Lower Decks: Second Contact. En osympatisk början…

När jag först hörde om Lower Decks blev jag VÄLDIGT exalterad. Jag hade ju läst serieskaparen Mike McMahans ytterst sympatiska bok Warped, som utgörs av en rad avsnittssammanfattningar om en påhittad åttonde säsong av The Next Generation. Den där boken (som hade sitt ursprung i en Twitter-feed) gjorde det tydligt att McMahan kunde sina Trek-konventioner både fram- och baklänges, och dessutom visste hur man gör nördhumor bortom torr referensonani. Det i kombination med perspektivet från de lägre däcken på rymdskeppet (som i The Next Generation-avsnittet med samma namn) öppnade upp för en rätt radikal omtolkning av livet i Stjärnflottan.

Men att göra några roliga Twitter-observationer och att skapa en ny tv-serie är förstås inte riktigt samma sak. Och en liten bit in i det första avsnittet av den här serien inser jag att det här inte riktigt är den gag-fest jag väntat mig – inte riktigt Star Treks all in-svar på Rick & Morty eller Family Guy – utan snarare en lite snällare variant. Här har man faktiskt tänkt sig att bygga riktiga karaktärer, samtidigt som skämten med Star Trek-historien känns rätt artiga. Okej, zombie-epidemin i det här avsnittet var i och för sig ganska gränslös. Men den enda av rollfigurerna jag egentligen brydde mig om var skeppsläkaren, T’Ana. Ändå rätt rart att man åtminstone följer den inofficiella regeln om att skeppsläkaren ska vara en av seriens mest fascinerande figurer.

Den största (och första) besvikelsen med den här serien var nog ändå vinjetten. En lätt parodi på de tråkigaste av Star Trek-öppningar, med halvroliga lustifikationer om ett skepp som tar sig ur problematiska situationer på ett rätt ovärdigt sätt. Men kanske ändå en miss att den nästan är lika trist som en del av sina föregångare?

Sedan blev jag lite förvirrad av huvudpersonerna. Den rebelliska Becket Mariner var en rätt irriterande bekantskap, tyckte jag. Skrikig, jobbig, manipulativ och med ett omotiverat gott självförtroende. Den andra huvudpersonen, Brad Boimler, är hennes motsats. En mesig paragrafryttare som verkar helt humorlös. Det blir lite enahanda när samtliga på bryggan också är rätt dryga, även om deras ointresse för fotfolket förstås ligger i linje med den här seriens röda tråd.

Jag blev också lite förvirrad av själva anslaget i serien. Det var liksom varken tillräckligt Star Trek-nördigt eller särskilt generöst och inbjudande för Trek-noobs. (Ett tredje alternativ kan eventuellt vara att det var så nördig att jag inte riktigt förstod allt). Och, eftersom jag tydligen är på ett riktigt en-nots-surt humör just nu, så tyckte jag till och med att det var lite för MYCKET action i det här avsnittet för att det skulle vara riktigt Trekkigt. Både ett zombieutbrott och en växtätande jättespindel som försöker suga ut näring ur Boimler? Alldeles för häftigt för att vara besläktat med old school-versionen av det här konceptet. Å andra sidan ger förstås animationen en större möjlighet att bara ösa på med effekter, monster och dramatik. Gud, försökte jag nyss alltså driva tesen att Lower Decks är en dålig serie på grund av att b-handlingen inte var tillräckligt tråkig? Det finns tydligen ingen måtta på min magsurhet idag.

Fast. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag förstås redan fräst igenom hela den första säsongen av den här serien. Jag VET att det blir bättre så småningom, och att många av de saker jag retade mig på när jag såg premiäravsnittet utvecklas till seriens styrkor. Så småningom. Men som startavsnitt är det här en rätt jobbig upplevelse. Och när jag sett det första gången var jag mer eller mindre övertygad om att det här med att Star Trek ska yngla av sig till en miljard nya tv-serier var en helt igenom urusel idé.

Betyg: 4/10.

Det här är avsnitt 1/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 787 tv-avsnitt. Och lite mer.

Short Treks: The Girl Who Made the Stars. När Michael Burnhams pappa berättar en godnattsaga.

Någon gång nästa år (2021) är det tänkt att barnserien Star Trek: Prodigy ska sjösättas. Ytterligare ett sätt för CBS/Paramount att expandera Trek-varumärket till ännu en av sina plattformar. Och det är ju klart att jag tänker att de sista två avsnitten på den här Short Trek-samlingen är någon form av test inför det där. Både när det gäller animationsteknik och tilltal.

The Girl Who Made the Stars är däremot betydligt bättre grundad i Star Trek: Discovery än Ephraim and Dot. Här spinner man nämligen vidare på sagan om flickan som skapade Vintergatan, den som nämns i första avsnittet av Discoverys andra säsong.

Sagan berättas här av Burnhams pappa, och är en rätt gullig grej. För att bota mini-Michaels mörkrädsla berättar han historien om en liten flicka från förr i tiden. Hon som trotsade sin stams förbud mot att resa på nätterna, hittar ett rymdskepp som störtat och får ett slags magiskt ägg som skapar stjärnorna på himlen. Mmm, kanske inte världens mest vetenskapligt korrekta berättelse, men den verkar få den lilla flickan att tro mer på sitt inre ljus och kompass. Nattlampan behöver inte längre vara tänd när hon ska sova.

Sött som socker, det här, och med ett lite härligt, om än kanske övertydligt, feministiskt patos som grund. Men, kanske viktigare, en stolthet och medvetenhet kring afrikansk historia och ursprung, som vi inte sett så mycket av i Star Trek tidigare.

Som en extra kanonbonus har mini-Michael dessutom en tygdocka med sig i sängen som ser ut att vara….ett BJÖRNDJUR!

Gulliga sagor är kanske inte min grej, och som helhet är det här lite väl tamt (och kort) tycker jag. Men ett rart försök att försöka expandera Burnhams backstory, och skapa nya referensramar i trekiversumet.

Betyg: 7/10.

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 4/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 774 tv-avsnitt.