Category: Enterprise

ENT: The Shipment. Det med kemocite-fabriken och Tuckers misslyckade vapentest.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Och nu blev det riktigt sömnigt, tyckte jag. På pappret är det här hyfsat intressant, men genomförandet känns helt utan tempo. Det seeeeegar så att jag nätt och jämnt lyckades hålla mig vaken igenom hela avsnittet.

Kanske beror det halvkassa genomförandet på att det här främst är ett informationsavsnitt. Producenterna tyckte väl att det var hög tid att återvända till Xindierna och deras planer på att utrota mänskligheten. Det innebär förstås nya möten med Xindi-rådet där de enas om att de nog ändå är lite oense. Men det där bio-vapnet man jobbat på ett tag verkar åtminstone redo att testköra.

Tack vare Hoshis telepatiske vän från Exile så är inte våra vänner på Enterprise helt borta i fajten. Man lyckas spåra upp en fabrik där Xindierna framställer kemocite, en viktig ingrediens i deras människoutrotande vapen. För att ta reda på mer åker Archer, Reed och en av de där militärsnubbarna ner till fabriken och kollar in produktionen. Det följer man sedan upp med ett oannonserat hembesök hos en av fabriksbossarna, Gralik. Men oavsett hur mycket man viftar med sina vapen så verkar han inte veta något om massförstörelsevapen eller människor.

Däremot kan han Gralik ge lite bakgrund och sammanhang när det gäller Xindierna och deras historia. Som till exempel att de olika folken där krigade mot varandra i nästan hundra år, och att planetens slutgiltiga destruktion var insekts- och reptilxindiernas fel (de hade lagt en massa sprängämnen på en av planetens seismiska knutpunkter). Det fanns också en sjätte variant av Xindier, en fågelliknande ras, som inte hann fly från planeten i tid. Gralik förklarar också att xindierna numera bor utspridda på olika håll i The Expanse, som till exempel hans egen avlägset belägna hemplanet.

I och med Graliks berättelse blev hela den där motsättningen mellan människor och Xindier mycket mer komplicerad än tidigare för mig. Beskedet Xindierna fått från tidsresenärer, om att människorna skulle utrota dem, handlar alltså i praktiken om att jaga fem olika folkslag på en rad olika bosättningar runt om i The Expanse. Låter ju som en rätt så omfattande uppgift.

Av någon anledning bestämmer sig Gralik för att lita mer på de beväpnade männen som brutit sig in i hans hem, än sina forna fiender från Xindi-planeten. Så han sabbar i smyg hela lasten med kemocite som reptil- och insektsxindierna lämnar fabriken med. Dessutom lyckas Archer smuggla ombord en behållare på Xindiernas skepp, som gör lasten spårbar. Även om Enterprise tydligen tappar bort skeppet ändå, efter typ bara några minuter.

Hela den här fabrikshistorien känns verkligen superointressant, och jag tröttnar rätt så snabbt. Då är det betydligt mer intressant att följa Phlox och Tuckers dekonstruktion av ett av Xindiernas handvapen som lämnats kvar på Enterprise. När de plockar isär geväret upptäcker de bland annat att de innehåller organiska, levande delar som energikällor. Dessvärre har gevären också ett ganska avancerat och farligt användarlås. Om någon som inte är xindier försöker använda det, så sprängs det efter en kort nedräkning. Lyckligtvis hinner Tucker transportera ut Xindivapnet i tomma rymden innan det händer.

Svårt att hålla uppe intresset för det här avsnittet, även om John Cothran Jr kämpar på där, bakom Graliks apmask. Hela avsnittet känns som en transport- och informationssträcka som lätt kunde ha varit hälften så långt. Eller kanske rentav bara tio minuter, om man berättat riktigt effektivt. Vi rörde oss inte många millimeter mot lösningen i det här avsnittet. Gralik kanske var bra på historia, men väldigt oinsatt kring xindiernas planer just nu.

Betyg: 4/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 7/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 721 tv-avsnitt.

ENT: Exile. Det där Hoshi blir uppvaktad av en trånande telepat.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Mer om tv-serien Picard hittar du lite längre ner i bloggen. Måste nämligen parallellt med skrivandet om Jean-Lucs äventyr försöka avsluta skrivandet om den gamla Star Trek-serien Enterprise.

Efter rymdzombierna i förra avsnittet så blir det ett lite mer sagoliknande tema i Exile. För det kan väl inte bara vara jag som tycker att den här historien påminner extremt mycket om Skönheten och odjuret. I alla fall till en början.

Hoshi lockas till en avlägsen planet genom lockrop från Tarquin, en telepat som uppenbarar sig för henne ombord på Enterprise. Han verkar helt utan problem kunna läsa hennes tankar, och lovar att hjälpa till med att spåra upp Xindierna om hon kommer förbi på besök. Men när Sato anländer till varelsens gotiska slott så har han ett helt annat utseende än det han visat henne på skeppet. Mer insekt än prince charming, liksom.

Enterprise lämnar Hoshi på slottet och far vidare för att kolla upp om det finns en till gigantisk sfär ute i The Expanse. Tanken är att det är de två sfärerna som framkallar anomalierna i The Expanse, de plötsliga rumsliga förändringar som hotar att skada både skeppet och personalen. Om man kan kartlägga även den andra, så borde det gå att göra en karta så att Enterprise kan styra undan från alla de där fartbulorna ute ii Expanserymden. Mest dramatiskt blir det när en skyttel startar av sig själv, och lämnar Tucker och Archer kvar på sfären ensammas. Lyckligtvis fixar de att skjuta ner sitt eget skepp, så att det studsar ner på sfären igen.


På sitt håll inser Hoshi gradvis att det är något skumt med Tarquin. Att hans plan inte alls är att hjälpa henne, utan att han tvärtom vill behålla henne kvar på sin planet. Han har tänkt sig att hon ska bli en i raden av följeslagare som han haft på sitt slott (tydligen lever han jättelänge, för Hoshi hittar fyra gravar ute i trädgården). Och han drar sig inte för att använda sina krafter för att få som han vill. Låtsas till exempel att han är kapten Archer, som försöker övertala Hoshi att stanna kvar hos Tarquin. Men Hoshi genomskådar bluffen, trots allt.

Lyckligtvis är Tarquins långdistanstelepati beroende av ett skört glasföremål som förstärker de signaler han skickar och tar emot. Hoshi hotar till sist att kasta den i backen om han inte släpper henne. Och då ger han till slut efter. Plus att han överlämnar lite info om Xindierna. Mest av allt är han ju kär i Hoshi.

Hur det gick med undersökningen av den där andra sfären? Jodå, den fanns. Dessvärre hittar T’Pol indicier som tyder på att det åtminstone finns mer än 50 sfärer till som styr anomalierna. Någon har gjort det riktigt jobbigt för utomstående att navigera i den här delen av galaxen. Men vem?

Exile påminner en smula The Squire of Gothos i originalserien. Det där Kirk och de andra hamnar i klorna på Trelane, en varelse med med allsmäktiga krafter. Men förutom den blinkningen (han och Tarquin heter ju nästan samma sak), så tycker jag att det här avsnittet inte riktigt leder någonvart. Framför allt är det ganska förutsägbart med den där kåta telepaten som dreglar över Hoshi. Att lämna henne ensam på den där planeten låter ju verkligen mer än korkat. Även om Tarquin använder sina krafter för att återskapa pizza och burgare när han bjuder på middag.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 6/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 720 tv-avsnitt.

ENT: Impulse. Det med vulcanzombierna.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Det är lite kul att den allt märkligare tillvaron i The Expanse verkar öppna upp för raka och rätt härliga flirtar med genrefilmen. Som den här zombiehyllningen.

Enterprise snappar upp en nödsignal från ett vulcanskt skepp, Seleya. När man kommer dit för att undsätta så ser hon mest ut som ett drivande vrak. Väl inne i skeppet upptäcker man (lite för sent) att hela besättningen finns kvar ombord, men att de förvandlats till okummunicerbara zombieliknande varelser. Nu finns det inte längre något som håller tillbaka den vulcanska våldsamheten och ilskan – men av någon anledning får det också vulcanerna att se ut som levande döda. De visar sig däremot vara smarta zombies, som vet hur man använder skeppets funktioner för att göra det omöjligt för inkräktarna att ta sig därifrån. I alla fall levande.

Hur blev det så här då? Jo, de skeppsbrutna zombievulcanerna befinner sig mitt i ett asteroidfält med stenar fulla av terrellium. Ämnet, som verkar vara det enda som kan skydda skepp från områdets märkliga anomalier, gör tydligen dessutom vulcaner galna, och efter en kort tid ombord på det vulcanska skeppet så börjar även T’pol bli påverkad. Och knäpp.

Jag tycker att det här är ett av de mer lyckade Enterprise-avsnitten på länge. Det känns som om man haft riktigt kul med alla zombiejakter, bakhåll och plötsliga utbrott av galenskap. Som i teasern, där T’Pol är spritt språngande och paranoid. Handlingen hoppar sedan tillbaka en dag, till tiden för anropet från Seleya. Och så får vi alltså följa med T’Pol in i galenskapen.

Måste kanske plocka ut några favoritscener. Som när Reed, Archer och de andra måste balansera på en smal balk över en gapande hål i golvet för att undkomma zombierna. Precis som det också är schysst att man avslutar T’Pols helvetesdygn med en lite härlig zombiemardröm. Och, förlåt att jag tjatar om tredje säsongens realism, men visst är det ett ovanligt deppigt besked som doktor Phlox får ge i det här avsnittet. Att det är för sent för att kunna bota zombievulcanerna, och att de måste lämnas åt sitt öde på skeppet – som i och för sig exploderar när Enterprisecrewen dragit därifrån. Zombievulcanerna behövde helt enkelt inte lida så mycket i ensamhet ombord på skeppet Seleya. Ja, till och med Tuckers utflykt in i asteroidbältet var rätt kul.

Bland det kanske mest omvälvande i det här avsnittet, var att Jolene Blalock (T’Pol) ju nästan är riktigt bra den här gången. Kanske lite lättare att skådespela om man har lite mer att jobba med mer än att bara se sur ut hela tiden.

För övrigt, inte så mycket mat eller sex i det här avsnittet. Däremot lite Filmhistoria: I T’Pols dröm tittar man på en komedi på filmkvällen. Men vi får aldrig veta vilken. 🙁

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 5/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 719 tv-avsnitt.

ENT: Rajiin. Det med sexarbetaren som var hemlig agent.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard ett tag nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong om jag någonsin ska komma ikapp med den här bloggen. Så här kommer några postningar om den gamla serien, i väntan på mer om Jean-Luc.

Vilket är det enklaste sättet att infiltrera Enterprise på? Jo, genom att skicka en agent som klär ut sig till lättklädd blondin. Under ett besök på en marknadsplats ser Archer den prostituerade Rajiin, som bjuds ut till högstbjudande av sin “ägare”. Han verkar bli vimmelkantig av att bara möta hennes blick. När hon en liten stund senare flyr från det som mest påminner om en slavauktion och ber om hans beskydd, så kan han inte säga nej. Det finns ju inget prime directive, ännu. Så han kan ju fortfarande göra lite som han vill i kontakterna med andra världar och civilisationer. Men lite udda är det.

Men Rajiin visar sig vara en skum typ. Hon har ett ragghypnotisera folk som gör dem helt borta. Ska man tänka att Archer inte helt styrs av kättja, så kanske vi kan säga att det var det som hände med honom på marknaden. Rajiins uppgift ombord på Enterprise verkar vara att scanna av besättningens kroppar. Det gör hon genom att typ trycka sig själv mot dem, eller bara smeka dem på ett lite för intimt sätt. Det är när hon våldför sig på T’Pol som hon till sist ertappad och avslöjad. Men hon räddas ganska omgående av ett gäng Xindi-krigare, både insekterna och reptilerna. De använder hennes bioskanningar för att kartlägga människornas fysiologi, information som sedan ska anvädas för att skapa ett bio-vapen. Ni vet, det där som ska utplåna mänskligheten.

Det är alltså dags för ett Xindi-avsnitt igen. Den här gången får en lite djupare inblick i hur deras möten ser ut, och gänget runt mötesbordet verkar långt ifrån ense om bästa sättet att ta sig an människoproblemet. Tyvärr märker jag redan i det här avsnittet att xindierna gör sig bäst i små doser. Allt det som jag tyckte var spännande och fascinerande i säsongens första avsnitt, känns nu snarare lite pinsamt.

Då är Xindierna lite coolare när de är i strid. Och Enterprises besättning har inga större problem med att frita sin agent – vilket förstås får mig att undra varför de inte bara skjuter ner Enterprise och tar alla ombord till fånga. Både numerärt och sett till vapenarsenal så verkar man ju extremt överlägsna. Varför då dra ut på processen? – ja, förutom att serien ska hålla på en hel säsong, då. Det enda logiska argumentet är väl just de väldigt skilda åsikterna om hur man ska tas med människorna. Inte ens beslutet om att leja en agent var egentligen förankrat i Xindiernas stora råd.

Rajiin är ändå lite smart dramaturgiskt uppbyggt. Jag trodde nog att det var knepet och knåpet med att framställa flytande Trellium-D som skulle vara avsnittets drama. Visst, det börjar explodera och så, och man verkar långt ifrån att kunna använda det som skydd mot anomalierna, men hotet från Rajiin visar sig efter ett tag vara det verkliga problemet.

Ett lite rörigt avsnitt, det här. Tropen med den förföriska sexarbetaren som också är hemlig agent gör mig inte direkt överlycklig. Och när hon väl visat sig vara en skurk, så ska hon ändå vara lite mjuk och ångerfull, och till och med försöka försvara mänskligheten på Xindiernas möte.

För övrigt: Mat: Tucker betalar för formeln för hur man framställer Trellium med helt vanliga kryddor, bland annat cayennepeppar. Massage: Tucker och T’Pol fortsätter med sina massagesessioner – även om Tucker berättar att folk ombord på skeppet börjat snacka om att de tillbringar sena kvällar tillsammans.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 4/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 718 tv-avsnitt.

ENT: Extinction. Det med viruset som får människor att bli loque’equeianer.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Nämen, bra. Nu börjar manusförfattarna att flippa ordentligt. Och det redan i början av säsongen. Det gillar jag.

Extinction är på många sätt ett helt underbart tacky avsnitt. Ett virus på en planet förvandlar och muterar genuppsättningen på de varelser som kommer dit. De blir aaaaningen mer primitiva, och utan några starkare minnen av vem eller vad de varit tidigare. Så bara en liten stund efter att Archer, Sato och Reed ganska anlänt till planeten för att leta efter spår av Xindier så är de helt förändrade. Ser annorlunda ut, pratar ett annat språk, har ett annat rörelsemönster –blir loque’equeianer. Det är bara T’Pols vulcanska konstitution som, och inte för första gången, motstår det som påverkar andra varelser. Nu måste hon försöka kommunicera med kollegorna som förvandlats till främlingar.

Lyckligtvis nöjer man sig inte med enbart den här nivån på intrigen, som utan problem skulle ha platsat i ett avsnitt av originalserien. Det tillförs ytterligare ett lager. För Enterprise får snart veta, på det lite jobbiga sättet, att planeten bevakas av ett annat folk som är fast beslutna att se till att det där förvandlingsviruset inte sprider sig. Vi får veta att viruset togs fram av loque’eques befolkning när de inte längre kunde fortplanta sig, och att de som smittats bara får en enda tanke i huvudet: Att återvända till Loque’eque  och sin huvudstad. Något som förstås kan få ödesdigra konsekvenser för en planets befolkning om smittan snabbt sprider sig. Virusutrotarna gör processen kort med alla som smittats, de avrättas omgående med eldkastare. Och nu vill de göra samma sak med de smittade från Enterprises besättning.

Det är ju förstås något fascinerande med den här grundidén om ett virus som bevarar och återskapar en annars utdöd ras. Och kanske finns det fortfarande lite Loque’eque-tänk kvar i Archer när han i slutet av det här avsnittet inte riktigt kan med att förstöra viruset. I stället sparas det ombord på Enterprise, som en sista spillra av ett utdött folk. För allt slutar förstås lyckligt. De aggressiva virusutrotarna misslyckas med att döda de smittade delarna av Enterprisebesättningen nere på planeten, Phlox lyckas ta fram ett botemedel som återställer de smittade utifrån T’Pols DNA och vi får se Loque’eques öde huvudstad. Ingenting finns längre kvar av kulturen eller folket.

Givetvis får man även in lite viktigare saker i det här avsnittet. Mat: Archer och de andra utvecklar förstås helt nya smaklökar när de blir Loque’eque-folk, och äter insektsliknande grejor som får T’Pol att bli ganska äcklad. Massage: T’Pols massagestunder med Tucker återupptas. Även om det blir lite stel stämning när Tucker inser att dess effektivitet och risker hos en människa kanske inte är helt utredda. Döden: Vi får se en av virusutrotarna själv bli utrotad efter att han blivit smittad.

Som helhet är det här ett underhållande avsnitt. Tillräckligt freakigt och camp för att jag ska sitta och fnissa lite när Archer och de andra förvandlas till grottmänniskoliknande figurer. Lägger också märke till att teasern innan vinjetten är ytterligare ett exempel på den lite hårdare tonen vi finner här i säsong tre, det hör ändå inte till vanligheterna att vi får se ett avsnitt inledas med att någon avrättar en varelse med en eldkastare. Att T’Pols genetik och Phlox läkekonst tillsammans skapar en lösning som ingen annan kommit på under 60 år känns kanske däremot som ett lite väl enkelt sätt att ta sig ur den här intrigen. Om än så pass old school att det nästan känns som en hyllning till originalserien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 3/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 715 tv-avsnitt.

ENT: Anomaly. Det med rymdpiraterna och deras gigantiska sfär.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det blir ett helt gäng publiceringar idag. Har varit på filmfestival i Göteborg, och är först nu tillbaka på allvar i leken. Men innan jag betar av Picards första två avsnitt, så måste jag bara dra iväg lite Enterprise-texter. Bara så att jag inte blir hopplöst efter. Okej, nu kör vi!

Om vi tyckte att galaxen var en ond och ogästvänlig plats i Enterprises första och andra säsong, så är det inget mot farligheterna i den tredje. Redan i avsnitt nummer två råkar Enterprise ut för rymdpirater. Effektiva och skoningslösa sådana, som snabbt strippar skeppet på vapen, bränsle och annat som man kan tänkas behöva inuti The Expanse. Men, som jag hintade om redan i förra blogginlägget, Archer är trött på att vara en snällis och tar genast upp jakten. Han ska ha tillbaka sina grejor.

Genom att följa spår från piraternas skepp kommer man fram till en gigantisk sfär, nitton kilometer i diameter, som troligtvis är orsaken till de många anomalierna. Den verkar uråldrig, men piraterna har beslutat sig för att använda den som förråd för allt sitt stöldgods. De har däremot lämnat hela förrådet obevakat, så Enterprise kan under ganska lugna former spåra upp de flesta av sina saker och ta tillbaka dem till sitt skepp. Men man inser också att det bland bytet finns Xindiska saker. Ytterligare ledtrådar för att spåra upp de som planerar att förstöra Jorden finns alltså inom räckhåll.

För att få reda på mer om det här börjar Archer förhöra Orgoth, en av piraterna som blivit kvarlämnad på Enterprise. Han, liksom de andra piraterna, är Osaarie och rester av en besättning på ett skepp som lyckades ta sig in i The Expanse, men aldrig ut därifrån. För att överleva var man tvungna att börja stjäla från andra, och Orgoth ägnar ganska mycket av sin taltid åt att berätta om hur man blir kall, skoningslös och hård av att leva i The Expanse – och att Archer är alldeles för mesig och humanistisk för att klara av livet där. I alla fall än så länge. Dessvärre underskattar Orgoth hur desperat och arg Archer är. När Orgoth vägrar att svara på Archers frågor om xindierna tar Archer i med förhörsmetoden “jag sätter dig i en luftsluss och pumpar ut syret ur rummet”. Efter det är Orgoth lite mer snacksalig och berättar bland annat att piratskeppet har laddat ner en xindisk databas i sitt system. Om man lyckas komma nära piratskeppet, typ en kilometer ifrån det, så kan man till och med ta sig in i skeppets dator och ladda ner informationen till Enterprise. Tänk så bra wifi de har i rymden i framtiden!

För databasens skull ger Enterprise alltså sig in i en eldstrid med piratskeppet. Dataöverföringen mitt i stridens hetta känns ungefär lika realistiskt som när Lisbeth Salander i en av de första Stieg Larsson-filmerna har perfekt täckning på sin dator medan hon åker i en bil som kör i full fart (det här var liksom innan 4G). Givetvis lyckas man ladda ner databasen, släpper sin fånge och drar sedan iväg för att försöka grunna ut någon mer info om Xindierna.

Och så till de viktigas sakerna i det här avsnittet. Mat: En av Expanse-anomalierna färdas genom matsalen och lämnar alla nerskvätta med käk. Naket: Vi får vara med i ett omklädningsrum där folk befinner sig i olika stadier av påklätt tillstånd. Döden: Vi får se lik som ligger och flyter i tyngdlöst tillstånd i ett piratplundrat skepp. T’Pol, Tucker och massagen: Doktor Phlox berättar för Tucker att han kan få testa igelterapi om han inte vill få massage av T’Pol.

Det finns en hel del humor i det är avsnittet. Anomalierna som färdas genom skeppet och ställer till med hyss. Men även en hel del av den där lite tuffare realismen som verkar bli den här säsongens signum. I Anomaly är i varje fall Archer fortfarande förbannad. Han vägrar att acceptera att hans skepp blivit plundrat av pirater, utan sätter efter dem för att fortsätta slåss. Han torterar dessutom en fånge och försöker inte ens hitta någon fredlig lösning kring det här med databasen med piraterna, utan angriper dem utan så mycket snack. Lite extra mörker tillförs också när det antyds att det kanske inte ens finns någon väg ut ur The Expanse på. Det känns ju ännu deppigare än när Voyager var ute och for i fel kvadrant.

Jag gillar ju det här lite mörkare grundackordet, och tyckte att det här avsnittet innehöll det mesta av det bästa. Lite ryndskeppsfajting, en ledtråd till anomalierna i området, mystiska lämningar av gamla civilisationer, hämnd på elaka pirater, samt en kapten som börjar bli så pass desperat att han lämnar regelverket. Det är ju då det börjar bli intressant, tänker jag.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 2/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 714 tv-avsnitt.

ENT: The Xindi. Det där uppdraget i The Expanse tar sin början.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

När den tredje säsongen av Star Trek Enterprise drar igång är det en hel del som är annorlunda än förut. Till att börja med, faktiskt själva namnet på serien. Från att tidigare bara ha hetat Enterprise, så är numera titeln i förtexterna det lite längre Star Trek Enterprise. Dessutom har man poppat till signaturmelodin också. Gjort en remix som är lite svängigare och lättsammare. Inte fullt lika dramatisk som tidigare, vilket ju är lite konstigt eftersom serien i början av den här säsongen faktiskt äntligen börjat leva upp till sitt tidigare lite mer episka anslag.

För allt verkar onekligen lite bistrare och tuffare i säsong tre. Uppdragets allvarliga art, att förhindra att Jorden utplånas av xindierna, har satt sina spår hos Archer. Han är inte längre den naive kaptenen som ska utforska okända delar av galaxen och knyta vänskapsband med främmande civilisationer. Nu är han sammanbiten, hård och till och med en smula cynisk. Så är han och Enterprise också mitt inne i vad som kanske är den mest ogästvänliga delen av galaxen som existerar. I The Expanse är till och med själva materian opålitlig, som när skeppet utsätts för orimliga påfrestningar och gravvikationsavvikelser. Varelserna som lever där verkar dessvärre inte mycket lättare att umgås med.

Även själva skeppet Enterprise har uppgraderats för att bättre kunna leva upp till sitt nya uppdrag. Ett nytt kommandorum utöver bryggan, med en massa nya datorer och skärmar har installerats ombord. Man har också en trupp med tränade elitsoldater ombord (MACO:s –Military Assault Command Operations), med skådespelaren Steven Culp i spetsen. Och så har T’Pol uppgraderat sin frisyr och sina ögonbryn. Eftersom hon nu hoppat av den vulcanska flottan så har garderoben försetts med två nya uppsättningar civila plagg. Inte fullt lika tajta kroppsstrumpor som tidigare, men fortfarande betydligt mer smickrande för kroppsformer än den overall som resten av Enterprises personal har på sig (även om jag fick för mig att även den sytts in och tajtats till på sina ställen).

Den nya, lite bistrare, versionen av Enterprise manifesteras genast i det här avsnittet. Man besöker en gruvkoloni för att träffa en livs levande xindier som ska finnas där. Gruvan (ja, det är dags för Star Treks grottkulisser igen) styrs av en förman som visar sig vara en ytterst obehaglig typ. Det är som man anar en viss påverkan från Lynch-filmen Blue Velvet när kolonins boss med jämna mellanrum måste andas i en syrgasmask, samtidigt som han inte drar sig för att klippa av sina gruvarbetares fingrar om det skulle behövas. Förmannen förmedlar kontakten med xindiern nere i gruvan, men är egentligen ute efter att ta Archer och resten av Enterprises besättning till fånga. De är ett välkommet nytillskott till gruvans tvångsrekryterade personal.

Allt är liksom lite grövre och råare i det här avsnittet än det brukar. Förmannen är extremt motbjudande, Archer och Tucker måste dessutom fly från sin fångenskap genom att vada genom avloppstunnlar – där Trip typ doppar ansiktet i bajs. Och när de två räddas från sin fångenskap så får vi se genom ett kikarsikte hur en av Maco-soldaterna skjuter en ur gruvkolonins trupper. Det här känns som naturalism jämfört med de tidigare säsongerna.

Samtidigt trappas också den sexuella attraktionen ombord på Enterprise upp. Det har liksom varit givet på sistone att T’Pol är sjukt förälskad i Archer. Men nu tycker Phlox att T’Pol ska hjälpa Tucker med hans sömnproblem genom en särskild vulcansk massage. De här massagestunderna utgör liksom som en liten minibåge inom huvudintrigen under några avsnitt. Och är också ny inramning åt det sexuella spelet ombord på Enterprise, som ju tidigare varit hänvisat åt det där desinfektionsrummet med blått ljus där alla måste umgås nakna. Den enda oklarheten nu är väl om T’Pols pyjamas krympt i tvätten, eftersom den helt uppenbarligen inte räcker till för att skyla hela hennes kropp.

Jag sträcksåg de tre första avsnitten av den här säsongen, och fick liksom känslan av att vi kommer att tillbringa en stor del (resten?) av säsongen här inne i The Expanse. Det är i så fall en rätt bra idé tycker jag. Det ger för första gången Archer och hans manskap ett tydligt uppdrag som sträcker sig över många avsnitt i följd – det kändes lite väl random när man i de första två säsongerna mest for runt och upptäckte saker som vulcanerna redan hade koll på.

The Expanse fungerar också som en kuliss för en slags ny upplaga av Voyager. Eftersom ytterst få skepp verkar lyckas lämna The Expanse helskinnade så finns här ett gäng helt nya civilisationer och varelser att upptäcka. Som till exempel Xindierna, som vi redan i början av det här avsnittet förstår inte bara är en slags varelser. De är ett gäng olika slags typer – från insekter till vattenlevande varelser. Ett helt nytt gäng fiender att lära oss mer av. Tack vare Xindiern i gruvan får Archer åtminstone koordinaterna till platsen där Xindiernas planet finns. Men på den platsen finns bara rester av en planet kvar. Samtidigt får vi se hur Xindierna sitter i någon form av mötessal och diskuterar vad Enterprise gör och hur man ska förhålla sig till människorna. De vars planet man nu planerar att utplåna.

Jag är försiktigt positiv inför den här nya, lite mer uppstyrda, versionen av Enterprise. Det är som att man insett att det inte bara går att fara runt i en fiktiv galax lite på måfå, glidandes på goodwillen från tidigare inkarnationer av serien. Inte ens att, som tidigare, fokusera på att hitta på fiffiga sätt att introducera fenomen och arter som senare dyker upp i Star Treks tidslinje skapar en hitserie. Vi får se om den här uppryckningen håller i längden…

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 1/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 713 tv-avsnitt.

.

ENT: The Expanse. Jorden attackeras och Enterprise måste åka in i galaxens mest mystiska och farliga plats.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Jorden attackeras av en märklig sond som liksom bränner sönder och totalförstör en lång remsa av jordklotet, från Florida ner till Venezuela. Sju miljoner dör, och bland de försvunna finns Trips syster. Samtidigt knyter man samman intrigen om det kalla kriget om tiden (som känns mer och mer som öppen konflikt snarare än kallt krig) med den om klingonerna som vill sätta Archer i finkan igen.

Men det är fler som vill prata med Enterprises kapten. Archer kidnappas (för vilken gång i ordningen). Den här gången är det sulibanerna som vill att han ska prata med deras mystiska röst från framtiden. Henet från framtiden säger att tekniken som förstört Jorden kommer från framtiden, och att den kommer från Xindus. Orsaken är att en annan fraktion i det där tidskriget berättat för Xindierna att människor kommer att utradera deras planet i framtiden. Attacken på Jorden var alltså ett slags preemptive strike för att förhindra det där. Nu måste Archer stoppa Xindierna, menar mannen från framtiden.

Deras planet finns i något som kallas för The Delphic Expanse. En plats som vulcanerna aldrig lyckats utforska ordentligt eftersom det händer konstiga saker där. Man har till exempel videobevis från ett vulcanskt skepp där alla blev galna och började döda varandra när de kommit in i det här området. Och på ett klingonskt skepp som kom ut därifrån så hade alla ombord fått sina kroppar vända ut och in. Archer åker förstås ändå, och alla hans bästisar på Enterprise följer med. Även T’Pol, trots att hon fått order om det motsatta från sina befäl.

Det här är ett avsnitt som till stor del handlar om att ladda inför färden in i The Expanse. Men för att det inte ska bli för mycket av startsträcka så angrips Enterprise med jämna mellanrum av Dorath och hans arga klingoner. De är ännu surare nu, när Archer lyckats fly från dem två gånger. Så arga att de följer med ända in i utkanten av The Expanse, där Archer sedan skjuter sönder deras skepp.

Det här är ju en tydlig cliffhanger in i nästa säsong, men jag tycker att man slarvat bort det här lite. Hade det inte varit mer spännande att låta det fortsatt vara ovisst om klingonerna skulle vinna över Enterprise eller inte? Eller ville man bara avsluta den storylinen omgående?

Ett lite märkligt avsnitt det här, som både accelererar och bromsar samtidigt. En hel del action, men också en hel del förarbete för det som ska hända i nästa säsong. Samtidigt som attacken på Jorden och Trips fåfänga sökande efter systern i det sönderbrända wastelandet är lite gripande.

Med det här tackar jag för en ganska underhållande andra säsong av den här serien, och stressar rakt in i säsong tre. Slutet är faktiskt inom synhåll, sisådär 50 blogginlägg bort. Ja, om jag inte ska räkna med den där nya Picardserien, som jag givetvis också måste skriva om. Är det här The Neverending story, som någon påpekade på Twitter?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 712 tv-avsnitt.

ENT: Bounty. Det där Archer blir bortrövad av en prisjägare och T’Pol får kåtslag.

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Klingonerna ger sig inte. Man rymmer inte från ett klingonskt fängelse och kommer undan med det. I Bounty får Archer erfara att han är en man med ett pris på sitt huvud.

Vad är dealen? Eftersom Archer i Judgement flydde från den gruva där han skulle avtjäna sitt straff så har klingonerna utlovat en belöning för den som levererar honom till dem. Archer visar sig vara ett enkelt byte. Det räcker med att en tellarit utlovar honom en rundtur på en främmande planet för att han ska gå i fällan.

Det visar sig att tellariten själv är ett offer för det klingonska våldet och vanstyret. Belöningen för Archer ska användas till att köpa loss ett fraktskepp som klingonerna beslagtagit. När tellariten får reda på att det inte finns så mycket kvar av skeppet, att klingonerna har strippat det på motorer och vapen och plundrat det på allt av värde, blir han slutligen så förbannad att han bestämmer sig för att hämnas.. Han och Archer kommer på ett sätt att lura klingonerna. En plan där tellariten infriar sitt löfte om att leverera Archer till den arge klingonen Duras, och får en belöning, men samtidigt fixar så att Archer på nytt kan fly från fångenskapen och bli upphämtad av Enterprise.

Några nya kontakter? 
Tellariterna har förekommit långt ute i marginalen på några Enterpriseavsnitt, som Carbon Creek, Dead Stop och Civilization. Men det här är första gången som Enterprises besättning konfronteras med en tellarit, öga mot öga.

Vårdslöst beteende? 
Man kanske ändå ska göra en säkerhetskoll innan man följer med främmande aliens för att se på sevärdheter? Fula gubbar finns i alla former.

Sexytime: 
B-handlingen i det här avsnittet är helt fokuserad på sex. T’Pol smittas med någon typ av främmande mikrob som utlöser hennes brunstperiod, Pon Farr. Dessvärre händer detta under tiden hon (på grund av mikroben) är inspärrad i det där desinficeringsrummet med blått ljus tillsammans med skeppsläkaren Phlox. Så vi får alltså uthärda en instängd, sexuellt omättlig vulcansk kvinna som krälar omkring och tigger för att Phlox ska ligga med henne, medan han försöker hitta ett medicinskt sätt att bota hennes tillstånd på. T’Pol ger sig även på Reed för att få ligga, så intensivt att han typ får skrämma henne till avhållsamhet med sitt vapen. Alltså, det riktiga vapnet. Det där var inte en omskrivning för något snuskigt.

Vulcansk kättja är ju ett återkommande ämne i Star Trek, liksom även andra arters periodvis återkommande brunstperioder. Värt att på nytt notera är att kättja och sexualitet påfallande ofta är ett bevis för sjukdomstillstånd i den här serien. Kanske inte för att man är särskilt moraliska, utan snarare eftersom det värsta man kan göra i Star Trek är att tappa kontrollen.

Personlig utveckling: 
Här är det Phlox som visar sig vara oväntat stel och ointresserad inför T’Pols inviter. Inte det jag förväntade mig, eftersom det tidigare känts som att han och hans fruar typ var swingers.

Vi får också se Phlox märkliga korsformade kroppsbehåring för första gången här, som en liten intim bonus.

Det här kändes som… 
Två saker som är intressanta här: man fortsätter med intrigen om Archers konflikt med klingonerna och hans flykt från deras fängelse. Bra tråd att spinna vidare på.

Sedan känns ju kanske inte skildringen av T’Pols sexuella uppvaknande helt fräscht. Tyvärr inte ens camp. Men efter alla de här konstiga scenerna i det blå desinfektionsrummet så var det väl bara en tidsfråga innan någon bestämde sig för att det skulle bli åka av på riktigt.

Det slutar även den här gången med ett betyg som styr lite mot mitten, kanske ändå en bit över medel. Överhuvudtaget känns de avslutande avsnitten av den här säsongen som lite bättre än resten av säsongen. Lite roligare idéer något bättre genomförda.

Betyg: 6/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 711 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: Star Trek Discovery – The Enterprise War.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad höll egentligen Enterprise på med under Discoverys första säsong? Varför var de inte med i kriget mot klingonerna? De frågorna (och några till) får man svar på i The Enterprise War. En 418 sidor tjock pocket av John Jackson Miller, som har både Star Wars (många manus till tecknade serier) och olika Star Trek-titlar på sitt CV.

Fast jag måste nog säga att öppningen i boken, och de svar som gavs där gjorde mig lite besviken. Hade liksom tänkt mig en superspännande och intressant utmaning för Enterprise och hennes besättning. I stället börjar allt med att Enterprise kartlägger en svårtillgänglig nebulosa, ett jobb som är så tråkigt att kapten Pike själv helst bara skulle vilja dra därifrån så fort som möjligt. Men i de mest ogästvänligaste vatten döljer sig de riktigt stora och fula fiskarna. Upptäcker vi, så småningom. Och jag blev successivt mer och mer intresserad och road av handlingen.

Men jag vet inte hur mycket detaljer jag ska avslöja här. Intrigen bygger till stor del på överraskningar och oväntade vändningar. Jag kan väl åtminstone avslöja att det finns gott om saker i nebulosan som kan hålla Pike och hans manskap sysselsatta. Vi får möta rymdpirater, delta med i avancerade rymdslag och besöka främmande planeter. Det känns helt enkelt som om Miller fått rätt så fria tyglar att hitta på både det ena och det andra. Man kan tydligen göra det om man bara förlägger handlingen till något riktigt obskyrt och avlägset ställe.

Vi får också lite mer insikter i läget hos besättningen på Enterprise. Spock är här en ganska stel och nästan gåtfull person. Number One ytterst kompetent och en tajt partner till Pike. Och så fick man veta ett och annat om Connolly – som redan dött i tv-serien Discovery, men som har en ganska viktig roll i den här boken. Om man är lite disträ so jag, så kan det finnas en poäng med att googla personerna som dyker upp på Enterprise, och se om de också synts i Discovery.

Miller verkar ha lite lättare för komedi än de flesta av sina föregångare i Discovery-romanfamiljen. Framför allt i början av boken. Här finns till exempel ett helt släkte av rymdvarelser som mest bara är…korkade. Hur de tagit sig ut i rymden går inte riktigt att förstå sig på. Men det är en underhållande sidoplot. Känner också att Miller skriver om rätt så komplicerade grejor på ett lagom invecklat sätt. Fick inte sån där detaljfatigue som jag fått av en del av de andra böckerna i den här serien. I bland känns det som om en del författare försöker fylla ut sidorna med långa och rätt så meningslösa beskrivningar av datorer, arbetsrum och olika byggnader.

Däremot kanske jag inte tycker att hela grundpremissen kring varför Stjärnflottan inte skulle vilja att Enterprise gick in i det klingonska kriget känns särskilt trovärdig, men det kanske man bara får köpa. Precis som det faktum att Miller försöker få det till att Pike är gravt klaustrofobiskt lagd samt känslomässigt ärrad efter en grottolycka i hans ungdom.

Men mest av allt är jag förtjust. För en gångs skull kändes det inte alls plågsamt att läsa en Star Trek-roman. Discovery-serien har verkligen utvecklats. De första böckerna i serien kändes mer än lite krystade. Nu känns det som om författarna har lite mer genomarbetade romanfigurer att berätta om, samt lite mer frihet att fylla i de tomma utrymmena i Discoverys backstory. Som i den här historien, där dessvärre själva upplösningen är så orimlig att den nästan känns som någon form av fantasylösning. Synd på så rara…

Betyg: 8/10.

Star Trek Discovery: The Enterprise War av John Jackson Miller. Bok 5 om Discovery-universumet. Så här långt i min Startrekathon har jag sett tio långfilmer och 711 tv-avsnitt, samt bloggat om fem Star Trek-romaner och två Trek-seriealbum.