ENT: Carpenter Street. Det med Xindiernas giftfabrik på jorden.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är nästan så att man börjar misstänka att manusförfattarna tröttnat på både rymden och The Expanse. Bara två avsnitt efter besöket på en westernfilmsplanet så är det dags att göra ett besök på Jorden. I Carpenter Street tar jakten på Xindierna våra hjältar tillbaka till Detroit 2004. För dit har Xindierna har rest för att framställa ett gift som ska utplåna mänskligheten.

Jo, det är alltså både dags för en tidsresa, samt tidsagenten Daniels comeback. Denne Daniels är verkligen en högst irriterande person, som alltid dyker upp och tycker att Archer ska lösa hans problem, men mer sällan lyckas återgälda tjänsten. Den här gången handlar Daniels oro alltså om Xindier som rest i tiden, och dykt upp på Jorden i mitten av 2010-talet. Hur det gick till vet han inte. Men följderna av deras oväntade besök har ännu inte slagit igenom i framtiden.

Det här är ytterligare ett avsnitt som vi kan räkna till de genrevariationer som Star Trek-upphovspersoner i alla tider varit förtjusta i. Den här gången ett besök i deckar/thriller-berättandet, där en anställd på ett sjukhus levererar personer med olika blodgrupper till Xindierna. De används sedan som tappningsstationer när rymdvarelserna ska ta fram sitt biologiska vapen.

Archer tar med sig T’Pol – som ju inte ens tror på tidsresor, till Jorden och det förflutna. Det blir remnt visuellt rätt snyggt när man gör en Star Trek-version av murrigt och mörkt kriminaldrama, med lite seriemördarvibbar i bakgrunden. Kanske lite pinsamt att jag på något sätt missförstod allt ett bra tag och tyckte att hela avsnittet utspelades på sjuttiotalet. Kanske var det bara skådespelaren Leland Orsers förtjänst – hela hans fejs känns så sjuttiottal.

Till sist lyckas i varje fall T’Pol och Archer med att stoppa Xindierna – bara någon sekund innan behållaren med deras nyframställda gift håller på att rulla ner i ett fläktssystem. Höjdpunkterna i avsnittet är däremot inte krimstoryn, utan väl snarare scenen där T’Pols äventyr på Jorden. Som när hon stjäl pengar ur en bankomat, samt när man beställer käk på en drive-through-resturang.

Problemet när en serie som den här ger sig in i genreterritorium är ju att det krävs vissa skills för att få den att fungera. Och just den här typen av halvavancerad action är inte Enterprises starkaste sida. Kriminalgåtorna är ofta för simpla, och bildberättandet lite såsigt och långsamt. Och då har jag inte börjat med att anmärka på det här med tidsagenten Daniels, och varför han inte själv kunde åka till Jorden och lösa det här problemet. Och hur otroligt frustrerande det måste vara för Archer att fortsätta att kämpa mot Xindierna på egen hand i The Expanse – en flink tidsagent hade ju kunnat hjälpa till lite på vägen. Daniels är liksom lite som en tråkigare version av Q. Och vem var det som hjälpte Xindierna att resa i tiden? Fortfarande väldigt oklart vem som är den verkliga fienden här, den som står bakom desinformationen till Xindierna.

Namnet på avsnittet är förresten en av många Halloween-referenser i det här avsnittet. Jo, jag förstår att det är en hyllning, men liknelsen blir nästan lite pinsam. Även om scenerna med människor som ligger medvetslösa i Xindiernas lagerlokal med viss välvilja kan tolkas som lite skräckiga. Hela avsnittet är väl rent generellt lite mer vuxet än Star Trek brukar vara – i det här utsnittet av verkligheten finns det både droger och prostitution (fast just sexarbetare såg vi faktiskt för bara något avsnitt sedan). Men tänk om man hade gjort det ännu mer lite creepy och skräckigt.

Inte helt illa, inte helt amazing heller. Ett avsnitt som jobbar på och gör så gott det kan.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 11/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 726 tv-avsnitt.

ENT: Twilight. Det där Archer får tidsparasiter i hjärnan.

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det också hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Kommer ni ihåg 50 first dates, den där romantiska komedin med Adam Sandler och Drew Barrymoore där hennes korttidsminne hade försvunnit? Men där han ändå lyckades få henne att gifta sig med honom, även om han på slutet fick inleda varje dag med att han visade en liten film som förklarade att de var gifta med varandra även om hon inte kom ihåg att de ens träffats? Här har kapten Archer drabbats av samma syndrom, fast den här gången är det förorsakat av ryndparasiter i hjärnan. De hoppade på honom under någon av de där konstiga rumsanomalierna som verkar hända för jämnan i The Expanse.

Allt börjar med en teaser där vi inser att Xindierna håller på att utplåna Jorden, och att Archer blivit avsatt som en kapten. Resten av avsnittet går däremot ut på att låta T’Pol långsamt och pedagogiskt berätta för Archer vad som hänt de senaste tolv åren. Hur hon fick ta över jobbet som kapten efter att hans närminne försvunnit, och hur Enterprise misslyckat med att stoppa Xindierna. Och hur Archer och t’Pol nu lever i den sista kvarvarande människokolonin. Alla andra har xindierna utplånat.

Hmm. Så allt gick åt helvete, alltså. Men hur ska man då göra med resten av säsongen? Ska Archer gå runt med gråfärgat hår då också? Så många frågor dyker förstås upp i i huvudet under det här avsnittet, men inte de där två. Utan snarare “hur ska de klara sig ur det här då”. Vilken typ av tidsanomali kan rädda manusförfattarna och återbörda Archer till den plats i tidslinjen som vi såg honom på i förra avsnittet.

Jo, men det fiffiga svaret är att parasiterna i hjärnan också har någon form av koppling till tidens gång. När Phlox, efter typ 12 års forskande, nu hittat en metod att bli av med parasiterna så lämnar det spår även i det förflutna. De parasiter som Phlox tar bort har försvinner också från gamla röntgenbilder. Varpå han alltså drar slutsatsen att om han tar bort allihopa så nollställs tiden igen. Allt det hemska som hänt när kapten Archer tvingats lämna kaptensstolen kanske då kommer att vara ogjort. Allt är klart för ett lyckligt slut, om inte xindierna hunnit emellan med en stor attack mot kolonin som Archer befinner sig i. Och Tucker, som numera är kapten på Enterprise, prioriterar att försvara den framför att låta Archer genomgå hjärnterapi.

Lyckligtvis hinner Archer fixa en subrymdsexplosion precis innan han dör. Så från att vi fått se honom duka under i en eldstrid med Xindier, så klipper serien till att Archer ligger i sjukstugan och försöker hämta sig från ett slag mot huvudet. Tillbaka i samma tid där avsnittet började, men utan några minnen från den alternativa framtiden.

Inte ens i Star Trek, som ju är en serie som inte drar sig från att ösa på med tidsresor och märkliga konsekvenser av tidsanomalier, så känns det här riktigt okej. Jag menar, tänker jag fem minuter på den här lösningen så får jag tidresepanik. Varför nollställs tiden, istället för att vi hamnar i en alternativ tidslinjes verklighet i framtiden? Och vart tar alla parasiter vägen om de försvinner när deras värdvarelser dör? Och hur ska man orka se sådana här Bobby kom ut ur duschen-äventyr när man lite stressat försöker komma till slutet på ett bloggprojekt innan femårsdeadlinen är överskriden?

Ska jag vara lite generös så kan jag ju tänka mig att det här avsnittet ändå fyller en viss funktion när det gäller att förstärka storylinen i de kommande episoderna. När vi nu sett hur illa det skulle kunna gå, så kanske vi på ett annat sätt greppar allvaret i Archers uppdrag, och hur avgörande hans kamp för att oskadliggöra Xindierna är för Jorden och mänsklighetens framtid. Och för oss som fortfarande undrar om T’Pol kommer att bli ihop med Archer eller Tucker så är det här avsnittet en tydlig indikation om att Archer nog är viktigast för T’Pol. Sedan är jag i och för sig lite förtjust i hur T’Pol och Archers samtal om vad som hänt de senaste tolv åren först ser ut att utspelas i en lugn och mysig förortsmiljö. Först när vi ser byggnaden från utsidan inser vi att mänsklighetens sista utpost är en kåkstad.

Å andra sidan har vi ju det där problemet med tidslnjer och orsak/verkan. Alla andra serier som producerats av Star Trek utspelas efter den här serien. Om Archer skulle misslyckas, så borde rimligtvis alla de andra 600 +-avsnitten av Star Trek också bli betydelselösa. Jag är alltså tämligen övetygad om att upphovspersonerna kommer att se till att den här storyn får ett lyckligt slut, snarare än att döda hela franchisen.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 8/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 722 tv-avsnitt.

ENT: Cogenitor. Det med det omyndiga tredje könet.

Vad är dealen? 

Attans. Här träffar Archer äntligen en alien som han kan malebonda med, och så sabbar Tucker allt genom att förstöra frigöra ett förtryckt tredje kön inom den vissianska kulturen. Archer är inte nådig, och för första gången i den här serien beter han sig som ett riktigt rövhål. Och vet du. Det blir till sist riktigt bra feel-bad av det hela.

Det hela börjar med att Enterprise ska undersöka någon form av jättesol. Väl på plats träffar man på ett annat skepp som också är på upptäcksfärd. Ett skepp som kan ta sig ännu närmre solen än Enterprise vågar. Hälsningar utväxlas, och det visar sig att den vissianske kaptenen är precis lika sugen på att tjöta med andra arter som Archer. Det är början på en underbar vänskap, och de två åker tillsammans på en flera dagar lång åktur runt solen, och det görs försiktiga löften om utbyte av tekniska innovationer i framtiden.

Tucker är som vanligt också intresserad av andra arter, i alla fall den del som utgörs av kvinnor. Men han avbryter faktiskt raggandet när under en mingeltillställning för de bägge besättningarna upptäcker något underligt. Vid samma bord som ett par sitter en varelse som kallas för en cogenitor. En medlem av ett tredje kön, som saknar namn och verkar bortkommen och ovan vid den här typen av tillställningar. Tuckers människorättssamvete väcks till liv, och trots att bland annat T’Pol varnar honom för att mäta en främmande kultur utifrån sina egna värderingar så är det precis det han gör. Han bestämmer sig för att i smyg kolla om cogenitorn verkligen är så intellektuellt underlägsen som de andra vissianerna hävdar. Han har liksom en magkänsla som han inte riktigt kan släppa.

Cogenitorn, det tredje könet, utgör bara en mindre procentandel av den vissianska befolkningen och används tydligen som någon form av profficetjänst vid fortplantning som man kan bli tilldelad när ett par vill skaffa barn. Men efter att Tucker på en dag lärt cogenitorn läsa och diskuterat människans syn på jämställdhet och medborgerliga rättigheter så ställs saker och ting snabbt på sin spets. Cogenitorn begär asyl på Enterprise, och en konflikt mellan Archer och hans nya bästisar är ett faktum.

Avsnittet slutar lite abrupt med att vi förstår att Archer bestämt sig för att neka cogenitorn asyl, och att han dessutom skäller ut Tucker efter noter. Något som väl bara kan låga sig göras med hjälp av en rejäl dos dubbelmoral. Archer själv brukar ju tänja på regler och förutsättningar när han själv är personligt engagerad, men den här gången verkar det vara viktigare att kunna visa upp åtminstone en lyckad first contact efter drygt ett år i rymden, än att engagera sig i könsförtryck i en främmande civilisation. Han håller kanske helt enkelt på att bli hardcore-prime directive?

Några nya kontakter? Defintivt first contact med vissianerna. Mer tveksamt om det blir en andra, med tanke på hur förbannade de blev på Tucker efter att han blivit medborgarrättskämpe utan Archers tillåtelse.

Matvanor: Stor vikt läggs vid just maten när man ska berätta om skillnaderna mellan vissianerna och människorna. Bland annat så uppskattar de doften av mat. aromen, snarare än smaken. Och tycker att all människokost, förutom kanske någon stinkande ost, är urvattnad och doftlös.

Sexytime: Medan Tucker engagerar sig i cogenitorrättigheter så är spelplanen fri för Reed, som verkar få ligga med en av de vissianska kvinnorna. Men mest tack vare att hon är lite sexuellt aggressiv. Han verkar lite för mesig för att våga ta det första steget.

Filmhistoria: Tucker visar “The day the earth stood still” för cogenitorn.

Det här kändes som… ett av de mer politiska avsnitten i Enterprise. Men inte bara tog man upp förtryckta kön i Cogentior, man gjorde också ett slut som var mörkt och lite oförutsägbart. Cogenitorn tar till slut livet av sig, får Archer reda på. Och när han skäller ut Tucker är han argare vad han någonsin tidigare varit på någon i sin besättning. Samtidigt som jag som tittar tycker att han har helt och hållet fel i sin inställning – den typen av motsatsförhållanden brukar inte Enterprise syssla med. Är det månne hans egna dåliga samvete som väcker de starka känslorna?

För en gångs skull väljer man att inte vara övertydlig och pedadogisk i slutscenen utan arbetar lite mer med ambivalens. Den obehagliga känslan mellan Tucker och Archer följa med in i eftertexterna. Det är bra och effektfullt, men jag hade trots allt gärna velat höra mer om hur Archer egentligen tänker kring de här frågorna. Hade gladeligen offrat storyn om Reeds ligg för att få plats med det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 709 tv-avsnitt.

ENT: Judgement. Det där Archer står inför rätta i en klingonsk domstol.

Så var det dags igen. Bara två avsnitt efter att Archer suttit i en fångtransport anklagad för att vara en smugglare, så har han hamnat inför klingonsk domstol i stället. Det är inte lätt att vara människa i den här galaxen, tänker jag. Inte bara för att man hamnar i trubbel hela tiden, alla utomjordingars rättssystem är dessutom groteskt ineffektiva och orättvisa. Som nu, i en rättegång där Archer från början inte ens får ge sin sida av historien utan ska dömas utifrån vad andra påstår att han sagt och gjort.

Det nöjer han sig förstås inte med, utan i det som är avsnittets minst trovärdiga vändning så lyckas han på bara några minuter inspirera sin försvarsadvokat, Kolos, att ta strid emot systemet. Tydligen var rättssäkerheten bättre förr i det klingonska imperiet, så försvararen hänvisar till lite gamla regler och lyckas övertala domaren till att låta Archer vittna.

Archer är alltså anklagad för att ha hjälpt flyktingar från en klingonsk koloni, som kommit till hans skepp utmattade och uthungrade. Fast klingonerna kallar de här personerna för rebeller, och hävdar att Archer har varit medskyldig i en konspiration mot det klingonska imperiet. Det blir lite Demonernas Port/Rashomon i början av avsnittet, när ett klingonskt befäl och Archer ger helt olika versioner av det som hänt. I Archers version har han gett humanitär hjälp till flyktingar i nöd. Folk som till sist tröttnat på att vänta på hjälp och förnödenheter från klingonerna som ockuperat deras planet, där de verkar ha lämnats åt sitt öde.

Men trots det övertygande vittnesmålet och en advokat som gör sitt jobb för första gången på åratal så menar domaren att Archer är skyldig. Tack vare att Archer faktiskt uträttat en del fint åt klingonerna (som när han räddade ett skepp som höll på att gå under) så slipper han dödsstraff. I stället får han livstids i en dilithiumgruva. En plats där ingen överlever längre än sex månader.

När advokaten opponerar sig mot domen så får han också följa med ner i gruvan. Sedan blir Archer räddad, men advokaten stannar kvar. Fast besluten att ta sitt straff:

KOLOS: I’ve been an advocate for fifty years, and I spent the last twenty of them standing in that tribunal playing my part, holding my tongue, and all the while honourable men were being sent to places like this without the benefit of a defence. And then I was assigned your case. You told me that on your world a few courageous people made a difference. I’m not sure I have the courage, but I know I’ll never be able to restore honour to my people living as a fugitive.

ARCHER: You realise what that means. You said most prisoners here don’t survive a year.

KOLOS: Most prisoners here have very little to live for.

Ett avsnitt som var betydligt mer underhållande än jag först trodde. Fast vid närmare eftertanke så brukar ju rättegångsdramatik i rymden vara rätt kul – som i Star Trek VI, som det här avsnittet påminner en hel del om. Min invändning här är väl några frågetecken som aldrig rätades ut. Som varför Kolos bestämde sig för att bryta med systemet just den här gången, varför domaren lyssnade på honom när han gjorde det, och vad Kolos tror att han kan förändra genom att fortsätta att tjäna sin straffarbetesdom? Eller hur det kan verka så extremt enkelt för Reed att bara spatsera rakt in i ett klingonskt fängelse och ta med sig sin polare ut igen. Lite mer schematiskt än djuplodande, helt enkelt. Men samtidigt ett avsnitt utan så mycket dödtid. Det går undan här.

Kan för övrigt lägga till en notering om maten i det här avsnittet. Som att stackars Archer inte gillar maten man får i klingonska fängelser. Han uppskattar helt enkelt inte den bit Tarq han får sig tilldelad, trots att Phlox intygar att den är full av näring. Och så dricker man blodvin här, första gången i tidslinjen som en människa gör det!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 706 tv-avsnitt.

ENT: Canamar. Det där Archer och Tucker åker dit för smuggleri.

Vad är dealen? 

Canamar känns som en slags fattigmansversion av Con Air (om än förlagd till rymden). Archer och Tucker har varit på besök på Keto-Enol, men fastnar i en kontroll på vägen hem. Utan att förstå varför så anklagas de för smuggleri och hamnar på en fångtransport på väg mot vad som verkar vara en summarisk rättegång och ett långt fängelsestraff.

T’Pol och de andra hittar Archers och Tuckers tomma skyttel, och lyckas efter en viss ansträngning få de motsträviga enoliska tjänstemännen att lokalisera Archer och Tucker i sitt kriminalregister. Efter lite påtryckningar verkar det som om de Enoliska myndigheterna ska frige dem, men dessvärre kommer ett myteri på fångtransporten i vägen. Och de två myteristerna, Kuroda Lor-Ehn och en kumpan vars namn vi aldrig får reda på, har inga som helst planer på att låta någon av medfångarna få lämna transporten levande. Tvärtom tänker de låta hela skeppet krascha, så att myndigheterna ska tro att även Kuroda och hans bästis är döda.

Allt ordnar sig förstås till slut. Archer säljer in sig själv som pilot, och lyckas få iväg ett meddelande till Enterprise. De lyckas i sin tur kapa ett skurkskepp och hjälper alla ombord att fly. Ja, alla utom Kuroda som in i det sista slåss och brottas mot Archer. Till sist måste Archer (orimligt motvilligt) lämna Kuroda kvar på skeppet som störtar mot en planets yta.

Några nya kontakter?  Det kanske roligaste med det här avsnittet är att det finns så många sorters aliens representerade på fångtransporten. Tyvärr hittar jag ingen lista med namn på dem. Den pratglade Zoumas, till exempel, har ett coolt utseende men vilken sorts alien han är finns det ingen uppgift på när jag söker på nätet. Lite synd, för han är faktiskt avsnittets egentliga höjdpunkt.

Enolierna är också en ny bekantskap, men en som alla inblandade fick nog av under det här avsnittet. Och Kurodas namnlöse kumpan är från Nausicaa, men de träffade vi ju redan under förra säsongen.

Personlig utveckling: Det går verkligen lite dåligt med Enterprisetittandet för mig just nu. Kanske är jag i desperat behov av jullov även från Star Trek, för just nu så känns det väldigt motigt. Jag har ju tidigare nämnt att jag saknar bra b-handlingar i den här serien. De där lite mindre viktigare intrigerna som å andra sidan fördjupade och utvecklade alla biroller i serien. När man nu försöker göra Enterprise till en mer actionbetonad serie, och därför slopar b-handlingarna, så blir rollfigurerna samtidigt ganska tomma och innehållslösa. Enterprise har inte direkt världens roligaste line-up med karaktärer till att börja med, och det blir verkligen inte bättre med avsnitt som det här. Man överskattar helt enkelt hur bra action man gör. Slagsmål och shoot-outs har aldrig varit Star Treks styrka, och blir det inte heller här. Oavsett hur många kullerbyttor man koreograferar in i brottningskampen mellan Archer och Kuroda.

Matvanor: På fångtransporten serveras man äcklig mat, givetvis. Men vad den heter fick vi aldrig heller reda på.

Sexytime: 

Transportörtrubbel: Eftersom det är en fångtransport med förstärkta sköldar så kan man inte transportera ut Archer och Tucker från skeppet.

Det här kändes precis som… det känns när man har riktigt tråkigt. Visst var myteriet en extra twist (om man inte sett Con Air), men myteristernas plan var lite för enkel och tråkig. Precis som upplösningen. Om man nu ska göra avsnitt med bara en huvudhandling så får man väl för fanken spetsa till den lite mer.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 704 tv-avsnitt.

ENT: A Night In Sickbay. Det där Archer får kåtslag och hans hund blir jättesjuk.

Vad är dealen?  Dags för ett litet avbrott i allvaret nu. Dags för lite sexfantasier, ursäkts-ritualer och sjukhusdramatik. Och humor!

A night in sickbay kretsar egentligen kring Enterprise-gängets andra försök att umgås på ett rimligt sätt med kretassierna. Det där folket som tyckte att offentligt ätande var lika stötande som offentligt sex. När man nu ska besöka deras planet för att tigga till sig teknisk utrustning så tycker Archer att det är en bra idé att ta med sin hund på besöket. Givetvis kissar han på ett heligt träd (hunden alltså) och ytterligare en diplomatisk kris med de lättstötta kretassierna är ett faktum.

Till detta kommer att hundstackaren blir infekterad av något elakt där nere på planeten, och blir jättejättesjuk. Det här gör Archer extremt orolig och lättretad, det är hans bebis som är sjuk ju. Han bestämmer sig för att tillbringa natten i sjukstugan, vid sin hunds sida. Men doktor Phlox tycker sig se att Archers uppjagade tillstånd också handlar om något annat – att det är den sexuella spänningen mellan T’Pol och Archer som förvandlat kaptenen till ett nervöst och stingsligt nervknippe.

Någon lösning på det problemet, förutom disciplin och mental styrka, finns tydligen inte (en kapten kan inte ligga med sina underordnade, tydligen). Men hunden blir i varje fall frisk till sist, och Archer kompenserar för hundkissandet genom en jättemärklig barbröstad ritual som bland annat omfattar en motorsåg, märkliga hårprydnader och ceremoniella verser och rörelser.

Några nya kontakter? Andra gången gillt med kretassierna. Nej, inte riktigt. Men efter Archers ritual fick man i varje fall all teknik man behövde.

Vårdslöst beteende? Att ta med hunden till en annan planet visade sig vara korkat. Både för de diplomatiska förbindelserna och hundens hälsa. Men värre är nog det totala ointresse som Archer uppvisar när kretassierna försöker förklara vad han kan göra för att återupprätta förtroendet hos dem efter urineringsincidenten. I stället jagar han en fladdermus, tränar i gymmet, sover och försöker trösta en medvetslös hundvalp. Jag hade gett honom sparken efter det här.

Matvanor: Phlox matar en del av sina djur med sina avklippta tånaglar.

Sexytime: Archer kan ju försöka förneka attraktionen till T’Pol bäst han vill, men när vi får se vad han drömmer om på nätterna så är det uppenbart att den finns där. Vi får kolla på hans erotiska fantasier som utspelas i det där desinfektionsrummet, där T’Pol plötsligt mister tröjan (hela avsnittet inleds dessutom med ännu fler av dessa halvnakna scener – dock utan den sexuella praktiken). Det här är ett av de mest avklädda avsnitten i hela serien så här långt.

Men det faktum att Archer vill ligga med T’Pol kan ju egentligen inte överraska någon. T’Pol själv pekade ju på risken för manlig sexuell frustration och anspänning i ett avsnitt redan under förra säsongen.

Ordväxlat: Doktor Phlox har alltså rätt i sina iakttagelser om den sexuella laddningen som finns mellan Archer och T’Pol. Men han erbjuder egentligen ingen hjälp för stackars Archer. Men än att han mest ska gilla läget, och försöka ha lite koll på vad det är för testosteronfunktioner som bubblar runt i hans hjärna. Det förklarar Phlox för Archer medan han behandlar hunden.

ARCHER: What am I supposed to do about it? Am I supposed I to ignore it? Am I supposed to say something to her?

PHLOX: Neither.

ARCHER: Neither?

PHLOX: If you were ignoring it, you obviously wouldn’t be seeking my opinion especially under these circumstances. As for discussing it with the Sub-Commander that’s entirely up to you, but I can’t imagine an outcome that would do anything but make matters worse. Pass me the auto-suture, please. The yellow one.

ARCHER: When will we know if the transplant’s working?

PHLOX: One step at a time. First we need to resuscitate him.

ARCHER: So I can’t ignore it, and I can’t talk about it. What do you suggest I do?

PHLOX: Be aware of it, Captain. Simply be aware of it. You’d be surprised what a difference that’ll make.

Personlig utveckling: På tu man hand pratar Archer om hur mycket han gillar hundar, och Phlox om det komplicerade månggiftessystem som hans folk har. Phlox har tre fruar, som i sin tur har tre män. Hans närmsta familj omfattar tydligen 720 relationer varav 42 har romantiska möjligheter, Något bögande eller lesbande verkar det dock inte finnas utrymme för i den uträkningen, om jag förstod allt rätt. Saker och ting är kanske tillräckligt komplicerade ändå.

Det här kändes som… 

Det är mycket på gång i det här avsnittet. Archer får en insikt i det kaos som råder i sjukstugan på nätterna – med nagelklippande, tungskrapande, utfodring av djur och rymningsförsök av fladdermöss. Dessutom diskuteras sex, diplomati och hundskötsel i det här avsnittet. Drömmen om hundbegravningen stack också ut. Precis som Phlox långa tunga. Eller när hunden behandlades död i ett stort vattenkar. Och så den där sjuka ceremonin.

Det här var ett smått vansinnigt avsnitt, som jag faktiskt gillade till sist. Även om jag blev lite vansinnig själv på Archer och hans gnällande. Visst, nu har jag inte husdjur själv, men hela idén om att ta med sig en stackars hund på Enterprises resor är bland det som irriterar mig mest med den här serien. Fladdermöss, det kan jag inte heller förstå, men en stackars hund som ska ligga och vänta på att den upptagne kaptenen ska ha tid för lite TLC är inte mycket bättre. Inte konstigt att vovven försökte ta livet av sig själv på den där planeten genom att begå helgerån.

Men bra att vi äntligen fick ett lite komiskt och udda avsnitt, tycker jag.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 692 tv-avsnitt .

ENT: Minefield. Där Enterprise fastnar i romulanernas minfält.

Vad är dealen? Enterprise fortsätter att skriva om Star Treks förhistoria. Den här gången är det romulanerna som man har en first contact med, mitt i ett minfält. Fast egentligen är det här ett avsnitt där Archer försöker att lära känna den gåtfulle och tillbakadragne Reed. Och det kan man faktiskt bara göra när han är fastspetsad vid Enterprises skrov med ett magnetiskt spröt som sitter fast i en mina.

Att en planet är obebodd innebär inte att det är fritt fram att landstiga där, den läxan borde Archer ha lärt sig utantill det här äventyret. På väg mot en obebodd klass M-planet hamnar man nämligen i ett stort fält av osynliga minor. Så osynliga att man inte upptäcker dem förrän PANG!, en bit av skeppet försvinner i en stor explosion. Dessutom har ytterligare en mina fäst sig själv vid skeppet med magnetlås. Reed går ut för att fixa, och det är då ett av minans ben spetsar honom, metallpinnen körs rakt igenom hans ben. Lite okänsligt gjort för att vara en mina, trodde att de gick i luften när de stötte på motstånd.

Archer och de andra försöker hitta en rimlig lösning på hur man ska ta sig ur minfältet, rädda Reed och bli av med minan på skeppets skrov – allt i en lösning. De stressas på av romulanerna som snabbt är på plats med sina skepp. De har ingen förståelse för att man vill rädda en besättningsman, det finns ju flera andra ombord. Och det är i det här läget, mitt i arbetet med att få loss Reed, neutralisera minan och rädda skeppet som Archer bestämmer sig för att lära känna Reed lite bättre genom ett samtal, på tu man hand. Reed kämpar emot, men öppnar sig ändå lite för sin boss. .

Allt slutar förstås lyckligt, och på ett helt orimligt sätt (man skjuter ut Archer, Reed och minan i rymden. Archer skär av minans ben och sedan lyckas han och Reed skydda sig från detonationen med var sin bit av skrovet som de fixar att vinkla i exakt rätt vinkel medan de flyter omkring i rymden).

Matvanor: Hela avsnittet börjar däremot med en misslyckad frukost. Archer bjuder in Reed för att snacka lite skit, men Reed är stel, ansträngd och vill bara prata jobb. Trots att han blir bjuden på Egg Benedict.

Ordväxlat: Reed kommenterar kaptensfrukosten, när de två hänger ute på Enterprise skrov:

REED: Frankly, sir, from my point of view that kind of socialising has no place on a starship.

ARCHER: I had a CO once felt the same way. They’re your crew, not your friends. I thought about that a lot when I took this command, but then I realised this is not your typical mission. We could be out here for years. All we have to depend on is each other.

(—)

ARCHER: I appreciate your suggestions, Malcolm. Anything else?

REED: Well, since you asked. Bridge protocols have become somewhat lax. Too many people offering opinions. We’re here to carry out your orders, sir. You’re the Captain.

ARCHER: What’s the point of having a senior staff if they just sit around with their mouths shut? I’m glad they have opinions. I rely on them. Keep going.

REED: And in the area of security I sometimes think you could show a little more caution, sir.

ARCHER: I’m aware of your concerns in that area.

REED: Not to say that it hasn’t been a privilege to have served with you.

ARCHER: Ah ha.

REED: Sir?

ARCHER: You’re talking in the past tense, Lieutenant.

Personlig utveckling: Det visar sig att Reed inte alls är ett fan av Archers flummiga ledarstil. Han vill ha tydligare rangordning, mer disciplin och inga mysiga frukostar med sin högsta chef. Stiff internatskolebritt, helt enkelt. Men när han är fastnålad vid Enterprise skrov får vi reda på lite mer detaljer. Som att han valt bort en karriär inom flottan eftersom han är livrädd för att drunkna. Några problem med att dra ut sin syrgassladd och kvävas till döds ute i rymden visar han dock inte sig ha, inte när det gäller att offra sig för resten av besättningens överlevnad. Archer tolererar däremot inte något sådant hjältemod, och räddar hans liv. Hur skulle han annars kunna pumpa Reed på fler personliga detaljer?

Några nya kontakter? Den första kontakten med romulanerna består dessvärre inte av så mycket kul. De är mest förbannade på att någon inkräktar på deras territorium, och tjatar bara om att Enterprise ska sluta spionera.

Vårdslöst beteende? Det kanske inte passar in här, men jag är väldigt imponerad av att man kan stå lite avslappnat på ett rymdskepps utsida, medan skeppet kör runt bland en massa minor. Den tekniken kring hur man fäster skor vid skrovet är jag mycket intresserad av. Jo, jag fattar att det har att göra med magnetism på något sätt, men det ser ändå ganska lätt ut att trippar runt där på skrovet på ett skepp i rörelse.

Transportörtrubbel: Var det inte jättelänge sedan man ens anvånde sig av transportören?

Det här kändes precis som…

Det bästa med det här avsnittet är valet att göra ett litet kammarspel av Archers och Reeds möte på Enterprises utsida. Ganska snyggt tänkt tycker jag. Vi låter de här två männen ha ett nära samtal med varandra, när de nästan kan ta på rymden och tomheten omkring dem. Men på nytt ett avsnitt som, trots det dramatiska innehållet, stundtals kändes väldigt segt. Lika fint som det där rymdkammarspelet var, så var det också lite för långt. Jag tröttnade helt enkelt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 690 tv-avsnitt .

ENT: Acquisition. Ferengipremiär i Enterprise.

Vad är dealen? 

Ferengierna gör sitt första fysiska framträdande i Enterprise och Star Trek-tidslinjen i Acquisition, men utan att ordet “ferengi” någonsin används. Antar att det var ett lite halvhjärtat försök att komma undan att avsnittet fuckar upp Star Trek-kanonen. Ferengierna försöker i varje fall plundra Enterprise, men misslyckas på grund av sin egen girighet och Archers list. Det vill säga, ungefär samma handling som vi alltid ser när ferengier försöker genomföra en stor kupp.

Enterprises version av ferengier är mer lika de som vi träffade i The Next Generation än den något gulligare upplagan som rasen utvecklades till under Deep Space 9 – någotsånär korrekt enligt tidslinjen, alltså. För här de på nytt ondskefulla, förslagna och brutala. Att söva ner hela Enterprises besättning för att kunna plundra skeppet är onekligen ett rätt grovt tilltag, men vi får också veta att de helt kallt överväger att sälja besättningens kvinnorna som slavar. Och lite extra det creepy känns fascinationen vid T’Pols öron, som de tafsar på när hon är medvetslös.

Det finns bara en enda i Enterprisebesättningen som inte tuppat av som en effekt av sömngasen. Det är Tucker, som suttit isolerad inne i skeppets desinfektionsrum och därmed skyddats från sömnmedlet. När han till sist tar sig ut försöker han rädda besättningen med hjälp av Archer (som ferengierna väcker för att fråga ut om var han gömmer sitt guld) samt T’Pol (som Tucker väcker med någon form av motgift som han snor från ferengierna). I planen ingår också att Archer försöker få den lägst rankade ferengiern, Krem, att göra uppror mot sina plågoandar.

Och gissa vem som spelar den där Krem. Jodå, Jeffrey Combs är tillbaka! Igen!! Han var ju nyss den arga andoriern Thy’lek Shran (förutom att han spelade flera roller han i Deep Space Nine). Och Ethan Phillips som spelade Neelix i Voyager gör också han comeback iförd en ferengimask.

Några nya kontakter? Ferengierna har ju varken Enterprisebesättningen eller människorna överlag träffat tidigare, bara hört talas om i ett tidigare avsnitt. Men någon ljuv musik uppstod inte vid det här mötet. Tror Archer kan börja ge upp det där med att umgås med andra folk i rymden. Det blir ju bara fel hela tiden. Galaxen är ett tufft ställe. Till och med för hundar.

Vårdslöst beteende? Man kanske inte ska ta ombord främmande föremål, som eventuellt innehåller sömngas? Säkerhetsprotokollen ombord på Enterprise verkar ha gigantiska brister.

 Matvanor: En av ferengierna plundrar mässen. Han gillar inte hur sallad luktar, men desserterna kastar han ner i påsen där han samlar sitt byte.

Sexytime: Ingen ska säga att den här serien inte är noga med att fördela exponeringen och objektifieringen mellan könen. Den här gången är det Tucker som tillbringar kanske en tredjedel av avsnittet iförd linne och kallingar. Den klädseln ställer till med lite problem när han väcker T’Pol från hennes djupa dvala. Hon får lite våldtäktsmansvibbar – vet inte om Tuckers svar är så lugnande: “Just because a guy’s in his underwear you think the worst“.

Annars är det förstås ferengierna som står för den erotiska fixeringen i det här avsnittet. De är djupt besvikna på människornas öron, men T’Pols verkar väcka deras intresse. T’Pol tvingas dessutom att massera lite ferengiöron innan hon lyckas golva sin fångvaktare genom ett sånt där vulcangrepp.

Ordväxlat: Det kanske mest legendariska med det här avsnittet är kanske ändå att det tar fem och en halv minut innan vi hör engelska talas. Och ferengiernas snack innan dess är inte ens textat. Det är uppenbart att programmakarna börjat bli lite kaxiga nu.

MUK: Lahje. Sapa-moul!
KREM: Ehj saf-rey tomen-dee.
MUK: Konah see-oh-mahj irr zoon.
(Krem spots T’Pol lying against the bulkhead.)
KREM: Ooo. Senpa tah-moy. Lorala rrela. Latinum soun teyvalah.
MUK: Ulis tenda vool.

Det här kändes precis som…

Jag gillar förstås anslaget, med oöversatta samtal på ferengi. Samt en intrig där alla ombord ligger utslagna och hjälplösa (även om vissa av deras liggande positioner inte känns helt realistiska). I övrigt borde väl det här kategoriseras som ett retro-avsnitt, där man både plockar upp en av publikens favoritaliens och några gamla skådisar från förr. Har nu också börjat känna att den här seriens huvudsyfte mer och mer verkar vara att bli en officiell prequel, där olika origin stories ska tryckas in (även om det i det här fallet innebär att man måste sno first contact med ferengierna från The Next Generation).

Jag roades av Acquisition, även om det kändes som om intrigen gick på tomgång ibland. Serieskaparna har fortfarande oväntat svårt att få till några vettiga b-handlingar som kan öka tempot. Plus att greppet med att någon ska överlista en dum men girig ferengi alltid känns lite….lättköpt. Hade ferengierna varit så här lättlurade borde de ju aldrig ha lyckats med att bygga upp sin rikedom och teknik. Men som puttrig Star Trek-underhållning med tydliga nostalgivibbar var väl det här högst ändamålsenligt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 681 tv-avsnitt.