Tag: Artificiella intelligenser

PIC: Et in Arcadia Ergo. Part 2. Slutet, döden och pånyttfödelsen.

~ rogerwilson ~ 8 Comments

En sak är ju skönt med den här nya karantäntillvaron. Man kan utan att skämmas sitta hemma en fredagkväll och gråta till säsongsavslutningen av Star Trek: Picard. Ett avslutande avsnitt som för en gångs skull är just det. Ett slut. Här finns en del frågetecken, men ingen egentlig cliffhanger eller teaser som leder in i ett givet förnyande av kontraktet med tv-bolaget. Det känns ju nästan revolutionerande som grepp i dessa tider då även miniserier ofta ynglar av sig och förvandlas till multipla säsonger.

Fast slutet här kan förstås också ses som en början. Picard och hans nya crew är nu komplett och äntligen redo för nästa äventyr. Utan att detdär med galaxens förestående undergång hänger över dem. För jag skulle gärna se att en andra säsong av serien (som ju faktiskt är på gång) handlade om något annat än hotet från artificiella intelligenser. Lämna det åt Discovery, vetja.

Det är så mycket som är bra med det här sista avsnittet, att man liksom gärna blundar för det som inte är det. Portalen till en annan dimension som fylls av digitala tentakler, till exempel. Kan det bli mer “gammeltestamentligt möter hi-tech”? Jag har också väldigt svårt för det här med rymdslag där skeppen liksom grupperas på två sidor, som vore det ett slagfält i Game of Thrones eller någon annan riddarhistoria. Jag menar, det går ju att röra sig på fler sätt i rymden än jorden, när man inte måste ta ställning till tyngdlagar och sådär. Vore det inte vettigare för romulanerna att omringa den planet de vill attackera, än att gå in i fajten som en linjärt organiserad skvadron?

Men nu går jag liksom händelserna i förväg. Kanske ska göra en snabb recap av vad som händer i själva avsnittet också…

Förra avsnittet slutade alltså med att Picard blev satt i husarrest, och inte längre kunde påverka hur dramat utanför hans husarrest fortlöper. Det vill säga att Soji håller på att bygga en stor sändare som ska be de mäktiga artificiella livsformerna om hjälp, de som lämnat det där meddelandet om kriget mot organiska livsformer på den där mystiska planeten. Men givetvis räddas han av doktor Jurati, (Som verkligen är den här seriens mest…ombytliga rollfigur. Finns det någon som hon inte lurat eller förrått?) Hon använder sig av den döda synten Sagas öga för att överlista ögonskanningslåset till Picards rum, och sedan drar de två till till La Sirena. Fast när de kommer dit har gänget där redan dragit vidare mot syntarnas hemby.

Narek har nämligen plötsligt fått en roll som informell ledare för en ny tillfällig allians. Han får Rios, Musiker och Elnor att följa med honom till Coppeliusbasen för att förhindra byggandet av den där antennen som ska kontakta syntarnas befrielsefront. Han får över dem på sin sida genom att berätta den romulanska myten om världens undergång, en berättelse som han snarare ser som en återberättelse av en historisk händelse än en profetia. Eller, kanske både och eftersom han anser att historien har en tendens att upprepa sig.

Altan Soong inser till sist att det var Sutra som dödade Saga i förra avsnittet. Att mordet var en del av hennes plan för att få de andra syntarna att gå med på att kalla på hjälp från den okända syntetiska supermakten. Det är till sist Soji som själv måste fatta beslutet om hur det ska bli med sändaren. Altan tycker hon ska avbryta, hennes kompisar fårn La Sirena med, och så försöker Picard genom olika videosamtal från La Sirena också få henne på rätt väg. Men en del av en portal till syntarnas rike hinner öppna sig innan Soji till sist lägger på luren och avbryter kontakten.

Jo, Picard har ju en hel del att styra upp i det här avsnittet. Förutom att chatta med Soji, så försöker han först uppehålla romulanernas attack. Sedan, när hans efterlängtade förstärkning från Federationen faktiskt anländer (ledda av vår gamla kompis Riker) så måste han också se till så att romulanerna inte drar igång värsta kriget. Vilket de inte gör. Oh och hennes styrkor drar sig tillbaka. I alla fall för den här gången.

Allt går verkligen finfint, utom för Picard själv som verkar få en hjärnblödning mitt i stressen. Han hinner transporteras ner till planeten innan han går bort. Alla hinner sörja ett tag, innan vi tittare får reda att man lyckats föra över Picards medvetande till den där Golemgrejen (vilket vi i och för sig redan listat ut skulle hända, men ändå). Men innan vi kan glädjas åt en återuppstånden Picard är det dags för den här seriens stora farväl. Inuti en virtuell värld finns nämligen också Datas medvetande sparat. Och nu vill han ta ytterligare ett steg vidare i sin strävan efter att få bli mänsklig. Att få veta att hans liv är ändligt, och känna hur själva döden infinner sig.

Och med det farvälet sätter väl slutavsnittet av säsongen en del av seriens frågeställningar på sin spets. Picard är själv nu en syntetisk varelse, där man genom den nya tekniken lyckats skjuta upp hans död. Medan den syntetiska varelsen Data vill bli mänsklig på det mest slutgiltiga av sätt. Genom att dö. Och Picard landar i något som gör serien till mer än en tekniskt uppfräschad uppföljare till The Next Generation.

Vi har ju gissat lite om upplösningen här i bloggens kommentarsfält. Men jag tror inte att det riktigt blev som någon av oss trodde. Inget jätteslag mellan romulaner och federationen. Seven förvandlades inte heller till någon borgdrottning. Lore återuppstod inte från de döda. Men man skulle också kunna se det här avsnittet som ett sätt att skjuta slutstriden framför sig. Och plötsligt inser jag att det där slutet som jag nyss hyllade serien för, kanske bara var en chimär. Man sköt ju bara upp slutet.

För visst finns det massor av trådar som liksom inte knutits ihop. Vad hände med romulanen Narek, och hur hanterar han att syrran Narissa är död? (Jag blev för övrigt mycket förvånad när Narissa dök upp på borgkuben. Trodde att hon hade transporterat sig själv över till något skepp.) En del av de dödsfall i den här serien som borde vara viktiga, som Narissas och Hughs, slarvades över lite väl snabbt. Och då blir jag liksom lite misstänksam. Finns det en risk/chans att de dyker på på något sätt framöver? Kan man räkna med att någon är död i en serie där självaste huvudpersonen återuppstår från de döda? Eller har jag bara separationsångest? Men jag hoppas verkligen att Narissa är död och begraven. Hon var fett jobbig och skådespelaren som gjorde rollen verkade ha fått för sig att hon spelade med i Game of Thrones, inte i en Star Trek-serie. Ja, det mesta med Narissa kändes liksom GoT, inklusive det incestuösa förhållandet hon hade med sin brorsa.

Det känns ju också ytterst oklart om romulanerna och deras ledare Oh verkligen kommer att nöja sig med att ha blivit avspisade av Federationen på ett sånt här snöpligt sätt. Kommer de inte bara att vara ute efter revansch, både på Federationen och de syntetiska livsformerna. Och de där tentaklerna från en annan dimension? Hur reagerar de på att nästan ha fått komma syntetiska livsformer till räddning, men sedan fått hela anfallet avblåst? Nöjer de sig med det? Och vad hände med borgkuben, nu när Seven lämnar alla x-borger i sticket.

Fast. Egentligen vill jag nog att Picard säsong två (om den nu blir av i dessa coronatider) handlar om något helt annat. Att författarna faktiskt utnyttjar sin kreativa frihet och ger sig in i en helt annan historia, en som också hinner med att utforska det framtida universum som Picard faktiskt utspelas i. Det har vi faktiskt fått sett lite för lite av, tycker jag. Och varför håller Musiker och Seven handen i en av de sista bilderna. Åh, vad den här serien, och de där två, hade behövt en lesbisk kärlekshistoria just nu.

Betyg: 9/10. Men en svag nia, det här avsnittet är definitivt bäst att gråta till, innan man börjat fundera på alla tappade trådar.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 10/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt.

VOY: Warhead. Det där Voyager livräddar ett smart massförstörelsevapen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment
Alien of the week är…en bomb!

Vissa avsnitt kan jag inte låta bli att reta mig på. Ja, bli riktigt förbannad faktiskt. Som Warhead.

För det första (och det här har jag sagt tidigare): vem i en Star Trek-serie vågar ens svara på ett nödrop längre? Det är ju nästan alltid en fälla, och är det inte det så ställer det ändå till någon form av jävelskap. Det vill säga, extremt sliten trope för att få in ett nytt rymdskepp eller typ av varelse i handlingen. Borde förbjudas eller åtminstone ransoneras.

För det andra: visst är det fint att Voyagers besättning vill bistå alla upptänkliga livsformer, men en artificiell intelligens som man hittar på en folktom planet kanske ändå är en typ av varelse som man inte behöver stressa fram ett omhändertagande av. Vari låg tidspressen som gjorde att man transporterade en sådan ombord innan man lyckades ta reda på exakt vilket syfte den hade?

För det tredje: när man sedan upptäcker att grejen man transporterat ombord är en så kallad smart bomb, ett massförstörelsevapen med en hjärna, hur ENORM måste då inte humanismen (eller är det i det här fallet fråga om en variant av transhumanism?) vara hos Janeway när hon trots alla risker väljer att behålla den snickesnackande dynamiten ombord!

Givetvis är de här tre felaktiga valen bara början på en räcka av ännu fler idiotiska misstag. Som att man försöker extrahera den artificiella intelligensen från bomben, vilket gör att den lyckas ta över hololäkarens matris. Det ger i och för sig hololäkarskådisen Roberto Picardo en chans att spela en mer ondskefull rollfigur än vanligt, men för intrigen innebär det att den där smarta bomben i praktiken bestämmer allt ombord. Den onda artificiella intelligensen tar snabbt över stora delar av Voyager, och när den inte får som den vill så hotar den med att spränga hela skeppet i bitar.

Någonstans här i mitten blir faktiskt avsnittet lite intressant igen. Det är trots allt lite spännande att se hur man försöker hitta olika sätt att desarmera bomben på. Eller se Janeway hålla fast vid etiken när hon förhandlar med ett slags skrothandlaralien som vill köpa bomben. Visst skulle hon behöva bli av med bomben, men inte på ett sätt där den riskerar att användas av andra.

En chans till en fredlig lösning uppstår dock när det finns indikationer om att det redan från början var ett misstag att just den här missilen skickades iväg. Det är därför den fått order om att landa på en obebodd planet, tanken var att bomben skulle detonera där. Men den där loggen som hävdar att det här har hänt får den artificiella intelligensen inte riktigt ihop med sitt huvuduppdrag — att förgöra Salina Primes civilisation.

Det är till slut Harry Kim som typ pratar omkull den där artificiella intelligensen med en massa olika argument. Men vid det laget har jag redan börjat tappa intresset för den här storyn. Jag kan ju förstå att man har AI i en bomb, så att den kan undvika hinder och motstånd på väg mot sitt mål. Men att det verkligen skulle gå att diskutera om rätt och fel, etik och moral, med en AI på en bomb verkar väldigt långsökt. Det känns inte som något som någon bombkonstruktör skulle vilja fanns i deras produkter.

Nej, den här Star Trek-versionen av WarGames var verkligen inget vidare. Känns som manus från reservhyllan som man använt sig av för att försöka fylla säsongsbeställningen. Det är liksom inget fel på utförandet, men själva idén bakom är så jäkla urbota dum.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 605 tv-avsnitt.

DIS: Through the Valley of the Shadows. Det med tidskristaller och lite annan fantasy.

~ rogerwilson ~ 12 Comments

Det märks att vi börjar närma oss slutet på säsongen. Intrigen smalnar liksom av och allt mer handlar nu om att försöka lösa säsongens mysterium. Det som handlar om framtiden för galaxen, och vad som skulle hända om den artificiella intelligens, som Stjärnflottan själv från början hyst i sina datorer, tog över världen. I Through the Valley of the Shadows får vi reda på lite mer om vad som driver den där AI:n. På klassiskt Star Trek-manér är det en enkel grundläggande programmering som flippar ut och får oanade konsekvenser. Om Control, som Federationens riskuppskattande program heter, från början fått instruktionen att förutse och förhindra krig – då är det ju inte helt ologiskt för programmet att komma fram till att utplånandet av alla krigande raser skulle kunna vara ett sätt att nå fram till målet. Så man skulle kunna sammanfatta grundkonflikten här med att människan slåss för sin överlevnad och en framtid som hon själv egentligen är det största hotet mot. Lite som i den klimatkris vi så sakteliga tuffar in i just nu. Det är ju inte så svårt att förutse hur Control skulle lösa den, om den fått fria tyglar.

Efter den traumatiska upplevelsen med mamman som kom tillbaka från de döda (och sedan försvann igen) så har Burnham uppenbarligen tappat stora delar av sitt omdöme. Hon tycker att Discovery helt ska lämna den snitslade bana som de där plötsligt uppblossande röda stjärnorna utgör, och istället ge sig ut på jakt efter Leland som ju är den onda AI:n i kroppslig form. Burnhams mor sade ju sig vara helt ovetande om de där ljussignalerna – så uppenbarligen är det någon annan från framtiden som placerar ut dem. Den traumatiserade Burnham låter känslorna styra när hon vill överge det här spåret, frågan är om hennes psyke skulle klara av att hoppas på en ny ny dramatisk demaskering om och när de får reda på vem som ligger bakom ljusfenomenen.

Helt ologiskt är ju inte heller hennes resonemang. Det finns ju trots allt inget som talar emot att även de röda stjärnorna är en fälla. Uppenbarligen följer ju Discovery och dess besättning någon annans i förväg uppgjorda plan när de far från ljusfenomen till ljusfenomen – på jakt efter något som de inte ens själva känner till. Hur som helst så tycker Pike och de andra att en jakt på Leland och AI:n med Discovery skulle vara samma sak som att servera AI:n resten av den där mystiska sfärens data, serverad på ett silverfat. Informationen i databasen är ju troligtvis den som möjliggör utvecklandet av den allsmäktiga versionen av AI:n som finns i framtiden, så det viktigaste just nu måste ju vara att hålla informationen som finns lagrad på Discovery långt borta från Control, inte förfölja Control med den.

Det hindrar inte Burmham från att övertala Saru att på egen hand få jaga efter Leland. Ett av Sektion 31:s skepp lämnade en rapport några minuter senare än det borde, och Burnham bestämmer sig för att undersöka orsaken till avvikelsen. Lyckligtvis tvingar sig Spock med på den här expeditionen, som givetvis visar sig vara ett bakhåll. Ett sätt för den onda AI:n att försöka utplåna det som tydligen är den sista osäkra faktorn i ekvationen kring framtiden – Burnham själv. I alla fall är det vad Spock slår fast efter att de två fajtats med ytterligare en av AI:ns mänskliga uppenbarelser. Den här gången förklädd till en av Burnhams gamla besättningskamrater från Shenzou.

Men Burnham är inte den enda som ger sig ut på ensamuppdrag i det här avsnittet. Pike drar på egen hand iväg ner till den klingonska planeten Boreth – den mytomspunna platsen för det kloster dit klingoner åker för att utvecklas andligt. Det är förstås också den planet där Tyler/Voq och L’Rell dumpade sin bebis, efter att hon låtsats ta livet av det för några avsnitt sedan.

Pike och Discovery är vid Boreth vägledda av, förstås, en röd stjärna. Och om man ser de där ljusfenomenen som en slags skattjaktskarta för Discovery, så verkar det den här gången ganska uppenbart att skatten som ska erövras utgörs av tidskristaller. Det var en sådan som utgjorde själva motorn i mamma Burnhams tidsresedräkt, till Leland sköt sönder den i förra avsnittet. Ett effektivt sätt att sätta stopp för den röda ängelns interventioner i tidslinjen framöver (hela det här avsnittet gör därför mig ännu säkrare på att man kommer att lägga den där kristallen på den planet som Gabrielle Burnham har sitt basecamp på i framtiden – eller är det en för enkel lösning)).

Nu kändes det kanske som om jag gick igång på det här med tidskristallerna, men faktum är att jag fylldes av onda aningar när jag hörde uttrycket användas i förra avsnittet. En tidskristall känns väldigt mycket som något som man skulle kunna använda sig av i Marvel Cinematic Universe (och eventuellt knyta upp drygt 20 filmers intrig kring), eller ett givet inslag i valfri fantasytext om tidsresor. Och mycket riktigt. tidskristallen ser ut att bli en central ingrediens i de kommande avsnitten av Discovery. Pike far alltså till Boreth, och gissa vem han träffar där – och som vuxit från bebis till vuxen man på bara åtta avsnitt under inflytande av tidskristallerna? Jojomen, det är Tylers och L’Rells son, Tenavik. På nytt blir det lite Star Wars-klaustrofobiskt här, där en handfull personer och deras ättlingar dyker upp på alla viktiga positioner som rör en hel galax framtid.

Tenavik är någon form av chefsmunk på det kloster där man vaktar tidskristallerna. Att få ta med sig en kristall från Boreth har ett högt pris. Först tror jag att det bara handlar om att Pike ska uthärda att se vilken framtid kristallen visar för honom när han lägger sin hand på den – men tydligen handlar det också om att ens framtid fixeras när man tar kristallen från klostret. Det finns alltså inget som Pike nu kan göra för att undvika den framtid han fått se, den där han med sönderfrätt ansikte sitter fångad i en fyrkantig rullande respirator (det vill säga samma händelser som Pike är med om i originalserien). Detta öde kan förstås skrämma vem som helst, men tänk då också på att Pike ALLTID har perfekt hår. Kroppsligt förfall verkar liksom inte vara någon han förväntar sig av livet. Till sist bestämmer sig Pike för att galaxens livsformer är viktigare än hans eget öde och drar från Boreth med kristallen. Men exakt vad han ska göra med den, det verkar han inte veta.

Och vi avslutar det här megalånga blogginlägget med relationsuppdateringarna. Jett Reno (spelad av komikern Tig Notaro) gör comeback i serien efter att ha varit frånvarande ett tag. Hon har dock ingen egen storyline, utan hennes uppgift är att på ett inte särskilt subtilt sätt försöka påverka doktor Culber att försöka sy ihop saker och ting med Stamets igen. I farten kommer hon också ut som flata.

RENO: You have a second chance. And it may not last forever. Don’t screw it up.

Tyler och L’Rell har också en uppgörelse. Eller, det är förstås L’Rell som får ta hela ansvaret för deras relation. Hon förklarar att hon förstått att Tyler är förändrad, att han inte längre är Voq utan en mix av klingon och människa. Och att Tyler aldrig kommer att sluta älska Burnham. Han står som vanligt mest osäker och med flackande blick när det handlar om känslor och relationer. Jag tycker verkligen att Tyler bara blir mesigare och mesigare för varje avsnitt. Dessutom borde han gå en kurs i hår- och skäggvård hos Pike.

Avsnittet slutar med att Discovery är omringat av Sektion 31-skepp, troligtvis fjärrstyrda av den onda AI:n. Pike bestämmer sig för att överge skeppet och starta processen för självdestruktion ombord Discovery. På det sättet kan man förhindra att den där viktiga sfärdatan hamnar i den artificiella intelligensen händer. Eller hur man nu ska uttrycka det. Den har ju inte händer. Egentligen. Frågan är väl bara om sfärdatan kommer att tillåta det att hända? Den verkar ju ha en egen och extremt stark vilja.

Jag är inte helt lycklig över utvecklingen med de här magiska tidskristallerna och öden som naglas fast och barn som växer jättesnabbt. Jag föredrar när man håller Star Trek hyfsat fantasyfritt, även om den här typen av inslag förstås förekommit då och då. Det här avsnittet, vars titel väl anspelar på dödsskuggans dal, är en bra bit bättre än habilt genomförd. Men när man nu upplevt några riktigt ödesmättade avsnitt och suttit och gråtit framför tv:n, ja då känns det här mest lite slätstruket. Men extra plus för scenen där AI:n förvandlades till en massa ormliknande tentakler – kändes nästan lite bibliskt, eller åtminstone lovecraftiskt.

Betyg: 7/10

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 12/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 534 tv-avsnitt.

DIS: The Red Angel. Det där man fångar den röda ängeln.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det kanske är en bra idé att kolla på Discovery-avsnitt just de dagar som jag varit uppe sedan fem på morgonen och haft det lite extra stressigt på jobbet. Utmattad helt enkelt. Eller så var mitt extremt starka engagemang i just det här avsnittet bara ett bevis på hur bra det faktiskt var. Oavsett hur det hänger samman så är The Red Angel lätt det avsnitt av Discovery som gjort starkast känslomässigt intryck på mig. Och då tänker jag inte på den där dramatiska fejkdöd-scenen, utan snarare några ögonblick tidigare i det här avsnittet. Scener som faktiskt fick mig att sitta och snyfta framför datorn.

Som jag skrev i ett svar på en kommentar från Kaj om förra avsnittet, så känns det ibland som om Discoverys berättande är lite för stressat för sitt eget bästa. Att producenterna varit så oroliga för att serien ska bli corny eller töntig att man drivit upp tempot på bekostnad av fördjupningen. Kaj skrev om det faktum att så få av rollfigurerna på bryggan fått något egentligt spelrum i Discovery, och att till exempel Airiam inte presenterades mer utförligt förrän det var dags för manusförfattarna att ta livet av henne. Det är som om det inte riktigt finns plats för någon annan i den här säsongen utom Spock och Burnham och dynamiken mellan de två, även i de avsnitt när Spock varit försvunnen. Det här har till och med gått ut över skildringen av Burnham själv, som känts väldigt statisk och sammanbiten så här långt. Lyckligtvis förändras allt det i och med det här avsnittet.

För de scener i The Red Angel som fick mig på fall var just de som handlade om Burnhams uppdämda känslor, som nu äntligen börjat läcka och ta sig upp till ytan. Som när Leland nu till sist berättade sanningen för Michael om hennes föräldrar, och orsaken till att de dödades. Och vi får se chocken i Michaels ansikte när hon inser att den modell för orsak och effekt som hon bestämt sig för att tolka händelsen utifrån inte alls stämmer med verkligheten. Här har hon gått och skuldbelagt sig själv under alla dessa år, och så var föräldrarnas död i själva verket konsekvensen av ett uppdrag för Sektion 31.

Det är förstås en ordentlig smäll för Burnham att tvingas inse att mycket av det hon trott sig veta om sina föräldrar inte varit sant. De var i själva verket hemliga agenter, som till och med lurade sin dotter. Sån tur att Michael kunde avreagera sig på Leland. Han fick till och med smaka på två smällar när Burnham bestämde sig för att använda honom som boxboll.

Scenen mellan Spock och Burnham som följde på det här var också jäkligt fin. Spocks torra logik när han förklarade för Michael att hennes känslomässiga reaktioner var okej. Det kändes faktiskt som om de äntligen hittade fram till varandra här. Och, på tal om att få kontakt med varann, nu blev jag lite osäker men kan det ha varit så att jag blev lite tårögd även av scenen där Burnham och Tyler står och hånglar? Också ett fint möte, om än av en annan typ, som också kändes som ett viktigt avbrott i Discoverys hetsiga tempo. Äntligen fick vi se lite konsekvenser av den emotionella berg-och-dalbana som Burnham varit med om när det gäller Tyler.

Däremot blev jag faktiskt inte alls lika berörd av det här avsnittets stora paradnummer. Scenerna där Discoverys personal bestämt sig för att fånga den röda ängeln genom att låta Burnham långsamt dö. Jo alltså, det som hände var sjukt oroande och störigt, men också så pass knäppt att jag inte riktigt kunde ta det på allvar. Man har alltså kommit fram till att den neurobiologiska profilen från den röda ängelns uppenbarelser stämmer in på Burnham. Man har också konstaterat att ängeln uppenbarar sig när Michael är i fara. Varpå den logiska slutsatsen alltså är att utsätta Burnham för livsfara för att kunna fånga in ängeln. Man har nämligen dessutom kommit fram till att den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv i universum också slinker in när den röda ängeln öppnar sina tidsportaler. För att bli av med AI-angreppen måste man alltså stoppa den röda ängeln.

Som jag berättat tidigare så har min hjärna lite svårt att greppa det där med tidsresor och dess konsekvenser, tycker ofta att det känns som om det finns miljoner logiska invändningar kring allt som händer i den här typen av äventyr. Men även utan en djup förståelse för riskerna med tidsresor, framstår det inte som outsägligt korkat att lägga sig i och sabotera den röda ängelns planer? Om hen nu existerar i framtiden och ändå verkar ha lite koll på vad som måste göras för att inte galaxen ska tas över av en den onda AI:n som vill mörda allt intelligent biologiskt liv, ska man då verkligen hindra hen från att genomföra sin plan? Är det verkligen en bra idé?

Hela idén bakom att man ska försöka fånga den röda ängeln är ju dessutom baserad på minst sagt opålitliga källor. Dels är det de sista meningarna som Airiam yttrade innan hon sögs ut genom en luftsluss och dog, det där om att allt handlade om Burnham och att hon skulle ta reda på mer om “projekt Daedalos”. Är vi verkligen helt säkra på att det var Airiam som sa det där, och att hon inte just då var styrd av den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen?

Den andra källan till information är en fil som, mycket påpassligt, upptäcks i den döda Airiams datorsystem märkt med “Project Daedalos”. Det är där som den neurobiologiska profilen av den röda ängeln finns. En profil som alltså bevisar att det är Michael som hoppar fram och tillbaka i tiden för att korrigera tidslinjen. Vem har glömt den där mappen där och varför, tro? Eventuellt den onda artificiella intelligensen som vill döda allt intelligent biologiskt liv i galaxen (kanske ska vi döpa den där AI:n till DOAISVDAIBLIG, eller eventuellt bara kalla den för Control i fortsättningen?).

Det finns dessutom ett uppenbart problem med teorin kring att det är Michael som är den röda ängeln och som stört mig ett tag nu. Hur kan Burnham ha rest tillbaka i tiden för att rädda sitt eget liv som barn? Om barnupplagan av Burnham inte klarat sig undan det där monstret som jagade henne tack vare att den röda ängeln visat Spock var Michael befann sig, så hade väl hon dött redan som barn. Det vill säga, inte finnas till i en framtid där hon kunde resa tillbaka i tiden för att rädda sitt liv? (Den här problematiken var i och för sig inte något problem i den animerade seriens avsnitt Yesteryear, där Spock reser tillbaka i tiden för att rädda sig själv).

Nu löser man ju den bristande logiken när det gäller just den händelsen, när man här avslöjar den röda ängelns verkliga identitet. Den röda ängeln är Burnhams…MOR! Men hela det här infångandet känns mer och mer som en ond plan från DOAISV…förlåt, Control. För vad var det annars som petade in något i ögat på Leland när han stod och identifierade sig själv med en ögonavläsare? Den som borde ha mest att tjäna på att den röda ängeln oskadliggörs är väl just Control.

En sak som är lite lustig är ju att Spock gått runt och pikat Burnham flera gånger för hennes Jesus-komplex, att hon jämt ska bära och försöka lösa alla andras problem. Och vad är sedan lösningen på gåtan med den röda ängeln? Jo, att Burnham dör och återuppstår. Får hoppas att det där blir ett slags katharsis för henne. Efter att hon mer eller mindre fått lajva Jesus, så kanske hon kan släppa det där. Om inget annat så lär den där lilla grejen om att Burnhams morsa aldrig dog i den där klingoniattacken hålla henne sysselsatt. Men hur ska hon kunna förlåta att morsan flydde genom en tidsresa istället för att ta hand om sin dotter? Å andra sidan ser ju mamma Burnham inte heller så himla glad ut över att bli fångad och återse sin dotter. Kanske är hon en sur version från något spegeluniversum?

In other news, kan vi väl konstatera att den traumatiserade doktor Culber försöker sno åt sig gratis terapitimmar hos amiral Cornwell i det här avsnittet. Han inser att han kanske borde bokat tid först, när hon ganska snart blir avbruten av annat jobb. Men Cornwell verkar dock ha sin diagnos av Culber tämligen klar även bara efter några meningar. Hennes råd? Typ, slappna av lite och våga leva. Får se om Culber till sist inser att han kanske inte måste undvika den person i universum som älskar honom allra mest?

Sedan kanske jag ändå bara måste kommentera klädkoden hos Sektion 31. Måste man klä sig i svart läder bara för att man jobbar inom underrättelsetjänsten? Och dessutom med nitar, Georgiou? Gud, så fånigt.

Ett avsnitt vars äventyr sker inne i huvudet på huvudpersonerna slår datoranimerade specialeffekter, tycker jag. Det är tydligt här. Längtar efter ett avsnitt där alla bara går i terapi. Det skulle de må bra av.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 10/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 525 tv-avsnitt.