ENT: The Forge, Awakening och Kir’Shara. Mysteriet med bombningen av Jordens ambassad på Vulcan, förföljelsen av syrranniterna och anfallet på andorierna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ytterligare en tredelad story, och ytterligare ett jättelångt blogginlägg om alla tre på en gång. Handlingen kretsar här från början kring mysteriet om vem som egentligen sprängde Jordens ambassad på Vulcan, och varför. Men deckargåtan blir snart en nyckel till det korrupta politiska livet på Vulcan, och sedan någon form av märklig saga om hur Archer blir en profet mitt i en vulcansk öken. Eller kanske ska man snarare likna honom vid ett kärl åt en riktig profet och läromästare.

Och det är inte bara Archer som genomgår en stor personlig förändring under det här avsnittet. Den vulcanske ambassadören Soval, han som alltid varit så irriterande överlägsen, mästrande och osympatisk, gör en helomvändning redan i det första av de här avsnitten. Alltså, en total personlighetsförändring. Nu agerar han plötsligt som mänsklighetens förtrogne, och läcker så småningom viktig information till både Archer och den andoriska flottan. Det kanske gick lite väl snabbt för att vara riktigt trovärdigt, men någon allierad var man väl tvungen att hitta på inom den vulcanska eliten. Han får i alla fall några repliker som ska förklara både att han gillar mänskligheten, och varför vulcaner samtidigt känner sig hemskt oroliga över dess framsteg.

SOVAL: We had our wars, Admiral, just as humans did. Our planet was devastated, our civilisation nearly destroyed. Logic saved us. But it took almost fifteen hundred years for us to rebuild our world and travel to the stars. You humans did the same in less than a century. There are those on the High Command who wonder what humans would achieve in the century to come, and they don’t like the answer.

De här tre avsnitten ser också till att städa upp lite i historieskrivningen och kanon, nu när den här serien faktiskt närmar sig sitt slut. I och med de här episoderna får vi förklarat för oss hur mind meld gått från att vara en föraktad och i stort sett förbjuden praktik, till den standardprocedur den är senare i tidslinjen. Man ser också till att bota T’Pol från hennes neurologiska sjukdom och upplöser hennes äktenskap. Och så ser man till att det faktiskt finns en grogrund för att bilda en federation lite längre fram i tiden. En organisation där både vulcaner och människor är viktiga grundare och medlemmar. Den här historien innebär troligtvis slutet på humanofobin hos vulcanerna.

The Forge:

Här sätts allt igång. Bomben brakar av och dödar en massa folk inne på Jordens ambassad, bland annat amiral Forrest som ju varit Archers chef i en massa avsnitt. Forrest dör i alla fal som en hjälte, han offrar sig själv för att rädda vulcanen Soval – tanken är väl att det kan vara en av orsakerna till att han är en människokramare i de närmsta avsnitten.

När Reed och Mayweather rotar runt i ruinerna hittar de en odetonerad bomb full med vulcanskt DNA. Allt tyder på att en person kallad T’Pau, som vulcanska högsta rådet klassar som en religiös extremist, har lagt bomben där. Hon är en av syrranniterna, en konservativ grupp som tycker att det moderna Vulcan har börjat avvika för mycket från de läror som en gång nedtecknades av den store läromästaren Surak. (Denna T’Pau är alltså en yngre upplaga av personen med samma namn som sedan dyker upp i originalserien.) Problemet är att de där ursprungliga texterna inte finns kvar någonstans. Därför avfärdas gruppen som en skruvad sekt av många – bland annat de nuvarande ledarna på Vulcan.

Archer och T’Pol ger sig ut på jakt efter T’Pau och de andra skyldiga, som ska finnas någonstans i en ogästvänlig vulcansk öken. Dit hittar de genom en dold karta i en Idic som T’Pol fått av sin morsa, som förresten gått under jorden hon också eftersom hon är en syrranit. Samtidigt övertalas Soval att mindmelda med en medvetslös vakt från ambassaden som kanske sett den skyldige bombaren (och då ska vi ju veta att det där med mindmelding fortfarande inte är accepterat av den politiska eliten på Vulcan så här långt in i storyn). Soval lyckas identifierar bombmannen genom den medvetslöse mannens minnen. Han visar sig vara en av den vulcanske ledaren V’Las hejdukar. Han var visst också syrrannit, drar V’Las snabbt till med, och klarar sig ur den knipan. Samtidigt som det betyder att Archer alltså är på jakt efter fel person i den där öknen. Och det finns inget sätt som Enterprise kan nå honom på.

T’Pol och Archer får hjälp av en syrranitisk pilgrim när en elektrisk sandstorm bryter ut. När pilgrimen får en elchock av en av blixtarna använder han sina sista krafter för att mindmelda med Archer. Den där mannen var visst syrranniternas ledare, och det kan ha varit den store Suraks katra som han överfört till vår käre kapten. Archer är i alla fall förändrad efter den där mindmelden, och hittar plötsligt på ett intiutivt sätt till det läger där syrranniterna håller hus.

Awakening

Mycket action i en storyline som inte rör sig så himla mycket framåt. Soval får sparken från högsta rådet. T’Pau försöker få ut Suraks katra från Archers huvud, men han vill stanna kvar där inne. T’Pol fortsätter envist att förhålla sig mycket kritiskt till både Archers katrabärande och sin morsas religiösa övertygelse.

V’Las, som nu verkar ha full kontroll över det högsta rådet, jagar bort Enterprise från Vulcan. Det gör Soval väldigt orolig, och han – som är ombord på Enterprise – berättar då för Tucker att V’Las nästa steg är att anfalla andorierna genom en överraskningsattack. V’Las har övertygat rådet om att andorierna har utrustat sina skepp med teknik från xindiernas massförstörelsevapen, något som ju inte stämmer. Tucker sätter kurs mot Andoria för att varna sina blå kompisar.

V’Las, som är en flitig despot i det här avsnittet, ger också order om att bomba syrranniternas tillhåll. Han vet inte att det redan är evakuerat. Bara T’Pol och Archer är kvar, de håller på att leta upp det mytomspunna föremålet Kir’Shara – där alla Suraks originaltexter finns. Man hittar den, men när man kommer upp från tunneln hittar man T’Pols morsa döende. Hon har återvänt till lägret eftersom hon var orolig för T’Pol, men skadats under bombningarna. Hon hinner i alla fall säga att hon är stolt över sin dotter innan hon dör.

Kir’Shara

Dags för upplösningen. Tucker och Soval försöker varna andorierna. Och som vanligt när det handlar om andorier så är det Shran som är kontaktperson. Andoriernas tack för varningen är att kidnappa Soval och utsätta honom för tortyr – man tycker att det här låter som en så uppenbar fälla att man är övertygad om att det finns en annan hemlig plan att tvinga ur vulcanenl. Men det går ju inte. Det hela utvecklar sig till ett slag mellan andorierna och vulcanerna – med Enterprise i mitten. Men till sist blåser vulcanerna av sitt anfall. En av de suraste ministrarna har tagit över makten. Allt efter att ha sett en viss helig artefakt.

För Archer har ju satt sig för att ta sig till högsta rådet på Vulcan med sin pyramidliknande textbehållare. På vägen dit hinner T’Pau bota T’Pols neurologiska sjukdom med lite mindmelding. Och när Archer till sist får träffa vulcanernas högsta råd, så är det bara att sätta igång Kir’Shara-pyramidens hologramshow. När V’Las försöker förstöra Kir’Shara får den där ensamme kritiske ministern, Kuvak, till sist nog. Han skjuter ner V’Las och tar kontroll över rådet. Och en tid senare lyckas man få ut Suraks katra ur Archers huvud.

Och i den allra sista scenen får vi reda på vem som står bakom V’Las ondskefulla planer. I alla fall vi som vet att romulaner älskar axelvaddar och rutiga mönster på sina kläder.

Tre actionfyllda avsnitt, där slagsmål, rymdstrider och en och annan sandstorm gör att tempot är rätt högt. Blev ändå lite bekymrad när Archer plötsligt skulle föreställa någon sorts andlig ledare för den vulcanska sekten. Det där greppet fick jag liksom lite nog av under Deep Space Nine när Sisko skulle vara bajoranernas budbärare. Lyckligtvis försvinner den helige profeten ur Archers huvud ganska snabbt.

Tyckte också att det var kul att återse den gamle Falcon Crest-farsan Robert Foxworth, som ju tidigare även varit med i några avsnitt av Deep Space Nine. Men la samtidigt märke till att man använde sig av exakt samma grepp som vanligt när man ska hitta en lösning på en svår knipa – den svagaste länken. För det finns alltid en i varenda skurkgäng som inte gillar sin chef. Och det är alltid hen som ser till att våra hjältar går hela och rena ur varenda avsnitt. Den här gången hette han Kuvak.

Men jag är rätt så nöjd med den här trilogin. Berättandet känns inte lika katastrofalt som vid säsongens början. Och man har ett tydligt fokus på de konflikter och spänningar som finns mellan gamla kända planeter och regimer. Inte så mycket uptäckande och veckans alien, alltså.

Betyg:
The Forge: 7/10.
Awakening: 7/10
Kir’Shara: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 7, 8 & 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 751 tv-avsnitt.

PIC: The impossible box. Det där Picard äntligen träffar Soji. Och Hugh.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Det här var den där typen av avsnitt där en massa saker hände som man bara suttit och väntat på. Men infriade förväntningar kan ibland också kännas lite som att bli lurad på konfekten. Var är chockeffekten, liksom?

Det minst överraskande av alla dessa förväntade händelser är väl att doktor Jurati ligger med Rios, kaptenen för La Sirena. Eftersom hon inte gjort någonting tidigare utan baktankar så tror jag att det kommer att gå rätt dåligt för honom framöver. Hamna inte ensam med henne på sjukavdelningen, liksom. Raffi Musiker raglar numera runt onykter på skeppet – även om det inte hindrar henne från att på ett helt fantastiskt sätt se till att Picard får ett landningstillstånd på Artefakten, den övergivna borgkuben som Romulanerna tagit över. Hon är fortfarande helt knäckt över mötet med sin son, och i stort sett otröstlig.

Picard är väl inte otröstlig, men däremot extremt kluven till att åka till den där Borgkuben. Minnen från när han själv var en assimilerad Borg kommer upp till ytan, och avsnittet är fullt av referenser tillbaka till den där tiden. Bland annat den extremt snygga bilden där han sitter och tittar på sig själv som Borg, samtidigt som vi ser hans eget åldrade ansikte genom projiceringen. Men det finns också en del trevliga saker som inträffar. Han får återförenas med Hugh, inspektera rehabiliteringsprogrammet för xB – ex-borger – och även få hintat för sig att borgerna inte är världens bästa arbetsgivare. Sedan börjar Picard och Hugh tillsammans leta efter Soji.

Hon, i sin tur, har genom olika manipulativa manövrar från den romulanske agenten Nareks sida börjat ifrågasätta sin egen historia och bakgrund. Narek har ju hintat om att hela hennes backstory på olika sätt är fejkad. När hon till sist börjar skanna alla gamla föremål som hon har i sin hytt visar det sig att inget är äldre än 37 månade. Narek genomför sedan någon form av hypnos med Soji där han vägleder henne genom en återkommande dröm hon har som utspelas under hennes barndom och där hon går in i sin pappas laboratorium. Medan hon är inne i drömmen får han henne att vrida på huvudet och se ut genom ett fönster i taket. Med den informationen han får då – två röda månar och åska – hoppas han och hans syster Narissa att kunna lokalisera den plats där syntetiska människor som Soji framställs. Sedan berättar Narek för Soji att hon är en android, och planterar han en bomb i rummet dr hon finns och skyndar ut. Men då aktiveras Sojis överlevnadsfunktioner, och hon börjar bokstavligt talat gräva sig ur ur rummet genom golvet.

Det är på andra sidan av den utgrävningen som Hugh och Picard hittar henne, men de jagas nu alla av säkerhetsvakterna på kuben. Picards personlige krigare Elnor dyker också upp för att hjälpa till. Hugh tar alla till drottningcellen i kuben. Där finns en sikariansk portal som kan transportera folk långa avstånd. Innan Picard och Soji går in i den där portalen så anropar Picard La Sirena och säger till hans crew att de ska möta honom på Nepenthe. Vad det är har jag ingen aning om.

Vi har nu kommit in på andra halvan av den här säsongen, och the time of utdragen teasing verkar alltså vara över. Nu börjar handlingen ta fart på riktigt. Men lite besviken blev jag, trots allt, över bristen på överraskningar i det här avsnittet.

Mest orolig i det här läget är jag över Elnor. Jag vill bara att han ska vara med hela tiden, på bara några avsnitt har han blivit min absoluta favoritfigur i den här serien. Och så hoppas jag ju att Data ska dyka upp någonstans i fortsättningen av den här serien. På något sätt. Är det för mycket begärt?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 6/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 748 tv-avsnitt.

ENT: Borderland, Cold Station 12 och The Augments. Tre avsnitt om doktor Soong och hans genetiskt förbättrade barn.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det verkar som om den nye showrunnern för Enterprise verkligen gillar det här med sammanhängande avsnitt. Efter att han inlett säsongen med ett dubbelavsnitt, så kommer nu en trippelstory. Tre avsnitt om doktor Arik Soong, pappan till Noonian Soong (han som i framtiden kommer att konstruera androiden Data). Och tydligen var den där farsan någon form av blandning mellan knäppgök och hyperintelligent geni. Men var han egentligen en ond brottsling? Det är väl det som de här avsnitten försöker ta reda på.

När avsnittet tar sin början sitter Arik Soong inspärrad i en cell, där han med hjälp av enbart penna och papper arbetar med nya vetenskapliga projekt (om han får tillgång till en dator så hackar han tydligen genast in sig i något system och försöker fly). Om jag förstått allt rätt så sitter han i fängelse eftersom han stulit ett gäng befruktade och genetiskt förbättrade embryon för att starta en egen klan av superbarn. Embryona är en rest av The Eugenics War – det rasbiologiska kriget som höll på att utplåna mänskligheten (och som är en del av förspelet till långfilmen The Wrath of Khan.

Hela det där gamla projektet med att skapa övermänniskor har, bokstavligt talat, hamnat i frysboxen under det nya styret på Jorden och det Soong gjorde något som ses som ett allvarligt brott. Barnen som blev resultatet av hans stölden är däremot nu helt försvunna, och doktor Soong själv har inte sett dem sedan de var tio – nu är de typ vuxna.

Och superkidsen har bestämt sig för att det är inte längre är någon mening att gömma sig. Archer söker upp Soong efter att hans genetiskt förbättrade provrörsbarn, som tydligen kallas för the augments, kapat ett klingonskt rymdskepp. Nu behöver han Soongs hjälp för att hitta dem, innan den här incidenten utvecklas till en konflikt mellan Jorden och det klingonska imperiet. Den där attacken på det klingonska skeppet fick vi som tittar se redan i det första avsnittets teaser. En lite speciell upplevelse, eftersom alla som spelar de här augmenterade unga männen och kvinnorna verkar ha detaljstuderat Ricardo Montalbáns skådespeleri när han gör Khan, och tagit efter hans manér. Det fungerar väl inte sådär jättebra för dem, i alla fall inte till en början. Jag kan heller inte förstå varför alla de augmenterade har kläder med hål i. Det ser ut lite som om någon som brukat designa konståkingsdräkter fått i uppdrag att skapa kläder som är så slitna att de går sönder av sig själv. Inte en estetik som direkt förstärker realismen kring de augmenterade underbarnen. För att det där skulle föreställa deras gamla urväxta paltor köper jag inte.

Berättelsen som Soong och hans barn är alltså uppdelad i tre avsnitt:

I Borderland hamnar Archer och de andra på en slavmarknad under sin jakt på de augmenterade. Det är orionerna som helt fräckt transporterar över besättningsmedlemmar från Enterprise till sitt eget skepp, och sedan säljer dem till högstbjudande. Den här slavmarknaden är ytterligare ett exempel på hur Enterprises syn på världen håller på att bli allt mer grotesk och deprimerande. På Jorden är folk xenofober, och så fort man lämnar solsystemet så hamnar man på en slavmarknad som styrs av gröna muskelberg. Som till och med säljer sina egna kvinnor på auktion. Mden kvällen storsäljare verkar vara T’Pol som tydligen dra in massor av pengar, med tanke på hur länge folk håller på och bjuder på henne.

Att Enterprise-besättningen ens hamnar på den här auktionen visar sig däremot vara en del av doktor Soongs plan. Han vill ju inte hjälpa Stjärnflottan att hitta kidsen, utan längtar snarare efter att återförenas med sina barn. För att kunna rädda sina kollegor från slavmarknaden måste nämligen Archer avaktivera alla de elektroniska manicker som sitter fast i halsen på slavarna och håller dem lydiga. Kaos utbryter när Archer gjort det, och Soong passar på att försöka rymma, men överlistas av Archer .

Det är också maktkamp bland de där augmenterade unga personerna på deras klingonskepp. Malik tar över efter Raakin – givetvis genom att döda honom. Inte så snyggt. De där övermänniskorna verkar eventuellt sakna ett överjag, framför allt gäller det för Malik som är den som styr och ställer när de augmenterade bordar Enterprise och tar med Soong därifrån.

Det andra avsnittet av de tre, Cold Station 12, utspelas till stor del på forskningstationen med samma namn. Förutom en massa hemska virus så förvarar man där massor av genetiskt förbättrade foster från tiden för det rashygieniska kriget – men exakt hur de är förbättrade fattade jag nog aldrig. Doktor Soong och hans augmenterade barnaskara är dock på väg dit för att befria sina ofödda “syskon”.

Medan Archer letar efter dem hittar han den plats där kidsen vuxit upp. Där finns också en augmenterad kille som inte visar upp några fantastiska krafter. Honom lämnade de visst åt sitt öde eftersom han skulle sinka de andra med sin normalitet. Men Archer tar med honom därifrån.

Det blir sedan rätt så mycket fram-och-tillbaka-scener på forskningsstationen, där Malik visar sig vara betydligt mer brutal än Soong. Som när han låser in en forskare i ett plastskåp och dödar honom med en skitäcklig sjukdom, allt för att få fram koderna så man kan ta sig in i embryorummet. Archer gör ett misslyckat försök att attackera de augmenterade ombord på stationen, men det leder bara till att Phlox utses som nästa offer för viruskammaren. Det är då Phloxs gamla brevkompis Jeremy Lucas (som bossar på stationen) ger efter och lämnar ifrån sig alla koder. Malik avslutar med att döda sitt ickeförbättrade syskon. Ytterligare ett bevis på hans grymhet, och att Soong inte kan kontrollera honom. Dessutom lämnar han stationen med en liten avskedspresent. En tidsinställd grej som sprider alla de lagrade sjukdomarna på stationen och är tänkt att döda alla ombord. Archer är den ende som kan stoppa detta! Och som han springer för livet!

I The Augments, slutligen, får vi följa upplösningen på maktkampen mellan Soong och Malik. Den augmenterade unge mannen har börjat förakta sin gamle läromästare. Han är trots allt bara en “vanlig” människa, och alldeles för blödig i Maliks ögon. Soong försöker hela tiden minimera antalet döda vid gängets olika operationer, medan Malik tvärtom nästan försöker maximera antalet.

Archer lyckas i varje fall undvika katastrofen på forskningsstationen, om än genom att riskera sitt eget liv. Ett extra plus för scenen där Enterprise spränger en ventil så att Archer ska kastas ut i rymden, så att de sedan kan transportera över honom till skeppet. En lite fiffig variant på den klassiska transportörräddningen, tycker jag. Intressant överhuvudtaget att transportören, som nästan inte användes alls under första säsongen, nu brukas titt som tätt. Och ofta i den där klassiska “vi håller på att dö här, transportera bort oss”-situationen.

Malik upptäcker att Soong fortsätter sina genetiska förbättringar på de embryon man tagit från forskningsstationen – han försöker ta bort våldsamma och aggressiva anlag – något Malik förstås blir extremt arg och upprörd över. Soong blir däremot lika förbannad när han får reda på att Malik tagit med sig några av de värsta sjukdomarna från lagret på forskningsstationen Cold Station 12. Maliks plan är att sprida dem på en klingonsk koloni och på det sättet tvinga fram ett krig mellan klingoner och människor. Doktor Soong säger nej. Det utlöser ett myteri, och Soong hamnar i finkan på det klingonska skeppet man använder sig av. Men då bestämmer sig Maliks flickvän, Persis, att hjälpa till att sätta Soong i en nödfarkost så att han kan fly. När Malik får reda på det dödar han Persis också. Det går undan här!

Enterprise har också lite att fixa med på sitt håll. Man lyckas ta sig ur lite trubbel med ett klingonskt skepp på ett rätt originellt sätt – man drar helt enkelt loss en del av fiendeskeppet med hjälp av sina griparmar. Sedan blir det eldstrid med de augmenterade kidsens skepp. Man lyckas neutralisera den där virusbomben, men Malik väljer att hellre spränga sitt skepp och alla sina syskon i luften än att bli tagen tillfånga av Archer och Co. Tror vi, i alla fall, för lite senare dyker han upp på Enterprise för att döda Soong. Archer skjuter ett hål genom Maliks mage (alltså bokstavligt talat, ett jättestort hål), och så var slutet på historien om den unge augmenten tillända. Soong bestämmer sig efter det här för att byta bana, och satsa på artificiella intelligenser i stället för genetiska förbättringar av människor – även om han konstaterar att det kan ta mer än en generation att komma i mål med den typen av forskning (hint, hint).

Så. Om jag ska sammanfatta intrycken av den här trilogin:

Det är förstås alltid ett nöje att återse Brent Spiner igen (är det något som är lite dåligt med nya Picard-serien så är det väl att vi fått se alldeles för lite av honom där – i alla fall i de sex avsnitt som visats av serien när det här skrivs.) Sedan kanske jag inte tycker att Spiner riktigt kommer till sin rätt här. Soong är en hal karaktär att komma under huden på. Man försöker liksom både skildra honom som en riktig skurk, samtidigt som han har samvete och hatar våld. Och det ges inte särskilt mycket utrymme till reflektion kring konflikten mellan dessa två lägen.

Sedan tycker jag samtidigt att hela den här Soong-trilogin successivt blir bättre och bättre. Det är lite hackigt i början, men i tredje avsnittet så tänker jag knappt ens på de där konstiga hålen i kläderna, eller Maliks överspel. Det blir trots allt en ganska bra prequel att lägga till det vi redan sett av Soongs familjehistoria.

Betyg
Avsnitt 4: 5/10
Avsnitt 5: 6/10
Avsnitt 6: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 4, 5 & 6/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 747 tv-avsnitt.

ENT: Home. Enterprise-crewen tar lite semester – gifter sig, slåss på barer och klättrar i berg.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Enterprise måste repareras efter mer än en säsong av vilda äventyr, och besättningen får lite permis. Det ger chansen till lite mindre pang pang och mer utveckling av rollfigurerna i berättande. Lite lugnande, efter den här säsongens extremt svaga inledning. Såpan Enterprise är ju också spånnande. Men även om Jorden tackar besättningen på Enterprise för sin räddning med en fin ceremoni, så visar det sig att en av följderna av hotet från xindierna blivit en allt starkare främlingsfientlighet bland de som bor där. Och att Enterprise för många blivit en symbol för hur man kanske utsätter Jorden för fara när man utforskar galaxen.

Den mest intressanta intrigen för mig i Home är den som handlar om T’Pol och Tucker. Han följer med henne hem till Vulcan, och får för första gången uppleva de extremt stela hemförhållanden som T’Pol vuxit upp under, här främst gestaltat av T’Pols morsa T’Les (spelad av Joanna Cassidy med bland annat Blade Runner på CV:t). Hon har dessutom blivit av med jobbet efter att T’Pol och Enterprise setts som ansvariga för att det där gamla vulcanska templet totalförstördes någon gång under första säsongen. Och på något konstigt sätt blir lösningen på det här problemet att T’Pol måste ge sig in i ett arrangerat äktenskap för att mamman ska kunna fortsätta sin yrkeskarriär. Tucker tar förstås inte det här på något bra sätt, och istället för att berätta för T’Pol att han älskar henne, så surar han. Moget.

Archer blir lite stalkad av sitt ex Erika Hernandez. Hon dyker först upp på en bar, och visar sedan honom runt på Jordens nästa rymdkryssare, Columbia, som hon ska vara kapten för. Och när han senare ska klättra lite i berg så överraskar hon honom med att stå där, redo för hajk. Något frieri lyckas hon inte pressa honom till, men lite ligga blir det allt där uppe i bergen.

Å andra sidan verkar Archer verkligen ha en massa PTSD, frågan är om det är så klokt att skicka ut honom i rymden igen. Inte bara har han mardrömmar om att xindierna anfaller honom på Jorden, han är dessutom helt bitter över att galaxen han skulle utforska visat sig vara en farlig och våldsam plats. Här finns också någon helt meningslöst utförd intrigförgrening där Archer först ifrågasätts under förhör kring varför han inte gjorde mer för att rädda zombievulcanerna i The Expanse, och sedan ändå lite senare tackas av den sure vulcanambassadören Soval– som då PLÖTSLIGT insett att de där sfärbyggarnas ondskefulla plan under förra säsongen även kunde ha drabbat Vulcan.

Och det är fler som blir ifrågasatta. Phlox kan inte följa med sina kompisar i besättningen på en barrunda utan att han blir uppmanad att sticka hem där han kom ifrån, med ett stort barslagsmål som resultat. Phlox klarar sig undan stryk bara genom att blåsa upp sitt ansikte. En grej som tydligen är superavskräckande även på rasistiska jordbor. När han sedan väljer att stanna på skeppet, för att undvika bråk, är hans kollegors lösning klockren: vi tar med take-away. Det är så solidaritet ser ut.

Men viktigaste av allt, för mig i alla fall, i det här avsnittet. Det verkar som om filmindustrin fortfarande är alive and kicking under den här tidsåldern (tydligen med en massa WW3-filmer). Det får vi reda på när Archer och hans fjälla diskuterar om det kommit ut några bra filmer på sistone. Och så tycker vi väl att Archers bittra replik  “you’ll spend a lot of your time boldly going into battle” kändes som en gullig anti-hommage till den gamla Star Trek-taglinen.

Ett rätt så splittrat avsnitt, med alla olika handlingar som skulle hängas med och tryckas in på dryga 40 minuter. Även om jag gillade alla de här personliga historierna, så kändes de alla lite rumphuggna. Som om de inte riktigt fick spela ut ordentligt på grund av ett lite för kompakt avsnitt. Lite sloppy hantverk, helt enkelt. Jag menar, hade till exempel gärna sett ytterligare konsekvenser i det här avsnittet av T’Pols bröllop – det är som att Tucker fogar sig lite för snabbt i sitt öde och vi som tittare bara blir lämnade där inför fullbordat faktum.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 3/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 744 tv-avsnitt.

ENT: Storm Front, pt 2. Slutet på kalla tidskriget. Hurra!

~ rogerwilson ~ 4 Comments

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jo, visst avslutades Tidens Kalla Krig i och med det här avsnittet. Fick vi reda på vem som slogs i det? Nej. Fick vi reda på vem den där varelsen som stod och pratade med sulibanerna var? Tror faktiskt inte det. Kändes hela den här intrigen till och med mer meninglös när den var slut än när den höll på? Absolut.

Jag, som ändå tyckte att tredje säsongen av Enterprise höll ett visst fokus, undrar vad som hänt med upphovspersonerna nu (hänger verkligen hela den här kvalitetsförlusten på att den nye showrunnern Manny Coto hatade tanken på nazistaliens, som någon av er antydde här i kommentarerna). Manusen i de här första två avsnitten är oinspirerade och intrigerna mekaniska. Till och med masken som avsnittets suliban har ser sämre ut än i tidigare säsonger.

För jag glömde ju att skriva att det dök upp en suliban i förra avsnittet, också. Han är först lika fientlig som vanligt. Tar Tuckers plats när han är fånge hos sulibanerna, och börjar sedan slåss mot Archer när det skett ett fångutbyte och de bägge återvänt till bryggan (en av det här avsnittets hyfsade scener). Men eftersom även sulibanen vill stoppa nazistrymdvarelserna så beslutar man sig för att hjälpas åt med att frige den stackars Tucker, som är bunden i någon skrubb någonstans i rymdvarelsernas högkvarter. Och när de väl blivit klara med det så kan Enterprise bomba stället. Ett sånt där sista minuten-grepp, förstås, där rymdvarelsernas tidstransportör exploderar precis när nazistalienledaren står i transportören och skriker typ NOOOOOOOO!

Det här avsnittet är däremot värt att se för en grej, de fejkade journalfilmerna som utgöra episodens teaser. Svartvita bevis från Hitlers besök i New York. Det där kanske ändå är bland det bästa jag sett i hela Enterprise.

Plotten är annars som den är. Det är en massa friktion mellan nazisterna och rymdvarelserna som hjälper dem, lite oklart om vem som egentligen har rätt att bossa vem. Och nazisterna har förstås rätt i sin misstänksamhet. Rymdvarelserna är bara intresserade av att ta sig hem, och mindre engagerade i den militära konflikten mellan USA och tyskarna.

Etablerandet av Alicia Travers, ett lite halvdant love interest för Archer, utvecklas inte vidare. Kemin är nollgradig, och egentligen längtar hon bara efter sin man. Men Alicia lyckas i alla fall hålla kontakten med några gangsters, de som sedan hjälper till så att Archer och sulibanen kan ta sig in i aliennazisternas högkvarter (var det ett brevinkast som sulibanen flöt igenom) och hämta ut Tucker. Det lyckas, men sulibanen Silik dör däremot där inne.

Det blir en slutscen med tidsagent Daniels också. Han och Archer står i något slags märkligt moln där man ser tiden synkronisera sig igen, lägga sig tillrätta i den gamla tidslinjen igen. Daniels är glad och vill tacka Archer, han är skitsur tillbaka. “Lämna oss i fred nu”, säger han typ gång på gång. Jag känner faktiskt exakt likadant. I alla fall om tidsagent Daniels.

Betyg: 4/10 (tack vare journalifilmen).

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 2/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 743 tv-avsnitt.

ENT: Storm Front, pt 1. Archer vs Nazialiens.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag var lika hoppfull som Archer, någonstans där i slutet av säsong tre. Att snart skulle kanske Enterprise få slippa att tjänstgöra som stridsskepp, och få ge sig ut och upptäcka saker i galaxen igen. Men inte än på ett tag, tydligen. För först ska den prövade besättningen på Enterprise skickas 200 år tillbaka i tiden för att försöka bringa ordning i infekterade tidslinjer och en historia som befinner sig i uppluckring. Alien har rest tillbaka i tiden och håller just nu på att se till så att nazisterna vinner andra världskriget. Vilken härlig bajskorv att ta tag i, och vilken fantastisk belöning till Enterprise för att man alldeles nyss räddade Jorden från total destruktion. Men det är tydligen jävligt rörigt med alla tidslinjer i galaxen just nu.

Till och med den störige tidsagenten Daniels har drabbats av det här kaoset. Han stapplar in på Enterprises sjukavdelning med en kropp vars delar befinner sig i olika faser av åldrande. Det här, förklarar han, är en viktig del av slutstriden i det tidskrig som pågår just nu. Eller om det är sen. Eller kanske redan har inträffat. Så här förklarar han vem alien-nazisterna på Jorden är:

ARCHER: Who are they?

DANIELS: The most dangerous faction of the Cold War. They’re led by Vosk, a fanatic violently opposed to the Temporal Accords.

ARCHER: Stay with me. Stay with me.

DANIELS: We almost captured him, but he developed a form of stealth time travel. He escaped into the past. We eventually located him, but it was too late. He returned to my century. He and his people defeated us and launched this war that’s destroying all of time. I’ve sent you to this point because it’s here that Vosk can be stopped. If you succeed, the war will never happen. The timeline will be restored.

Det var någon som retade mig lite här i bloggens kommentarsfält. Att jag ganska många gånger skrivit att jag egentligen inte gillar avsnitt om tidsresor men sen ändå gett toppbetyg till just den typen av episoder. Well, här går i varje fall gränsen för just mig. Jag vill verkligen betona hur extremt oengagerad jag är i allt som händer i Storm Front. Inte bara är premissen extremt framkrystad, själva manuset är också en enda jävla röra. (Observera att jag uppmuntrar och uppskattar ret i kommentarsfältet, så det var lite av en dröm att jag kunde motbevisa den här spaningen direkt.)

Det råder en allvarlig brist på fokus i den här light-versionen av The man in the high castle. Med hjälp av rymdnazisterna har tyska trupper påbörjat en invasion av USA, men om den får vi inte veta så mycket. Bara att det egentliga skälet till expansionen är att rymdvarelserna behöver massor av naturresurser för att kunna bygga ett skepp så de kan resa tillbaka sin rätta tidsperiod. Trippen bakåt i Jordens historia var ett sätt att fly undan tidsagenter som Daniels.

Vita Huset är klätt i naziflaggor, och vart våra hjältar än rör sig så dyker det upp tyska soldater. Men det betyder inte automatiskt att det blir särskilt spännande. Sen är det också ganska konstigt att motståndsrörelsen i den ockuperade delen av USA mest verkar bestå av en massa före detta gangsters (kanske för att de har en massa vapen och underjordiska nätverk?). Hur det nu än är, så blir det här avsnittet aldrig mer än en återvinning av saker vi sett förut. Till och med i Star Trek. Och Enterprises take på det här kan inte mäta sig varken med originalserien eller Voyagers utflippade holodäcksavsnitt.

Inte ens de ondskefulla rymdvarelserna lär vi känna särskilt väl. Men, precis som i förra säsongen, så ska vi förstå att de är onda eftersom de ser väldigt obehagliga ut. Det är som att manusförfattarna tänker att storyn ändå kretsar kring en så ofta använd trope och miljö att man inte behöver ha en story. Ja, mer än att Archer måste rädda världen, både det förgångna och framtiden. Men det var ju å andra sidan premissen för hela förra säsongen.

Låt oss hoppas att det här och nästa avsnitt blir slutet för hela storylinen avsnitt som handlar om de där tidskrigen. En konflikt som jag efter tre säsonger ändå aldrig fått förklarad för mig, eller egentligen förstått något alls av.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 1/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 742 tv-avsnitt.

Picard: Star Dust City Rag. När Picard gick Ocean’s Eleven.

~ rogerwilson ~ 7 Comments

Det här kanske är en impopulär åsikt, men för mig nådde just Picard ett slags lågvattenmärke. Om det är någon förmildrande omständighet så gillar jag inte Ocean’s-filmerna heller. Tycker inte att den där extremt uttänkta planeringen av den perfekta stöten, kombinerat med rollspelsliknande övningar där våra hjältar antar falska identiteter är en särskilt kul grej. Och i det här fallet är jag nästan beredd att tycka att det är direkt kränkande för Patrick Stewart att behöva springa runt i basker och låtsas prata med en jättedålig fransk brytning. Jag blev illa berörd, liksom, ungefär som andra människor reagerade när de såg Ian McKellen dricka mjölk från ett fat i filmen Cats. Förhoppningsvis hade i varje fall bägge gubbarna rätt roligt i vardera projektet. Och folk som gillar holodäcksäventyr tycker säkert att det här är superfab.

Då tycker jag att starten på avsnittet är betydligt bättre. Det hemska slutet för stackars Icheb, ett av de där borgbarnen som var med i slutet av Voyager. Här blir han mer eller mindre slaktad av någon ond människa som strippar honom på borgorgan. Seven of Nine kommer för att rädda honom, men anländer för sent. Och hon tvingas att själv göra slut på hans lidande. Och, alltså, det hemska att som Star Trek-fan tvingas inse att Icheb nu är borta för alltid. Precis när vi fått återse honom efter alla dessa år. Extremt jobbig scen, det där.

Det är i varje fall under detta brutala intro som vi första gången hör namnet Bjayzl – en person som stora delar av den här intrigen kretsar kring. Bjayzl verkar vara någon form av gangsterdrottning i Freecloud. Och det är hon som håller Bruce Maddox, forskaren som troligtvis skapat Datas “döttrar” Dahj och Soji, fången. Det är för att frita Maddox, som hela den här charaden med falska identiter och värsta heist-planeringen genomförs. Man låtsas betala för Maddox med Seven of Nine. Men när när det väl är dags för själva utbytet, så visar det sig att Seven of Nine har egna planer med den här räddningsaktionen. Hon vill hämnas på Bjayzl, som var den som lurade fram informationen om var stackars Icheb fanns från Seven.

Det absolut snyggaste i hela det här avsnittet är faktiskt att Seven avbryter sin hämndaktion och följer med tillbaka till La Sirena tillsammans med resten av gänget – och den trasiga skrutt som återstår av Maddox. Bara för att en liten stund senare på egen hand transportera sig ner till Bjayzls klubb och göra processen kort med henne. Seven of Nine är uppenbarligen en stentuff actionhjälte i den här Picard-inkarnationen. Hoppas hon kommer tillbaka snart. Det är egentligen för Sevens skull som jag sett fram emot den här serien. Kommer att bli mycket besviken om hon inte i alla fall får någon form av semi-återkommande status i Picard.

Bjayzl kommer jag däremot inte att sakna i framtiden, och det faktiskt främst av modeskäl. Den här grejen att skurkar i många SF-filmatiseringar ska bära futuristiska klädkreationer är verkligen en grej som jag gärna skulle se avskaffad. I Bjayzls fall någon form av supertajt kroppsstrumpa försedd med guldfärgade geometriska figurer som utsmyckningar. Däremot gillade jag verkligenVup, han som kunde lukta sig till om folk ljög. En riktigt charmig figur att få bekanta sig med. Även om det blev en kort tid tillsammans.

I övrigt: Doktor Jurati var, precis som alla misstänkt, någon form av dubbelagent från den mörka sidan. Hon dödar sin gamla kille Maddox, och hänvisar till att någon (antagligen den romulanska agenten Oh med solglasögonen) visat henne något fruktansvärt. Något som gör att hon måste döda Maddox. Och där förlorade vi en av de viktigaste pusselbitarna till lösningen på den här gåtan. Som tur var hann Maddox berätta var Soji befinner sig.

Raffi Musiker passar på att träffa sin son när hon besöker Freecloud. Hennes besök är inte uppskattat. Han har tröttnat på att ha en konspirationsteoretiker till morsa, som aldrig slutade att tjata om vad som låg bakom attackerna på Mars. Och han tänker definitivt inte ge henne en ny chans. Säger han och drar sedan iväg med sin romulanska och höggravida fru. En scen som kändes rätt så lösryckt och felplacerad i det här avsnittet.

Det sämsta Picard-avsnittet hittills i mina ögon. Inte ens en ascool Seven of Nine kunde riktigt rädda de skamkänslor som hela de här fritagningsförsöket med utklädnadsverksamhet väckte. Antar att jag faktiskt var så pass paralyserad efter det att jag inte riktigt kunde ta in något annat.

Betyg: 3/10

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 5/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 741 tv-avsnitt.

ENT: Zero Hour. Slutet på The Expanse-sagan. Eller: Vad är det där för alien i nazistuniform?

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Vägrar att skriva om det senaste Picard-avsnittet förrän jag avslutat säsong tre av Enterprise. Så nu kan jag snart lägga upp en text om Picards märkliga fritagningsförsök, som bland annat inkluderar lite märklig utklädning och så. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Två parallellhandlingar här. I den ena försöker Archer och en liten trupp stoppa massförstörelsevapnet innan det når Jorden. I den andra ämnar T’Pol och Enterprise förstöra nätverket av sfärer i The Expanse. Men det viktigaste i hela avsnittet kanske ändå är teasern. Den där tre reptilbossar firar sin kommande seger genom att käka möss tillsammans. Väldigt “Diana från V”-style.

Den dubbla attacken på Väktarna/Sfärbyggarnas tidslinje provocerar förstås fram en motreaktion. Så de där väktarnornorna vräker på med massor av rumsanomalier runt den sfär som T’Pol vill förstöra. Smart manusgrepp, för nu måste alla ombord på Enterprise ta särskild medicin för att ens kunna överleva inuti anomalin. Deras hud spricker, och det adderas en nedräkning till plotten. Max 12 minuter kan man vara inuti molnet, om man inte ska dö. Å andra sidan är den här aktionen något av en sista chans för mänskligheten, så det är nog allt eller inget-läge för de flesta ombord. Som om inte rumsanomalierna räckte till så dyker de där väktarkvinnorna även upp på själva Enterprise och försöker sabotera skeppet. Men givetvis lyckas besättningen med sitt jobb till slut. Och när man väl sabbat en sfär så framkallar det en kedjereaktion där alla exploderar, en efter en. Dessutom berättar T’Pol hur gammal hon är för Archer.

Archer, på sitt håll, har inte bara med sig ett gäng soldater, utan också en urlakad Hoshi, som ska hjälpa honom att ta sig in i systemet som styr massförstörelsegloben. Men innan han ger sig in i det här äventyret på allvar så dyker förstås tidsagent Daniels upp igen. Den här gången visar han hur Federationen grundas, och menar att det är superviktigt att Archer överlever den här dagen, annars blir det ingen Federation och kriget mot de där Väktarna och Sfärbyggarna är ändå förlorat. Men har han något tips, den där Daniels, om hur Archer ska fixa det här? Några goda råd, kanske? Nä, som vanligt kan han bara hjälpa till med några goda råd. Så tråkig rollfigur, det här.

Shran däremot, den knäppe andoriern som alltid dyker upp när man minst förväntar det, hjälper till med lite vapenkraft just när Archer och de andra behöver det som mest. Han är bara en av flera pusselbitar som gör det här till ett helgjutet säsongsfinalavsnitt. Det bjuder på precis på så mycket rymdfajter, reptilbrottning och all annan dramatik som kan behövas (min favorit är den ganska långa scenen där Archer ska vända på en massa lysrör i en viss ordning). Däremot är det mycket oklart om Archer verkligen hinner av det där exploderande klotet till massförstörelsevapen innan det imploderar. Men han fixar i alla fall sin uppgift, till slut. Jorden är räddad, men Archer förlorad. Eller?

I de sista scenerna signaleras att ett nytt konstigt äventyr tar sin start i nästa säsong. Federationen svarar inte på Enterprises anrop när de närmar sig Jorden, och Archer vaknar upp i ett nazistfältsjukhus. Där det bland annat finns en alien i naziuniform. Vilken märklig tidslinje har man hamnat i nu, tro? Eller är det meningen att vi ska få reda på sanningen om andra världskriget i nästa säsong?

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 24/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 740 tv-avsnitt.

ENT: Countdown. Jakten på massförstörelsevapnet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Vi närmar oss slutet på den här historien, precis som namnet på avsnittet också indikerar. Det händer ganska mycket, samtidigt som hela avsnittet just är ett slags nedräkning inför den sista, slutgiltiga, striden. Som ju kommer i nästa avsnitt.

Stackars Hoshi är alltså kidnappad av reptilerna. De behöver henne för att utlösa det där vapnet och förstöra jorden. Varje del av xindikollektivet har nämligen fått var sin aktiveringskod, och det behövs tre koder för att avfyra vapnet. Reptilerna och insekts-xindierna använder nu Hoshi för att knäcka de vattenlevande xindiernas kod ur någon form av data som de lagt beslag på. Och för att få henne att ställa upp på jobbet injicerar man någon sorts parasiter i hennes hjärna.

Hoshi gör motstånd, ja hon försöker till och med begå självmord snarare än att hjälpa reptilerna. Men efter att ha fått dubbla injektioner av parasiter i hjärnbarken så har hon förlorat all egen vilja. Mot slutet av avsnittet får lyckligtvis Enterprise-besättningen till ett lyckat fritagningsförsök av henne. Rätt så dramatiskt och actionfyllt, faktiskt. Tyvärr skadas Hayes, bossen för arméstyrkan på Enterprise, så pass allvarligt att han avlider i Phlox sjukstuga.

Tucker och T’Pol jobbar vidare med informationen man hämtat från en av sfärerna i förra avsnittet. De har upptäckt att sfärerna hänger ihop genom ett slags nätverk, där man genom att förstöra några få av de gigantiska metallkloten kan sätta allihopa ur spel.

Viss irritation uppstår mellan de två under arbetet, men när T’Pol till sist släpper ner garden och förklarar att hon varit i känslomässig obalans så känns det faktiskt som att de är halvvägs till kyrkan. Framför allt eftersom T’Pol tidigare i avsnittet sagt att hon funderar på att ansluta sig till Stjärnflottan. Att inte Tucker förstod att det var ett slags frieri säger något om hur korkad han är när det gäller mellanmänskliga relationer. Inte konstigt att T’Pol surar en del.

Ganska mycket tid och möda ägnas också åt att skildra Archers olika övertalningsförsök när han ska få de vattenlevande xindierna att ställa upp och slåss mot reptilerna och insekterna. De där aquatics-typerna visar sig vara ökända för att dra ut på alla beslut under extremt lång tid. Trots det så hinner de faktiskt bestämma sig under det här avsnittet, och skickar iväg ett gäng skepp för att stoppa massförstörelsevapnets färd mot Jorden.

Just som det ser ut som om Archer och de andra allierade xindierna har en rimlig chans att vinna mot reptilerna och insekterna så griper sfärbyggarna/väktarna in. De skapar en barriär av anomalier som skyddar det där vapenklotet. Det får dock insekterna att bli misstänksamma – kan det faktiskt finnas ett samband mellan sfärerna anomalierna och de varelser som hjälpt xindierna att bygga upp sitt gemensamma råd? Reptilernas svar på deras frågor är att skjuta ner insektsskeppen.

Det har förstås varit på gång ett tag, men i det här avsnittet tar Enterprise slutligen steget fullt ut in i en ganska förutsägbar och actionbetonad sf-genre. Archers radikalisering har pågått under hela den här säsongen, men här blir han verkligen en amerikansk actionhjälte-klon, och det är en ton som går igenom i stora delar av hela avsnittet. På samma sätt som det känns så himla förutsägbart och okreativt att låta insekter och reptiler vara fiender. Bland xindierna har ju ett tydligt mönster visat sig genom den här säsongen – ju mer människolika varelserna är, desto mer resonabla och sympatiska är de också. De gamla Star Trek-idealen om mångfald känns långt borta när det här äventyret allt mer börjar påminna om ett märkligt raskrig.

Rent berättartekniskt är det däremot ett steg framåt, med ovanligt hög nivå på både action och rymdstridsscener. Extra förtjust är jag i att ett av de stora aquatic-skeppen transporterar Enterprise inuti sin “mage”.

Betyg. 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 23/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 739 tv-avsnitt.

ENT: The Council. Det där Archer äntligen får prata med xindiernas råd. Till ingen nytta.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag satt uppe och kollade på de tre sista delarna av den här säsongen i ett enda svep, och det var nog ett ganska bra upplägg. De har egentligen inte särskilt mycket individuella särdrag, utan hänger extremt mycket ihop.

Avsnittet börjar med ett nytt, men återkommande, inslag. Några av de transdimensionella varelserna – alla kvinnor – diskuterar hur Archers handlingar påverkar de potentiella tidslinjerna. De är som någon form av intergalaktiska nornor som övervakar tidens gång och ingriper när det börjar se ut som om deras plan håller på att förlora mark. Det är rätt så kackigt och töntigt gjort, och får mig att längta efter säsongsavslutningen. Jag börjar helt enkelt bli en tuff Star Trek-norna, som gärna vill klippa av tråden för hela Expanse-äventyret.

Det stora paradnumret i The Council är annars (som titeln indikerar) att Archer äntligen ska få föra fram sin sak i xindiernas råd. Innan hans framträdande blir vi briefade om de olika ledamöterna och deras egenskaper (lite sent påtänkt, när vi nu fått kolla på deras möten under hela säsongen utan några direkta introduktioner). Och sedan går det, som väntat, ganska dåligt. Reptilerna anklagar Archer för fake news, hans bevisföring haltar och det hela urartar till och med i slagsmål. På Archers andra besök i rådet går det lite bättre, tror alla, men det visar sig att reptilerna bara lurats när de gått med på att skjuta upp sjösättningen av sitt massförstörelsevapen. De och insektoiderna tar i stället kontroll över vapnet, och reptilbossen Dolim knivmördar Degra. Den döde xindiern sörjs till och med av Tucker, som annars mest gått runt och hatat på honom i fler avsnitt nu. Men särskilt mycket tid för sorg finns inte. Jorden är fortfarande i fara.

Parallellt med det här försöker Reed, T’Pol, Mayweather och en av de där elitsoldaterna borda en av de gigantiska sfärerna. Målet är att komma över en databas där. För att komma åt den får de fajtas med en jättestor griparm. Men det är bara den där soldaten – Enterprises motsvarighet till en rödskjorta – som dör. Reed försöker uppbåda lite indignation kring detta, men jag som åskådare tittar mest på klockan och väntar på nästa scen. Vi får i varje fall reda på att det finns någon inofficiell regel kring att om mer än 20% av en besättning omkommer så är det illa. Enterprise befinner sig definitivt på fel sida om den gränsen.

Mot slutet av avsnittet är allt deppigt igen. Reptilerna och insekterna snor enkelt massförstörelsevapnet och drar iväg mot Jorden. De försvinner in i en sån där virvel, medan Archer och hans allierade xindier snopet står och ser på. Och som lite extra salt i såret så kidnappar reptilerna Hoshi precis innan de försvinner bort i rymden. Ändå konstigt att man inte kan transportörsäkra bryggan – det är lite för enkelt att bara sno maskindelar och personal från varandra.

Ändå är det jag funderar på mest efteråt om det inte finns någon patientsekretess ombord på Enterprise. Phlox sitter och pratar med T’Pol om sina knarkvanor när Tucker helt ogenerat bara stövlar in på mottagningen för att han har ont i en axel. Lite upprörd kring detta, om jag ska vara helt ärlig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 22/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 738 tv-avsnitt.