Det jag minns starkast av You Can Call Me Bill är faktiskt eftertexterna. Evighetslånga med massor av namn, alla de som pröjsat för att filmen skulle bli verklighet. Det här porträttet av William Shatner är nämligen ett resultat av crowdfunding. Producerad av produktionsbolaget Legion M vars nisch är att låta fans vara med och finansiera det de själva vill se och uppleva.
Jo, jag vet. Det där med crowdfunding är ett ganska utslitet buzzword från förr, men Legion M har lyckats göra det här till en lite bättre affär än de där ofta trötta Kickstarterkampanjerna. Kanske för att man inte bara får lite najs merch för pengarna man pytsar in i projektet. Tanken är att man ska kunna få pengar tillbaka också, om filmen säljer många biljetter eller köps upp av en distributör. Inför You Can Call Me Bill fick man 1200 personer att satsa minst 100 dollar per man (alltså lite drygt en tusenlapp i svenska kronor). Tanken är att Legion M i sig också ska fungera som en community, där man kan bli delägare i själva bolaget för 40 dollar. Ett sätt att bygga ett företag på, men samtidigt också en kärnpublik för bolagets produktioner. Jo, några varningsklockor drar igång hos mig när jag hör det där, man har ju sett en och annan techvisionär måla upp utopiska visioner förr utan att det blivit mycket mer än en stilig konkurs av det. Men man har trots allt faktiskt färdigställt ett gäng filmer, en av de senaste är till exempel My Dead Friend Zoe, med Discoverys Sonequa Martin-Green i en av huvudrollerna.
Den sena kvällsvisning jag var på här i San Francisco tydde inte på att just Shatnerdokumentären kommer att dra in massor av pengar till finansiärerna. Det var ganska glest i raderna. Men en snäll kille gick i alla fall runt och gav oss alla varsin Shatner-pin som tack för att vi hade köpt biljetter (den tappade jag däremot genast bort i någon glipa i de där justerbara AMC-fåtöljerna, man undrar ju hur mycket som göms under och inuti dem, jag tappar jämnt bort grejor där).
Och filmen i sig? Ja, det var William Shatner-show för hela slanten, rambling genom hela filmen om livet, universum och allting. Men mest om William Shatner själv. Och, vet ni. Det var faktiskt en mycket mer njutbar upplevelse än vad jag hade trott. Jag har varit rätt kluven till Shatner. Tycker att han koketterat lite väl mycket om hur han inte riktigt känt sig bekväm med sitt Star Trek-kändisskap, som att han som seriös skådespelare är lite för bra för att ständigt förknippas med en och samma roll. Jag tycker dessutom att han regisserade en fruktansvärd Star Trek-film. Och så är det de där historierna från hans gamla kollegor, Nichelle Nichols beskrivning av Shatners självupptagenhet i sin självbiografi har jag till exempel rätt svårt att släppa. Eller George Takeis beskrivningar av hur Shatner hela tiden försökte sno birollsinnehavarnas repliker när de spelade in originalserien.
Men den här filmen var ändå ganska oemotståndligt. Visst, jag blev lite sömnig en stund någonstans i mitten av filmen, men jag var ändå betydligt mer charmad av Shatners livsvisdomar och skådespelarminnen än jag kunnat föreställa mig. Det var som att sitta och lyssna på en rätt mysig ålderman som ville dela med sig av all sin livsvisdom i en och samma sittning. Om sin kärlek till djur, hur den där åkturen ut i rymden med Amazon-ägaren Jeff Bezos förändrade hans syn på livet på planeten, och så en del minnesbilder från karriären. Livet och skådespelarjobbet vävs samman i klippningen, där man låter konsten kommentera livet, eller om det var tvärtom. Mest rörande är kanske berättelsen om hur han nyskild, arbetslös och rätt fattig ligger i en bil någonstans och tittar på månlandningen på en liten tv-apparat. En månlandning som utfördes av ett Nasa som Shatner väl ändå tyckte arbetade i medvind i och med att Star Trek väckt ett intresse för utforskning av rymden. Och det smärtsamma i att Shatner, som blivit känd som kapten för ett rymdskepp, upplever ett av sitt livs lågvattenmärken samtidigt som USA – bokstavligt talat – tar steget ut i rymden.
Själva intervjun görs helt och hållet i en studio, med många och långa närbilder på Shatner, medan man sedan kryddar anrättningen med klippbilder från hans enmansföreställning, från hans roller i tv-serier och filmer, lite privata ridturer och en konsert där han pratsjunger på sitt oefterhärmliga sätt. Och jag lär mig en hel del nytt om skådespelaren Shatner, som ju har en stor produktion under sjuttio år att hämta livsvisdomar ifrån. Här i USA hade filmen premiär på Shatners 93:e födelsedag. Och jag får väldigt mycket känslan av att den här filmen också är tänkt som den där sista, stora sammanfattningen av hans liv och verk.
Några kritiska frågor minns jag inte riktigt. Jag tror inte de fanns där. Inte något kritiskt förhållningssätt överhuvudtaget, faktiskt. Utan filmen är i stort sett helt och hållet´en filmisk version av fandomens ömma idoldyrkan. Men en riktigt underhållande sådan. Gubben har ju humor och vet hur man håller en lyssnare intresserad.
Betyg: 8/10.
Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 797 tv-avsnitt. Och lite till.
Annars var dag två min stora seminariedag. Hade köpt biljetter och planerat in programpunkter från morgon till kväll. Det betydde dessvärre också att det här var min stora ködag. För nu, den andra dagen, gick det upp för mig varför folk hade köpt de där dyra biljettpaketen. De gav förstås förtur till platserna vid den stora scenen, och då pratar jag inte om några enstaka vip-platser, utan ibland kanske bortemot 40% av stolarna. Så plötsligt var det dags att planera sitt köande lite som om jag skulle vara på filmfestivalen i Cannes, för att inte få helt urusla platser i sektionen som redan från början var rätt så långt bak i lokalen så fick jag börjad köa minst en halvtimme innan programstart. Exakt var köerna skulle finnas, eller på vilket håll de skulle gå, eller hur det hela skulle organiseras var däremot lite olika från gång till gång. Vi kan väl säga att även dag två visade det sig att köorganisering inte var arrangörernas bästa grej. En liten skylt, en liten megafon, en liten vimpel – vad som helst hade kunnat göra själva köandet lite mer smärtfritt och tydligt.
Först ut i mitt föreläsningsschema var Adam Nimoy och hans dokumentär For the love of Spock, men den tänkte jag berätta mer om i ett separat blogginlägg. Efter Nimoy var det dags för Wil Wheaton att ta plats på scen, alltså mannen som spelat ett av mina absoluta hatobjekt hittills i Star Trek, Wesley Crusher. Men som för att göra en poäng av meningslösheten i mitt Wesley Crusher-hat, så var det här det mest sammanhållna och fokuserade samtalet under hela konventet, mest tack vare Wheaton själv som helt uppenbart när som helst kan sadla om och bli en sån där kringresande inspirationsföreläsare.
När sedan Star Trek trots allt kom på tal berättade han om hur han hade känt sig utanför under inspelningen av The Next Generation, som enda barnet på inspelningen. Och att han en gång i tiden varit så ointressant för alla att han till och med kunde ringa och be om att få komma på ett konvent, men få nej från arrangörerna. Nu är Wheaton Star Treks största internetfenomen (han har faktiskt fler följare än både George Takei och William Shatner).Han har också skrivit 
Men när jag kollar igenom mina anteckningar så inser jag att det fanns ett rätt tydligt tema i det som Takei talade om. Han ville prata om rasismen och USA, och hur Star Trek ända från början verkat för mångfald i rutan. Givetvis dök Donald Trump även upp här, men med ett annat djup och allvar än i andras politiska utspel. Takei har ju nämligen upplevt de rent konkreta följderna av främlingsfientlighet och vad som händer om man tillåter sig att döma människor utifrån deras etniska härkomst. Ja, han har ju till och med varit inblandad i en musikal om det där, 
Takei fick också chansen att uttala sig kring Sulu-gayte, alltså att han opponerat sig mot planerna på att visa upp hans gamla rollfigur, Sulu, som en homosexuell man i den senaste Star Trek-filmen. Mycket väsen för ingenting, verkade vara hans ståndpunkt. Han liknade det minimala bögandet i filmen vid en viskning och vidhöll att det hade varit betydligt mer innovativt att skapa en ny homosexuell rollfigur istället.
Det börjar precis så pinsamt som jag föreställt mig en Star Trek-film regisserad och delvis manusutvecklad av William Shatner skulle vara. The Final Frontier inleds nämligen med svindelframkallande bilder av en stark och skicklig bergsklättrare på väg uppför en ogästvänlig klippvägg. Vi ser bara hen på avstånd, eller närbilder på en hand eller en fot, men vi förstår ju att det är någon oerhört fit person som vågar sig på att klättra på den där bergväggen utan säkerhetslina. Efter ett antal dramatiska och snygga bilder får vi till sist se ansiktet på den nästan orimligt uthållige och skicklige klättraren – den medelålders upplagan av kapten Kirk, komplett med ett antal trivselkilo såväl runt magen som i det lite klotformade ansiktet. Att använda en stand in för att utmåla sig själv som en osannolikt skicklig bergsatlet, trots att man får svindel av att stå på en stol är liksom exakt vad man kan vänta sig av den omvittnat självgode Shatner (det där med svindel och stolen hittade jag på själv, men ni förstår vad jag menar, ungefär). Det var med viss bävan jag fortsatte att titta. Var det här filmen då Kirk skulle bli en renodlad actionhjälte? En federationens Schwarzenegger? Skulle The Final Frontier visa sig vara en enda stor egotripp där Shatner en gång för alla förverkligade alla de ouppfyllda drömmar kring Kirks äventyr och förmågor som han gått och burit på genom åren?
The Final Frontier har beskrivits som filmen som höll på att bli slutet på hela Star Trek-filmfranchisen. Visserligen tjänade den in mer pengar än någon annan Star Trek-film under sin premiärhelg, men dog sedan snabbt på biograferna. Men kanske har allt negativt jag läst om filmen gjort att jag väntade mig något osedvanligt uselt, för jag tycker inte att den är så pjåkig ändå. Star Trek-filmerna har ju alltid varit lite dodgy. Det kan eventuellt också vara så att alla mina referenspunkter numera är uträknade, efter att jag mer eller mindre har lidit mig igenom två bitvis urusla säsonger av The Next Generation. Allt känns snart okej, numera.
Huvudintrigen är dock betydligt mer existentiell. Den handlar faktiskt om sökandet efter Gud. På Nimbus III dyker vulcanen Sybok upp. Han fungerar som ett slags profet, där han lovar de han möter att de snart ska få komma i kontakt med Gud. I väntan på det ger han dem mod att konfrontera sin största rädsla i livet – något som skapar en entusiastisk och lojal skara troende kring Sybok – även när han tar sig ombord på Enterprise. Sybok har blivit kontaktad av Gud, berättar han, som väntar på honom och hans följe på en otillgänglig planet mitt i galaxens kärna. Kirk är extremt skeptisk, precis som Spock (Sybok är hans halvbror), medan endast lojaliteten till hans gamla vänner får McCoy att hålla sig ifrån att bli en i Syboks fan club. Efter att Sybok tagit kontrollen över Enterprise bestämmer sig Kirk för att samarbeta – om Gud verkligen finns där ute så faller det givetvis under hans yrkesbeskrivning att ta kontakt med henom.
Den enda egentliga behållningen av flimen för mig var att Laurence Luckinbill är rätt het i skägg och spetsiga öron när han spelar Spocks halvbror Sybok. En sorts fattigmansversion av Sean Connery (som var den man ville ha i rollen från början). Jag undrade var jag kände igen Luckinbill från, och insåg först efter en koll på IMDB att han ju är med i en av mina favoritbögfilmer, The Boys in the Band. Han är också så nära Hollywood-adel man kan komma – både historisk och samtida – eftersom han är gift med dottern till Lucille Ball och Desi Arnaz, som ju dessutom drev studion Desilu som producerade Star Treks originalserie. Dessutom är han morbror till syskonen Wachowski – odödliga efter Matrix.