Men så fick jag då EXAKT det avsnitt jag suttit och önskat mig de senaste veckorna. Ett där det inte finns ens en tillstymmelse till action, utan där veckans mest rafflande scener utspelas på en vetenskaplig hearing. Kan det BLI mer klassisk Star Trek-feeling? (Ja, jag har tittat på rätt mycket avsnitt av Vänner den senaste veckan, så det blir gärna sådana där betoningar då).

Precis som jag längtat efter så får vi en ordentlig uppdatering i Federationspolitikens utveckling. Som vad som egentligen har hänt med Vulcan, samtidigt som det knyts ihop lite lösa intrigtrådar som går så långt tillbaka som The Next Generation och Leonard Nimoy. Ja, som avsnittets namn antyder så är det här ett slags tredje och fristående fortsättning på den seriens avsnitt Unification I och II. Men även frågan om vad det blev av med romulanerna efter misären i Picard besvaras, och sökandet efter Michael Burnhams morsa är äntligen över, liksom Sarus rekryteringsrunda för att ersätta Burnham som Number One. Så matigt. Utan att det känns det minsta ansträngt.

Om vi börjar med den där vetenskapstillställningen så är det förstås inte vilket doktorandseminarium som helst, utan en traditionsenlig vetenskaplig rågång enligt gamla Vulcanska traditioner. Eller som the planet formerly known as Vulcan heter numera, Ni’Var. Det vulcanska samhället är har nämligen äntligen försonats och återförenats med sina kusiner i kvadranten, romulanerna. Man har alltså förverkligat Spocks visioner om en framtid där vulcaner och romulaner inte bara samarbetar, utan även lever tillsammans (även om det kanske inte fanns så många alternativ för romulanerna, vars planet ju tyvärr totalförstördes i första Star Trek-rebootfilmen, vilket sedan blev en av de viktigaste beståndsdelarna i intrigen för Picard). Och, jepp, återkopplingen sker även i bild. Vi (och Michael) får se lite gamla rörliga bilder på Leonard Nimoy där Spock pratar om brödrafolkens gemensamma framtid.

Men inga familjeåterföreningar är utan konflikter, och det Ni’Var som Burnham besöker i det här avsnittet hyser en civilisation som nätt och jämnt lyckas hanka sig fram. Det politiska samförståndet är skört och ömtåligt, och verkar upprätthållas genom att undvika känsliga frågor, vare sig det handlar om kultur, vetenskap eller politik. Eller, tja, man verkar tänka att allt det där hänger ihop och inte går att separera från vartannat. Ska man kalla det för en vulcansk version av realpolitik, eller kanske real-logik? Man har också valt att gå ur Federationen, och verkar i allmänhet inte vara särskilt intresserade av impulser eller besök utifrån. Ett av skälen till det, får vi veta, beror på att Federationen i stort sett tvingade Vulcan att, mot deras vetenskapsmäns inrådan, fortsätta ett forskningsprojekt om alternativa färdmedel. Redan före The Burn var dilithium ett sällsynt ämne, och man arbetade febrilt för att hitta en ersättning. Projektet, döpt till det fantasifulla namnet SB-19, tror de styrande på Ni’Var var det som utlöste The Burn. Inte så konstigt att man inte litar på Federationens omdöme.

Det är information från SB-19 (så dåligt namn, jag tänker bara på munsköljet SB-12) som Burnham vill komma över. Den skulle kunna hjälpa henne att triangulera fram var The Burn började. På Ni’Var anser många att det där är en icke-fråga. Man har kommit fram till att fenomenet hade sin början på Vulcan och att allt är Federationens fel. Att börja rota i frågan på nytt riskerar att väcka gamla konflikter inom riket till liv. Burnham håller inte med, och tvingas kalla till ett T’Kal-in-ket.

Det där vetenskapsseminariumet som jag skrev om tidigare, som i praktiken snarare verkar vara ett politiskt forum. För Burnhams begäran om att få hjälp med sin forskning besvaras främst med argument som tyder på en djup misstro mot Federationen, och en oro för vilka inrikespolitiska splittringar ett närmande till organisationen skulle kunna leda till.

Den som ska lotsa Michael igenom T’Kal-in-ket är…HENNES MAMMA. Hon har i sin tur joinat Qowat Milat. Jepp, den där sekten som bygger på total ärlighet som introducerades i Picard. Som om inte mammor kan vara plågsamt ärliga i vanliga fall. Och jo, Michaels morsa berättar den där detaljen för henne om hur Qowat Milat bara tar sig an hopplösa fall. Som ett slags pepp inför deras seminariet. Och det visar sig bara vara början på provokationerna från mamma Burnham.

Ett tag blir det nästan lite offentlig terapi av det hela, när Michaels mamma ska få henne att vara helt ärlig inför den trio av sura Ni’var-höjdare som hon står inför, och som hon ska övertyga om att det går att lita på Federationen. En extra svår uppgift att genomföra eftersom hon i det här läget ju tvivlar över sin egen plats i organisationen, och funderar på om det bästa alternativet för henne kanske ändå vore att bara dra iväg med loverboyen Book. Men sessionen slutar trots allt i att hon omfamnar av Federationens värderingar, ett utbrott som är tillräckligt för att övertyga Ni’Vars president T’Rina om Michaels uppriktighet. Så presidenten ger, helt på eget bevåg, Michael all den information hon behöver. Samma president som väl, eller misstog jag mig här, satte igång en liten flirt med Saru i slutet av det här avsnittet. Najs i så fall.

Vi har kommit halvvägs in i den här säsongen, och jag är imponerad över att man på ett så självklart sätt väver samman originalserien, The Next Generation, Picard och Discovery till en enhet i det här avsnittet. Vi får precis den orientering i den nya versionen av Star Trek-universumet som jag efterlyst ett tag. Och får dessutom se hur intrigtrådar som inletts för årtionden sedan sedan få en fortsättning här. Som om det varit meningen hela tiden. Ytterst snyggt, smart och stärkande för hela Star Trek-konceptet, faktiskt. Tredje säsongen av Discovery känns inte lika mycket som en fritt flygande satellit längre, samtidigt som ingen av de historiska återkopplingarna känns begränsande för handlingen framöver. Jag är så nöjd över det här. Lycklig, rentav.

I övrigt: Tilly blir befordrad till Number One, och ersätter Burnham som fick sparken i förra avsnittet. Tilly backar nästan in i den nya arbetsuppgiften. Det krävs att besättningen på bryggan och i sporlabbet samlas och bildar enda stor pepsquad för att hon ska våga säga ja till jobbet. Burnham bestämmer sig för att stanna kvar hos sin familj på Discovery, trots alla dubier, och Book bestämmer sig för att den plats som Burnham finns på känns som hemma. Även om han kastar en nervös blick mot sin katt innan han säger det. Presidenten på Ni’Var hinner också med att ge sin syn på Federationens sönderfall: En alltför snabbt expanderande organisation som slutade att ta hänsyn till minoriteterna.

Mina ytterst svaga invändningar kring det här avsnittet handlar väl om den där religiösa, smått bombastiska tonen som hela tiden uppstår när Burnham ska prata om Federationen offentligt. Den här gången satt den lite längre inne än vanligt, men kröp fram till sist. Och så känns det som om Burnhams återförening med morsan var lite väl…odramatisk. Vi fick inte ens se dem ta en fika ihop, utan det handlade genast om taktik inför det kommande vetenskapliga rådslaget. Vi önskar oss lite mer än en kram efter att de tillbringat så här lång tid ifrån varandra. Och var det inte lite väl mycket Glee-känsla över det där mötet där alla skulle stå och hojta till Tilly att hon skulle tacka ja till den nya tjänsten? Men det är bara randanmärkningar kring vad som är ett ytterst välkomponerat avsnitt. Och en välbehövlig paus från de mer actiondrivna plotlinesen. Ibland behöver hjärnan också lite näring, faktiskt.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 7/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.