Tag: Xindier

ENT: Zero Hour. Slutet på The Expanse-sagan. Eller: Vad är det där för alien i nazistuniform?

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Vägrar att skriva om det senaste Picard-avsnittet förrän jag avslutat säsong tre av Enterprise. Så nu kan jag snart lägga upp en text om Picards märkliga fritagningsförsök, som bland annat inkluderar lite märklig utklädning och så. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Två parallellhandlingar här. I den ena försöker Archer och en liten trupp stoppa massförstörelsevapnet innan det når Jorden. I den andra ämnar T’Pol och Enterprise förstöra nätverket av sfärer i The Expanse. Men det viktigaste i hela avsnittet kanske ändå är teasern. Den där tre reptilbossar firar sin kommande seger genom att käka möss tillsammans. Väldigt “Diana från V”-style.

Den dubbla attacken på Väktarna/Sfärbyggarnas tidslinje provocerar förstås fram en motreaktion. Så de där väktarnornorna vräker på med massor av rumsanomalier runt den sfär som T’Pol vill förstöra. Smart manusgrepp, för nu måste alla ombord på Enterprise ta särskild medicin för att ens kunna överleva inuti anomalin. Deras hud spricker, och det adderas en nedräkning till plotten. Max 12 minuter kan man vara inuti molnet, om man inte ska dö. Å andra sidan är den här aktionen något av en sista chans för mänskligheten, så det är nog allt eller inget-läge för de flesta ombord. Som om inte rumsanomalierna räckte till så dyker de där väktarkvinnorna även upp på själva Enterprise och försöker sabotera skeppet. Men givetvis lyckas besättningen med sitt jobb till slut. Och när man väl sabbat en sfär så framkallar det en kedjereaktion där alla exploderar, en efter en. Dessutom berättar T’Pol hur gammal hon är för Archer.

Archer, på sitt håll, har inte bara med sig ett gäng soldater, utan också en urlakad Hoshi, som ska hjälpa honom att ta sig in i systemet som styr massförstörelsegloben. Men innan han ger sig in i det här äventyret på allvar så dyker förstås tidsagent Daniels upp igen. Den här gången visar han hur Federationen grundas, och menar att det är superviktigt att Archer överlever den här dagen, annars blir det ingen Federation och kriget mot de där Väktarna och Sfärbyggarna är ändå förlorat. Men har han något tips, den där Daniels, om hur Archer ska fixa det här? Några goda råd, kanske? Nä, som vanligt kan han bara hjälpa till med några goda råd. Så tråkig rollfigur, det här.

Shran däremot, den knäppe andoriern som alltid dyker upp när man minst förväntar det, hjälper till med lite vapenkraft just när Archer och de andra behöver det som mest. Han är bara en av flera pusselbitar som gör det här till ett helgjutet säsongsfinalavsnitt. Det bjuder på precis på så mycket rymdfajter, reptilbrottning och all annan dramatik som kan behövas (min favorit är den ganska långa scenen där Archer ska vända på en massa lysrör i en viss ordning). Däremot är det mycket oklart om Archer verkligen hinner av det där exploderande klotet till massförstörelsevapen innan det imploderar. Men han fixar i alla fall sin uppgift, till slut. Jorden är räddad, men Archer förlorad. Eller?

I de sista scenerna signaleras att ett nytt konstigt äventyr tar sin start i nästa säsong. Federationen svarar inte på Enterprises anrop när de närmar sig Jorden, och Archer vaknar upp i ett nazistfältsjukhus. Där det bland annat finns en alien i naziuniform. Vilken märklig tidslinje har man hamnat i nu, tro? Eller är det meningen att vi ska få reda på sanningen om andra världskriget i nästa säsong?

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 24/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 740 tv-avsnitt.

ENT: Countdown. Jakten på massförstörelsevapnet.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Vi närmar oss slutet på den här historien, precis som namnet på avsnittet också indikerar. Det händer ganska mycket, samtidigt som hela avsnittet just är ett slags nedräkning inför den sista, slutgiltiga, striden. Som ju kommer i nästa avsnitt.

Stackars Hoshi är alltså kidnappad av reptilerna. De behöver henne för att utlösa det där vapnet och förstöra jorden. Varje del av xindikollektivet har nämligen fått var sin aktiveringskod, och det behövs tre koder för att avfyra vapnet. Reptilerna och insekts-xindierna använder nu Hoshi för att knäcka de vattenlevande xindiernas kod ur någon form av data som de lagt beslag på. Och för att få henne att ställa upp på jobbet injicerar man någon sorts parasiter i hennes hjärna.

Hoshi gör motstånd, ja hon försöker till och med begå självmord snarare än att hjälpa reptilerna. Men efter att ha fått dubbla injektioner av parasiter i hjärnbarken så har hon förlorat all egen vilja. Mot slutet av avsnittet får lyckligtvis Enterprise-besättningen till ett lyckat fritagningsförsök av henne. Rätt så dramatiskt och actionfyllt, faktiskt. Tyvärr skadas Hayes, bossen för arméstyrkan på Enterprise, så pass allvarligt att han avlider i Phlox sjukstuga.

Tucker och T’Pol jobbar vidare med informationen man hämtat från en av sfärerna i förra avsnittet. De har upptäckt att sfärerna hänger ihop genom ett slags nätverk, där man genom att förstöra några få av de gigantiska metallkloten kan sätta allihopa ur spel.

Viss irritation uppstår mellan de två under arbetet, men när T’Pol till sist släpper ner garden och förklarar att hon varit i känslomässig obalans så känns det faktiskt som att de är halvvägs till kyrkan. Framför allt eftersom T’Pol tidigare i avsnittet sagt att hon funderar på att ansluta sig till Stjärnflottan. Att inte Tucker förstod att det var ett slags frieri säger något om hur korkad han är när det gäller mellanmänskliga relationer. Inte konstigt att T’Pol surar en del.

Ganska mycket tid och möda ägnas också åt att skildra Archers olika övertalningsförsök när han ska få de vattenlevande xindierna att ställa upp och slåss mot reptilerna och insekterna. De där aquatics-typerna visar sig vara ökända för att dra ut på alla beslut under extremt lång tid. Trots det så hinner de faktiskt bestämma sig under det här avsnittet, och skickar iväg ett gäng skepp för att stoppa massförstörelsevapnets färd mot Jorden.

Just som det ser ut som om Archer och de andra allierade xindierna har en rimlig chans att vinna mot reptilerna och insekterna så griper sfärbyggarna/väktarna in. De skapar en barriär av anomalier som skyddar det där vapenklotet. Det får dock insekterna att bli misstänksamma – kan det faktiskt finnas ett samband mellan sfärerna anomalierna och de varelser som hjälpt xindierna att bygga upp sitt gemensamma råd? Reptilernas svar på deras frågor är att skjuta ner insektsskeppen.

Det har förstås varit på gång ett tag, men i det här avsnittet tar Enterprise slutligen steget fullt ut in i en ganska förutsägbar och actionbetonad sf-genre. Archers radikalisering har pågått under hela den här säsongen, men här blir han verkligen en amerikansk actionhjälte-klon, och det är en ton som går igenom i stora delar av hela avsnittet. På samma sätt som det känns så himla förutsägbart och okreativt att låta insekter och reptiler vara fiender. Bland xindierna har ju ett tydligt mönster visat sig genom den här säsongen – ju mer människolika varelserna är, desto mer resonabla och sympatiska är de också. De gamla Star Trek-idealen om mångfald känns långt borta när det här äventyret allt mer börjar påminna om ett märkligt raskrig.

Rent berättartekniskt är det däremot ett steg framåt, med ovanligt hög nivå på både action och rymdstridsscener. Extra förtjust är jag i att ett av de stora aquatic-skeppen transporterar Enterprise inuti sin “mage”.

Betyg. 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 23/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 739 tv-avsnitt.

ENT: Damage. Det där Archer blir skoningslös Expanse-pirat. Och T’Pol kommer ut som känsloknarkare.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Precis i början av den här säsongen var det en rymdpirat som fnyste föraktfullt mot kapten Archer. Hur han liksom tyckte sig kunna se i Archers ansikte hur han var en oförstörd och mesig idealist. Men förutspådde hur Archer själv skulle sluta som alla andra i The Expanse. Att det handlar om att äta eller ätas. Just den där piraten hamnade i och för sig i en luftsluss utan syre under ett förhör, så kanske var han inte direkt vad vi brukar kalla en människokännare. Men visst hade han rätt i den nedåtgående spiral som Archer gick in i redan då. Och som här peakar på något sätt. Hoppas jag.

Ja, det är så deppigt här att Damage faktiskt, av alla Star Trek-avsnitt jag sett hittills är det som ligger närmast undergångskänslan i Battlestar Galactica, tv-serien vars första minisäsong faktiskt drog igång under medan den här tredje säsongen av Enterprise pågick. Enterprise är en ganska mycket sämre serie än Battlestar, tycker jag. Men det är intressant att Star Trek-franchisen redan slagit in på en extremt mörk och deppig väg, och en handling som kretsar kring människans undergång just som Battlestar Galactica är på väg att göra samma grej.

Hur som helt, välkomna till ett avsnitt där Enterprise är ett flygande vrak, besättningen verkar ha gett upp alla drömmar om att någon gång kunna återvända hem till Jorden. Och T’Pol har börjat knarka.

Men en bra grej händer i varje fall. Archer kommer tillbaka till skeppet, levererad via ett av de vattenlevande Xindivarelsernas skepp. Inte för att jag riktigt förstår hur han blev frigiven. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt att jag utnämner det här till en av de mer orimliga vändningarna i hela serien. Jag förstår inte hur man lyckades få insekts-xindierna att helt släppa taget om Archer utan att starta inbördeskrig inom xindikollektivet. Och om man lurat insektoiderna, hur länge förväntade man sig att den lögnen skulle hålla? Och hur kan det komma sig att man ens prioriterar Archers frihet i ett läge när Degra och hans bundsförvanter är långt ifrån övertygade om att man kan tro på hans historia om transdimensionella fiender och deras planer på att ta över galaxen. Osäkerheten hindrar å andra sidan inte dem från att avblåsa insekts-xindiernas attack mot Enterprise i typ sista minuten. Det verkar helt enkelt vara fråga om en extremt oklar ordergivning när borta i Xindi-lägret.

Inte ens Archer kan ingjuta hopp i den nu ganska krigströtta besättningen på Enterprise. Framför allt inte eftersom skeppets warpspole gått sönder, och man nu är utlämnad åt att bara kunna köra krypfart med skeppet genom The Expanse. Men medan man långsamt hankar sig fram genom galaxen nås Enterprise av ytterligare ett sånt där nödrop från ett främmande skepp. Den här gången är det ett illyriskt skepp som behöver undsättas. Archer försöker förhandla sig till en ny warpspole från kaptenen på det skeppet , men får ett nej till svar. Illyrierna är inte så roade att se sin hemresa förlängd till tre år, vilket skulle vara fallet utan en warpspole.

Samtidigt mår T’Pol ganska kasst. Bland annat får vi se henne drömma om hur hon förvandlas till en vulcansk zombie när hon har sex med Tucker i duschen (det är den andra zombieduschscenen den här säsongen, så någon i författarkollektivet måste ha en grej kring det där med badrum och skräck). Strax efter att T’Pol vaknat upp från sin mardröm får vi sedan se henne riskera livet när hon ensam klättrar in i ett barrikaderat och skadat lastrum. Hon är ute efter trellium, ämnet som förvandlade en hel vulcanbesättning till zombies för några avsnitt sedan. Hon blev själv påverkad av ämnet under räddningsexpeditionen till det vulcanska skeppet, och upptäckte till sin förvåning att hon gillade vissa av känslorna som kom upp till ytan då. Så nu har hon börjat injicera trellium för att få känna mer. En ovanligt knarkigt självdestruktiv intrig för att vara Star Trek, så självklart måste T’Pol redan i det här avsnittet gå till Phlox och erkänna att hon tappat kontrollen över sitt missbruk. Intressant också att jag tog T’Pols abstinensbesvär för en förälskelse till kapten Archer. Det känns lite korkat av mig, så här i efterhand.

Tempot har som sagt ökat i det här avsnittet, så vi hinner faktiskt också med att se delar av xindiernas råd träffa en av de där transdimensionella varelserna. En kvinna som tydligen är den som varit med och skapat xindiernas råd, och enat dem i kampen mot människorna. Själv tycker jag mest att hon ser ut som en av de där shapeshifter-filurerna från Deep Space Nine, med det där väldigt släääääta ansiktet. Xindierna frågar bland annat ut henne om hon hjälpt till att låta insekts-xindierna tidsresa tillbaka i tiden för att ta fram ett gift som ska utplåna stora delar av befolkningen. Hon erkänner, och lyckas faktiskt inte riktigt övertyga de velande rådsmedelmmarna om att hon inte är en representant för ett ondskefullt, invasivt folk.

I den där kapseln som Archer skickades hem med, lyckas man hitta ett dolt meddelande från xindierna. Att Enterprise ska möta upp Degra på en plats fyra ljusår bort om tre dagar. Enterprise har ingen chans att hinna dit utan warpfart, så nu bestämmer Archer sig för att borda det illyriska skeppet och stjäla deras warpspole från dem. Ett beslut som bland annat T’Pol är mycket kritisk till. Hon till och med citerar vad Archer själv har sagt om vad som händer dem som överger sina ideal.

T’POL: We can’t save humanity without holding on to what makes us human. Those were your words to me.

ARCHER: I’m no happier doing this than you are, but we’re not going to make a habit of it.

T’POL: Once you rationalise the first mis-step, it’s easy to fall into a pattern of behaviour.

ARCHER: I’m not rationalising anything. I know full well what I’m doing.

T’POL: I can’t justify this course of action.

ARCHER: We don’t have a choice.

T’POL: I won’t let you do it!

T’Pol slår till och med sönder sin padd i Archers bord, så upprörd blir hon över de här planerna. Men hon tar genast tillbaka det där känsloutbrottet, beviset för att hon ju är en junkie. Och det har hon inte berättat för kaptenen. Och Archer står trots allt fast vid, och fullföljer sin plan. Fullt medveten om att han kanske precis dömt de oskyldiga illyrierna till döden när man slått ut deras vapen och lämnat dem utan warp i The Expanse.

Alltså. Så förtjust. Det fanns ett mörker här, som jag inte sett tidigare i Enterprise. Och det faller jag för som en fura. Stort fan av detta deppiga avsnitt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 19/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 735 tv-avsnitt.

ENT: Hatchery. Det där Archer blir en äggsjuk reptilmorsa.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Ett roligt avsnitt till får vi, innan den ordinarie (och ganska sorgliga) storylinen om xindiernas massförstörelsevapen återupptas igen. Även om det förstås finns reptil-xindier även i det här avsnitt. Jättesmå bebis-xindier, till och med.

På sin väg mot xindiernas vapenverkstad upptäcker Enterprise ett kraschat rymdskepp. Det är xindiskt, så man drar ner till det för att lära sig mer om deras teknik och vapen. Men på skeppet upptäcker man även ett kläckeri. Massor med ägg som hänger från taket, med små reptilfoster i. När Archer undersöker ett av dem får han en liten dusch av vätska från ägget rakt i ansiktet. Först tänker man att vätskan bara är ett avskräckande irriterande ämne som sprutas på de som kommer för nära. Men ganska snart efter den där ofrivilliga duschen så börjar Archer förändras. Att bevara och skydda de okläckta reptilerna hamnar så småningom högst upp på hans prioriteringslista. Ja, till sist så pass högt upp att han är beredd att offra stora delar av Enterprises bränsleförråd för att de ska få ha det bra.

Det finns ju visserligen en logik i Archers resonemang. Att man har en chans att här visa xindierna att man inte är några onda mördare, utan tvärtom är en så snäll ras att man till och med tar hand om deras ofödda barn. Men när Archer börjar sätta alla som säger emot honom i den här frågan i husarrest så börjar fler och fler på skeppet reagera. Någon håller på att spåra ur.

Dessvärre är det den väldigt auktoritetstrogna yrkessoldaten major Hayes som fått befälet efter att Reed fått kicken. Och ingen i den lilla grupp av förtrogna som vill ställa till med myteri tror att den där auktoritetsbunde majroren är särskilt påverkbar. Alltså så kringgår man honom och ställer till med ett äkta hederligt gammalt myteri.

Archer hämtas hem till Enterprise försatt i ett härligt förryckt tillstånd. Han står, lätt fuktig, i kläckeriet med små reptiler som springer över hans kropp. Som jag sagt tidigare, galenskap i rymden kan få så många oväntade utlopp. Att kapten Archers högsta dröm var att bli morsa åt en massa ödlor hade väl ingen kunnat ana. Någonsin.

Att man här också bygger vidare på rivaliteten mellan Reed och Hayes från tidigare avsnitt, som till exempel Harbinger, hade förstås varit en självklarhet i vilken annan serie som helst. Men i Star Trek-sammanhang är det faktiskt något av en sensation! Det är det här avsnittet faktiskt också. Sensationellt vrickat, på ett rätt härligt sätt. Jag fullkomligt ÄLSKAR (ÄLSKAR!!!) Archer som äggsjuk och överbeskyddande reptilmorsa. Lite mer självdistans i den här stilen hade den här serien inte direkt mått dåligt av.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 17/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 733 tv-avsnitt.

ENT: Stratagem. Det med simuleringen som ska avslöja xindiernas hemlighet.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det här avsnittet känns som en direkt konsekvens av att manusförfattarna inte kan skriva några holodäcksäventyr för Enterprise (tekniken finns ju inte på Stjärnflottans skepp vid den här punkten i tidslinjen). All uppdämd lust till att skapa orimliga och osannolika intriger måste få sitt utlopp någonstans, så i Stratagem har man konstruerat ett manus där det skapas vad man väl kan kalla för ett analogt holodäck ombord på Enterprise. Ett avancerat jättelajv som kretsar kring en nybyggd rymdskeppssimulator. Tanken med den är att få en xindier, Degra, att tro att han 1, lider av minnesförlust (tydligen kan Phlox radera vissa delar av minnet hos varelser), att 2, insekts-xindierna attackerat både Jorden och de rivaliserande xindi-arterna och att 3, han och Archer suttit i tre år i samma cell på ett fängelse vilket lett till att de bondat och blivit polare. Tanken är att Degra, i chocken över allt som inträffat, ska röja en massa hemligheter om xindierna. Och eftersom Degra är hjärnan bakom xindiernas massförstörelsevapen så borde han sitta inne på en massa information. Som till exempel var det här vapnet byggs.

Stratagem börjar dessutom på sedvanligt holodäcksäventyrvis. Vi kastas rakt in i handlingen, utan att veta om det vi ser är på låtsas eller på riktigt. För saker och ting har definitivt förändrats sedan förra avsnittet. Archer har till exempel fått långt hår, och han befinner sig på en främmande rymdskyttel. Omsorgsfullt och detaljrikt förklarar han för sin medpassagerare, Degra – som även han mist sin välordnade frisyr – hur de hamnat där. Att de just flytt från ett insekts-xindifängelse. Hur de blivit polare där, efter att under en lång tid mest försökt döda varandra. Men Archers berättelse är lite för detaljerad och omsorgsfullt utformad, tänker man som tittare, och börjar förstås undra om det inte är något lurt på gång. Eller, det har vi förstås förstått hela tiden, men vid det här laget försöker i varje fall jag fundera ut om det här handlar om en tidsresa eller någon annan dramaturgisk lösnäsa.

En bit in i avsnittet avslöjas hur allt hänger ihop. Att man byggt upp den där främmande skytteln ombord på Enterprise. Och att allt som sker där inne är övervakat av kameror, att fönsterna i skytteln egentligen är tv-skärmar och att Archer löpande får instruktioner och information genom en öronsnäcka. Ja, man har till och med placerat en igel innanför Degras hud, så att man kan skylla minnesförlusten på den. Det är en enormt ambitiös simulering det här, där det till och med ingår attacker från insekts-xindi-skepp. Ju mer desperat och utsatt xindiern känner sig, resonerar man, desto större chans är det att han delar med sig av sina hemligheter. Vi får också, i några flashbackscener, se hur Degra fångades och hur han och de andra xindierna på samma skyttel vägrade att svara på frågor under förhören. Lösningen blev då den här, minst sagt, ambitiösa teaterföreställningen.

Trots alla ansträngningar så går det rätt långsamt för Archer att vinna den misstänksamme xindierns förtroende. Det går så långt att man (via en avancerad röstsimulator) framställer ett fejkat radiomeddelande om att Degras familj befinner sig i säkerhet för att han till sist ska kunna knappa in kursen hem. Men så får Enterprise problem med rumsanomalier som gör att systemen ombord fallerar. Degra upptäcker att det är en störning på bilden i ett av fönstren, fattar att allt är fejk och anfaller sedan Archer med en kniv.

Frågan för våra vänner på Enterprise är nu om uppgifterna som Degra gett är sanna eller falska. Vid vilken punkt av den här charaden förstod han att allt bara var en iscensättning för att lura honom? Man måste vara säkra, eftersom en omväg till fel planet skulle kunna riskera hela uppdraget om att rädda Jorden. Lösningen blir en ny lurifaxplan där man låtsas att man redan anlänt till de koordinater som Degra programmerade in i skeppsdatorn. När han då skriker något i stil med att “våra försvarssystem kommer att krossa er!”, så är saken biff. Och stackars Degra får finna sig i att ha blivit dubbelbluffad. Vilken tur att han inte kommer att minnas det. För Phlox swipar på nytt hans och de andra xindiernas minnen och sätter tillbaka dem i sin skyttel. På det sättet kan inte xindierna ana att Enterprise är dem på spåren.

Även om man inte tycker att Archers peruk är trovärdig ens en sekund i det här avsnittet, så är det här ändå en rätt underhållande historia. Och det säger jag trots att jag brukar vara kritisk till holodäckshistorier – som Stratagem definitivt är besläktad med. Det var något väldigt charmigt och lo-fi med att hela crewen stod runt den där fejk-kapseln och grupparbetade för att göra lajvet trovärdigt. På alla punkter, förutom Archers peruk.

Som självständig intrig känns däremot den här charaden väldigt bisarr. Vem har ens tid att iscensätta en sån här Heist-artad plan? Och vilka magiska möjligheter göms egentligen i Phlox laboratorium. För några avsnitt sedan producerade han en klon av Tucker, nu rensar han korttidsminnen med extrem exakthet. Ja, jag skulle till och med vilja ifrågasätta taktiken med att inte behålla Degra i fångenskap ombord på Enterprise. Det skulle väl ändå kunna sinka vapenprojektet med några viktiga månader?

Men oavsett invändningar, som helhet är det här ett kul och fartfyllt äventyr – och en intressant och ny variant på holodäcksäventyr.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 14/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 729 tv-avsnitt.

ENT: Proving ground. Det där Archer och Andorierna snor Xindiernas massförstörelsevapen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Serieskaparna bakom Enterprise fortsätter att spela in lite mer välkända motiv och företeelser från förr i den här tredje säsongen. Kanske är de rädda för att The Expanse ska kännas allt för främmande och avskräckande annars?

Så efter westernplaneten och ett besök på Jorden är det nu dags för Andorierna att göra comeback i serien. Givetvis med andoriern Shran i spetsen. Andorierna är på väg in i The Expanse för att leta upp Archer och Enterprise. De vill hjälpa till, hävdar Shran när Archer och han till slut träffas. Andoriern påstår att hans oväntade besök i The Expanse är drivet av solidaritet, och att han inte vill lämna Archer i sticket (på det sätt som vulcanerna gjort). Men givetvis är det inte hela sanningen.

Fast till en början är Shran verkligen en räddande ängel, som undsätter Enterprise när de misslyckas med att försöka köra rakt igenom någon form av jätteanomali. Efter det hjälper Shran och hans besättning dessutom till med reparationerna ombord på Enterprise. Så himla gulligt och generöst, kan man tänka. Men under ytan finns hela tiden en massa misstänksamhet på lur. T’Pol varnar för att andorier aldrig är särskilt pålitliga, vis av erfarenhet efter de långa gränskonflikterna mellan Vulcan och Andoria. Men Archer verkar mer inriktad på att följa sin magkänsla, och den säger att han och Shran har bondat på ett bra och ärligt sätt. De dricker ju till och med andorisk ale tillsammans. Det kan väl inte bli bättre än så?

Enterprise har nu kommit så pass långt i sin jakt på Xindierna att man är redo att försöka stjäla den prototyp till massförstörelsevapen som de precis är i färd med att testa i ett obebott solsystem. Efter lite turer fram och tillbaka blir det en rätt fräck kupp, där man snor vapnet mitt framför ögonen på Xindierna. Man tar det andoriska skeppet till hjälp, eftersom deras lastrum står bättre emot vapnets strålning. Men då kommer avsnittets andra kupp, som ju handlar om andoriernas verkliga skäl till att dyka upp i The Expanse. De blåfärgade varelserna har avlyssnat kontakterna mellan Jorden och Vulcan, och bestämt sig för att det nog är bäst att de själva snor åt sig det där Xindiska supervapnet. Kanske till och med använda det mot de irriterande vulcanerna på sikt. Hellre det än tvärtom, liksom. Så när vapnet väl hamnat i andoriernas lastrum så säger de tack och hej. Dessutom har man passat på att sabotera lite på Enterprise när man höll på göra reparationer där, så att skeppet från Jorden inte ska kunna hämnas.

Archer, som befinner sig ombord på det andoriska skeppet när Shrans hemliga plan kommer i ljuset, blir rosenrasande på den andoriske kaptenen. Hans egoistiska planer riskerar ju Jordens överlevnad. Ja, Archer blir så pass förbannad att han till och med slår Shran på käften. Och helt utan effekt är inte Archers utbrott. Shran blir ordentligt bekymrad, förstår man. Han är ju trots allt en person som tycker att hedern är viktigare än nästan allt annat, så det här känns förstås inte riktigt bra.

Men det visar sig att saker och ting inte är över där. Det andoriska sabotaget har förstås de alerta herrarna ombord på Enterprise redan upptäckt och förhindrat. Precis som T’Pol lyckat dechiffrera avfyrningskoderna till det där Xindiska supervapnet. Så när Andorierna vill sticka med det så är man från Enterprises sida bara helt: “Oooookej, men då spränger vi den där jättebomben. Medan det finns i ert lastrum”. I sista minuten lyckas Andorierna kasta ut det gigantiska vapnet. Och avsnittet slutar med att Shran till sist ändå sträcker ut en olivkvist till Archer. Eller dövar sitt samvete, åtminstone. Enterprise får ett meddelande där han samlat resultaten av de skanningar som andorierna gjort av Xindiernas domedagsvapen. Sedan sätter andorierna kurs ut ur The Expanse.

Ett ovanligt actionfyllt avsnitt med många vändningar. Mitt bästa ögonblick i hela avsnittet är nog ändå när andoriern Shran seglar rakt in i Xindiernas vapentest och låtsas vara en representant för ett andoriskt gruvbolag. Och hur han sedan, i sin roll som gruvboss, blir djupt kränkt över Xindiernas överlägsna ton. Hans temperament, alltså. Inte att leka med.

SHRAN: There’s no need for threats. We’ll leave, but if this system does contain archerite, you just missed out your opportunity to collect a generous percentage. (till besättningen) Stop the scan. Take us out of the system, but not too quickly. The Andorian Mining Consortium runs from no one.

Betyg: 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 13/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 728 tv-avsnitt.

ENT: Twilight. Det där Archer får tidsparasiter i hjärnan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det också hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Kommer ni ihåg 50 first dates, den där romantiska komedin med Adam Sandler och Drew Barrymoore där hennes korttidsminne hade försvunnit? Men där han ändå lyckades få henne att gifta sig med honom, även om han på slutet fick inleda varje dag med att han visade en liten film som förklarade att de var gifta med varandra även om hon inte kom ihåg att de ens träffats? Här har kapten Archer drabbats av samma syndrom, fast den här gången är det förorsakat av ryndparasiter i hjärnan. De hoppade på honom under någon av de där konstiga rumsanomalierna som verkar hända för jämnan i The Expanse.

Allt börjar med en teaser där vi inser att Xindierna håller på att utplåna Jorden, och att Archer blivit avsatt som en kapten. Resten av avsnittet går däremot ut på att låta T’Pol långsamt och pedagogiskt berätta för Archer vad som hänt de senaste tolv åren. Hur hon fick ta över jobbet som kapten efter att hans närminne försvunnit, och hur Enterprise misslyckat med att stoppa Xindierna. Och hur Archer och t’Pol nu lever i den sista kvarvarande människokolonin. Alla andra har xindierna utplånat.

Hmm. Så allt gick åt helvete, alltså. Men hur ska man då göra med resten av säsongen? Ska Archer gå runt med gråfärgat hår då också? Så många frågor dyker förstås upp i i huvudet under det här avsnittet, men inte de där två. Utan snarare “hur ska de klara sig ur det här då”. Vilken typ av tidsanomali kan rädda manusförfattarna och återbörda Archer till den plats i tidslinjen som vi såg honom på i förra avsnittet.

Jo, men det fiffiga svaret är att parasiterna i hjärnan också har någon form av koppling till tidens gång. När Phlox, efter typ 12 års forskande, nu hittat en metod att bli av med parasiterna så lämnar det spår även i det förflutna. De parasiter som Phlox tar bort har försvinner också från gamla röntgenbilder. Varpå han alltså drar slutsatsen att om han tar bort allihopa så nollställs tiden igen. Allt det hemska som hänt när kapten Archer tvingats lämna kaptensstolen kanske då kommer att vara ogjort. Allt är klart för ett lyckligt slut, om inte xindierna hunnit emellan med en stor attack mot kolonin som Archer befinner sig i. Och Tucker, som numera är kapten på Enterprise, prioriterar att försvara den framför att låta Archer genomgå hjärnterapi.

Lyckligtvis hinner Archer fixa en subrymdsexplosion precis innan han dör. Så från att vi fått se honom duka under i en eldstrid med Xindier, så klipper serien till att Archer ligger i sjukstugan och försöker hämta sig från ett slag mot huvudet. Tillbaka i samma tid där avsnittet började, men utan några minnen från den alternativa framtiden.

Inte ens i Star Trek, som ju är en serie som inte drar sig från att ösa på med tidsresor och märkliga konsekvenser av tidsanomalier, så känns det här riktigt okej. Jag menar, tänker jag fem minuter på den här lösningen så får jag tidresepanik. Varför nollställs tiden, istället för att vi hamnar i en alternativ tidslinjes verklighet i framtiden? Och vart tar alla parasiter vägen om de försvinner när deras värdvarelser dör? Och hur ska man orka se sådana här Bobby kom ut ur duschen-äventyr när man lite stressat försöker komma till slutet på ett bloggprojekt innan femårsdeadlinen är överskriden?

Ska jag vara lite generös så kan jag ju tänka mig att det här avsnittet ändå fyller en viss funktion när det gäller att förstärka storylinen i de kommande episoderna. När vi nu sett hur illa det skulle kunna gå, så kanske vi på ett annat sätt greppar allvaret i Archers uppdrag, och hur avgörande hans kamp för att oskadliggöra Xindierna är för Jorden och mänsklighetens framtid. Och för oss som fortfarande undrar om T’Pol kommer att bli ihop med Archer eller Tucker så är det här avsnittet en tydlig indikation om att Archer nog är viktigast för T’Pol. Sedan är jag i och för sig lite förtjust i hur T’Pol och Archers samtal om vad som hänt de senaste tolv åren först ser ut att utspelas i en lugn och mysig förortsmiljö. Först när vi ser byggnaden från utsidan inser vi att mänsklighetens sista utpost är en kåkstad.

Å andra sidan har vi ju det där problemet med tidslnjer och orsak/verkan. Alla andra serier som producerats av Star Trek utspelas efter den här serien. Om Archer skulle misslyckas, så borde rimligtvis alla de andra 600 +-avsnitten av Star Trek också bli betydelselösa. Jag är alltså tämligen övetygad om att upphovspersonerna kommer att se till att den här storyn får ett lyckligt slut, snarare än att döda hela franchisen.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 8/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 722 tv-avsnitt.

ENT: The Shipment. Det med kemocite-fabriken och Tuckers misslyckade vapentest.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Och nu blev det riktigt sömnigt, tyckte jag. På pappret är det här hyfsat intressant, men genomförandet känns helt utan tempo. Det seeeeegar så att jag nätt och jämnt lyckades hålla mig vaken igenom hela avsnittet.

Kanske beror det halvkassa genomförandet på att det här främst är ett informationsavsnitt. Producenterna tyckte väl att det var hög tid att återvända till Xindierna och deras planer på att utrota mänskligheten. Det innebär förstås nya möten med Xindi-rådet där de enas om att de nog ändå är lite oense. Men det där bio-vapnet man jobbat på ett tag verkar åtminstone redo att testköra.

Tack vare Hoshis telepatiske vän från Exile så är inte våra vänner på Enterprise helt borta i fajten. Man lyckas spåra upp en fabrik där Xindierna framställer kemocite, en viktig ingrediens i deras människoutrotande vapen. För att ta reda på mer åker Archer, Reed och en av de där militärsnubbarna ner till fabriken och kollar in produktionen. Det följer man sedan upp med ett oannonserat hembesök hos en av fabriksbossarna, Gralik. Men oavsett hur mycket man viftar med sina vapen så verkar han inte veta något om massförstörelsevapen eller människor.

Däremot kan han Gralik ge lite bakgrund och sammanhang när det gäller Xindierna och deras historia. Som till exempel att de olika folken där krigade mot varandra i nästan hundra år, och att planetens slutgiltiga destruktion var insekts- och reptilxindiernas fel (de hade lagt en massa sprängämnen på en av planetens seismiska knutpunkter). Det fanns också en sjätte variant av Xindier, en fågelliknande ras, som inte hann fly från planeten i tid. Gralik förklarar också att xindierna numera bor utspridda på olika håll i The Expanse, som till exempel hans egen avlägset belägna hemplanet.

I och med Graliks berättelse blev hela den där motsättningen mellan människor och Xindier mycket mer komplicerad än tidigare för mig. Beskedet Xindierna fått från tidsresenärer, om att människorna skulle utrota dem, handlar alltså i praktiken om att jaga fem olika folkslag på en rad olika bosättningar runt om i The Expanse. Låter ju som en rätt så omfattande uppgift.

Av någon anledning bestämmer sig Gralik för att lita mer på de beväpnade männen som brutit sig in i hans hem, än sina forna fiender från Xindi-planeten. Så han sabbar i smyg hela lasten med kemocite som reptil- och insektsxindierna lämnar fabriken med. Dessutom lyckas Archer smuggla ombord en behållare på Xindiernas skepp, som gör lasten spårbar. Även om Enterprise tydligen tappar bort skeppet ändå, efter typ bara några minuter.

Hela den här fabrikshistorien känns verkligen superointressant, och jag tröttnar rätt så snabbt. Då är det betydligt mer intressant att följa Phlox och Tuckers dekonstruktion av ett av Xindiernas handvapen som lämnats kvar på Enterprise. När de plockar isär geväret upptäcker de bland annat att de innehåller organiska, levande delar som energikällor. Dessvärre har gevären också ett ganska avancerat och farligt användarlås. Om någon som inte är xindier försöker använda det, så sprängs det efter en kort nedräkning. Lyckligtvis hinner Tucker transportera ut Xindivapnet i tomma rymden innan det händer.

Svårt att hålla uppe intresset för det här avsnittet, även om John Cothran Jr kämpar på där, bakom Graliks apmask. Hela avsnittet känns som en transport- och informationssträcka som lätt kunde ha varit hälften så långt. Eller kanske rentav bara tio minuter, om man berättat riktigt effektivt. Vi rörde oss inte många millimeter mot lösningen i det här avsnittet. Gralik kanske var bra på historia, men väldigt oinsatt kring xindiernas planer just nu.

Betyg: 4/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 7/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 721 tv-avsnitt.

ENT: Exile. Det där Hoshi blir uppvaktad av en trånande telepat.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Mer om tv-serien Picard hittar du lite längre ner i bloggen. Måste nämligen parallellt med skrivandet om Jean-Lucs äventyr försöka avsluta skrivandet om den gamla Star Trek-serien Enterprise.

Efter rymdzombierna i förra avsnittet så blir det ett lite mer sagoliknande tema i Exile. För det kan väl inte bara vara jag som tycker att den här historien påminner extremt mycket om Skönheten och odjuret. I alla fall till en början.

Hoshi lockas till en avlägsen planet genom lockrop från Tarquin, en telepat som uppenbarar sig för henne ombord på Enterprise. Han verkar helt utan problem kunna läsa hennes tankar, och lovar att hjälpa till med att spåra upp Xindierna om hon kommer förbi på besök. Men när Sato anländer till varelsens gotiska slott så har han ett helt annat utseende än det han visat henne på skeppet. Mer insekt än prince charming, liksom.

Enterprise lämnar Hoshi på slottet och far vidare för att kolla upp om det finns en till gigantisk sfär ute i The Expanse. Tanken är att det är de två sfärerna som framkallar anomalierna i The Expanse, de plötsliga rumsliga förändringar som hotar att skada både skeppet och personalen. Om man kan kartlägga även den andra, så borde det gå att göra en karta så att Enterprise kan styra undan från alla de där fartbulorna ute ii Expanserymden. Mest dramatiskt blir det när en skyttel startar av sig själv, och lämnar Tucker och Archer kvar på sfären ensammas. Lyckligtvis fixar de att skjuta ner sitt eget skepp, så att det studsar ner på sfären igen.


På sitt håll inser Hoshi gradvis att det är något skumt med Tarquin. Att hans plan inte alls är att hjälpa henne, utan att han tvärtom vill behålla henne kvar på sin planet. Han har tänkt sig att hon ska bli en i raden av följeslagare som han haft på sitt slott (tydligen lever han jättelänge, för Hoshi hittar fyra gravar ute i trädgården). Och han drar sig inte för att använda sina krafter för att få som han vill. Låtsas till exempel att han är kapten Archer, som försöker övertala Hoshi att stanna kvar hos Tarquin. Men Hoshi genomskådar bluffen, trots allt.

Lyckligtvis är Tarquins långdistanstelepati beroende av ett skört glasföremål som förstärker de signaler han skickar och tar emot. Hoshi hotar till sist att kasta den i backen om han inte släpper henne. Och då ger han till slut efter. Plus att han överlämnar lite info om Xindierna. Mest av allt är han ju kär i Hoshi.

Hur det gick med undersökningen av den där andra sfären? Jodå, den fanns. Dessvärre hittar T’Pol indicier som tyder på att det åtminstone finns mer än 50 sfärer till som styr anomalierna. Någon har gjort det riktigt jobbigt för utomstående att navigera i den här delen av galaxen. Men vem?

Exile påminner en smula The Squire of Gothos i originalserien. Det där Kirk och de andra hamnar i klorna på Trelane, en varelse med med allsmäktiga krafter. Men förutom den blinkningen (han och Tarquin heter ju nästan samma sak), så tycker jag att det här avsnittet inte riktigt leder någonvart. Framför allt är det ganska förutsägbart med den där kåta telepaten som dreglar över Hoshi. Att lämna henne ensam på den där planeten låter ju verkligen mer än korkat. Även om Tarquin använder sina krafter för att återskapa pizza och burgare när han bjuder på middag.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 6/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 720 tv-avsnitt.

ENT: Rajiin. Det med sexarbetaren som var hemlig agent.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard ett tag nu, men dessvärre är det hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong om jag någonsin ska komma ikapp med den här bloggen. Så här kommer några postningar om den gamla serien, i väntan på mer om Jean-Luc.

Vilket är det enklaste sättet att infiltrera Enterprise på? Jo, genom att skicka en agent som klär ut sig till lättklädd blondin. Under ett besök på en marknadsplats ser Archer den prostituerade Rajiin, som bjuds ut till högstbjudande av sin “ägare”. Han verkar bli vimmelkantig av att bara möta hennes blick. När hon en liten stund senare flyr från det som mest påminner om en slavauktion och ber om hans beskydd, så kan han inte säga nej. Det finns ju inget prime directive, ännu. Så han kan ju fortfarande göra lite som han vill i kontakterna med andra världar och civilisationer. Men lite udda är det.

Men Rajiin visar sig vara en skum typ. Hon har ett ragghypnotisera folk som gör dem helt borta. Ska man tänka att Archer inte helt styrs av kättja, så kanske vi kan säga att det var det som hände med honom på marknaden. Rajiins uppgift ombord på Enterprise verkar vara att scanna av besättningens kroppar. Det gör hon genom att typ trycka sig själv mot dem, eller bara smeka dem på ett lite för intimt sätt. Det är när hon våldför sig på T’Pol som hon till sist ertappad och avslöjad. Men hon räddas ganska omgående av ett gäng Xindi-krigare, både insekterna och reptilerna. De använder hennes bioskanningar för att kartlägga människornas fysiologi, information som sedan ska anvädas för att skapa ett bio-vapen. Ni vet, det där som ska utplåna mänskligheten.

Det är alltså dags för ett Xindi-avsnitt igen. Den här gången får en lite djupare inblick i hur deras möten ser ut, och gänget runt mötesbordet verkar långt ifrån ense om bästa sättet att ta sig an människoproblemet. Tyvärr märker jag redan i det här avsnittet att xindierna gör sig bäst i små doser. Allt det som jag tyckte var spännande och fascinerande i säsongens första avsnitt, känns nu snarare lite pinsamt.

Då är Xindierna lite coolare när de är i strid. Och Enterprises besättning har inga större problem med att frita sin agent – vilket förstås får mig att undra varför de inte bara skjuter ner Enterprise och tar alla ombord till fånga. Både numerärt och sett till vapenarsenal så verkar man ju extremt överlägsna. Varför då dra ut på processen? – ja, förutom att serien ska hålla på en hel säsong, då. Det enda logiska argumentet är väl just de väldigt skilda åsikterna om hur man ska tas med människorna. Inte ens beslutet om att leja en agent var egentligen förankrat i Xindiernas stora råd.

Rajiin är ändå lite smart dramaturgiskt uppbyggt. Jag trodde nog att det var knepet och knåpet med att framställa flytande Trellium-D som skulle vara avsnittets drama. Visst, det börjar explodera och så, och man verkar långt ifrån att kunna använda det som skydd mot anomalierna, men hotet från Rajiin visar sig efter ett tag vara det verkliga problemet.

Ett lite rörigt avsnitt, det här. Tropen med den förföriska sexarbetaren som också är hemlig agent gör mig inte direkt överlycklig. Och när hon väl visat sig vara en skurk, så ska hon ändå vara lite mjuk och ångerfull, och till och med försöka försvara mänskligheten på Xindiernas möte.

För övrigt: Mat: Tucker betalar för formeln för hur man framställer Trellium med helt vanliga kryddor, bland annat cayennepeppar. Massage: Tucker och T’Pol fortsätter med sina massagesessioner – även om Tucker berättar att folk ombord på skeppet börjat snacka om att de tillbringar sena kvällar tillsammans.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 4/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 718 tv-avsnitt.