Tag: Art 8472

VOY: In the Flesh. Det där Art 8472 gör en Stjärnflottekopia.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

En sån jäkla bra och en smula surrealistisk start på det här avsnittet. Vi är hux flux tillbaka på Jorden igen och får följa Chakotay som vandrar runt på Stjärnflottans högkvarter och tar bilder med en holokamera. Men han har en ovanligt skum uppsyn (kameran går typ in på extrem närbild underifrån, den sortens subtiliteter). När Chakotay sedan tar en paus för att snacka med en tjej i cafeterian så säger han att han heter Jason Hayek. Ännu skummare, eller hur? “Är det en bedragare?”, hinner jag tänka, men inser sedan att det nog inte stämmer. Inte heller verkar det här vara en prequelhistoria. För vi är antagligen inte ens på Jorden. Det är helt enkelt alla andra, förutom Chakotay, som är de verkliga bedragarna. Till och med den mysige trädgårdsmästaren, Boothby, är någon (eller något) helt annan än vad han låtsas.

Hela grundintrigen i det här avsnittet är alltså bonkers, på ett rätt så fantastiskt sätt. Art 8472 har skapat ett slags holografiskt träningsläger på en rymdstation. Där lär de sig att leva i mänsklig form, och övar varje dag på att iklä sig rollen som medlemmar av stjärnflottan. Exakt varifrån de fått all information kring hur Jorden och Stjärnflottans bas i SF ser ut får jag aldrig riktigt klart för mig. Troligtvis har man kommit åt några av Voyagers databaser, eftersom de alla bär den gamla sparkdräktuniformen – den som man fortfarande har på Voyager, men bytt ut på till exempel Deep Space Nine (sånt där kan ju lätt hända om man fastnar isolerad i deltakvadranten i några år – man hänger inte med i uniformsmodets växlingar). Men just den enkla detaljen kring uniformerna skulle förstås genast sabotera alla planer som Art 8472 gjort på att infiltrera Stjärnflottan på Jorden. Ändå rätt pinsamt fel att göra när man nu byggt upp flera träningsläger runt om i galaxen.

Art 8472 har satt igång hela detta jätteprojekt efter att Janeway allierade sig med borgerna. På den tiden visste Janeway inte att det var borgerna som dragit igång konflikten med art 8472, och att hon alltså lierade sig med den attackerande parten. Art 8472, däremot, har förstås undrat vilka de där typerna på Voyager var, och vad de egentligen är ute efter. Därav detta träningsläger för spioner. Och givetvis bjuds vi på lite spänningsscener på den där rymdstationen. Chakotay tror ju att han varit superdiskret, men alla där har för länge sedan förstått att han är en Federationsspion.

Avsnittets upplösning är däremot långt ifrån actionfylld. Snarare får vi vara med om en uppvisning i diplomati och förhandlingar. För Art 8472 är betydligt enklare att kommunicera med nu, när de har förvandlat sig till människor. Kanske är man också en smula mer nyfikna på mänskligheten än vad man var tidigare. Janeway, som annars kan vara en rätt så snarstucken förhandlare, är här extremt tillmötesgående. För att rädda Jorden från att bli invaderad av 8472:orna är hon till och med beredd att berätta om hur Voyagers vapen mot den här arten är konstruerade. Ett förhandlingsgrepp som är minst sagt…vågat. Vad gör man om de trots det beslutar sig för att attackera Jorden. Och man inte ens har sitt hemliga vapen kvar att använda emot dem.

Man sitter ju och väntar på att det ska komma en ödesdiger twist mot slutet av In the flesh, men det gör det aldrig. I varje fall inte i det här avsnittet. Tvärtom verkar man ha velat göra ett riktigt glasnost-avsnitt den här gången. Peka på diplomatins möjligheter, och eventuellt också få ett prydligt slut en av de lösa intrigtrådar man lämnat efter sig så här långt i serien. Så från den lite hisnande känslan som jag fick i avsnittets början, så slutar det hela på ett mestadels puttrigt och mysigt sätt. Dramaturgiskt kanske inte helt lyckat, men på många sätt trognare Star Treks själ än många andra saker som inträffar i de här serierna.

Bäst i In the flesh gillar jag för övrigt scenen när man lyckas reversera den genetiska förändringen av en av de “falska” människorna på basen, och människoliket förvandlas till en 8472:a. Och så känns det också väldigt old school att så mycket av Chakotays engagemang under sina rekognosceringsuppdrag på utomjordingarnas rymdstationen verkar gå ut på att han är hångelsugen. Kapten Kirk upp i dagen, liksom. Men kanske även hångladet går att räkna som ett slags diplomati och sätt att skapa förståelse över artgränserna?

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 568 tv-avsnitt.

VOY: Hope and fear. Det med bedragaren som vill att borgerna ska assimilera Voyagers besättning.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Dags för avslutning på Voyagers fjärde säsong! Men i stället för en sedvanlig cliffhanger, som blickar framåt mot höstsäsongen, så verkar det faktiskt ett tag som om hela serien skulle kunna ta slut här. Möjligheten till en lätt och snabb väg hem öppnar sig plötsligt, och hoppet väcks på nytt ombord på skeppet. Men Janeways gut feeling säger henne att allt inte står rätt till. Att det är något skumt med den här genvägen tillbaka till Jorden. Det är faktiskt just intuition som är veckans tema i Star Trek – eller, om man så vill, veckans delmoment i Seven of Nines utbildning till att bli en “riktig människa”. En fenomen som hon får möta både när det gäller kaptenens ledarskap och hennes teknik i Velocity-matcher.

Allt börjar med att en tillfällig passagerare ombord, Arturis, lyckas knäcka chiffret och rekonstruera den skadade meddelandefil som Stjärnflottan skickade över i Hunters. Janeway har låtit honom jobba med filmen eftersom han har ett enormt välutvecklat språksinne och påstår sig kunna se mönster där andra ser kaos.

Bland fragmenten i filen hittar man en positionsangivelse som verkar viktig, och ligger precis i närheten. Där visar det sig vänta en helt ny typ av Stjärnflotteskepp, utrustat med en revolutionerande teknisk framdrivningslösning som gjort det möjligt för skeppet att ta sig till deltakvadranten på bara tre månader. Det är dock helt obemannat, och det finns inga meddelanden till Janway och de andra på det. Men lagom till upptäckten av skeppet lyckas Arturis sätta samman ytterligare en del av meddelandet från Stjärnflottan. Där förklaras skeppets teknik och förhoppningen om att det ska kunna ta Voyagers besättning hem, snabbt och enkelt.

När en eventuell hemkomst nu närmar sig är det vissa i besättningen som tvingas tänka igenom saker ordentligt. Framför allt är det Seven of Nine som verkar oroa sig över att komma “hem” till en plats som hon inte uppfattar som sitt hem. Hon probar lite försiktigt med andra som skulle kunna dela hennes farhågor – Torres, till exempel, som ju faktiskt är Maquis och kanske skulle kunna möta rättsliga konsekvenser av det när hon återvänder till Jorden. Efter lite funderande ger Seven sitt besked till Janeway: att hon inte tänker följa med till Jorden. Hon stannar hellre kvar i deltakvadranten på egen hand. Kanske låter hon sig till och med återassimileras till borgerna. Och som vanligt lindar hon inte in sina åsikter när hon ska förklara varför.

SEVEN: I may have come a long way, but not in the direction you think. You’ve attempted to influence my development. You exposed me to your culture, you ideals. You hoped to shape me in your own image. But you have failed. You may have noticed our tendency to disagree.
JANEWAY: Oh, I’ve noticed. 
SEVEN: Then you must also recognise that I do not share your values. Your desire to explore space is inefficient. Your need for familial connections is a weakness. Your infatuation with this planet is irrational. 
JANEWAY: I won’t argue that you’ve turned out differently than I expected, and that we often have conflicting points of view. But right now, the stakes are higher. This crew needs your expertise. Abandon them and you diminish their chances of getting home. 
SEVEN: Irrelevant. 
JANEWAY: No, it’s not. We’ve given you a lot, Seven. It’s time you gave something in return. 
SEVEN: I have, on many occasions. Now I refuse. 
JANEWAY: What would you do, go back to the Collective? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: Then what exactly do you have in mind? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: That’s my point. You’re asking me to cast you adrift in the Delta Quadrant alone and without support. I wouldn’t grant that request to any member of this crew because it’s too dangerous.

Som vanligt på sistone så är det en hätsk och sårig ton mellan Janeway och Seven. Janeway vägrar dock godkänna Sevens begäran. Hon är helt säker på att det är Sevens rädsla som talar, och att hon och besättningen faktiskt lyckats väcka mänskligheten till liv hos henne – mer så än Seven vill erkänna. Det visar sig, förstås, lite senare i avsnittet, att Janeways intuition stämmer. Det gör den också kring det nya skeppet och Arturis. Janeway lyckas på egen hand sätta samman resterna av meddelandet från Stjärnflottan, och det innehåller helt annan information än den som Arturis tagit fram. Nämligen att Stjärnflottan inte har någon aning om vad de ska göra för att hjälpa Voyager hem, men skickar över lite kartor just in case.

Det är Arturis som legat bakom bedrägeriet, och förfalskat meddelandena för att locka Voyager och hennes besättning i en fälla. Så fort skeppet var fyllt med besättning så var det meningen att det skulle dra iväg till borgernas område av rymden, med assimilering som följd. En hämnd för Janeways beslut att alliera sig med borgerna för att kriga mot Art 8472. Den segern gjorde att borgerna senare kunde koncentrera sig på att invadera och assimilera Arturis hemvärld. Så nu vill han ge tillbaka. Han lyckas ta kontrollen över sitt skeppet, och sätter kursen mot borgerna – men kvar på skeppet från Voyagers crew finns bara Janeway och Seven. Resten har man hunnit evakuera.

För några blogginlägg sedan skrev jag lite om historieskrivning sedd ur olika perspektiv. Det här avsnittet var väl ett alldeles utmärkt exempel på ett beslut som Janeway ser som ett av sina bästa, men som fick förödande konsekvenser för andra. Janeway menar nog att hon räddat galaxen från förstörelse, medan hon knappast skulle framstå som en hjälte i Arturis folks historiska museum i framtiden. Om de nu skulle ha några sådana. I och med Janeways allians med borgerna så blev ju nästan hela hans ras assimilerad.

Voyager lyckas i varje fall förfölja Arturis skepp och transportera över Janeway och Seven innan han når borgernas territorium. För, precis som Janeway trodde, så är ju egentligen inte Seven supersugen på att bli en borgdrönare på nytt. Arturo, däremot, får se sig själv falla offer för den fälla han gillrat. Han välkomnas hem av ett gäng borgkuber som genast attackerar hans skepp. Men kan man tänka sig att Arturos hat mot Janeway nu går in i kollektivet? Kommer Borgerna på nytt att sätta efter Voyager? Och mänskligheten??

Ett stabilt avsnitt det här. Kanske inte så storslaget som man skulle önska sig av en säsongsavslutning, men helt okej. Det är ju lustigt att det jag minns mest av hela Hope and Fear är att Arturis har en spak som på en sekund helt förändrar utseende på brygga – från Stjärnflottegränssnitt till originalutseende. Arkiverar den under fliken Ytterst osannolika alienuppfinningar.

Janeways och Sevens relation står på nytt i centrum i Hope and Fear. Det är tydligt att manusförfattare och producenter är ytterst intresserade av deras dysfunktionella mor-dotter-relation. Själv blir jag oftast otroligt irriterad på Janeway i de här scenerna. Jag tycker att hon är helt oresonlig gentemot Seven och aldrig ger henne rätt eller medhåll. Jag menar, Janeway har i praktiken kidnappat en borg, isolerat henne från sitt kollektiv och mer eller mindre tvingat henne till att bli människa – allt mot hennes vilja. Och ändå har hon mage att stå och säga att hon har gett en massa saker till Seven, som borde vara tacksam och nu betala tillbaka. Jag är inte helt övertygad om att det är den objektivt sett korrekta beskrivningen av det som hänt, oavsett vad man tycker om borgerna. Känns ju snarare som gammal kolonialistiskt tänkande. Ni vet, när man som en “gåva” tvingar på andra kulturer sin egen civilisation.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 555 tv-avsnitt.

VOY: Prey. Det där hirogenerna jagar Art 8472.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Intrigen om hirogenerna fortsätter i Voyager, faktiskt för tredje avsnittet i rad! Och den här nye motståndaren framstår som allt mer morbid och blodtörstig ju mer vi får veta om artens preferenser. När en hirogen lystet smeker ett vapen när han är i färd med att välja vilket gevär han ska fälla sitt byte med i början av Prey, så är det ganska mycket seriemördarfeeling över honom. Och det där bytesdjurethan är ute efter är inte någon liten hare, direkt. Det visar sig vara inget mindre än en illa datoranimerad medlem av släktet Art 8472. Ni vet, de där extremt livsfarliga varelserna som inte ens borgerna kunde bekämpa på egen hand.

Det visar sig att just de här hirogenerna varit lite för kaxiga i sin inställning till just det här bytet. Voyager hittar de två jägarnas skepp drivande i rymden efter att deras bytesdjur plötsligt kvicknat till och gått bärsärkagång ombord. Janeway visar sig från sin humanistiska (och eventuellt lite fjäskiga sida) när hon transporterar över den ende överlevande hirogenen från skeppet för att ge honom vård.

“Några sådana insatser kanske kan rädda oss från att få våra tarmar utställda”, tänker hon kanske när hon fattar det här beslutet. Och det är ju rätt tänkt. En viktig del av hirogenkulturen, inser Voyagers besättning när man analyserat hirogenskeppets databaser, är nämligen att hitta sällsynta varelser som man dödar och sedan ställer ut på olika sätt (dock hellre som skelett och kranium på små plaketter än uppstoppade i dioraman verkar det som). Hirogenerna har ingen hemvärld, utan drar runt som nomader, ständigt på jakt efter nya sällsynta exemplar att döda. Och på tal om byten, gissa vem som klättrar på utsidan av Voyager, angelägen om att få komma in i stugvärmen. Jo men visst, en ganska pigg representant från släktet Art 8472.

När 8472-varelsen lyckas ta sig ombord på Voyager så leder det till en rad moraliska spörsmål för Janeway. Först verkar det ju självklart att den där 8472-representanten ska bekämpas, och efter lite tvekan bestämmer hon sig till och med för att ta hjälp av den extremt blodtörstige hirogenen som nu är färdigbehandlad. Men så lyckas 8472-varelsen ta telepatisk kontakt med Tuvok och hävda att den är skadad, och blev lämnad kvar av sin flock. Nu är den inte alls längre intresserad av att mörda och härja, utan vill bara återvända hem, menar den. Ja, men då blir genast varelsens överlevnad av högsta prioritet för Janeway. En rätt obekväm ståndpunkt, visar det sig, när Voyager omringas av hirogenfarkoster som hotar att spränga skeppet i luften om de inte får både sin besättningsmedlem OCH 8472-varelsen transporterade över till sig.

Till sist blir det Seven of Nine som helt självsvåldigt tar beslutet om att ge hirogenerna vad de vill ha. Hon är ju den som vet mest om hur extremt farliga 8472-pajsarna är, och har inte sådär supermycket sympati till övers för att rädda livet på en av deras flyktingar. Detta trots att Janeway berättat en sedelärande historia för henne om vad medmänsklighet är och hur den fungerar. Men så är det väl en blandning av hämndlystnad och realpolitik som får Seven att agera som hon gör. Den här varelsens krafter går inte att underskatta, menar hon.

När avsnittet går mot sitt slut är det helt uppenbart att Seven of Nines handlande räddade Voyager och dess besättning, men Janeway är förstås extremt förbannad över att någon brutit mot hennes order. Och så inser man som tittare att all den här yttre actionfyllda handlingen till trots, så handlar Prey egentligen främst om relationen mellan Janeway och Seven of Nine. Avsnittet avslutas med en rätt tung replikväxling där Seven ytterligare en gång lyckas sätta fingret på den bristande logiken bakom den militära beslutsgången ombord på Voyager. Är det, till exempel, verkligen okej att Janeway ska få leda skeppet mot en säker undergång, utan att personalen ombord ens ska kunna ha en åsikt om det hela? Nu är ju bara frågan hur länge Janeway kommer att insistera på att Seven ska sitta i skamvrån för det här tilltaget.

SEVEN: It is puzzling. 
JANEWAY: What’s that? 
SEVEN: You made me into an individual. You encouraged me to stop thinking like a member of the Collective, to cultivate my independence and my humanity. But when I try to assert that independence I am punished. 
JANEWAY: Individuality has its limits, especially on a starship where there’s a command structure. 
SEVEN: I believe that you are punishing me because I do not think the way you do. Because I am not becoming more like you. You claim to respect my individuality, but in fact you are frightened by it.

(paus)
JANEWAY: As you were.

Förresten. Hirogenernas skepp kändes mycket mera high tech nu än i förra avsnittet. Men så är väl säkert standarden inom deras flotta extremt skiftande när det gäller utrustning och standard. Dock fortfarande lite oklart vilken uppbyggnad detta nomadfolks civilisation har. När jag tänker på det så påminner Prey en smula om Captive Pursuit från Deep Space Nine. Där var dock jägarfolket och bytet mera överens om jakten och dess regler. Men samma tanke finns ju i grunden till bägge avsnitten, som ju handlar om en kultur som helt bygger på jakt.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 532 tv-avsnitt.

VOY: Scorpion del 2. Slutet för pakten med borgerna. Och början på lidvet med Seven of Nine.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Det känns ju lite märkligt att komma dragandes med ett sånt här gammalt avsnitt, när det enda jag egentligen vill göra just nu är att läsa artiklar, lyssna på poddar och kolla på youtube-analyser om det senaste avsnittet av Discovery. Men trots all den där hysterin så måste min ordinarie resa genom Star Trek fortsätta även under de 14 veckor som Discovery pågår. Precis som Janeway och hennes crew har jag inte råd att stanna upp någonstans särskilt länge, utan måste ständigt stäva vidare. Så nu förflyttar vi oss nästan 20 år tillbaka, till den 3 september 1997 och säsongspremiären av Star Trek: Voyagers fjärde säsong. Den sista halvan av cliffhanger-dubbelavsnittet Scorpion. Som för övrigt är extra allt action-packat. Här finns lika mycket handling, vändpunkter och dramatik som i en halv säsong av den vanliga serien, känns det som.

Janeway är förstås fortfarande sysselsatt med samarbetet med borgerna, och arbetet med att ta fram ett vapen mot den övermäktiga fienden Art
8472. Det här måste ju eventuellt vara hennes sämst förankrade beslut någonsin. Det räcker med att hon hamnar i koma en kort stund för att Chakotay ska ta chansen att förklara koalitionen avslutad och öppna portarna till ett av lastdäcken för att blåsa ut borger i rymden. Okej, just det drastiska beslutet var i och för sig framprovocerat av att borgerna försökte ta kontrollen över Discovery Voyager, men ändå. Man tycker ju att han ändå borde uppskattat en del av de umbäranden som hon utstått för att få den här dealen i hamn.

Som när hon blev tvungen att snacka sig ur situationen när borgerna plötsligt ville assimilera henne och Tuvok när de kommit till borgkuben, eftersom människors sätt att kommunicera på var för primitivt för borgerna. Att ens förhandla med borger är nästan en omöjlighet, men här lyckades hon, bokstavligt talat på knä, få till en lösning där borgerna avsatte en särskild kontaktperson för den ineffektiva kommunikationen med människorna. Valet föll på Seven of Nine, Tertiary Adjunct of Unimatrix Zero-One, en assimilerad människa som kommer att spela en stor roll under resten av säsongen. Och hon är så pass skilled i kommunikation med underlägsna arter att hon förstår att namnet Seven of Nine kanske är lite enklare för individer att använda. Hon är också den enda av borgerna som inte hamnar ute i rymden när Voyager öppnar portarna på den där lastbryggan.

Det var när borgerna offrade sin kub för att skydda Voyager från ett anfall från art 8472 som en del av dem transporterades över till federationsskeppet för att fortsätta samarbetet med att utveckla ett vapen mot fienden. Ett arbete som försvårats av att Kes nyttjats som en telepatisk övervakningskamera från art 8472:s sida. De vet vad som är på gång, alltså. När borgernas förluster börjar räkna i miljoner individer sätter de sin hemliga plan i verket: att möta fienden på deras planhalva. Utan att rådfråga Chakotay assimilerar man tekniken på Voyager och öppnar en singularitet till 8472:ornas dimension. Och det är då det går upp för Chakotay vems fel det här kriget egentligen är. Att det var borgerna som inledde konflikten med att försöka assimilera art 8472, men misslyckades. Något som nu satt allt liv i galaxen i fara.

Lyckligtvis fungerar de där supervapnen som borgerna och Voyager-crewen tagit fram tillsammans. Art 8472:s skepp sabbas förstörs och de verkar avskräckta, åtminstone för nu. Men det betyder inte att faran är över. Nu visar det sig att Seven of Nine och borgerna inte har något intresse av att följa det avtal som först upprättades med Janeway. Sån tur att kaptenen vaknat från sin koma och upprättat en plan. Seven of Nines försök att ta över skeppet stoppas av att Chakotay lyckas ta sig in i hennes medvetande genom en av borgernas uppkopplingar. Där hittar han gamla människominnen i hennes hjärna. Det och en stor, fet elektrisk urladdning knockar Seven of Nine. När hon är medvetslös kopplas hon också ur borgernas kollektiva medvetande, och Janeways avsikt är att assimilera henne tillbaka till mänskligheten.

Ja, det blev mycket refererande där, men det hände ju så mycket. Förutom Seven of Nines entré som återkommande rollfigur är det förstås också väldigt tydligt att Janeway och Chakotay har svårt att enas om någonting alls just nu. Deras flirtiga relation är verkligen ett minne blott. Scorpion II lyckas också vara ett sånt där avsnitt som både samlar upp första delens många intrigtrådar, men samtidigt skapar en framåtrörelse in i den fortsatta säsongen.

Med Seven of Nine har Voyager nu fått sin egen version av Spock och Data. Visst har hololäkaren varit inne och tassat på frågeställningar som “vad är skillnaden mellan ett datorprogram och en människa?” och “vad gör någon mänsklig?” tidigare, men med Seven of Nine får vi en rollfigur som faktiskt överträffar honom i förmågan att vara burdus och kantig (han har ju trots allt utvecklats till att bli mer och mer av ett charmtroll). Seven of Nine är dessutom lite farlig, och det finns väldigt mycket information om allt möjligt lagrat i hennes hjärna. Hon är också, till skillnad från hololäkaren, föraktad av många ombord. Det här ska bli spännande att följa framöver!

PS. Är det okej att skriva borger? Borde jag egentligen använda singularformen konstant när jag skriver om dem? Den? Hen? Det gör de ju själva. Förlåt. Det gör hen/den själv?

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 493 tv-avsnitt.

VOY: Scorpion, Part 1. Det där man säger hej till Art 8472.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Även Voyager drar upp ambitionsnivåerna några pinnhål till när det nu är dags för säsongsfinal. Eller man kanske egentligen ska kalla det för det där vanliga cliffhangeravsnittet som avslutas först i nästa säsong.

Borgerna gör här på allvar entré i Voyager, men överskuggas snabbt av en ännu vidrigare värsting: Art 8472, ett slags ödleliknande monster med telepatiska krafter och otroligt effektiva bioskepp och biovapen. Det formligen kryllar av dem i just den passage genom Borgterritorium som Voyager tänkt använda sig av för att undvika de assimilerande steampunkarna och deras kubformade skepp. Så Janeway står helt enkelt inför valet att antingen vända om och försöka hitta en mysig planet som Voayger-crewen kan bosätta sig på. Eller komma på en kreativ lösning för att ta sig igenom ett område där två övermäktiga fiender slåss om herraväldet.

Hennes val är att försöka förhandla med borgerna, byta forskningsdata om den mystiska Art 8472 till dem mot fri lejd genom borgernas område. Men det inkluderar två stora problem. 1: Hur förhandlar man med en fiende vars enda egentliga försök till dialog brukar vara att “resistance is futile”. 2: Hur lyckat är det att förhandla med en fiende som i sin tur håller på att förlora sitt krig mot Art 8472? Hinner man ens göra en deal innan de är utrotade?

Precis som i Deep Space Nine-avsnittet Empok Nor så lyckas man få till en rätt så bra skräckfilmsstämning när Voyager-crewen äntrar en övergiven Borg-kub. Även här finns lite märkliga gore-inslag, som högen med döda och lemlästade Borger, till exempel. Art 8472 känns också som ett monster som bryter av mot hur Star Trek-aliens brukar se ut. Det här är något helt annat, från ett helt annat universum, och de vill inte snacka eller ens assimilera– bara döda. Extra bonus för att Kes också får varsel och visioner om alla hemska saker som ska hända. Horror-Voyager seglar igen!

Scorpion känns som ett kliv framåt i Voyagers utveckling. Både när det gäller specialeffekter och storylines. En öppen konflikt verkar ha skapats mellan Chakotay och Janeway – som jag faktiskt tolkar lite som en komplikation i deras kärlekshistoria. Chakotay har hela tiden varit mer positiv till att slå sig ner och kanske starta ett nytt liv med Janeway. Medan hon ständigt letar efter sätt att fara hem på.

Det känns också fräscht med en ny fiende som verkar som tagen ur en helt annan slags serie (Babylon 5, anser en del). Och att klegg från deras vapen liksom håller på att käka upp Harry Kim känns också otäckt på ett bra sätt. Holodäckskonversationerna med Leonardo da Vinci tillhör däremot inte mina favoritscener i det här avsnittet (rätt pinsamt att Janeway-skådisen Kate Mulgrew är superstolt över att hon lyckades få in Leonardo i serien). Jag tror faktiskt till och med att jag kanske hatar Leonardo. Precis som alla andra gamla gubbar som man återuppväcker från de döda på holodäcket. Å andra sidan kan jag ju förstå att besättningen börjar längta efter lite omväxling i umgänget.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 485 tv-avsnitt.