Saker som händer när man tycker att en säsongspremiär är värd betyget 10/10: man blir lätt en smula besviken på avsnitten som följer. I detta, det tredje avsnittet av säsongen, får jag känslan av att serien liksom gör ytterligare en omstart. Först Michael i framtiden, sen Discovery i framtiden, och nu: Michael och Discovery i framtiden tillsammans. Mycket att etablera, kramar som ska utbytas och uppdateringar genomföras om vad som egentligen hänt – både med världen de senaste 950 åren, och med Michael de senaste 12 månaderna. Att leta efter Federationen på Jorden visar sig dessutom vara en återvändsgränd, så jag har lite svårt att se eller känna vart intrigen är på väg just nu.
Mängden screen-tid för både Georgiou och Burnham känns också i underkant. Överhuvudtaget fortsätter man inte riktigt den lovande satsningen på karaktärsfördjupning som vi sett i de två första avsnitten. Och att Burnham blivit helt personlighetsförändrad efter bara ett år utan Federationen – ett år som vi bara får se spridda skurar av i någon flashback – känns faktiskt mest lite irriterande. Är det meningen att den här säsongen ska handla om hur Burnhams slits mellan att få vara en solostjärna eller en i bandet? Så tråkigt. Härregud, jag vill bara att den här serien ska KOMMA IGÅNG. ATT DE SKA GE SIG UT OCH BÖRJA SIN EFTERFORSKNING KRING HUR ALLT KUNDE GÅ ÅT HELVETE I HELA GALAXEN. Kanske är jag lite överkänslig efter Picards första säsong, som ju höll på att etablera själva gänget som skulle bli seriens hjältar under vad som kändes som halva säsongen.
Med detta sura sagt, så var det förstås fint att se den framtida Jorden. Golden Gate-bron överlever tydligen allt, och ingen elak arborist har fått för sig att göra ultraljud och hugga ner den gamla sparbankseken utanför Starfleet Academy. (Däremot har ett och annat Star Trek-fan invänt att den här delen av området kring akademin var under vatten i Picard, men vem vet hur allt hänger ihop. Kanske är just det där beviset för att hela den här serien befinner sig i ett parallellt universum.)
Eken får stå för Jorden-nostalgin i avsnittet. Mänskligheten har däremot tagit en annan väg, rent kosmos-politiskt, än tidigare. Upptäckarandan och ivern att hitta galaxens hemligaste hörn verkar ha försvunnit, nu är man en isolationistisk art som gömmer sig bakom planetens skyddande energifält, och som hellre bryskt avvisar främlingar än hälsar dem välkomna. (Även om själva manskapet i Jordens skyddsstyrka verkar var diverse och innehålla mer än bara homo sapiens.) Men hoten som man försöker skydda sig från visar sig också vara högst verkliga. Här finns det fortfarande dilitiumreserver kvar, och det gör planeten till ett hett byte.
Ja, jordlingarna är så pass paranoida att man tydligen skjutit ner sina egna kolonister från Titan. Något som fått den lätt orimliga följden att titanerna klätt ut sig till elaka insektsliknande aliens, som nu attackerar Jordskeppen och planeten för att komma över dilithium. En konflikt som Saru, Burnham och Georgiou lyckas lösa efter cirka fem minuters förhandlingar, i vad man väl ändå får kalla en ovanligt lyckad medlingsinsats (även om man var tvungna att kidnappa “insektsmännens” befälhavare). Men även om medlingen gick bra så var det här en otillfredsställande och lite fånig, b-handling, tycker jag. Men kanske typisk för den här säsongen. Om man tittar på berättarstrukturen så här långt, så verkar det som om man eftersträvar en delintrig som avslutas i varje enskilt avsnitt. Men storyn om titaner som börjar klä sig i maskeradkostymer och agera rymdpirater efter ett misslyckat kontaktförsök är den sämsta b-handlingen hittills den här säsongen, även om den nästan blir lite rar i sin originalseriefånighet.
Kanske beror oviljan jag känner inför det här avsnittet på att det så tydligt visar allt den här säsongen inte kommer att vara. Book och Burnham har tydligen inte börjat ligga ännu, och nu drar Book iväg på egna äventyr (fast vi alla vet att han ju kommer att återvända in i handlingen så småningom). Där tyckte jag att man kastade bort, eller åtminstone sköt upp, en intressant storyline. Burnham med Book är cirka hundra gånger roligare än hennes strama befälsroll. Jag hade också velat veta lite mer om Jorden, om vad det är för typ av civilisation nu, post-Federationen. Men det fick vi inte. Vi fick bara sett ett jävla träd.
Däremot fick vi ju en ny rollfigur i serien, Adira, som följer med Discovery på hennes fortsatta resor. Adora har ju redan hajpats som Star Treks första ickebinära rollfigur någonsin. I det här avsnittet är dock fokus snarare på att Adira verkar fungera som en mänsklig symbiontförvarare, än på könsidentiteten. På något sätt har Adira lyckats förenas med en symbiont – amiral Tai – utan att vara trill. Och eftersom amiralen är Burnhams enda ledtråd till var och hur Federationen lyckats överleva, kommer kampen för att komma åt symbiontens minnen säkert att vara ett kommande spår i handlingen.
Jag får också ett visst hopp om att Discovery, i och med Adira, kan bli den första Star Trek-serie som på allvar gör något av det könsöverskridande med symbionter och deras värdkroppar. Ämnet har ju berörts tidigare, men aldrig riktigt utförligt. Jag hoppas att rollfiguren Adira i och med det också får ordentligt med utrymme i manuset – så här långt är intrycket lite väl blekt.
Från det här avsnittet tar jag också med mig den något mer detaljerade informationen om The Burn. Hur dilithium började ta slut i galaxen omkring 700 år efter att Discovery och Burnham gjort sitt tidshopp, och hur alla skepp med aktiva warpkärnor sedan exploderade. Ett trauma för galaxen som jag som tittare nog inte riktigt hunnit ta in ännu.
Ett lite gnälligt inlägg det här, jag vet. Men jag tror verkligen inte att jag håller på att förvandlas till en av de där Star Trek-nördarna som tycker att allt var bättre förr, och att alla nya serier borde läggas ner. Tvärtom. Jag vill ha mer nytt! Och mycket mer Georgiou i rutan. Okej?
Betyg: 6/10
Det här är avsnitt 3/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 777 tv-avsnitt. Och lite till.
