Att man råkar på civilisationer ute i rymden som påminner om Jorden är inget ovanligt i Star Trek. Så när Archer och de andra landar på en westernfilmsplanet i North Star så får det förstås mig att associera till ett gäng gamla avsnitt – kanske framför allt western-hyllningen Spectre of The Gun i originalserien (fast det finns förvisso fler rymdwesterns i Star Treks gömmor, tydligen var skrivarstugans skräckexempel den här gången The Next Generation-avsnittet A fistful of Datas).
I North Star är däremot westernmiljön inte resultatet av något magiskt eller påhittat vetenskapligt sammanträffande som lett till en identisk kulturell utveckling i olika delar av galaxen. Människorna på den här westernplaneten är ättlingar till bortrövade jordbor. De fördes bort från jorden på 1860-talet för att användas som slavarbetskraft på den här planeten. Men slavarna revolterade så småningom mot sina herrar, och nu är det ombytta roller som gäller. De forna härskarna, skagarerna, verkar närmast fredlösa i det nya samhällsbygget. I avsnittets teaser får vi till exempel se hur några cowboys lynchar en “skag”, som de kallas. Och under avsnittets förlopp får vi veta andra detaljer i förtrycket, som att skag-barnen förvägras skolgång och att vuxna skagarer inte får gifta sig.
Till den här planeten kommer Archer och hans crew. Den där märkliga kombinationen av westernkultur och människor mitt i The Expanse – många ljusår från Jorden – kunde man liksom inte motstå att undersöka närmare. Men ganska snart kommer Archer på kollisionskurs med civilisationen på planeten. Han har förstås noll förståelse för förtrycket av skags. Men inser också så småningom att han och Enterprise har ett ansvar här – man borde hämta hem de tvångsförflyttade människorna till Jorden igen.
Äventyret slutar med en rejäl shoot-out – det är ju trots allt ett westernavsnitt. Alla onda rasister oskadliggörs, och den tidigare något ambivalente sheriffen i staden som avsnittet utspelas i bestämmer sig för att lyssna på Archer och avskaffa den orättvisa apartheidpolitiken. Det är dags för människorna som stannat kvar i 1800-talskulturen att bli en del av den moderna mänskligheten, i alla fall om de någon gång ska kunna återintegreras på Jorden, menar Archer. Men det kommer att ta lite tid. För den här gången är Enterprise för liten för att kunna ta med sig de 6 000 människorna hem. Och så har de ju ett annat uppdrag att slutföra först. Det där med Xindierna och deras massförstörelsevapen. Men Archer lovar att man ska komma tillbaka. Någon gång. Snart.
Teman kring slaveri, cowboys och rasism blandas här i ett och samma avsnitt. Fast mest av allt känns det som om skådespelarna och regissören tycker att det är lite lajbans att kunna frossa i kulisser och kläder från westernfilmer – framför allt Scott Bakula verkar verkligen NJUTA av att få vara skitsnygg när han lajvar cowboy. Men jag är inte lika förtjust. Kanske hade velat höra lite mer från de förtryckta skagarerna? Hade tyckt att det var soft om de var mer än bara livrädda offer? I stället är det Enterprise som får komma in och återupprätta humanismen, med hjälp av en godhjärtat skollärarinna (som tydligen är 1/4 “skag”, visar det sig).
Däremot är det lite roligt att avsnittet avslutas med att vi får se lärarinnan hålla i en lektion där hon berättar om bröderna Wright och flygplan – händelser i mänsklighetens historia som inträffade efter att hennes förfäder förts bort från Jorden. Och när det gäller filmhistoria noterar jag också att Trip/Tucker tydligen sett Henry Fords alla gamla westerns (även om det förstås inte riktigt betyder att han vet exakt hur man rider på en häst). En annan fiffighet i det här avsnittet var ju situationen där en av de onda cowboysen använder T’Pol som mänsklig sköld. Eftersom planetens 1800-talsbefokning inte känner till bedövningsläget på Enterprises vapen, så väljer Reed helt enkelt att först skjuta T’Pol och sedan den helt förvirrade skurken.
Men små ljuspunkter räcker ändå inte riktigt till. Star Trek har gjort smartare och starkare statements kring rasism än det här. Min kvarvarande känsla är…mest lite ljummen. Som om manusförfattarna och regissören var mer intresserade av att få leka med westernschabloner än att på allvar utforska avsnittets ämne.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 9/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 723 tv-avsnitt.
Jag antar att det bara var en tidsfråga. Star Trek såldes ju från början in till bossarna på NBC som en westernserie i rymden. Efter en rad avsnitt som utspelats i historiska miljöer på jorden var det förstås oundvikligt att man förr eller senare gav sig på den verkliga förlagan och lät Enterprise besättning hamna mitt i en westernfilm.
Väl på planeten välkomnas Kirk med manskap av ett sktikonstigt huvud som ser lite ut som en lite nedsmält variant av ormhuvudet i 
Det visar sig att Enterprise besättning blivit tvånganslutna till ett larp med dödlig utgång. De ska spela den förlorande sida i eldstriden vid O.K. Corral. Resten av avsnittet går åt till att försöka undvika sitt öde. Något som inte är så enkelt eftersom melkotierna har lagt en energisköld runt staden, så att det inte går att fly därifrån. Moderna uppfinningar, som en sömnmedelsgranat som Spock konstruerar, fungerar inte alls.
Det finns egentligen bara en enda sak av verkligt intresse i det här avsnittet. Att man av budgetskäl inte kunde bygga upp en hel westernkuliss, utan istället gjorde en stiliserad scenograi, med några enskilda väggar och dörrar som fick symbolisera byggnader. Eftersom allt i modern populärkultur har sitt ursprung i Star Trek är det ju uppenbart att det är från Spectre of the Gun som Lars von Trier fick sin inspiration när han skulle fundera ut konceptet bakom scenografin till Dogville.