlöst tillstånd. Men som om hånglet inte vore nog, så erbjuder Bashir dessutom en lösning på Meloras problem. En neurologisk behandling som gradvis skulle anpassa hennes kropp till rymdbasens gravitation. Först är hon förtjust över erbjudandet, men inser sedan att det skulle omöjliggöra för henne att leva som vanligt om och när hon återvänder hem. Eventuellt är det sagan om den lilla sjöjungfrun som till sist avskräcker henne

ds9-melora-5Att avsnittet känns ovanligt insiktsfullt skrivet kan ha att göra med att manusförfattaren Evan Carlos Somers själv satt i rullstol. För det här är ovanligt medvetet skrivet. En annan godbit, förutom den där viktlösa kyssen, är scenen där Dax och Melora pratar distansförhållande inom stjärnflottan. Mest minnesovärd är väl däremot avsnittets b-handling, där Quark hotas till livet av en före detta kompanjon, Fallit Kot – en varelse vars främsta usp är att hans näsa sitter som ett handtag mitt i ansiktet. De bägge intrigspåren knyts dock samman när Melora lyckas övermanna Fallit Kot genom att stänga av gravitationen när han försöker kapa ett av rymdstationens skepp. Ett viktlöst tillstånd som hon ju behärskar betydligt bättre än de klumpiga gravitationsnormisarna.

Det här avsnittet går dessutom att beteckna som något av en revansch för den ofta fyrkantigt skildrade klingonska kulturen, som när vi tillsammans med Bashir och Melora gör ett besök på Deep Space 9:s första klingonska restaurang.  och får njuta av den klingonska kompositören Delvoks njutbara verk. Jag skulle också gärna vilja höra mer av den vulcanske kompositören Delvoks verk.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 286 tv-avsnitt.