31 avsnitt in i Deep Space Nine och shapeshiftern Odo är i mångt och mycket fortfarande ett mysterium – även för honom själv. Men i The Alternate börjar man hinta om att gåtan kanske kan få en lösning. Även om avsnittet egentligen mer handlar om ett fadersuppror, Odo ska äntligen få bli vuxen – även i sin plastpappas ögon.
Det börjar med ett oväntat besök. Plötsligt står han bara där, doktor Mora, den vetenskapsman som arbetade med Odo efter att bajoranerna hittat honom drivande i rymden (jag har fortfarande inte riktigt fått reda på hur det där gick till, flöt han runt i ett rymdskepp eller bara som en stor vit mjölkig flytande massa). Mora pratar gärna om det där, att de inte hade en aning om att Odo var en varelse med en hög intelligens eller att han hade förmågan att byta fysisk form. Så lite mer om processen från blob till Odo får man reda på i det här avsnittet.
Men det visar sig att relationen mellan Odo och Mora inte är helt avslappnad. Kanske för att Mora bär sig åt som en skitjobbig förälder, en sån som kommer med störiga och pinsamma kommentarer om hur man var när man var liten, och hela tiden hittar känsliga saker att anmärka på. Som när Mora först möter Odo på stationen och genast kommenterar det lite klumpiga utseendet på Odos öron. Rude! Eller när han gång efter annan pratar över Odos huvud med de andra på rymdstationen, som om Odo fortfarande vore ett vetenskapligt studieobjekt och inte en person..
Men Mora har fler syften med att dyka upp på Deep Space Nine än att dissa Odo. Han har nämligen hittat en planet som eventuellt har en livsform som skulle kunna vara släkt med Odo. Nu vill han att de två slår följe dit för en undersökning. På planeten hittar man en övergiven stad eller by, mitt i den finns en stor obeliskliknande sten med mystiska tecken på. Obelisken transporteras snabbt vidare till rymdbasen där folk gång efter annan går fram och smeker den, något som eventuellt indikerar att den och dess hemlighet lär återkomma i serien. Dessutom hittar man en mystisk livsform på planeten, exakt hur den ser ut är svårt att säga, eftersom den hela tiden ändrar form och växer.
Sen blir det skaka-kameran-tajm, en jordbävning på den där planeten gör att gas pyser ut ur jorden och alla utom Odo blir medvetslösa. Fast….efter ett tag visar det sig att även han blivit påverkad av den, och att Odo förvandlas till ett aggressivt monster när han ligger och tar igen sig (han regenererar på något sätt sig själv var sextonde timme i en spann). Det hela blir till ett slags materialiserade mardrömmar, dör Odos undermedvetna går bärsärk på rymdstationen (scenerna när Odos ansikte liksom börjar rinna är en ganska bra gestaltning av hur det känns att bråka med föräldrar). Doktor Mora inser efter ett tag att det är han som triggar reaktionen hos den sovande Odo och får vara lockbete när man ska försöka fånga in blobmonstret. Till sist lyckas Mora rensa ut resterna av gasen från Odos kropp, och de två bestämmer sig lite för att börja om på ny kula.
Mycket psykodrama här. Handlingen är inspirerad av SF-klassikern Forbidden Planet (som i sin tur är inspirerad av Shakespeares Stormen). Från början var det tänkt att Odo-skådespelaren Rene Auberjonois också skulle spela Mora, för att göra det ännu tydligare hur präglad Odo var av forskaren som hjälpte honom att utvecklas till. Men trots all den här undertexten tycker jag att avsnittet på det stora hela är en besvikelse. På ett plan förstod jag väl att serieskaparna inte tänkte ge mig hela Odos hemlighet på en och samma gång, men nu var det mer som att vi fick följa med in i en återvändsgränd i sökandet efter Odos bakgrund. Högst otillfredsställande, liksom.
Däremot suger jag tacksamt åt mig all information om ferengikulturen som Deep Space Nine bjuder på just nu. I stort sett varje avsnitt innehåller en ny liten godbit ur deras folklore. Den här veckan fick jag till exempel reda på att ferengierna stycker upp sina döda och säljer delarna som reliker. Isch!
Betyg: 5/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 297 tv-avsnitt.
Nej, det här var ju inte en särskilt inspirerad tillställning. Snarare ett dussinavsnitt enligt en redan känd formula i Star Trek-sammanhang: Mystisk främling/alien anländer till rymdstationen med skumraskaffärer i sikte, blir påkommen av säkerhetschefen Odo. Komplikationer uppstår men till sist skipar Odo ordning, reda och rättvisa. Veckans alien, men med en kriminell twist, ungefär.
Mazur kommer nämligen över en liten spelautomat som verkar ge honom obegränsad tur. Alltså replikerar han den lilla leksaken och öppnar en egen spelhåla ombord på rymdstationen. Men något verkar inträffa när alla de där tur/otur-automaterna finns på en och samma plats. Personer på hela stationen – oavsett om de spelar eller ej – förföljs antingen av tur eller otur. Men inte för alltid, någon gång verkar det alltid vända. Det hela slutar i en rätt trist intrigvändning där Quark och Mazur konkurrerar om kunderna på promenaden. Gäsp.
Nej, det här avsnittets stora bidraget till Deep Space Nine-serien verkar främst vara att O’Brien tar av sig tröjan i en scen. Utan att vara supervältränad. Kanske ska vi se det som en hommage till kapten Kirks alla tröjlösa scener? Okej då, jag kanske vinklade det där lite orättvist. Tydligen var det Bashirs tajta träningsoutfit som var det här avsnittets mest omtyckta ingrediens.
Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.
Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.
Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…
Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av 
Ett avsnitt i en helt annan klass än sist jag skrev om Deep Space Nine. Sanctuary är rikt med detaljer (jag fick till exempel googla vad 
Inflödet av flyktingar på Deep Space Nine går inte helt smärtfritt. Eftersom skreeanerna varken har pengar eller någon egentlig uppgift på rymdstationen så driver de mest omkring. Odo oroar sig därför över en eventuell ökad kriminalitet, medan Quark går runt och påpekar att skreeanerna fäller hudflagor över hela stationen. Samröret med skreeanerna underlättas inte av att deras kultur är ett utstuderat matriarkat – de har därför extremt svårt att ta rymdstationens manliga befäl på allvar.