Men, alltså, fnissfesten jag hade till det här avsnittet. The Next Generation goes tvålopera. Dessutom med massor av panflöjt på soundtracket. Avslutningen med doktor Crushers panik när hon inser att hon skulle behöva hänge sig åt lesbiskt sex för att kunna ligga med sitt livs stora kärlek är formidabel (ja, jag är lite svältfödd på underhållande avsnitt, inser jag). Älskar det här!
Har ni hört talas om begreppet boyfriend twins? Det lanserades på en tumblrblogg som är full med bilder på bögpar där killarna är lite för lika varandra för att det ska kännas helt sunt. Men visst är doktor Crusher och hennes flirt i det här avsnittet den heterosexuella motsvarigheten?
Flirten i fråga heter Odan, är ambassadör och befinner sig ombord på Enterprise för att medla i en komplicerad konflikt mellan befolkningen på de två månarna som kretsar kring planeten Peliar Zel. Men mest upphetsad verkar han vara över att få hänga med doktor Crusher. Eller, hänga….ligga menar jag förstås. På väg till medlingsuppdraget attackeras skytteln Odan reser med, och han måste akut tas till sjukstugan ombord på Enterprise. Där upptäcker Crusher sanningen om sin älskare, att han är en symbiotisk varelse – det vill säga består av två olika organismer – och att Odans hjärna och själ egentligen sitter i den lilla klump som ligger i magen på värdkroppen.
När Crusher rapporterar att klumpen riskerar att dö utanför en värdkropp erbjuder Riker sig att vara tillfällig surrogatvärdkropp för Odan. Riker menar att hans liv är försumbart jämfört med mängden liv som kan räddas om Odans medling går bra. Även om den innehåller det lite märkliga momentet när Odan förklarar att han är en klump i någons mage. Det här öppnar förstås även upp för nya kärleksförvecklingar, när Crusher nu måste hångla med Riker för att få vara med sin stora kärlek. Och det blir ännu mer komplicerat för henne när Odans nya, permanenta värdkropp kommer till Enterprise. Det är nämligen en kvinna. Och alla öppna tankar och föresatser som Crusher haft kring att inte döma en klump i magen efter hens värdkropp faller plötsligt som ett korthus. Riker kan hon hångla med, men inte en kvinna, tydligen. Så långt verkar alltså inte den sexuella frigörelsen ha kommit ombord på Enterprise och inom Stjärnflottan. Förhållanden verkar kunna vara flytande och frigjorda, men den sexuella läggningen högst enkelspårig.
Det är ett roligt avsnitt också för att det faktiskt börjar med ett skräckfilmsanslag, men slutar som en olycklig kärlekshistoria. När vi första gången inser att Odan har något stort i sin mage som rör sig där så tänker en del av oss kanske först på The Next Generation-avsnittet Conspiracy, andra på Cronenbergs skräckfilm Shivers. Men handlingen utvecklas ju åt ett helt annat håll. Det här är en charmig magparasit som har en fantastiskt vinnande personlighet. Och värdkroppen vill ha henom där.
Tvåloperainslagen i det här avsnittet fungerar enastående bra, eftersom manusförfattarna den här gången kombinerar en klassisk melodramatisk form med den frihet som finns inom science fiction. Vem har inte hört den gamla bisexuella sloganen att man blir kär i en person och inte ett kön. Well, i det här avsnittet får doktor Crusher inse att hon inte fixar att bli kär i en klump i en mage. Hon är betydligt mer intresserad av ett bestämt och fast köttsligt utbyte än hon kanske trodde. Att The Next Generation i sig fortarande hankar sig kvar vid binära kön och klyschiga könsuttryck som långt hår på alienkvinnor blir däremot bara konstigare och konstigare.
Betyg:8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 199 tv-avsnitt. Det här är också mitt nittonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det här är ett sådant avsnitt som ofta antingen får relativt bra betyg eller ganska dåliga betyg. Av den anledningen var jag lite orolig för att det skulle gå dig på nerverna lite. Som tur är så var det inget att oroa sig för. 😛
Jag tycker väl det är ett helt okej avsnitt, men det står inte ut för mig på något sätt egentligen. Personkemin mellan McFadden och Franc Luz (Odan) var väl helt okej faktiskt, men det här är helt enkelt min typ av avsnitt. Korta romanser är ju inget som jag rent allmänt tycker alltför mycket om i den här serien. Det blir bara för svårt att bry sig när man mer eller mindre vet att det kommer vara begränsat till det här avsnittet. Inte heller det du kallar för tvålopera aspekten tyckte jag väl speciellt mycket om. Avsnittet introducerar dock Trillerna, men när de väl kom att återanvändas ordentligt (i DS9), så gjordes de om ganska grundligt. Så, det är inte alltför mycket som man kan ta med sig framåt även på den punkten. Vi kan återkomma till Trillerna och deras rework när vi väl kommer dit.
Som sagt, ett okej avsnitt, men inte mer. 6/10.
Avsnittet regisserades av Marvin V. Rush som normalt sett var “director of photography” på serien ända sen Säsong 3. Inför den här utmaningen fick han faktiskt ledigt från sitt dagliga jobb på förra avsnittet, så att han kunde förbereda sig för det här.
Gates McFadden var gravid i sjunde månaden när det här avsnittet spelades in, och tydligen lades ganska mycket uppmärksamhet på att gömma hennes mage. Författarna bakom serien ville inte behöva hantera att Dr. Crusher var gravid eller att hon skulle varit tvungen att ha ett nytt barn i serien. McFadden själv tyckte det var synd att hon fick ett sånt här avsnittet när hon var så långt in graviditeten.
Samtidigt är det svårt att missa att mycket av diskussionen kring det här avsnittet kom att handla om homosexualitet p.g.a. det som sättet det slutade på. Det är ju två teman saker som Star Trek rent allmänt sällan har gått väldigt hårt in i, religion och homosexualitet. Om något så har det kanske undvikits ofta, då man inte vågade ta klar ställning. Med tiden och med antalet avsnitt rörde vid ämnet så kom ju religion att diskuteras en del, men homosexualitet är något som de aldrig vågade ta ställning till. Därmed så nämns ofta det här avsnittet när det kommer till det temat, och ofta som ett exempel på att det var ganska fegt. Det berörs ju bara väldigt snabbt och utan att riktigt ta ställning på något sätt. Dessutom tolkar många det som Crusher säger som att ingenting hade förändrat i Star Treks framtida utopi och att mänskligheten som helhet fortsatte ha svårt att acceptera homosexualitet.
Samtidigt berättar även McFadden att hon efter det här avsnittet fick en hel del brev från tittare som var väldigt upprörda över att det antyddes att det ens kunde existera i Star Treks framtid eller att en av våra rollfigurer ens behövde fundera på det. Så det verkade tyvärr vara ett ämne som fortfarande polariserade en hel del människor.
Rush har en annan syn än kritikerna som menar att avsnittet var fegt på den punkten. Han menar att poängen egentligen inte var homosexualitet, utan diskussionen om vad kärlek egentligen var. Hur det inte bara handlade om personlighet, utan om hela paketet, där minsta faktor som ändras kan förstöra balansen. Han menar att Crushers kommentarer inte var menade som mänsklighetens syn, utan som hennes individuella syn.
Personligen så tycker jag både att mycket av kritiken – från båda håll – är ganska löjlig och långsökt. Men jag tror att de försökte göra en parallell till den tidens verklighet och att det förhoppningsvis kunde bli bättre i framtiden. Tyvärr var ju detta på sätt och vis menat att utspela sig i framtiden och tyvärr fick man därför känslan av att allt var likadant även då. Det är ju den delen, om något, som var fegt. Sen att Crushers kommentarer så lätt kan tolkas antingen som hennes personliga åsikter eller som mänsklighetens syn på saken gör inte saken bättre direkt.
Jag gillade det här ända tills sista scenen. (Även om man kan ställa sig fråga om Riker verkligen samtyckt till att hans kropp används sådär). Dock har jag lite issues med hur de skrivit slutscenen. Att Crusher är jätte straight är i sig inget problem det har framgått tydligt i 3 säsonger att så är fallet. (Även om Startrek har problem här, redan i början av 90-talet fanns det krav på att de borde ha i alla fall en icke-straight karaktär i det så upplysta och progressiva 2300-talet*) Men många stör sig på att hon inte säger “jag har” utan “vi människor har”. Jag hade också gärna sett det hela fortsätta i några minuter men diskussioner om samkönade relationer var nog för mycket för amerikansk mainstream tv i början av 90-talet (tror jag, nu är jag ur mitt vatten).
Det känns som det här avsnittet hade skrivits lite annorlunda idag.
Jag vill nog ändå ge det 7/10 för det är roligt tills slarvar till det i bokstavligen sista minuten.
*Missar de den detaljen i den nya serien som kommer nästa år kan de få hett om öronen.
(För övrigt. De symbiotiska Trill kommer vi få se mer av i kommande serier men då kommer de fungera en smula annorlunda än i det här avsnittet. LDL kanske nämner något om det snart).
LDL han visst före mig och postade medan jag skrev mitt inlägg. Visst är det fortfarande så att det inte finns någon knapp som låter mig editera mina kommentarer?
Inte vad jag vet iaf.