ENT: Demons och Terra Prime. Det med Jordnationalisterna och Vulcanmänniskobabyn.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu ett tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag är nästan lite vimmelkantig. Är SÅ NÄRA SLUTET PÅ DET HÄR PROJEKTET NU! Men helt ifatt är jag förstås inte, irriterande nog. Att skriva de här resterande blogginläggen känns lite som att ta de där sista simtagen i en bassäng när man är dödstrött. Man tycker att man är så nära slutet på banan, och inbillar sig att varje simtag är det sista som behövs för att man ska kunna flytglida ända in i kaklet. Men så är man ändå inte riktigt, riktigt framme utan måste ta ett simtag till. Och så ytterligare ett. Här, mot slutet av Enterprise-bassängen drämmer seriens upphovspersoner dessutom till med seriens mest politiska avsnitt. Och de kretsar kring ett ämne som knappast blivit mindre aktuellt med åren.

I Demons och Terra Prime får vi nämligen möta de som inte gillar tankarna kring att bilda en Federation med andra planeter, utan i stället oroar sig för mänsklighetens och Jordens status i en sådan framtid. Militanta Jord-nationalister, helt enkelt, beredda att ta till våld för att uppnå sina mål. Här organiserade under namnet Terra Prime och ledda av John Paxton. Han har dragit in en på sin gruvanläggning på Månen, och verkar spendera stora delar av sin förmägenhet till att driva sin “Jorden åt Jordlingar”-kampanj. Och han verkar vara en del av en längre tradition. I en scen sitter han och diggar något gammalt tal av någon som heter Phillip Green, en kontroversiell person som bland annat drev rätten till frivilliga självmord för de som var strålskadade efter The Eugenics War.

Samtidigt som Jorden är värd för ett stort interplanetariskt möte – där man hoppas skriva ett historiskt handelsavtal som i sin tur skulle kunna vara början på en Federationsliknande allians – så lanserar Paxton sin motoffensiv. Som en del av sin kampanj har han på genetisk väg tagit fram en baby genom lagrade prover av T’Pols och Tuckers DNA. Den här babyn är tänkt att vara det konkreta skräckexemplet på hur en kommande framtid på Jorden skulle kunna se ut. Själv tycker jag att det är supergulligt med en liten baby med vulcanska öron, och förstår inte riktigt poängen med den lilla flickan som posterboy för en annalkande katastrof. SÅ GULLIG JU! En hel del förvirring och drama uppstår dock mellan T’Pol och Tucker på grund av det där barnet – T’Pol har ju inte varit gravid. Först efter ett tag får alla inblandade reda på att barnet är ett resultat av ren provrörsteknik.

Utspelet fungerar förstås också för att locka T’Pol och Tucker till månkolonin. För dit kommer de, och blir nästan genast igenkända och gripna. Ändå extremt naivt att de inte ens trodde sig behöva en förklädnad, utan bara trampade in i gruvan utan att tänka sig för. Den är ju trots allt hemmaplan för personer som troligtvis har deras barn. Man kan ju tänka sig att den typen av skurkar är smarta nog att plugga in utseendet på barnets föräldrar. Men kanske var det här med barnet bara en del av en plan som gick ut på att Paxton behöver Tucker för att finjustera det som sedan ska bli hans supervapen.

I en helt meningslös sidohandling får vi förresten också se hur Mayweather uppvaktas av en före detta flickvän som jobbar som journalist. På Enterprise tror man först att hon är en Terra Prime-agent, men sedan visar det sig att hon faktiskt arbetar för Jordens underrättelsetjänst. Det mest intressanta med den här personen är väl den headsetkamera som hon har när hon filmar sina rep, bara som en liten indikation på hur framtidens journalister arbetar (man kan ju jämföra med journalisten i första avsnittet av Picard, till exempel). Tydligen är det i framtiden helt okej för en journalist att hamna i säng med sitt intervjuoffer, samt – lite mer överraskande – verkar det heller inte strida mot Enterprises säkerhetsreglementen att ha journalister som stannar över natten. Men jag antar att det var Mayweathers tur att få ligga lite i den här serien, och inte så många avsnitt kvar att få in det på. Det finns även en liten sväng om Sektion 31 i det här avsnittet, men även det kändes rätt poänglöst

Mot slutet av Demons visar det sig att Paxtons gruvanläggning på Månen egentligen är ett enda stort rymdskepp. Med T’Pol, Tucker och deras barn ombord far man iväg till Mars, där man hookar upp sig till ett stort meteoritvapen. På långt avstånd kan man nu skjuta mot mål över hela solsystemet (lite orimligt, jag vet), och om någon får för sig att attackera Paxtons skepp så är det så fiffigt uppkopplat till ett energinät att man då samtidigt tar livet av en hel Marskoloni som ligger intill.

I det nästföljande avsnittet, Terra Prime, sänder Paxton bilder på den lilla vulcanmänniskobabyn över hela Jorden, samt ger samtidigt alla icke-jordbor ett dygn på sig för att lämna planeten. Sker inte det så tänker han bomba bort dem, och han börjar med Stjärnflottans lokaler. Samtidigt demonstrerar andra människor med liknande åsikter utanför ambassader och andra platser där utomjordingar bor på Jorden.

Som vanligt i Enterprise är själva uppbyggnaden av avsnittens konflikter det som är intressantast. Lösningen brukar nästan alltid komma genom ett eller flera slagsmål, samt en eller två doser technobabble. I det här fallet lyckas Archer smyga sig in på Paxtons skepp och slåss lite. När Paxton trots det lyckas få igång sin dödsstråle mot Jorden så har förstås Tucker förskjutit siktet så att den missar San Fransisco, och bara ångar bort lite havsvatten i stället.

Men den sorgliga upplösningen kan ingen ändra på. Den lilla vulcanmänniskobabyn har ett medfött genetiskt fel, och överlever därför inte särskilt länge. De två föräldrarna sörjer barnet de mist, men genom tårarna säger Tucker att det var Paxtons bristfälliga genteknik som åstadkom barnets sjukdomstillstånd. Och att Phlox sagt att det egentligen inte finns något som hindrar att en människa och en vulcan får ett barn tillsammans (något vi i och för sig redan fått bevisat på det där skeppet från det förgångna i förra säsongen).

Det första av de här två avsnitten var intressantast rent tematiskt. Det hade ju också tydliga likheter med vår egen samtid, och den konfliktyta som ofta målas upp mellan globalister och nationalister. Terra Prime-rörelsens argument påminner liksom en hel del om de som man brukar hitta under den där “visa fler svar”-länken längst ner i en twittertråd. Samtidigt bjöd det andra avsnittet på mer dramatik och actionraffel – här fanns såväl en skyttel som maskerades i en kometsvans som sabotage ombord på Enterprise. Plus ett slagsmål mellan Archer och Paxton i syrefattig miljö. Mycket för pengarna, i det som blir de sista två “normala” avsnitten av Enterprise.

Betyg:
Demons 8/10
Terra Prime 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 20 & 21/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 764 tv-avsnitt.

ENT: Bound. Det där Enterprisemännen blir förhäxade av gröna kvinnor.

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu fem tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så mycket olika känslor kring det här avsnittet. Vid första anblick är det ju superlätt att bara avfärda Bound som gammal, hederlig, retrodoftande sexism. Plotten är ju som hämtad från ett 60-talsavsnitt av Star Trek: “det kom en massa snygga tjejer ombord på rymdskeppet och alla killarna blev jättekorkade och konstiga”. Samtidigt är ju det manliga fåneriet ganska väl skildrat här. Det borde inte vara något tvivel hos mig på vems bekostnad den här lustifikationen dras. Å tredje sidan är det ju ett välkänt faktum att Star Trek gärna använder sig av kvinnokroppar när tittarsiffrorna dalar. Att kombinera T’Pols tajta mysdress med lite lättklädda orion-tjejer är troligtvis mest av allt ett kommersiellt beslut. Precis som stereotypen kring den farliga och svekfulla sexuella kvinnan är cementerad i den här genren.

Handlingen börjar i varje fall med att Enterprise kontaktas av ett orionskt skepp. Man vill ha ett affärsmöte om ett gemensamt gruvprojekt. Som pausunderhållning under överläggningarna skickas tre lättklädda kvinnor in för att framföra en liten dans. Efter den upplevelsen går Archer med på att samarbeta om gruvan, och han tar även emot de tre kvinnorna som en personlig gåva. Omdömet börjar liksom svikta redan där.

De tre orionska kvinnorna väcker viss uppmärksamhet ombord, kanske främst för att de fortsätter att köra sin “exotic dancer”-stil trots att alla andra ombord bär unisexoveraller (ja, alla utom T’Pol i sin plyschdräkt). Man efter man tappar huvudet, något som till sist orsakar ett allvarligt bråk mellan Tucker och en maskinchef. Den sistnämnde tyckte att det var en bra idé att förklara allt om skeppets teknik och maskiner för en av de orionska kvinnorna genom en rundtur på maskindäck.

Doktor Phlox konstaterar till sist att den konstiga stämningen ombord beror på feromoner som de orionska kvinnorna ger ifrån sig. Det gör männen testosteronstinna, ger kvinnorna huvudvärk – Phlox själv blir mest sömnig. Men det finns två personer ombord som inte påverkas: T’Pol och Tucker. Tydligen har det skapats ett mentalt band mellan de två när de låg med varandra (därav Tuckers märkliga inhopp i T’Pols meditationer). Det har också gjort att T’Pols immunitet mot feromoner har smittat av sig på honom. Och det är ju en himla tur, eftersom de tre kvinnornas plan är att ta över skeppet och leverera Archer till Orionsyndikatet, som fortfarande är sura över att han hämtade tillbaka nio besättningsmedlemmar som skulle ha sålts på deras slavauktion.

Ja, det här är ett rätt fånigt avsnitt. Det mest märkliga för mig är att ett litet meningsutbyte mot slutet av avsnittet irriterar mig mer än något annat här. När hela det orionska dramat väl är överstökat så diskuterar ett gäng av männen i besättningen tillsammans med T’Pol det faktum att Orion verkar vara ett matriarkat. Kvinnorna, som vi tidigare trodde såldes bort av sina män som slavar, har visat sig vara de som styr och ställer inom syndikatet. Kvinnorna använder sig själva som agenter som sänds ut för att förföra och förvirra – innan själva attacken kommer. Och då konstaterar T’Pol lite torrt, att matriarkatet åtminstone är en förmildrande faktor med det annars så avskyvärda orionska samhället. Alla snubbarna dör nästan av skratt.

T’POL:At least we’ve learned something about the Orions.

REED: Yeah, the women are in charge.

T’POL: It proves that even the most disagreeable species have some positive attributes.

ARCHER: Was that my imagination?

REED: I don’t think so.

ARCHER: It almost sounded like you were making a joke.

TUCKER: At least, trying to make one.

T’POL: I assure you, if I ever decide to make a joke, you’ll know about it.

TUCKER: There it is again.

ARCHER: T’Pol, if I didn’t know better, I’d think you were picking up some of Trip’s bad habits.

Det där “skämtet” var då alltså ett bevis för att bandet mellan T’Pol och Trip nu gjort henne till en skämtare. Okej. För att ytterligare få lite rätsida på den patriarkala ordningen ombord så finns här också en scen där Trip och T’Pol reder ut sitt förhållande. Hittills har det ju varit Trip som gått runt och varit ledsen över att T’Pol inte bekräftat honom. Nu tvingar han henne att be honom om att han ska stanna på Enterprise och inte återvända till Columbia. Och han gör det trots att han redan tre dagar tidigare begärde att få sitt gamla jobb på Enterprise tillbaka. Stackars T’Pol – hon får aldrig vinna verkar det som. Hon får till och med springa tillbaka och attack-pussa honom i slutet av det här avsnittet för att han ska stanna kvar. Helt utan värdighet.

Bound är en bagatell med riktigt trista undertoner, tycker jag. Om jag ska vara välvilligt inställd så kan jag trots allt se en drift med manligheten här. Men den tillåts aldrig bli riktigt farlig. Och de orionska kvinnorna får aldrig bli mer än de där sexsymbolerna. Att de faktiskt är förslagna och bossiga hör vi bara män diskutera med varandra.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 17/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 760 tv-avsnitt.

ENT: Affliction och Divergence. Det om det klingonska övermänniskoviruset.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ändå alltid något visst med att se ett dubbelavsnitt om ett smittsamt, dödligt virus när det både pågår Coronapanik i omvärlden och man ligger hemma med förkylning.

I de här två avsnitten spinner man vidare på storyn kring augmenterade, genetiskt förbättrade individer. Man tänkte ju sig att berättelsen skulle nå ett naturligt slut när alla genetiskt förbättrade människor och embryon sprängdes i luften i The Augments. Men, inte då. Klingonerna ville också framställa egna överklingoner, och lyckades hitta lite dna i skeppsvraket. (Fast egentligen är det här ett avsnitt som ska förklara varför klingonerna bytte look mellan originalserien och den första spelfilmen. Det vill säga, varför man ibland har bucklor i pannan, och ibland inte. En ansträngning som ju känns lite förgäves, med tanke på klingonlooken i Discovery – där man ju inte ens kunde hålla sig till en konsekvent look mellan säsong ett och två).

Men, tilllbaka till handlingen i det här avsnittet igen. För klingonerna visade sig experimentet med mänskligt övermännisko-dna inte vara helt lyckat. Klingonerna fick släta pannor när de förvandlades till människolika varelser. Dessutom (och det här kanske är den mer allvarliga konsekvensen) blev de dödligt sjuka efter ett tag. Det inympade dna:t fungerade helt enkelt inte med den klingonska fysiologin. Någon i deras försöksgrupp råkade vara sjuk i influensa – och det skapade ett LUFTBURET DÖDLIGT ÖVERMÄNNISKOVIRUS, Det kvittar hur många coronavirusartiklar jag läst de senaste dagarna, bägge de här avsnitten kändes liksom lite för komplicerade för mig och min febriga hjärna. Subgenren medicinskt technobabble är också svår att uthärda, tydligen. Så många turer kring virus, vaccin, olika stammar och botemedel. Till sist blev jag faktiskt helt apatisk medan såg på hur en massa klingoner blev sjuka, eller hur klingonska skepp attackerade Enterprise medan Phlox framställde en virusbomb.

För att ytterligare komplicera allting så förekommer Sektion 31 i det här avsnittet, fast utan att organisationen kallas för Sektion 31. De har hur som helst en hållhake på Reed, som är deras agent sedan tidigare. Archer kommer på Reeds dubbelspel och kastar honom i finkan ett tag. Men det som är RIKTIGT förvirrande här är att Sektion 31-mannen i det andra och avslutande avsnittet verkar bli lurad av klingonerna. Fast sedan kommer det fram att han förutsett det luret redan från början, så trots att det verkar som om Sektion 31:s plan gick åt helvete så var det resultatet de strävat efter hela tiden. Dubbel- och trippel-lur. Ett så otroligt invecklat sätt att göra något faktiskt helt meningslöst. (Målet var i varje fall ett stabilt klingonskt imperium.)

Jag tänker ge mig själv lite lediga tyglar, så här mot slutet av den här säsongen och kortfattat sammanfatta det som händer i de här två avsnitten.

  • Phlox kidnappas av klingoner för att hjälpa dem att fixa till övermänniskoviruset så att det inte blir dödlig.
  • Phlox är mer intresserad av att se till att ta bort det övermänskliga ur ekvationen, i stället för att bara försöka hitta på ett botemedel.
  • Samtidigt saboterar övermännkskoklingonerna Enterprise, så att skeppet håller på att sprängas. För att motorn inte ska skära måste man köra i jättesnabb warp-fart.
  • Trip, som är på Stjärnflottans nylaunchade skepp Columbia kan hjälpa Enterprise, men eftersom de kör så fort så är det enda sättet han kan ta sig över till Archers skepp genom att dra sig över via en tjock kabel (just när vi trodde att den här serien inte kunde bli mer osannolik). Det gör han när skeppen kör mage mot mage – en liten återanvändning av konceptet som man använde sig av när Enterprise mötte en gammal version av sig själv i förra säsongen.
  • Det kommer klingonska skepp som vill spränga den smittade klingonska kolonin sönder och samman för att stoppa sjukdomen. Men där nere finns också den kidnappade Phlox. För att försvara sig gör han en odling av viruset på Archer som sedan resulterar i en virusbomb som transporteras över till ett av de attackerande klingonskaskeppen. Nu måste de sluta bomba planeten – annars kan de inte få något botemedel av Phlox.
  • Utöver detta: När T’Pol mediterar så drar hon plötsligt in Tucker i sitt mentala rum. Jättekonstigt. Och efter att Hoshi och T’Pol mindmeldat händer samma sak för Hoshi. Mystiskt!

Som sagt, jag kanske var lite febertrött, men hängde faktiskt inte med på allt infektions- och virussnack, utan fick spola tillbaka och se om vissa scener. Och inte ens då blev det superspännande eller helt begripligt. Känns som att kombinationen influensavirus och supermännisko-dna var en komponent för mycket för mig. Att klingonerna dessutom blev mänskliga av den där dna-infusionen var ytterligare en variabel som kanske blockerade viktig information från min hjärna. Det var helt enkelt lite feberdröm över hela avsnittet (överspelet som skedde när Archer blev injicerad med viruset var däremot inte okej ens när jag var sjuk).

Affliction Betyg: 6
Divergence Betyg: 4

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 15 & 16/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 758 tv-avsnitt.

ENT: Observer Effect. Det med organierna och det livsfarliga viruset.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Skäms lite nu. Har ju hållit på att gnälla över bristen på sammanhängande avsnitt inom Star Trek-franchisen under nästan hela den här bloggens livslängd. Och när jag nu, i och med Enterprise, fått en serie som verkligen satsar på det…ja, då faller jag förstås i farstun över ett fristående avsnitt och tycker att det är helt fantastiskt vad man kan uträtta när man inte behöver jobba med sammanhängande storylines. Aldrig är man nöjd, liksom.

Men det här är också en renodlad bottle episode, där det inte dyker upp en endaste liten gästskådis eller nybyggd scenografi. Det blir ju så när veckans alien är en livsform utan kropp. I det här fallet organier, kända från avsnittet Errand of Mercy. Ett gäng filurer med höga krav på de existenser de skulle kunna tänka sig utbyte med. I det här avsnittet får vi vara med om det som de räknar som ett slags antagningsprov: ett komplicerat och silikonbaserat virus som finns på en planet som organierna övervakar. På 10 000 år har ingen lyckats hitta ett botemedel mot viruset, och därmed har heller inte organierna hittat några nya polare. Men de fortsätter att följa varje misslyckande som sker. Intresserat, uppmärksamt – om än en smula distanserade.

I det här avsnittet hoppar två organier mellan olika kroppar, men av det de säger förstår vi att den ene är en avtrubbad veteran som hängt med och sett många besättningar duka under av viruset, medan den andre är frågvis och inte verkar tycka att det är fullt lika kul att se folk dö, utan att kunna göra något för att rädda dem.

Det är Hoshi och Tucker som blir smittade först, efter en spaningstur nere på planeten. Och för en gångs skull i Enterprise är det en sjukdom som inte går att avfärda eller bota genom att Phlox vispar ihop något nytt dunderbotemedel. De två sjuka tynar verkligen bort framför våra ögon. Ja, vi får följa med dem ända fram till dödsbädden – om än avbrutet av vissa incidenter. Som när Hoshi börjar prata på en massa språk på en gång, samtidigt som hon använder sin mönsterkänsla för att komma på låskoden till det isoleringsrum där hon och Tucker sitter inspärrade. (Lite halvmysig tittning när jag skriver det här, och hela världen verkar ha Coronaångest.)

Berättelsen kantas också av kommentarer från organoiderna, mer eller mindre absurda och olycksbådande konversationer. Samt mer eller mindre stela interaktioner med resten av besättningen. Av samtalen att döma verkar scenariot antingen sluta i att alla ombord på skeppen blir sjuka, eller att man dödar de infekterade redan innan de tagit sig sill skeppet. Att man, som här, försöker ta hand om sina sjuka är något ganska unikt.

Man försöker verkligen in i det sista testa olika botemedel, och Archer bestämmer sig för att antagligen offra sitt liv medan man håller på (han tar av sig handskarna på skyddsdräkten för att kunna fixa en inställning inför en strålning av de sjuka). När Hoshi till sist dör så får den ene av de två rymdvarelserna nog. Han tycker att man måste göra ett undantag från organiernas hårda måttstockar. Visserligen har inte människorna lyckats komma på ett sätt att knäcka det där viruset – men de har visat medmänsklighet. En nog så unik och ovanlig egenskap ute i galaxen. Och i ett litet brandtal övertalar Archer de två om att de i alla fall inte behöver låta varelser dö för att göra sitt lilla antagningstest till den helt medlemslösa föreningen för organiernas vänner – och att deras attityd och känslokyla är helt…wait for it…omänsklig!. (En lite extra rolig detalj här är att när de två organierna faktiskt bestämmer sig att prata, gör det genom de nyss avlidnas kroppar – någon som skrev det här hade i alla fall lite humor.)

Förutom det där människoförhärligande slutet så kvalar faktiskt Observer Effect in som ett av de starkaste som gjorts under Enterprise. Underfundigt, och en blandning av humor och stor dramatik. Man bryter också av mot det vanliga scenariot när det gäller den här typen av intriger. Den här gången försöker inte mänskligheten spåra upp vem som är besatt av utomjordingen, och de främmande varelserna är inte i första hand ute efter att förstöra för människorna. Men även passivitet kan ju ha ödesdigra följder.

Nu blir det ingen fortsatt kontakt mellan organierna och människorna, i stället suddar man bort lite närminne från de som man varit i kontakt med, samtidigt som man räddar Hoshi och Tucker till livet. Archer, däremot, gör det enda rätta innan han lämnar planeten med det dödliga viruset – sätter upp en varningsboj, så inte fler ska bli smittade.

Betyg: 9/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 11/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 753 tv-avsnitt.

ENT: Daedalus. Det om forskaren som vill transportera tillbaka sin son från de döda.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är idolbesök på Enterprise. Emory Erickson, mannen som uppfann transportören, ska tillbringa lite tid hos Archer och de andra för att testa en ny och förbättrad version av sin gamla uppfinning. För Tucker är det här en enormt stor grej, Erickson var en av hans förebilder redan när han var liten. För Archer innebär besöket att han får träffa en gammal vän till familjen – Erickson och Archers farsa hängde en hel del.

Eftersom Erickson sitter i rullstol och inte är helt frisk, så följer också hans dotter Danica med. Och det är när far och dotter snackar med varandra i enrum som vi inser att det är något skumt i görningen. Precis som det är något konstigt med Emorys rygg. Och varför låter inte Erickson Tucker titta på hans tekniska utrustning inför experimentet? Jo, för att hela grejen med transportörexperimentet är egentligen en bluff. I stället är Emory på Enterprise för att försöka få tillbaka sin son från de döda. Han försvann ut i intet under en transportörolycka, och nu tror Erickson att han kommit på ett sätt att återmaterialisera honom. Helt riskfritt är det däremot inte, resterna av sonen som liksom delvis materialiserats dödar en besättningsman som kommer i vägen för honom.

När Tucker och Archer till sist listat ut vad det egentligen är som Erickson håller på med så låter Archer honom fortsätta. Ja, faktum är att han blir sådär lite tokigt arg på Tucker när han har invändningar. Tydligen går det här med familjens vänner före gott omdöme och reglemente. Och givetvis är alla Ericksons ansträngningar förgäves. Visst, han får faktiskt sin son tillbaka. Men cellerna i hans kropp har redan brutits ner för mycket för att han ska kunna överleva. Han dör i sin fars armar.

Jo, en sak till hände, T’Pol sa till Tucker att hon inte pallar ha en relation just nu.

Efter de senaste avsnitten, fyllda med maktspel och hyfsat mycket action, känns det extremt skönt med ett lite mer stillsamt avsnitt av den lite mindre skalan. Och, faktum är ju, att Daedalus är ett avsnitt som känns mer troget det egentliga Star Trek-konceptet än det mesta vi sett i Enterprise. Ett avsnitt som handlar om förhållandet mellan teknik och människa, framsteg och förluster, moral och känslor. Sedan kanske jag inte direkt föll helt för det här. Tycker att det är så pass irriterande med Archers ojämna humör och inkonsekvens. Och tycker aldrig riktigt att han fått en ordentlig näsbränna för sin självupptagenhet. Men en fin historia på Daidalostemat.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 10/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 752 tv-avsnitt.

ENT: The Forge, Awakening och Kir’Shara. Mysteriet med bombningen av Jordens ambassad på Vulcan, förföljelsen av syrranniterna och anfallet på andorierna.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ytterligare en tredelad story, och ytterligare ett jättelångt blogginlägg om alla tre på en gång. Handlingen kretsar här från början kring mysteriet om vem som egentligen sprängde Jordens ambassad på Vulcan, och varför. Men deckargåtan blir snart en nyckel till det korrupta politiska livet på Vulcan, och sedan någon form av märklig saga om hur Archer blir en profet mitt i en vulcansk öken. Eller kanske ska man snarare likna honom vid ett kärl åt en riktig profet och läromästare.

Och det är inte bara Archer som genomgår en stor personlig förändring under det här avsnittet. Den vulcanske ambassadören Soval, han som alltid varit så irriterande överlägsen, mästrande och osympatisk, gör en helomvändning redan i det första av de här avsnitten. Alltså, en total personlighetsförändring. Nu agerar han plötsligt som mänsklighetens förtrogne, och läcker så småningom viktig information till både Archer och den andoriska flottan. Det kanske gick lite väl snabbt för att vara riktigt trovärdigt, men någon allierad var man väl tvungen att hitta på inom den vulcanska eliten. Han får i alla fall några repliker som ska förklara både att han gillar mänskligheten, och varför vulcaner samtidigt känner sig hemskt oroliga över dess framsteg.

SOVAL: We had our wars, Admiral, just as humans did. Our planet was devastated, our civilisation nearly destroyed. Logic saved us. But it took almost fifteen hundred years for us to rebuild our world and travel to the stars. You humans did the same in less than a century. There are those on the High Command who wonder what humans would achieve in the century to come, and they don’t like the answer.

De här tre avsnitten ser också till att städa upp lite i historieskrivningen och kanon, nu när den här serien faktiskt närmar sig sitt slut. I och med de här episoderna får vi förklarat för oss hur mind meld gått från att vara en föraktad och i stort sett förbjuden praktik, till den standardprocedur den är senare i tidslinjen. Man ser också till att bota T’Pol från hennes neurologiska sjukdom och upplöser hennes äktenskap. Och så ser man till att det faktiskt finns en grogrund för att bilda en federation lite längre fram i tiden. En organisation där både vulcaner och människor är viktiga grundare och medlemmar. Den här historien innebär troligtvis slutet på humanofobin hos vulcanerna.

The Forge:

Här sätts allt igång. Bomben brakar av och dödar en massa folk inne på Jordens ambassad, bland annat amiral Forrest som ju varit Archers chef i en massa avsnitt. Forrest dör i alla fal som en hjälte, han offrar sig själv för att rädda vulcanen Soval – tanken är väl att det kan vara en av orsakerna till att han är en människokramare i de närmsta avsnitten.

När Reed och Mayweather rotar runt i ruinerna hittar de en odetonerad bomb full med vulcanskt DNA. Allt tyder på att en person kallad T’Pau, som vulcanska högsta rådet klassar som en religiös extremist, har lagt bomben där. Hon är en av syrranniterna, en konservativ grupp som tycker att det moderna Vulcan har börjat avvika för mycket från de läror som en gång nedtecknades av den store läromästaren Surak. (Denna T’Pau är alltså en yngre upplaga av personen med samma namn som sedan dyker upp i originalserien.) Problemet är att de där ursprungliga texterna inte finns kvar någonstans. Därför avfärdas gruppen som en skruvad sekt av många – bland annat de nuvarande ledarna på Vulcan.

Archer och T’Pol ger sig ut på jakt efter T’Pau och de andra skyldiga, som ska finnas någonstans i en ogästvänlig vulcansk öken. Dit hittar de genom en dold karta i en Idic som T’Pol fått av sin morsa, som förresten gått under jorden hon också eftersom hon är en syrranit. Samtidigt övertalas Soval att mindmelda med en medvetslös vakt från ambassaden som kanske sett den skyldige bombaren (och då ska vi ju veta att det där med mindmelding fortfarande inte är accepterat av den politiska eliten på Vulcan så här långt in i storyn). Soval lyckas identifierar bombmannen genom den medvetslöse mannens minnen. Han visar sig vara en av den vulcanske ledaren V’Las hejdukar. Han var visst också syrrannit, drar V’Las snabbt till med, och klarar sig ur den knipan. Samtidigt som det betyder att Archer alltså är på jakt efter fel person i den där öknen. Och det finns inget sätt som Enterprise kan nå honom på.

T’Pol och Archer får hjälp av en syrranitisk pilgrim när en elektrisk sandstorm bryter ut. När pilgrimen får en elchock av en av blixtarna använder han sina sista krafter för att mindmelda med Archer. Den där mannen var visst syrranniternas ledare, och det kan ha varit den store Suraks katra som han överfört till vår käre kapten. Archer är i alla fall förändrad efter den där mindmelden, och hittar plötsligt på ett intiutivt sätt till det läger där syrranniterna håller hus.

Awakening

Mycket action i en storyline som inte rör sig så himla mycket framåt. Soval får sparken från högsta rådet. T’Pau försöker få ut Suraks katra från Archers huvud, men han vill stanna kvar där inne. T’Pol fortsätter envist att förhålla sig mycket kritiskt till både Archers katrabärande och sin morsas religiösa övertygelse.

V’Las, som nu verkar ha full kontroll över det högsta rådet, jagar bort Enterprise från Vulcan. Det gör Soval väldigt orolig, och han – som är ombord på Enterprise – berättar då för Tucker att V’Las nästa steg är att anfalla andorierna genom en överraskningsattack. V’Las har övertygat rådet om att andorierna har utrustat sina skepp med teknik från xindiernas massförstörelsevapen, något som ju inte stämmer. Tucker sätter kurs mot Andoria för att varna sina blå kompisar.

V’Las, som är en flitig despot i det här avsnittet, ger också order om att bomba syrranniternas tillhåll. Han vet inte att det redan är evakuerat. Bara T’Pol och Archer är kvar, de håller på att leta upp det mytomspunna föremålet Kir’Shara – där alla Suraks originaltexter finns. Man hittar den, men när man kommer upp från tunneln hittar man T’Pols morsa döende. Hon har återvänt till lägret eftersom hon var orolig för T’Pol, men skadats under bombningarna. Hon hinner i alla fall säga att hon är stolt över sin dotter innan hon dör.

Kir’Shara

Dags för upplösningen. Tucker och Soval försöker varna andorierna. Och som vanligt när det handlar om andorier så är det Shran som är kontaktperson. Andoriernas tack för varningen är att kidnappa Soval och utsätta honom för tortyr – man tycker att det här låter som en så uppenbar fälla att man är övertygad om att det finns en annan hemlig plan att tvinga ur vulcanenl. Men det går ju inte. Det hela utvecklar sig till ett slag mellan andorierna och vulcanerna – med Enterprise i mitten. Men till sist blåser vulcanerna av sitt anfall. En av de suraste ministrarna har tagit över makten. Allt efter att ha sett en viss helig artefakt.

För Archer har ju satt sig för att ta sig till högsta rådet på Vulcan med sin pyramidliknande textbehållare. På vägen dit hinner T’Pau bota T’Pols neurologiska sjukdom med lite mindmelding. Och när Archer till sist får träffa vulcanernas högsta råd, så är det bara att sätta igång Kir’Shara-pyramidens hologramshow. När V’Las försöker förstöra Kir’Shara får den där ensamme kritiske ministern, Kuvak, till sist nog. Han skjuter ner V’Las och tar kontroll över rådet. Och en tid senare lyckas man få ut Suraks katra ur Archers huvud.

Och i den allra sista scenen får vi reda på vem som står bakom V’Las ondskefulla planer. I alla fall vi som vet att romulaner älskar axelvaddar och rutiga mönster på sina kläder.

Tre actionfyllda avsnitt, där slagsmål, rymdstrider och en och annan sandstorm gör att tempot är rätt högt. Blev ändå lite bekymrad när Archer plötsligt skulle föreställa någon sorts andlig ledare för den vulcanska sekten. Det där greppet fick jag liksom lite nog av under Deep Space Nine när Sisko skulle vara bajoranernas budbärare. Lyckligtvis försvinner den helige profeten ur Archers huvud ganska snabbt.

Tyckte också att det var kul att återse den gamle Falcon Crest-farsan Robert Foxworth, som ju tidigare även varit med i några avsnitt av Deep Space Nine. Men la samtidigt märke till att man använde sig av exakt samma grepp som vanligt när man ska hitta en lösning på en svår knipa – den svagaste länken. För det finns alltid en i varenda skurkgäng som inte gillar sin chef. Och det är alltid hen som ser till att våra hjältar går hela och rena ur varenda avsnitt. Den här gången hette han Kuvak.

Men jag är rätt så nöjd med den här trilogin. Berättandet känns inte lika katastrofalt som vid säsongens början. Och man har ett tydligt fokus på de konflikter och spänningar som finns mellan gamla kända planeter och regimer. Inte så mycket uptäckande och veckans alien, alltså.

Betyg:
The Forge: 7/10.
Awakening: 7/10
Kir’Shara
: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 7, 8 & 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 751 tv-avsnitt.

ENT: Home. Enterprise-crewen tar lite semester – gifter sig, slåss på barer och klättrar i berg.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Enterprise måste repareras efter mer än en säsong av vilda äventyr, och besättningen får lite permis. Det ger chansen till lite mindre pang pang och mer utveckling av rollfigurerna i berättande. Lite lugnande, efter den här säsongens extremt svaga inledning. Såpan Enterprise är ju också spånnande. Men även om Jorden tackar besättningen på Enterprise för sin räddning med en fin ceremoni, så visar det sig att en av följderna av hotet från xindierna blivit en allt starkare främlingsfientlighet bland de som bor där. Och att Enterprise för många blivit en symbol för hur man kanske utsätter Jorden för fara när man utforskar galaxen.

Den mest intressanta intrigen för mig i Home är den som handlar om T’Pol och Tucker. Han följer med henne hem till Vulcan, och får för första gången uppleva de extremt stela hemförhållanden som T’Pol vuxit upp under, här främst gestaltat av T’Pols morsa T’Les (spelad av Joanna Cassidy med bland annat Blade Runner på CV:t). Hon har dessutom blivit av med jobbet efter att T’Pol och Enterprise setts som ansvariga för att det där gamla vulcanska templet totalförstördes någon gång under första säsongen. Och på något konstigt sätt blir lösningen på det här problemet att T’Pol måste ge sig in i ett arrangerat äktenskap för att mamman ska kunna fortsätta sin yrkeskarriär. Tucker tar förstås inte det här på något bra sätt, och istället för att berätta för T’Pol att han älskar henne, så surar han. Moget.

Archer blir lite stalkad av sitt ex Erika Hernandez. Hon dyker först upp på en bar, och visar sedan honom runt på Jordens nästa rymdkryssare, Columbia, som hon ska vara kapten för. Och när han senare ska klättra lite i berg så överraskar hon honom med att stå där, redo för hajk. Något frieri lyckas hon inte pressa honom till, men lite ligga blir det allt där uppe i bergen.

Å andra sidan verkar Archer verkligen ha en massa PTSD, frågan är om det är så klokt att skicka ut honom i rymden igen. Inte bara har han mardrömmar om att xindierna anfaller honom på Jorden, han är dessutom helt bitter över att galaxen han skulle utforska visat sig vara en farlig och våldsam plats. Här finns också någon helt meningslöst utförd intrigförgrening där Archer först ifrågasätts under förhör kring varför han inte gjorde mer för att rädda zombievulcanerna i The Expanse, och sedan ändå lite senare tackas av den sure vulcanambassadören Soval– som då PLÖTSLIGT insett att de där sfärbyggarnas ondskefulla plan under förra säsongen även kunde ha drabbat Vulcan.

Och det är fler som blir ifrågasatta. Phlox kan inte följa med sina kompisar i besättningen på en barrunda utan att han blir uppmanad att sticka hem där han kom ifrån, med ett stort barslagsmål som resultat. Phlox klarar sig undan stryk bara genom att blåsa upp sitt ansikte. En grej som tydligen är superavskräckande även på rasistiska jordbor. När han sedan väljer att stanna på skeppet, för att undvika bråk, är hans kollegors lösning klockren: vi tar med take-away. Det är så solidaritet ser ut.

Men viktigaste av allt, för mig i alla fall, i det här avsnittet. Det verkar som om filmindustrin fortfarande är alive and kicking under den här tidsåldern (tydligen med en massa WW3-filmer). Det får vi reda på när Archer och hans fjälla diskuterar om det kommit ut några bra filmer på sistone. Och så tycker vi väl att Archers bittra replik  “you’ll spend a lot of your time boldly going into battle” kändes som en gullig anti-hommage till den gamla Star Trek-taglinen.

Ett rätt så splittrat avsnitt, med alla olika handlingar som skulle hängas med och tryckas in på dryga 40 minuter. Även om jag gillade alla de här personliga historierna, så kändes de alla lite rumphuggna. Som om de inte riktigt fick spela ut ordentligt på grund av ett lite för kompakt avsnitt. Lite sloppy hantverk, helt enkelt. Jag menar, hade till exempel gärna sett ytterligare konsekvenser i det här avsnittet av T’Pols bröllop – det är som att Tucker fogar sig lite för snabbt i sitt öde och vi som tittare bara blir lämnade där inför fullbordat faktum.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 3/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 744 tv-avsnitt.

ENT: Storm Front, pt 2. Slutet på kalla tidskriget. Hurra!

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jo, visst avslutades Tidens Kalla Krig i och med det här avsnittet. Fick vi reda på vem som slogs i det? Nej. Fick vi reda på vem den där varelsen som stod och pratade med sulibanerna var? Tror faktiskt inte det. Kändes hela den här intrigen till och med mer meninglös när den var slut än när den höll på? Absolut.

Jag, som ändå tyckte att tredje säsongen av Enterprise höll ett visst fokus, undrar vad som hänt med upphovspersonerna nu (hänger verkligen hela den här kvalitetsförlusten på att den nye showrunnern Manny Coto hatade tanken på nazistaliens, som någon av er antydde här i kommentarerna). Manusen i de här första två avsnitten är oinspirerade och intrigerna mekaniska. Till och med masken som avsnittets suliban har ser sämre ut än i tidigare säsonger.

För jag glömde ju att skriva att det dök upp en suliban i förra avsnittet, också. Han är först lika fientlig som vanligt. Tar Tuckers plats när han är fånge hos sulibanerna, och börjar sedan slåss mot Archer när det skett ett fångutbyte och de bägge återvänt till bryggan (en av det här avsnittets hyfsade scener). Men eftersom även sulibanen vill stoppa nazistrymdvarelserna så beslutar man sig för att hjälpas åt med att frige den stackars Tucker, som är bunden i någon skrubb någonstans i rymdvarelsernas högkvarter. Och när de väl blivit klara med det så kan Enterprise bomba stället. Ett sånt där sista minuten-grepp, förstås, där rymdvarelsernas tidstransportör exploderar precis när nazistalienledaren står i transportören och skriker typ NOOOOOOOO!

Det här avsnittet är däremot värt att se för en grej, de fejkade journalfilmerna som utgöra episodens teaser. Svartvita bevis från Hitlers besök i New York. Det där kanske ändå är bland det bästa jag sett i hela Enterprise.

Plotten är annars som den är. Det är en massa friktion mellan nazisterna och rymdvarelserna som hjälper dem, lite oklart om vem som egentligen har rätt att bossa vem. Och nazisterna har förstås rätt i sin misstänksamhet. Rymdvarelserna är bara intresserade av att ta sig hem, och mindre engagerade i den militära konflikten mellan USA och tyskarna.

Etablerandet av Alicia Travers, ett lite halvdant love interest för Archer, utvecklas inte vidare. Kemin är nollgradig, och egentligen längtar hon bara efter sin man. Men Alicia lyckas i alla fall hålla kontakten med några gangsters, de som sedan hjälper till så att Archer och sulibanen kan ta sig in i aliennazisternas högkvarter (var det ett brevinkast som sulibanen flöt igenom) och hämta ut Tucker. Det lyckas, men sulibanen Silik dör däremot där inne.

Det blir en slutscen med tidsagent Daniels också. Han och Archer står i något slags märkligt moln där man ser tiden synkronisera sig igen, lägga sig tillrätta i den gamla tidslinjen igen. Daniels är glad och vill tacka Archer, han är skitsur tillbaka. “Lämna oss i fred nu”, säger han typ gång på gång. Jag känner faktiskt exakt likadant. I alla fall om tidsagent Daniels.

Betyg: 4/10 (tack vare journalifilmen).

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 2/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 743 tv-avsnitt.

ENT: Zero Hour. Slutet på The Expanse-sagan. Eller: Vad är det där för alien i nazistuniform?

Vägrar att skriva om det senaste Picard-avsnittet förrän jag avslutat säsong tre av Enterprise. Så nu kan jag snart lägga upp en text om Picards märkliga fritagningsförsök, som bland annat inkluderar lite märklig utklädning och så. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Två parallellhandlingar här. I den ena försöker Archer och en liten trupp stoppa massförstörelsevapnet innan det når Jorden. I den andra ämnar T’Pol och Enterprise förstöra nätverket av sfärer i The Expanse. Men det viktigaste i hela avsnittet kanske ändå är teasern. Den där tre reptilbossar firar sin kommande seger genom att käka möss tillsammans. Väldigt “Diana från V”-style.

Den dubbla attacken på Väktarna/Sfärbyggarnas tidslinje provocerar förstås fram en motreaktion. Så de där väktarnornorna vräker på med massor av rumsanomalier runt den sfär som T’Pol vill förstöra. Smart manusgrepp, för nu måste alla ombord på Enterprise ta särskild medicin för att ens kunna överleva inuti anomalin. Deras hud spricker, och det adderas en nedräkning till plotten. Max 12 minuter kan man vara inuti molnet, om man inte ska dö. Å andra sidan är den här aktionen något av en sista chans för mänskligheten, så det är nog allt eller inget-läge för de flesta ombord. Som om inte rumsanomalierna räckte till så dyker de där väktarkvinnorna även upp på själva Enterprise och försöker sabotera skeppet. Men givetvis lyckas besättningen med sitt jobb till slut. Och när man väl sabbat en sfär så framkallar det en kedjereaktion där alla exploderar, en efter en. Dessutom berättar T’Pol hur gammal hon är för Archer.

Archer, på sitt håll, har inte bara med sig ett gäng soldater, utan också en urlakad Hoshi, som ska hjälpa honom att ta sig in i systemet som styr massförstörelsegloben. Men innan han ger sig in i det här äventyret på allvar så dyker förstås tidsagent Daniels upp igen. Den här gången visar han hur Federationen grundas, och menar att det är superviktigt att Archer överlever den här dagen, annars blir det ingen Federation och kriget mot de där Väktarna och Sfärbyggarna är ändå förlorat. Men har han något tips, den där Daniels, om hur Archer ska fixa det här? Några goda råd, kanske? Nä, som vanligt kan han bara hjälpa till med några goda råd. Så tråkig rollfigur, det här.

Shran däremot, den knäppe andoriern som alltid dyker upp när man minst förväntar det, hjälper till med lite vapenkraft just när Archer och de andra behöver det som mest. Han är bara en av flera pusselbitar som gör det här till ett helgjutet säsongsfinalavsnitt. Det bjuder på precis på så mycket rymdfajter, reptilbrottning och all annan dramatik som kan behövas (min favorit är den ganska långa scenen där Archer ska vända på en massa lysrör i en viss ordning). Däremot är det mycket oklart om Archer verkligen hinner av det där exploderande klotet till massförstörelsevapen innan det imploderar. Men han fixar i alla fall sin uppgift, till slut. Jorden är räddad, men Archer förlorad. Eller?

I de sista scenerna signaleras att ett nytt konstigt äventyr tar sin start i nästa säsong. Federationen svarar inte på Enterprises anrop när de närmar sig Jorden, och Archer vaknar upp i ett nazistfältsjukhus. Där det bland annat finns en alien i naziuniform. Vilken märklig tidslinje har man hamnat i nu, tro? Eller är det meningen att vi ska få reda på sanningen om andra världskriget i nästa säsong?

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 24/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 740 tv-avsnitt.

ENT: Carpenter Street. Det med Xindiernas giftfabrik på jorden.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är nästan så att man börjar misstänka att manusförfattarna tröttnat på både rymden och The Expanse. Bara två avsnitt efter besöket på en westernfilmsplanet så är det dags att göra ett besök på Jorden. I Carpenter Street tar jakten på Xindierna våra hjältar tillbaka till Detroit 2004. För dit har Xindierna har rest för att framställa ett gift som ska utplåna mänskligheten.

Jo, det är alltså både dags för en tidsresa, samt tidsagenten Daniels comeback. Denne Daniels är verkligen en högst irriterande person, som alltid dyker upp och tycker att Archer ska lösa hans problem, men mer sällan lyckas återgälda tjänsten. Den här gången handlar Daniels oro alltså om Xindier som rest i tiden, och dykt upp på Jorden i mitten av 2010-talet. Hur det gick till vet han inte. Men följderna av deras oväntade besök har ännu inte slagit igenom i framtiden.

Det här är ytterligare ett avsnitt som vi kan räkna till de genrevariationer som Star Trek-upphovspersoner i alla tider varit förtjusta i. Den här gången ett besök i deckar/thriller-berättandet, där en anställd på ett sjukhus levererar personer med olika blodgrupper till Xindierna. De används sedan som tappningsstationer när rymdvarelserna ska ta fram sitt biologiska vapen.

Archer tar med sig T’Pol – som ju inte ens tror på tidsresor, till Jorden och det förflutna. Det blir remnt visuellt rätt snyggt när man gör en Star Trek-version av murrigt och mörkt kriminaldrama, med lite seriemördarvibbar i bakgrunden. Kanske lite pinsamt att jag på något sätt missförstod allt ett bra tag och tyckte att hela avsnittet utspelades på sjuttiotalet. Kanske var det bara skådespelaren Leland Orsers förtjänst – hela hans fejs känns så sjuttiottal.

Till sist lyckas i varje fall T’Pol och Archer med att stoppa Xindierna – bara någon sekund innan behållaren med deras nyframställda gift håller på att rulla ner i ett fläktssystem. Höjdpunkterna i avsnittet är däremot inte krimstoryn, utan väl snarare scenen där T’Pols äventyr på Jorden. Som när hon stjäl pengar ur en bankomat, samt när man beställer käk på en drive-through-resturang.

Problemet när en serie som den här ger sig in i genreterritorium är ju att det krävs vissa skills för att få den att fungera. Och just den här typen av halvavancerad action är inte Enterprises starkaste sida. Kriminalgåtorna är ofta för simpla, och bildberättandet lite såsigt och långsamt. Och då har jag inte börjat med att anmärka på det här med tidsagenten Daniels, och varför han inte själv kunde åka till Jorden och lösa det här problemet. Och hur otroligt frustrerande det måste vara för Archer att fortsätta att kämpa mot Xindierna på egen hand i The Expanse – en flink tidsagent hade ju kunnat hjälpa till lite på vägen. Daniels är liksom lite som en tråkigare version av Q. Och vem var det som hjälpte Xindierna att resa i tiden? Fortfarande väldigt oklart vem som är den verkliga fienden här, den som står bakom desinformationen till Xindierna.

Namnet på avsnittet är förresten en av många Halloween-referenser i det här avsnittet. Jo, jag förstår att det är en hyllning, men liknelsen blir nästan lite pinsam. Även om scenerna med människor som ligger medvetslösa i Xindiernas lagerlokal med viss välvilja kan tolkas som lite skräckiga. Hela avsnittet är väl rent generellt lite mer vuxet än Star Trek brukar vara – i det här utsnittet av verkligheten finns det både droger och prostitution (fast just sexarbetare såg vi faktiskt för bara något avsnitt sedan). Men tänk om man hade gjort det ännu mer lite creepy och skräckigt.

Inte helt illa, inte helt amazing heller. Ett avsnitt som jobbar på och gör så gott det kan.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 11/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 726 tv-avsnitt.