Star Treks tredje säsong går från klarhet till klarhet. Eller ska jag kanske kalla det från weirdness till weirdness. I vilket fall tycker jag att det är alldeles fantastiskt bedårande. Som i The Way to Eden som inte bara handlar om interstellära hippies och en ond sektledare – det rymmer också flera rena musikalnummer. Plus ett antal repliker där logiske och behärskade Spock säger sig tro och känna för hippiesaken. “De känner sig som aliens i sina egna världar”, förklarar Spock, “och det är ju ett tillstånd jag har viss erfarenhet av”.
Från hippiesarna yttras det också för första gången i serien kritik mot hela livsstilen ombord Enterprise, ja faktiskt mot hela Federationens koloniala projekt – hur man skapar atmosfären på koloniserade planeter genom artificiella processer, hur maten på Enterprise är syntetisk och hur livet ombord helt styrs av olika datorprogram. Plötsligt framstår Kirk och de andra som slavar under en opersonlig teknologisk diktatur. I varje fall för ett ögonblick – tills jag fick reda på att hippieledaren dessvärre var galen.
Men innan vi går vidare i handlingen – lite pausmusik:
Det har funnits musikinslag då och då i Star Trek, redan i första säsongen framförde till exempel Uhura en liten sång om Spocks sataniska öron och oemotståndliga charm. Men aldrig tidigare har det varit flera sånger på rad i ett och samma avsnitt, framförda ungefär som om Hair hade flyttat ut i rymden. Det är chockerande kackigt, men också helt oemotståndligt camp. Precis som när hippiesarna ombord på Enterprise skriker “Herbert, Herbert, Herbert” till alla som de tycker är för fyrkantiga och stela. Eller när de iscensätter en sittdemonstration utanför sjukavdelningen där deras ledare hålls kvar för undersökning.
För även om The Way to Eden är en kärleksfull drift med hippierörelsen så handlar det också om hur goda avsikter och idealism kan utnyttjas av onda krafter. I det här fallet är det mannen med blomkålsöronen, Dr Sevrin, som är besatt att till varje pris hitta planeten Eden, där han vill leva på ett primitivt sätt – trots att hans egen överlevnad hänger på att han kan hålla en kronisk sjukdom under kontroll genom kontinuerlig medicinering. Och att han riskerar att smitta ner en eventuell urbefolkning i Eden med sin sjukdom. Jepp, Sevrin är en inbiten vaccinförnekare, trots att hans agerande kan få galaktiska konsekvenser.
Sevrin och hans gäng tar efter ett tag kontroll över ett av maskinrummen och kan på det sättet kapa hela skeppet. Eftersom de också har kontroll över de livsuppehållande systemen på Enterprise vågar inte Kirk gå till attack (Vet inte för vilken gång i ordningen som bryggan tappar kontrollen när någon tar över maskinrummet. En sån himla irriterande säkerhetsrisk). För att kunna lämna Enterprise och ta sig ner till Eden använder sig hippiesarna av högfrekventa ljud som gör hela besättningen medvetslösa (Sevrins plan är i och för sig att typ döda alla ombord med det där ljudet, men Kirk hittar av-knappen i sista minuten).
Men alla dessa besvär visar sig vara förgäves. Tyvärr visar sig Edens lustgård vara allt annat än ett paradis. Växtlivet innehåller syra, och när gitarristen (symboliskt döpt till) Adam tar ett bett av ett päron i Lustgården faller han död till marken.
Sammanfattning: Den typ av camp som det här avsnittet innehåller är oemotståndligt. Fula peruker, löjliga kostymer, samhällskritik förklätt i kitschiga outfits. Beyond the Valley of the Dolls möter Hair möter Star Trek. Samtidssatir möter samhällskritik möter rockmusikalestetik. Älskar det! Betyg: 8/10
Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 20/24. Avsnitt 76 i min Startrekathon.
Helt klart ett av mina favoritavsnitt av originalserien och jag tycker som du att det är så där lagom löjligt och samtidigt underhållande 🙂
Ja, en mycket positiv överraskning i denna utskällda säsong!
Oj, intressant. Det finns ju faktiskt en hel del fans som gillar det här avsnittet starkt, precis som er. Jag däremot har väldigt svårt för det här avsnittet. Kanske är jag inte tillräckligt gammal för att kunna förhålla mig till hela hippie kulturen ordentligt, och inget större fan av musikaler är jag oftast heller, så det är kanske någonstans där problemet ligger.
Jag förstår vad ni menar ett avsnitt kan vara camp och udda till den grad att det blir bra underhållning, men det här avsnittet går för långt för mig. Jag har svårt att ta det hela på allvar helt enkelt, de är bara störningsmoment, och då blir deras dialog och konstanta musikalnummer bara plågsamt för mig. :/
Kul att någon tycker om avsnittet iaf. 😉
Ja, men det är ju hysteriskt. Och faktiskt också både fördömande och nyanserad kring hippierörelsen. Älskade det!
Jag som precis sett det här avsnittet så där två år senare kom att fundera på om det var så här hipperörelsen uppfattades av delar av sin samtid. I dag ser vi den ju genom ett romantisk skimmer men hur såg gemene man på det hela 1968?
Oh no, du menar att det här egentligen är ett dokumentäravsnitt? Så har jag verkligen inte tänkt på det tidigare, men det kanske ligger något i det du säger. Det är väl bara lite förvånande att Star Trek ställer sig på den konservativa sidan här? Det verkade ju som om Roddenberry gillade tanken med fri kärlek, åtminstone.