DS9: Penumbra. Början på slutet för DS9, men återkomsten för rymdsåpan.

De sista tio timmarna av Deep Space Nine är en sammanhängande berättelse, kallad The Final Chapter när man skulle marknadsföra serien. Och visst märks det nya berättarperspektivet direkt när man ser det första avsnittet av det sista kapitlet. Det är mer fokus på rollfigurernas utveckling och privatliv, och fler handlingar och intriger som löper parallellt. Samtidigt som det i Penumbra också innebär mindre pang-pang och definitivt ingen avslutad historia. Det här är snarare avsnittet där man ska sätta igång de intriger som ska hålla oss och manusförfattarna sysselsatta säsongen ut.

Så vad fick jag då för känsla av vad den resten av Deep Space Nine ska handla om?

Ja, en viktig sak är förstås Siskos framtida roll som profeternas budbärare. Han själv har på något sätt inbillat sig att hans Budbärarpensum är fyllt, och därför börjat drömma om livet som pensionär. Han har köpt ett stycke mark på Bajor och byggt världens fulaste husmodell av en papplåda i sin hytt. Tydligen är frågan om han ska ha en vägg till köket eller inte en av hans stora bryderier. Konstigt att det här vidriga med öppna planlösningar alltså inte har dött ut ens i framtiden.

Konsekvensen av allt detta planerande resulterar också i ett frieri till flickvännen Kasidy. Men när det stundande äktenskapet blir allmänt känt så reagerar profeterna i maskhålet, närmare bestämt den alien som tog kontroll över hans morsa och alltså såg till att Sisko föddes. I en vision får vår kapten reda på att ett äktenskap inte är någon bra grej, men Siskon reagerar inte helt moget när han inser att jobbet som profeternas budbärare också får konsekvenser för privatlivet:

SARAH: You must walk the path alone. 

SISKO: You’re not listening to me. I want to spend my life with her. 

SARAH: If you do, you will know nothing but sorrow. 

SISKO: You don’t care about how I feel. All that matters to you is that I do what you want.

SARAH: You are the Sisko. You are part of me. 

SISKO: If that’s true, if you really do care about me, if you consider me your son, then let me have this. 

SARAH: It is not for you to have. There are many tasks still ahead of you. Accept your fate. Your greatest trial is about to begin. Don’t be afraid. 

Mycket Siskodramatik att se fram emot framöver, alltså. Men även om Worf inte får gifta sig, så är det ändå viss romantik på gång. Banden mellan Worf och Ezra/Dax är tydligen starkare än någon av de trott. När Worf försvinner efter att hans skepp blivit nedskjutet ger sig Ezra in i The Badlands för att hitta honom. Hon lyckas med det alla andra misslyckats med, men när hon väl bärgat Worf blir de jagade av Jem’Hadar-skepp och måste söka tillflykt till en liten planet. Väl där blir det som det brukar bli i riktigt kackiga romkoms. Ni vet, en sån där de en tjej och en kille bråkar jättemycket med varandra för att sedan plötsligt bara börja hångla och sedan ligga med varandra.

En post-coital Worf är däremot ingen bra soldat, så medan han legat och sovit med Ezra så blir de omringade av några Breensoldater. Worf och Ezra tas tillgånga och sätts på ett rymdskepp. (Breen-arna var alltså de där som dök upp i serien i säsong 4-avsnittet Indiscretion där de höll bland annat Gul Dukats dotter fången). Frågan är ju nu, vad vill Breen med våra vänner, och vilken roll ska de ha i upplösningen av kriget med Dominion.

Våra sista två plot-trådar finns just hos Dominion och deras allierade, Cardassierna. Grundarna har inte lyckats hitta något botemedel mot den sjukdom som de alla lider av, och använder sig av drastiska metoder för att komma vidare i forskningen. Som att låta alla nuvarande forskarvortor avlivas för att ersättas av sina kloner för att se om det kan leda till några nya idéer kring hur man ska kunna hejda sjukdomen.

Den cardassiske befälhavaren Damar har å andra sidan börjar supa allt tidigare på morgnarna, och trivs allt sämre med alliansen med Dominion. Så när Dukat dyker upp från ingenstans så hjälper han honom med att fixa en plastikoperation. När Dukat är färdigopererad ser han ut som en bajoran. Jodå, det verkar som om Dukat kommer att vara med oss och ställa till med jävelskap ända in i upplösningen av den här serien. Försöker fortfarande bestämma mig för om operationen får honom att se mer ondskefull ut, eller om han helt plötsligt blev lite sexig med sin nya look. Återkommer i ärendet.

Det är en skön omväxling att se ett Deep Space Nine-avsnitt som är lite mer modernt och såpigt i sin berättarstruktur. Det känns som om man drar igång ett gäng intressanta intriger här, men en sak är lite konstigt ändå. Alla är bara indirekt relaterade till själva Dominion-kriget. Jag undrar nämligen helt ärligt hur det går med det? Kriget alltså? Är det i stort sett vapenstillestånd med enstaka strider? Vad är Federationens plan? Laddar alla upp inför en sista strid? Eller har alla fullt upp med att planera sina äldreboenden och läkemedelsforskning? Visst finns det några bisatser här och där om sakernas tillstånd, men väldigt lite som ändå fördjupar läget i denna flera säsonger långa konflikt. Men jag antar att jag säkert får reda på mer om detta ganska snart, va? Men försiktigt positiv till den här utvecklingen av serien!

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 595 tv-avsnitt.

DS9: A time to stand. Det där Sisko ska spränga Jem’Hadars knarkmack.

Lägesrapport: Tillbaka från filmfestivalerna i Göteborg och Berlin och med influensan under kontroll är det nu dags för några Star Trek-intensiva dagar. Återkommer snart med några rapporter om vad jag tyckte om Discoverys senaste avsnitt, men först langar vi ut den här texten om sstarten på den nästs sista säsongen av Star Trek: Deep Space Nine.

A time to stand tar vid tre mänader efter Siskos storslagna nederlag vid Deep Space 9. Och stridslyckan har inte direkt vänt sedan dess. Tvärtom, kriget går asdåligt, och det trots att cardassierna fortfarande inte lyckats knäcka minfältet som proppar igen maskhålet bort till gammakvadranten – där det troligtvis väntar förstärkningar från Dominion.

Alliansen mellan klingoner och federationen kämpar alltså i motvind, och det är en sorglig kolonn med skepp som vi får se i avsnittets början. Skadade och slitna har man tvingats retirera varje gång man mött Jem’Hadar-trupperna. Bland skeppen finns Defiant, och där är det nog bara Dax som håller humöret uppe. Hon har liksom fullt upp med att planera sitt bröllop med Worf, och när de någon gång befinner sig på samma skepp blir det tydligen dessutom lite ligga av. Skeppet är så pass litet att alla vet vad det betyder när de två älskande springer iväg för att få lite egentid, så Sisko kan liksom inte hålla sig utan måste bara ropa “bryt inga ben” efter dem. Ew.

Men kanske måste man ta tillvara alla möjligheter till att dra ett skämt när allt bara är deppigt och .team Federationen verkar vara på en all time low-nivå. Alla de territorier och imperier som skrivit på fredsavtal med Dominion sitter nog och nickar nöjt för sig själva vid det här laget, belåtna med att ha gjort rätt val i konflikten. Ja, en del av dem intalar sig kanske till och med att Dominion kanske inte är så hemska, trots allt. Cardassierna har ju till exempel inte tillåtits att attackera Bajor under den här konflikten. Kan Dominion rentav bli ett slags garant för fred i alfakvadranten i framtiden?

För det cardassiska återtagandet av rymdstationen Deep Space 9 – eller Terok Nor som stationen ju heter på cardassiska – har ju inte blivit fullt så sadistiskt och ondskefullt som man kunnat befara. Dominionrepresentanten Weyoun håller Gul Dukat i stramt koppel, även om en komplicerad maktkamp mellan de två om vem som har sista ordet om den där gamla rymdstationen inte verkar helt och hållet avgjord. För Dominion är det tydligen viktigt att framstå som goda despoter, medan Gul Dukat har andra mål. Som att sextrakassera Kira till exempel. Weyoun och Dominions välvilja har däremot vissa gränser. Stackars unge herr Sisko, Jake alltså, får en snabbkurs i den fria pressens villkor i en diktatur. Hans artiklar är för Dominion-kritiska och har fastnat i Weyouns censurfilter – och aldrig skickats vidare till federationens nyhetsservice. Antar att Jake får samla material till en reportagebok som kan komma ut efter att konflikten är över. Ja, om det då finns någon i alfakvadranten som vågar ge ut den då. Det beror väl på utgången av det här kriget.

Huvudäventyret i det här avsnittet kommer igång när Sisko & Co får i uppdrag att förstöra Dominions förråd av ketracel white i alfakvadranten, den drog som kontrollerar Jem’Hadar och gör dem till lydiga soldater. Det gör man genom att ta sig in på cardassiskt område i det skepp som Sisko lyckades komma över i The Ship. Men att åka omkring i ett Jem’Hadar-skepp kan förstås få vissa konsekvenser, som till exempel huvudvärk när man har på sig deras navigationsglasögon (det finns ingen skärm som visar rymden omkring dem på Jem’Hadars brygga), eller när man stöter på ett Federationsskepp med en triggerhappy kapten.

Sisko och de andra lyckas med sitt uppdrag, men med vissa komplikationer. På grund av säkerhetssystemet på den bas som man ska bomba så kommer man inte undan innan allting exploderar. Warpdriften på det stulna Jem’Hadar-skeppet går sönder, och den numera öppet överintelligente skeppsläkaren Bashir lyckas snabbt räkna ut att det kommer att ta 17 år att färdas tillbaka in på federationens territorium. Det här upplägget känns ju väldigt Voyagereskt. Vi får väl bara hoppas att de sista två säsongerna av Deep Space Nine inte ska ägnas åt den långa vägen hem.

Det här var en ganska svag start på säsongen, tycker jag. Habil men också lite ointressant, trots att man försöker liva upp det hela med en eldstrid med ett federationsskepp och en ball explosion så känns A time to stand väldigt mycket som ett slags preludium. Och det irriterar ju lite, eftersom det känns som om Deep Space Nine är en serie som ständigt håller på att ladda upp inför något stort. I det här fallet, flera säsongers uppladdning inför ett krig som sedan råkar dra igång under seriens sommaruppehåll. Snålt.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 498 tv-avsnitt.

TNG: Eye of the beholder. Det där Deanna Troi ser spöken.

tng eye of the beholder

Isch. Det här avsnittet balanserar på gränsen till flera saker som jag inte gillar. Dels tng the eye of the beholder 2påminner det väldigt länge om en typisk spökhistoria (som om vi inte fick nog av det alldeles nyss). Dels så innehåller det ett sånt där “Bobby i duschen i Dallas“-moment – ni vet, allt du precis har sett var förresten en dröm. Såååå trist grej. Och det hela blir inte bättre av att Marina Sirtis verkar ha fyllt på sitt ansikte med någonting inför just det här avsnittet. Hon går liksom runt med en lejonliknande överläpp genom hela det här avsnittet, ett avsnitt där hon dessutom är med i ovanligt många scener (som ni ser på bilden ovan är jag inte den enda som lagt märke till läppgrejen).

tng eye of the beholder 3Allt börjar ju i och för sig väldigt dramatiskt med något så sällsynt som ett självmord ombord. När Deanna Troi ska undersöka vad som hänt så får hon plötsligt erfara starka känslominnen i kontrollrummet till plasmainjektorn: Röster, bilder, en man och en kvinna som hånskrattar, ett hotfullt ansikte. Efter det flyter avsnittet på lite som en deckarhistoria där Troi kommer en mordgåta på spåret. Som en liten bonus lyckas hon också hamna i säng med Worf. När hon på nytt återvänder till platsen för självmordet blir hon nästan överväldigad av minnesbilderna som på nytt tränger sig på. Antagligen hade hon hoppat och tagit sitt liv, om inte Worf tagit tag i henne. Vilket ju är skitkonstigt eftersom hon precis sköt Worf i ett svartsjukedrama.

tng eye of the beholder 4Det visar sig att allt som hänt från första gången Troi stod i det där kontrollrummet varit ett slags vakendröm. Trois hjärna har konstruerat en egen, alternativ berättelse om henne själv som bygger på känslor och minnen från en empatisk person, Walter Pierce. Han arbetade med konstruktionen av Enterprise, men tog sitt liv ombord efter att han dödat sin flickvän och hennes älskare. Det visar sig finnas organiska rester från Pierce (gamla klickar hjärnsubstans?) som liksom legat och läckt minnen och känslor till de empatiska personer som kommit i närheten av Nacielle-tuben.

Det här är nog en av de mest långsökta och bisarra upplösningar jag varit med om i Star Trek-sammanhang, och det vill då inte säga lite. Inte bara avfärdas större delen av avsnittet som en dröm (trots att vi får se scener där Troi själv inte är med), utan en helt ny form av telepatisk strålning i form av minnesbärande hjärnklet introduceras.

Desto mer gillar jag flirten mellan Troi och Worf. Den har vi ju redan fått se en glimt av när Worf besökte parallella universum i Paralells. Men i det här universumet visar sig kärlekshistorien också bara vara en dröm. Att man missade att skriva in romansen mellan de två i serien på ett mer konkret sätt är faktiskt rena rama kardinalfelet. Det hade varit precis den här typen av såpaliknande inslag som hade lyft The Next Generation på en massa sätt. Bara att få se Troi kämpa med rollen som styvmor åt en liten klingonkille hade varit värt så mycket! Så många missade möjligheter här!

Förresten, gjorde inte Deannas mysdress  (den där tajta, lila, avslöjande saken) comeback i det här avsnittet, efter en lång tids frånvaro? Kanske var det på det sättet man skulle förstå att det hon var med om faktiskt var en dröm?

Betyg: 3/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 309 tv-avsnitt.

TNG: Parallels. Det där Worf kastas runt i parallella universum.

tng-parallells

En enda väl genomförd idé räcker riktigt långt, tänkte jag när jag såg det här avsnittet. Så när Worf i Parallells kastas runt bland ett parallellt universum efter det andra. så har jag riktigt kul. Bryr mig inte ens om de rätt så uppenbara likheterna med Remember me , eller för den delen Frame of mind (typ att en ensam person ombord på Enterprise upplever något oförklarligt och försöker få sina kollegor att lyssna på henom). Sen läste jag lite om avsnittets uppkomst, och det visade förstås sig att det behövs rätt så mycket tweakande och fixande för att få ett avsnitt att framstå som rakt, enkelt och konsekvent.
tng-parallells-5Särskilt enkelt eller lättfattligt är förstås inte intrigen för rollfigurerna i det. Det tar ett bra tag innan Worf själv förstår vad det är som händer. För ibland är det bara små detaljer som skiljer de olika världarna som hann besöker åt, ibland är det mer avgörande skillnader, som att Picard dött eller konflikter och krig lösts på helt annorlunda sätt än det vi varit med om i The Next Generation. Men den smaskigaste möjligheten i Worfs liv som det här öppnas upp inför är att han och Deanna Troi i vissa universum är ett par.

tng-parallells-4Som vanligt är Enterprisebesättningen åtminstone hyfsat öppen för osannolika och vansinniga berättelser från deras kollegors sida. Så när Worf kastats runt i tillräckligt många olika scenarion så hittar man faktiskt den plats i galaxen där gränsen mellan olika parallella universum är som svagast. Ja, så svag alltså att Worf börjat läcka mellan de olika verkligheterna. Det hela når sitt crescendo när stjärnhimlen i en scen fylls av olika versioner av Enteprise från olika alternativa universum som nu samlas i en enda dimension. Först vackert, sen extremt kaotiskt när alla de olika skeppen försöker anropa varandra samtidigt, och en Enterprise absolut inte vill bli skickade tillbaka till den nästan helt säkra död som väntar dem i deras universum. Och så UNDERLIGT att inga skepp kolliderar eller råkar vara på samma plats i världsrymden när de nu samlas i ett och samma universum.

tng-parallells-2Lite skulle jag vilja se det här som ett slags sista säsongen-farväl från manusförfattarna och producenterna. För den får ju åtminstone mig att tänka på så många olika sätt som den här serien hade kunnat utveckla sig. Och kanske kändes en del av de där parallella världarna faktiskt också lite roligare och intressantare än den serie som The Next Generation faktiskt blev. Här får vi till exempel besöka ett universum där kapten Picard är död och ett annat där Worf och Troi skaffat barn tillsammans. Det vill säga, alla de där spännande möjligheterna som den där avslutade avsnitts-dramaturgin satte stopp för. Men en liten smak av i vilka riktningar som diskussionerna kan ha förts på manusmötena fick jag ändå här. Eller så inbillar jag mig bara det…

tng-parallells-3Roligast bland trivian till det här avsnittet tyckte jag var att man övervägde en comeback av Tasha Yar i ett parallellt universum, men eftersom det skulle bli för likt Yesterdays Enterprise så valde man istället ett litet framträdande av Wesley Crush. Rätt beslut, är lite trött på att Tasha kommer tillbaka hela tiden, för att inte tala om hennes elaka och ondskefulla barn. Men Wesley har jag ju till och med hunnit sakna lite.

Betyg: 8/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 295 tv-avsnitt. 

Yesterday’s Enterprise. Det med den alternativa tidslinjen och Natasha Yars återkomst.

tng yesterday 4

Inget kan väl passa bättre en nyårsafton än att publicera ett inlägg om denna lilla guldklimp. Ett avsnitt där det uppstår ett hål i tidsväven som ett allvarligt skadat federationsskepp från det förflutna driver igenom. Namnet på skeppet som förflyttat sig 22 år framåt i tiden? Enterprise-C (till skillnad från Enterprise-D som är skeppet som används i The Next Generation så här långt – Trek-databasen Memory Alpha har gjort en genomgång av olika skepp med namnet Enterprise genom historien och framtiden för den som vill läsa mer).  Men när “vårt” skepp i Enterprise-serien råkar på sin föregångare ändras plötsligt allt ombord. Uniformerna är annorlunda (ett litet poliskoppel över bröstet), inredningen mer spartansk och – viktigast av allt – Natasha Yar är i livet igen (medan Troi och Worf är försvunna). Det visar sig att nutiden förändrats i och med att det gamla skeppet förflyttat sig framåt i tiden. Något i historien har ändrats, något avgörande som har att göra med just det här skeppet. Något som dessutom är ganska svårt att förklara i text, så ha tålamod med mina virriga formuleringar.

tng yesterday 6

tng yesterday 2

Gillar verklige retro-looken på Enterprise-C – som en blandning av orginalkärran och D-modellen. 

Ombord på det gamla skeppet – Enterprise C, alltså – är allt kaos. Man har försökt undsätta en klingonsk rymdbas som utsatts för en attack från romulanerna. Så sent som för 22 år sedan var inte klingonerna en del av federationen, förstår vi, utan vid tiden för det här rymdslaget satt man inbegripna i fredsförhandlingar. Men motståndet från romulanerna var övermäktigt, och skeppet hade troligtvis redan varit utplånat om det inte var för den där öppningen i tidsväven.

tng yesterday 3

Den sparsamt upplysta bryggan från den alternativa tidslinjen. Även mer hierarkisk då soffgruppsmyset är utbytt mot en ensam befälhavarstol. 

 

Ombord på Enterprise D är också stämningen annorlunda mot vad vi är vana vid. Det här är inget skepp ute på en fredlig upptäcksfärd i rymden, utan federationen i den här alternativa tidslinjen är en betydligt mer militär organisation än den vi lärt känna. Man är dessutom fortfarande i konflikt med klingonerna, så något har tydligen gått snett under fredsförhandlingarna för 22 år sedan. Och som inte det vore nog så håller man på att förlora kriget. Det är en utarmad, fåtalig och fattig federationsflotta som är ute i krig. Ombord på Enterprise märks det till exempel på att maten ombord är sämre, eftersom man driver mat-replikatorerna på minimieffekt. Det mesta av det som gjorde att livet ombord på Enterprise kändes vardagslyxigt och uthärdligt är nu borta.

Ingen ombord har något som helst minne kvar av den tidigare tidslinjen, förutom Whoopi Goldbergs rollfigur, Guinan. På något sätt kommer hon ihåg fragment av den gamla verkligheten som hon befann sig i. Hon berättar för Picard att hon har en känsla av att något är fel, och det räcker som underlag för att han ska skicka tillbaka manskapet han just evakuerat från Enterprise-C och ber dem att fortsätta striden mot romulanerna – trots att det troligtvis innebär en säker död. Hoppet är att blotta hjältemodet ska imponera så på klingonerna att fredssamtalen med dem kanske lyckas – för 22 år sedan alltså.

Det här påminner om: Man kan säga att det här avsnittet är som en mix mellan Mirror, mirror och The City on the Edge of Forever  från originalserien. Det handlar om teman kring hur nutiden hade påverkats om saker och ting hade gått annorlunda i det förflutna. Som en interstellär version av Sliding Doors, liksom.

Det här är nytt: Visst har Guinans mystiska kombination av bartender/guru varit känd även tidigare, men aldrig förr har Picard tagit så allvarligt på en av hennes “jag har en känsla av” att han skickar 125 personer in i en säker död. Men, vad vet jag, det kan ju ha hänt en massa saker mellan Picard och Guinan i den här alternativa tidslinjen som jag inte känner till. Alternativa tidslinjer är ju som bekant mumma för manusförfattare som tyngs av ett allt mer expanderande kanon-universum (som vi kommer att märka när vi kommer till rebooten av långfilmerna…om sådär 500 avsnitt eller så)

Höjdpunkten är: Det är ju sidointrigen kring Natasha Yar som ger det här avsnittet tyngd. Det ryktades ju om att Denise Crosby ville lämna serien på grund av att det begränsade utrymmet som hennes rollfigur fick. Så det är ju helt på sin plats att hon här gör sin kanske mest intressanta rolltolkning. Yar får nämligen reda på att hon egentligen är död, i en annan tidslinje, och att hon dött en i stort sätt meningslös död. Det får henne att bestämma sig för att följa med Enterprise C till det förflutna. De implikationer ett sådant beslut eventuellt skulle kunna få på kontinuiteten i tidslinjer ger mig huvudvärk, och det verkar som om manusförfattarna låtit den frågan…vila lite. Hon kommer ju säkert att dö ändå…eller?

Gillade inte: Jämfört med Mirror, mirror så var det en ganska tafflig make-over av Enterprise i det här avsnittet. I det avsnittet var ju alla onda, och Spock hade skägg. Underbart!

Vad har vi lärt oss? Att Worf inte vill dejta människokvinnor, för deras skull. Och att även en förlust kan bli en seger i det stor hela.

tng yesterday 5

Snygg retro-känsla på uniformerna från Enterprise C – och så mycket snyggare än sparkdräkterna på D-varianten. 

 

Betyg: 8/10. Äntligen ett sånt där avsnitt som man blir lite varm inombords av att se. Liv, död, öde och ett bagatellartat sexskämt om klingoner. Den perfekta Star Trek-mixen för mig. Älskar det här sättet att expandera Star Trek-universumet på, och nästan i smyg förklara bakgrunden till The Next Generations universum. Ett drömavsnitt för geeks, förstås, som man kolla in detaljer i uniformer och inredning. Typiskt avsitt som är bättre i efterhand än när man kollar på det.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 165 tv-avsnitt.