ENT: The Council. Det där Archer äntligen får prata med xindiernas råd. Till ingen nytta.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag satt uppe och kollade på de tre sista delarna av den här säsongen i ett enda svep, och det var nog ett ganska bra upplägg. De har egentligen inte särskilt mycket individuella särdrag, utan hänger extremt mycket ihop.

Avsnittet börjar med ett nytt, men återkommande, inslag. Några av de transdimensionella varelserna – alla kvinnor – diskuterar hur Archers handlingar påverkar de potentiella tidslinjerna. De är som någon form av intergalaktiska nornor som övervakar tidens gång och ingriper när det börjar se ut som om deras plan håller på att förlora mark. Det är rätt så kackigt och töntigt gjort, och får mig att längta efter säsongsavslutningen. Jag börjar helt enkelt bli en tuff Star Trek-norna, som gärna vill klippa av tråden för hela Expanse-äventyret.

Det stora paradnumret i The Council är annars (som titeln indikerar) att Archer äntligen ska få föra fram sin sak i xindiernas råd. Innan hans framträdande blir vi briefade om de olika ledamöterna och deras egenskaper (lite sent påtänkt, när vi nu fått kolla på deras möten under hela säsongen utan några direkta introduktioner). Och sedan går det, som väntat, ganska dåligt. Reptilerna anklagar Archer för fake news, hans bevisföring haltar och det hela urartar till och med i slagsmål. På Archers andra besök i rådet går det lite bättre, tror alla, men det visar sig att reptilerna bara lurats när de gått med på att skjuta upp sjösättningen av sitt massförstörelsevapen. De och insektoiderna tar i stället kontroll över vapnet, och reptilbossen Dolim knivmördar Degra. Den döde xindiern sörjs till och med av Tucker, som annars mest gått runt och hatat på honom i fler avsnitt nu. Men särskilt mycket tid för sorg finns inte. Jorden är fortfarande i fara.

Parallellt med det här försöker Reed, T’Pol, Mayweather och en av de där elitsoldaterna borda en av de gigantiska sfärerna. Målet är att komma över en databas där. För att komma åt den får de fajtas med en jättestor griparm. Men det är bara den där soldaten – Enterprises motsvarighet till en rödskjorta – som dör. Reed försöker uppbåda lite indignation kring detta, men jag som åskådare tittar mest på klockan och väntar på nästa scen. Vi får i varje fall reda på att det finns någon inofficiell regel kring att om mer än 20% av en besättning omkommer så är det illa. Enterprise befinner sig definitivt på fel sida om den gränsen.

Mot slutet av avsnittet är allt deppigt igen. Reptilerna och insekterna snor enkelt massförstörelsevapnet och drar iväg mot Jorden. De försvinner in i en sån där virvel, medan Archer och hans allierade xindier snopet står och ser på. Och som lite extra salt i såret så kidnappar reptilerna Hoshi precis innan de försvinner bort i rymden. Ändå konstigt att man inte kan transportörsäkra bryggan – det är lite för enkelt att bara sno maskindelar och personal från varandra.

Ändå är det jag funderar på mest efteråt om det inte finns någon patientsekretess ombord på Enterprise. Phlox sitter och pratar med T’Pol om sina knarkvanor när Tucker helt ogenerat bara stövlar in på mottagningen för att han har ont i en axel. Lite upprörd kring detta, om jag ska vara helt ärlig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 22/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 738 tv-avsnitt.

ENT: The Forgotten. Pakt med Degra och lagningen av en superläcka.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ett lite gott och blandat-avsnitt det här. Vi befinner oss fortfarande i den sammanhängande Xindi-storylinen. Ska vi vara helt ärliga så är det här mestadels en transportsträcka, om än en underhållande sådan.

Archer och Degra har ju den där dejten inbokad, den som Archer plundrar ett illyriskt skepp för att hinna i tid till. När de väl träffas vill Degra och hans sammansvurna få mer konkreta besked på att de transdimensionella varelserna faktiskt har en sammansvärjning på gång. Enterprises kapten går runt och visar upp vad han samlat på sig: liken av de döda tidsresande insekts-xindierna som var på Jorden förr i tiden, och maskinen som de försökte framställa ett gift med (lämnade Archer verkligen över ett prov på människodödarviruset till xindierna???), stjärnkartan över alla sfärer och ritningar på hur de ser ut inuti. Problemet är bara att inget av det här är superstarka bevis för varken tidsresor eller att komplotten existerar. (Var är tidsagenter när man verkligen behöver dem?). Men oavsett Archers starka bevisföring så börjar det bli tydligt att Degra redan valt sida. Det blir ännu mer uppenbart när han ger order om att skjuta ner ett insekts-xindiskepp som överraskar de två konspirerande parterna mitt under deras möte.

I en annan intrigtråd har Tucker fått i uppdrag att skriva ett brev till besättningsmedlemmen Jane Taylors föräldrar. Hon var en av dem som dog i samband med xindiernas attack på Enterprise, och eftersom hon jobbade i Tuckers team så har det här jobbet fallit på hans lott. Men Tuckers skrivande går extremt långsamt. Inte ens när den döda besättningskvinnan dyker upp hans drömmar lossnar det. Men efter att flera gånger ha attackerat Degra (på ett väldigt olämpligt och odiplomatiskt sätt) för att han är ansvarig för hans systers död, så släpper han till sist fram sin riktiga sorg. Den om systern. Och när han väl omfamnat den, så kan han också skriva sitt brev.

Lite action måste det förstås också bli. Så Tucker och Reed lagar en jättestor läcka på Enterprises tallriksdel. En del dramatik i samband med det, förstås. Reed håller bland annat nästan på att stryka med. Men något annat än ögongodis och actionutfyllnad är det inte. Tråden kring T’Pols känslomissbruk knyts väl också ihop här, lite halvdant. Phlox berättar för henne att hon fixat sin avvänjning, men att hennes nya, aktiva känsloliv kanske är permanent. Har man väl släppt ut anden ur flaskan så…

Nej, det mest intressanta med det här avsnittet är väl att The Orville-skaparen och Trek-fanet Seth MacFarlane gör sin Star Trek-debut i det här avsnittet. Ingen superstor roll. Han är en namnlös crewman som blir utskälld av Tucker.

TUCKER: There’s a microfracture in the magnesium jacket. That’s why it ruptured.

CREWMAN: I ran a pressure test.

TUCKER: Tell it to the man lying in Sickbay! Test them again, all of them.

CREWMAN: Aye, sir.

Med tre parallella huvudspår lyckas man i varje fall få tiden att gå rätt snabbt i det här avsnittet. Men The Forgotten har inget riktigt fokus, och inget avgörande händer egentligen, förutom att Tucker släpper fram lite sorg. Känslan av undergång hänger däremot med från förra episoden, som när något bara lite randomly exploderar och börjar brinna när folk sitter och pratar, liksom.

Enterprise just nu är verkligen inget härligt ställe att vara på. Den fantastiska mässen känns mer som ett soppkök, och helt säker på att inte hela skutan går i luften kan man inte vara. Det enda man egentligen saknar nu är några riktiga spöken. Hade Jane Taylor varit en skeppsgast i stället för ett inslag i en av Tuckers drömmar, så hade det här avsnittet varit betydligt mer intressant.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 20/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 736 tv-avsnitt.

ENT: Azati Prime. Det där Archer misslyckas som kamikazepilot.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Nu känns det som att vi börjar gå in på upploppet kring intrigen om Xindierna och deras massförstörelsevapen. Enterprise hittar till sist fram till planeten där Xindierna förvarar vapnet som ska förinta Jorden. Tack vare att Archer och de andra tog med sig en skyttel från det kraschade Xindi-skeppet från förra avsnittet, så kan man ta sig genom planetens försvarssystem och kolla in anläggningen under falsk flagg.

Det blir en upptäcksfärd som slutar under vattenytan. Det är nämligen där som slutfixet på massförstörelsevapnet görs (inte så konstigt då ju en av xindiarterna är vattenlevande). Några scener som väl är ytterligare några bevis på hur mycket bättre specialeffekterna blivit i den här serien, bara under den här säsongen. Efter att Trip och Mayweather rekognoscerat färdigt och återvänt till Enterprise så kommer man fram till att den enda läsningen för att rädda Jorden är att skicka någon på en kamikazetur för att förstöra vapnet. Archer bestämmer sig för att det är han som ska utföra uppdraget.

Men innan han hinner ge sig iväg dyker tidsagenten Daniels upp igen. Han har nu äntligen fått den stora bilden klar för sig, vad den märkliga konflikten mellan människor och xindier egentligen handlar om. Och upptäckt att det är de transdimensionella varelserna som dragit igång hela den här charaden, som ett led att låta The Expanse bli basen för en etablering och expansion över hela galaxen.. De vill utrota mänskligheten för att på det sättet förhindra att Federationen bildas., för att då slippa bli besegrade av dem i ett avgörande slag på 2500-talet. Det gör Federationen förresten med hjälp av Enterprise J – ett skepp där xindier och människor arbetar sida vid sida för att vinna över den gemensamma fienden. Allt det här berättar Daniels för Archer medan de står på framtidens version av Enterprise och ser ut över slaget. Daniels vill att Archer ska skippa kamikaze-taktiken och istället försöka prata sig fram till fred. Archer svarar Daniels med att det är för sent för diplomati, och att han måste genomföra sitt självmordsuppdrag eftersom det bara handlar om timmar eller dagar innan Jorden är förlorad. För att Archer trots allt ska kunna bevisa att den här storyn om framtiden är sann för xindierna så får han med sig en medalj från framtiden. Den där tidsagenten. Mycket snack och enormt lite verklig hjälp. En medalj? Är det verkligen allt han har att komma med?

Archer ger i alla fall sig iväg på sitt självmordsuppdrag, bara för att inse att massförstörelsevapnet är flyttat. I stället blir han infångad av elaka insekts-xindier, De förhör honom på ett brutalt sätt, men han vägrar att svara på deras frågor. I stället kaxar han emot och börjar prata om hur dinosaurierna på Jorden också var kräldjur – men att de dog ut och hade jättesmå hjärnor. Men så lyckas Archer till sist få en liten stund med sin gamle polare Degra, och ger honom medaljen för att styrka att storyn om de transdimensionella inkräktarna är sann. Degra och några andra ur rådet anar att det kan ligga något i Archers historia, men vill ha mer bevis på att berättelsen verkligen stämmer. Archer berättar då om hur insekts-xindierna for tillbaka i tiden för att konstruera ett människogift på Jorden. Det gör också ett visst intryck, men är de fortsatt skeptiska. Kan de få Xindiernas råd att ändra sig med så svaga bevis?

Samtidigt, ombord på Enterprise, så håller T’Pol på att bryta ihop av oro när Archer inte återvänder. Hon sitter mest inne i kaptensrummet och ångestar, eftersom hon inte vill visa resten av besättningen att hon faktiskt har KÄNSLOR. Här tänker jag då att det framför allt handlar om romantiska sådana, men jag kan ha fel. Det blir inte lättare för T’Pol när ett gäng xindiskepp angriper Enterprise och gör slarvsylta av skeppet Det blir också den extremt deppiga cliffhangern som avslutar Azati Prime. Allt, verkligen allt, verkar gå åt helvete.

Berättandet ändrar lite stil och form i det här avsnittet. Vi är nu mitt uppe i ett sammanhängande äventyr, inte några stillastående avsnittslånga intriger. Det känns också lite härligt att den nya, tuffa tredje säsongen fortsätter i samma hårdföra stil som tidigare, som i slutet av det här avsnittet: Enterprise nära undergången, med bilder på delar av besättningen som sugs ur farkosten och ut i den kalla rymden.

Det är också svårt att inte också känna medlidande med stackars Archer som bara har en sketen medalj som bevis på den otroliga konspirationsteorin som han ska övertyga Degra om. Lite tjatigt är det kanske ändå att författarna spinner vidare på samma typ av intrig som man brukar när Enterprise står inför en överlägsen fiende. Det vill säga att Archer till sist får en connection med en skeptisk person på motståndarsidan, i det här fallet just den person som konstruerat det vapen som man vill stoppa. Den här gången har Archer en något svårare insäljning än vanligt framför sig, eftersom Archer ju raderade Degras minne för bara några avsnitt sedan. I en annan säsong eller annan serie hade Degra troligtvis inte ens lyssnat på Arhcher, utan snarare börjat misstänka att han blivit utsatt av hjärntvätt under tiden i fängelse på Enterprise. Men nu visar Degra sig inte vara så paranoid, utan i stället en vapenkonstruktör med ångest över vad hans uppfinning kan åstadkomma.

Så, om jag ska sammanfatta: Högt tempo, mycket action, deppigt slut – det här gick hem hos mig.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 18/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 734 tv-avsnitt.

ENT: Carpenter Street. Det med Xindiernas giftfabrik på jorden.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är nästan så att man börjar misstänka att manusförfattarna tröttnat på både rymden och The Expanse. Bara två avsnitt efter besöket på en westernfilmsplanet så är det dags att göra ett besök på Jorden. I Carpenter Street tar jakten på Xindierna våra hjältar tillbaka till Detroit 2004. För dit har Xindierna har rest för att framställa ett gift som ska utplåna mänskligheten.

Jo, det är alltså både dags för en tidsresa, samt tidsagenten Daniels comeback. Denne Daniels är verkligen en högst irriterande person, som alltid dyker upp och tycker att Archer ska lösa hans problem, men mer sällan lyckas återgälda tjänsten. Den här gången handlar Daniels oro alltså om Xindier som rest i tiden, och dykt upp på Jorden i mitten av 2010-talet. Hur det gick till vet han inte. Men följderna av deras oväntade besök har ännu inte slagit igenom i framtiden.

Det här är ytterligare ett avsnitt som vi kan räkna till de genrevariationer som Star Trek-upphovspersoner i alla tider varit förtjusta i. Den här gången ett besök i deckar/thriller-berättandet, där en anställd på ett sjukhus levererar personer med olika blodgrupper till Xindierna. De används sedan som tappningsstationer när rymdvarelserna ska ta fram sitt biologiska vapen.

Archer tar med sig T’Pol – som ju inte ens tror på tidsresor, till Jorden och det förflutna. Det blir remnt visuellt rätt snyggt när man gör en Star Trek-version av murrigt och mörkt kriminaldrama, med lite seriemördarvibbar i bakgrunden. Kanske lite pinsamt att jag på något sätt missförstod allt ett bra tag och tyckte att hela avsnittet utspelades på sjuttiotalet. Kanske var det bara skådespelaren Leland Orsers förtjänst – hela hans fejs känns så sjuttiottal.

Till sist lyckas i varje fall T’Pol och Archer med att stoppa Xindierna – bara någon sekund innan behållaren med deras nyframställda gift håller på att rulla ner i ett fläktssystem. Höjdpunkterna i avsnittet är däremot inte krimstoryn, utan väl snarare scenen där T’Pols äventyr på Jorden. Som när hon stjäl pengar ur en bankomat, samt när man beställer käk på en drive-through-resturang.

Problemet när en serie som den här ger sig in i genreterritorium är ju att det krävs vissa skills för att få den att fungera. Och just den här typen av halvavancerad action är inte Enterprises starkaste sida. Kriminalgåtorna är ofta för simpla, och bildberättandet lite såsigt och långsamt. Och då har jag inte börjat med att anmärka på det här med tidsagenten Daniels, och varför han inte själv kunde åka till Jorden och lösa det här problemet. Och hur otroligt frustrerande det måste vara för Archer att fortsätta att kämpa mot Xindierna på egen hand i The Expanse – en flink tidsagent hade ju kunnat hjälpa till lite på vägen. Daniels är liksom lite som en tråkigare version av Q. Och vem var det som hjälpte Xindierna att resa i tiden? Fortfarande väldigt oklart vem som är den verkliga fienden här, den som står bakom desinformationen till Xindierna.

Namnet på avsnittet är förresten en av många Halloween-referenser i det här avsnittet. Jo, jag förstår att det är en hyllning, men liknelsen blir nästan lite pinsam. Även om scenerna med människor som ligger medvetslösa i Xindiernas lagerlokal med viss välvilja kan tolkas som lite skräckiga. Hela avsnittet är väl rent generellt lite mer vuxet än Star Trek brukar vara – i det här utsnittet av verkligheten finns det både droger och prostitution (fast just sexarbetare såg vi faktiskt för bara något avsnitt sedan). Men tänk om man hade gjort det ännu mer lite creepy och skräckigt.

Inte helt illa, inte helt amazing heller. Ett avsnitt som jobbar på och gör så gott det kan.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 11/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 726 tv-avsnitt.