“Många av avsnitten i första säsongen är helt och hållet eller delvis en återvinning av idéer från TOS”. Så skrev Linnéa i en av kommentarerna till mitt förrförra blogginlägg om Star Trek: The Next Generation, och redan efter seriens andra avsnitt förstår jag vad hon menar. I The Naked Now återvänder nämligen viruset som gjorde folk galna i originalseriens avsnitt The Naked Time. Man kan antingen kalla det greppet för en stilig hyllning till 60-talsserien, eller som ett tecken på akut idébrist hos Next Generations författarteam.

Förlagan The Naked Time är förresten ett av mina favoritavsnitt i originalserien. Det är så härligt bisarrt och flippat när i stort sett hela besättningen blir spritt språngande galna. Sulu springer runt i bar överkropp med ett svärd i högsta hugg och tror att han är en av de tre musketörerna. Någon annan målar subversiva budskap på väggarna (kanske inte så revolutionärt med “Love Mankind” i och för sig, men gulligt och läskigt samtidigt när någon står med galen blick och pensel efteråt). Spock sitter och gråter för sig själv. Det var som att allas skuggsidor kom fram i ljuset när de blev smittade av det mystiska viruset i det där avsnittet. I The Next Generations nya version så håller man sig till mer lättfattliga liknelser. Alla raglar liksom runt som om de var fulla, eller eventuellt lite höga. Det betyder att flera av dem också kan jobba och nästan få saker och ting gjorda genom virusdimman.
Några får till och med lite väl mycket gjort. Jag är inte helt säker på om jag verkligen ville veta allt om den syntetiske besättningsmedlemmen Datas fysiska funktioner som avslöjas i det här avsnittet (framför allt inte efter att bildgooglat och råkat snubbla över åtminstone ett exempel på oanständig fan-art).

För er som inte är helt insatta i The Next Generations persongalleri så är Data, som namnet så passande antyder, en android. Han passerar i stort sett som människa – om man inte hakar upp sig på hans något metalliska hy, den sociala inkompetensen samt den totala oförmågan att förstå skämt. Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys har ju gett prov på sin misstro gentemot artificiell intelligens många gånger tidigare i serien, i The Next Generation nöjer han sig med att driva med stackars Data som fyller rollen som seriens stående driftkucku. Men Data fungerar också en sorts kombinationsersättning av originalseriens skeppsdator och Spock. Han bidrar ständigt med information i form av långa, torra utläggningar (även om han då och då kommer på sig själv med att vara osedvanligt torr). Och missförstå mig rätt, Data är en av de mest sympatiska rollfigurerna i den här serien.
Men nu till snusket. I The Naked Now får nämligen Data bevisa att han är “fully functional” även i sänghalmen. Det är den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får fullständigt kåtslag av viruset som sprids på skeppet och därför lockar med sig Data för en seriös session av älskog på sitt rum (för att vi ska förstå hur sugen hon är byter hon ut sin lesbo-chica tomboy-frilla mot en Lisa Stansfield-look).

The Naked Now gav mig trots allt lite nytt hopp om TNG. Det fanns ett visst mått av humor, någon form av spänningsmoment och upphovspersonerna bevisade att de vågar flippa ut lite. Och prata om sex.

Andra höjdpunkter: Patrick Stewart underspelar förstås kapten Jean-Luc Picards berusning. Finast är det när han plötsligt brister ut i ett hoppsasteg mitt i en scen. Så rar form av framsläppt galenskap.

Men ganska trist att: allt hopp om att den irriterande tonåringen Wesley Crusher inte skulle få allt för mycket tid i bild krossades i och med det här avsnittet. Ungjäveln barrikaderar sig i maskinrummet och är typ den som ensam räddar Enterprise från att gå under. Det där flinet alltså. Hatar det.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 105 tv-avsnitt.