Star Trek: Discovery. Unification III. Det där Discovery äntligen vävs samman med Star Trek-historien. Och på ett befriande actionfritt sätt dessutom.

Men så fick jag då EXAKT det avsnitt jag suttit och önskat mig de senaste veckorna. Ett där det inte finns ens en tillstymmelse till action, utan där veckans mest rafflande scener utspelas på en vetenskaplig hearing. Kan det BLI mer klassisk Star Trek-feeling? (Ja, jag har tittat på rätt mycket avsnitt av Vänner den senaste veckan, så det blir gärna sådana där betoningar då).

Precis som jag längtat efter så får vi en ordentlig uppdatering i Federationspolitikens utveckling. Som vad som egentligen har hänt med Vulcan, samtidigt som det knyts ihop lite lösa intrigtrådar som går så långt tillbaka som The Next Generation och Leonard Nimoy. Ja, som avsnittets namn antyder så är det här ett slags tredje och fristående fortsättning på den seriens avsnitt Unification I och II. Men även frågan om vad det blev av med romulanerna efter misären i Picard besvaras, och sökandet efter Michael Burnhams morsa är äntligen över, liksom Sarus rekryteringsrunda för att ersätta Burnham som Number One. Så matigt. Utan att det känns det minsta ansträngt.

Om vi börjar med den där vetenskapstillställningen så är det förstås inte vilket doktorandseminarium som helst, utan en traditionsenlig vetenskaplig rågång enligt gamla Vulcanska traditioner. Eller som the planet formerly known as Vulcan heter numera, Ni’Var. Det vulcanska samhället är har nämligen äntligen försonats och återförenats med sina kusiner i kvadranten, romulanerna. Man har alltså förverkligat Spocks visioner om en framtid där vulcaner och romulaner inte bara samarbetar, utan även lever tillsammans (även om det kanske inte fanns så många alternativ för romulanerna, vars planet ju tyvärr totalförstördes i första Star Trek-rebootfilmen, vilket sedan blev en av de viktigaste beståndsdelarna i intrigen för Picard). Och, jepp, återkopplingen sker även i bild. Vi (och Michael) får se lite gamla rörliga bilder på Leonard Nimoy där Spock pratar om brödrafolkens gemensamma framtid.

Men inga familjeåterföreningar är utan konflikter, och det Ni’Var som Burnham besöker i det här avsnittet hyser en civilisation som nätt och jämnt lyckas hanka sig fram. Det politiska samförståndet är skört och ömtåligt, och verkar upprätthållas genom att undvika känsliga frågor, vare sig det handlar om kultur, vetenskap eller politik. Eller, tja, man verkar tänka att allt det där hänger ihop och inte går att separera från vartannat. Ska man kalla det för en vulcansk version av realpolitik, eller kanske real-logik? Man har också valt att gå ur Federationen, och verkar i allmänhet inte vara särskilt intresserade av impulser eller besök utifrån. Ett av skälen till det, får vi veta, beror på att Federationen i stort sett tvingade Vulcan att, mot deras vetenskapsmäns inrådan, fortsätta ett forskningsprojekt om alternativa färdmedel. Redan före The Burn var dilithium ett sällsynt ämne, och man arbetade febrilt för att hitta en ersättning. Projektet, döpt till det fantasifulla namnet SB-19, tror de styrande på Ni’Var var det som utlöste The Burn. Inte så konstigt att man inte litar på Federationens omdöme.

Vulcansk spetstenik eller munskölj?

Det är information från SB-19 (så dåligt namn, jag tänker bara på munsköljet SB-12) som Burnham vill komma över. Den skulle kunna hjälpa henne att triangulera fram var The Burn började. På Ni’Var anser många att det där är en icke-fråga. Man har kommit fram till att fenomenet hade sin början på Vulcan och att allt är Federationens fel. Att börja rota i frågan på nytt riskerar att väcka gamla konflikter inom riket till liv. Burnham håller inte med, och tvingas kalla till ett T’Kal-in-ket.

Det där vetenskapsseminariumet som jag skrev om tidigare, som i praktiken snarare verkar vara ett politiskt forum. För Burnhams begäran om att få hjälp med sin forskning besvaras främst med argument som tyder på en djup misstro mot Federationen, och en oro för vilka inrikespolitiska splittringar ett närmande till organisationen skulle kunna leda till.

Den som ska lotsa Michael igenom T’Kal-in-ket är…HENNES MAMMA. Hon har i sin tur joinat Qowat Milat. Jepp, den där sekten som bygger på total ärlighet som introducerades i Picard. Som om inte mammor kan vara plågsamt ärliga i vanliga fall. Och jo, Michaels morsa berättar den där detaljen för henne om hur Qowat Milat bara tar sig an hopplösa fall. Som ett slags pepp inför deras seminariet. Och det visar sig bara vara början på provokationerna från mamma Burnham.

Ett tag blir det nästan lite offentlig terapi av det hela, när Michaels mamma ska få henne att vara helt ärlig inför den trio av sura Ni’var-höjdare som hon står inför, och som hon ska övertyga om att det går att lita på Federationen. En extra svår uppgift att genomföra eftersom hon i det här läget ju tvivlar över sin egen plats i organisationen, och funderar på om det bästa alternativet för henne kanske ändå vore att bara dra iväg med loverboyen Book. Men sessionen slutar trots allt i att hon omfamnar av Federationens värderingar, ett utbrott som är tillräckligt för att övertyga Ni’Vars president T’Rina om Michaels uppriktighet. Så presidenten ger, helt på eget bevåg, Michael all den information hon behöver. Samma president som väl, eller misstog jag mig här, satte igång en liten flirt med Saru i slutet av det här avsnittet. Najs i så fall.

Vi har kommit halvvägs in i den här säsongen, och jag är imponerad över att man på ett så självklart sätt väver samman originalserien, The Next Generation, Picard och Discovery till en enhet i det här avsnittet. Vi får precis den orientering i den nya versionen av Star Trek-universumet som jag efterlyst ett tag. Och får dessutom se hur intrigtrådar som inletts för årtionden sedan sedan få en fortsättning här. Som om det varit meningen hela tiden. Ytterst snyggt, smart och stärkande för hela Star Trek-konceptet, faktiskt. Tredje säsongen av Discovery känns inte lika mycket som en fritt flygande satellit längre, samtidigt som ingen av de historiska återkopplingarna känns begränsande för handlingen framöver. Jag är så nöjd över det här. Lycklig, rentav.

“Unification III” — Ep#307 — Pictured: Mary Wiseman as Ensign Sylvia Tilly and Doug Jones as Capt. Saru of the CBS All Access series STAR TREK: DISCOVERY. Photo Cr: Michael Gibson/CBS ©2020 CBS Interactive, Inc. All Rights Reserved.

I övrigt: Tilly blir befordrad till Number One, och ersätter Burnham som fick sparken i förra avsnittet. Tilly backar nästan in i den nya arbetsuppgiften. Det krävs att besättningen på bryggan och i sporlabbet samlas och bildar enda stor pepsquad för att hon ska våga säga ja till jobbet. Burnham bestämmer sig för att stanna kvar hos sin familj på Discovery, trots alla dubier, och Book bestämmer sig för att den plats som Burnham finns på känns som hemma. Även om han kastar en nervös blick mot sin katt innan han säger det. Presidenten på Ni’Var hinner också med att ge sin syn på Federationens sönderfall: En alltför snabbt expanderande organisation som slutade att ta hänsyn till minoriteterna.

Mina ytterst svaga invändningar kring det här avsnittet handlar väl om den där religiösa, smått bombastiska tonen som hela tiden uppstår när Burnham ska prata om Federationen offentligt. Den här gången satt den lite längre inne än vanligt, men kröp fram till sist. Och så känns det som om Burnhams återförening med morsan var lite väl…odramatisk. Vi fick inte ens se dem ta en fika ihop, utan det handlade genast om taktik inför det kommande vetenskapliga rådslaget. Vi önskar oss lite mer än en kram efter att de tillbringat så här lång tid ifrån varandra. Och var det inte lite väl mycket Glee-känsla över det där mötet där alla skulle stå och hojta till Tilly att hon skulle tacka ja till den nya tjänsten? Men det är bara randanmärkningar kring vad som är ett ytterst välkomponerat avsnitt. Och en välbehövlig paus från de mer actiondrivna plotlinesen. Ibland behöver hjärnan också lite näring, faktiskt.

Betyg: 9/10.

Det här är avsnitt 7/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 781 tv-avsnitt. Och lite till.

Star Trek III: The Search for Spock. Spock lever, men Enterprise dör! (1984)

st search for spock 1

En av de många intressanta aspekterna av Star Trek är det här med Leonard Nimoys förhandlingstaktik. Sättet han hela tiden fick bättre och bättre dealar på, i takt med att Spock successivt blivit en allt viktigare figur i serien. Och givetvis var den logiske vulcanen aldrig viktigare än i filmen som är uppkallad efter honom. Kanske inte så underligt att The Search for Spock också kan ses som Nimoys främsta förhandlingsframgång under karriären.

Leonard Nimoy krävde helt enkelt att få regissera filmen i utbyte mot att han återvände till rollen som Spock. En ganska bra utdelning med tanke på att Spock faktiskt inte syns så mycket i filmen, egentligen. Större delen av filmen är han ju reinkarnerad som en ung pojke/man på Genesisplaneten samt lagrad som en sorts mental säkerhetskopia i doktor McCoys hjärna,

The Search for Spock handlar alltså om hur Kirk och de andra letar efter…ja, Spock förstås. Allt tyder nämligen på att han inte är fullt så död som man kunde få intrycket av i slutet av förra filmen. Då skickades hans kista ner till den nyfödda Genesis-planeten, skapad genom ett slags genetisk atombomb, som skapar liv snarare än att släcka dem. Gissa vad som händer med ett färskt lik i en sån miljö? Samtidigt går McCoy runt och lämnar mystiska meddelanden från Spock – resultatet av en mind meld som Spock gjorde med honom en kort stund innan han dog. Nu gäller det att hitta ett sätt att föra samman den återfödda Spock-kroppen som hittas på Genesisplaneten med hans gamla hjärna, som finns lagrad i McCoys huvud.
st search for spock 3Detta kompliceras ytterligare av att klingonerna fått nys om Genesisprojektet, och nu vill ha tillgång till tekniken bakom det. Precis som i The Motion Picture får vi här höra mer av klingonskan, hela dialoger den här gången av språket som alltså uppfanns åt långfilmerna. Samtidigt verkar klingonerna ha genomgått någon sorts genetisk förvandling i filmversionen, och då menar jag inte bara att de fick knöliga pannor från och med den första långfilmen. Nej, de verkar faktiskt ha blivit lite mer korkade sedan originalserien. Stendumma, helt enkelt.

Om The Wrath of Khan kretsade kring mitt i livet-krisen, så kan man kan väl säga att The Search for Spock känns lite mer hoppfull kring ett åldrande med värdighet. Originalbesättningen från Enterprise framstår som en förening med pigga pensionärer som kommit in i sin andra andning. En sektion med grå pantrar som helt sonika stjäl den skrotningsfärdiga Enterprise i sin jakt efter Spock. Men visst finns det sorgkanter även i den här historien. Kirk mister sin nyfunne son David Marcus, och får se sitt livs stora kärlek – Enterprise – sprängas i tusen bitar. Det sägs att producenten och manusförfattaren Harve Bennett skrev manuset baklänges och utgick från den här filmens stora dramatiska chockeffekt – när Enterprise exploderar.

Stämnings- och intrigmässigt ligger The Search for Spock någonstans mittemellan sina två föregångare. Här finns plats för såväl exotismdränkta ritualer på Vulcan som rymdstrider med Klingoner och lite existentiella bryderier. Men som helhet är den lite för tam för att kunna mäta sig med The Wrath of Khan.

st search for spock 2Andra höjdpunkter: Modefesten fortsätter. Bland annat bevisar Shatner att det finns en plats för gubbiga träningsoveraller även i framtiden. Jag tycker också att Christopher Lloyd är helt magisk som den klingonske befälhavaren Kruge. Precis som jag diggar den kackiga grafiken på de klingonska skeppsdatorerna – som retrodatorspel. Som i och för sig kanske är samtida med den här filmen, när jag tänker efter.

Men ganska trist att: den klingonska reptilhunden ombord på krigsskeppet är så himla dåligt gjord. Pinsamt. Till och med enhörningshunden från originalserien kändes bättre gjord. Sen är jag också lite kluven till det här med att börja en uppföljare med klipp från förra filmen. Det känns ju lite segt när man som jag plöjer flera filmer samma dag. Samtidigt kan jag sakna det när jag själv ser uppföljare på bio. Minns verkligen alla allt som har hänt? Jag gör det inte. Numera måste jag repetera alla filmer i sen serie innan jag kan se en uppföljare.

Betyg: 6/10

Star Trek III: The Search for Spock. Långfilm 3/12,. Så nu har jag betat av 3 långfilmer och 102 tv-avsnitt i min Startrekathon. 

Yesteryear. Den där Spock räddar livet på sig själv som sjuåring.

st yesteryear 2

“Vad skulle du ha sagt till dig själv som liten pojke, om du fick chansen att som vuxen få träffa dig själv som barn”. Det var en av min terapeuts favoritfrågor, tror jag. Hon brukade ställa den i lite lagom ledsen ton, och med ett lite inkännande ansiktsuttryck. Jag tror att hon skulle ha gillat Yesteryear, för i det här avsnittet får faktiskt Spock chansen att resa tillbaka i tiden och träffa sig sjäv som sjuåring. Och det visar sig att han har massor att säga till sitt yngre jag, om den krångliga relationen med pappan och om hur man ska hantera sitt känsloliv när man är hälften kontrollerad vulcan och hälften impulsiv människa. Resultatet blir ett riktigt fint avsnitt i The Animated Series.

st yesteryear 3

Handling: Enterprise återvänder till tidsportalen från The City on the Edge of Forever tillsammans med Federationens historiker för att spana på vad som hände förr i tiden. När Spock hoppar ut ur tidsportalen efter sitt uppdrag i det förflutna händer något oväntat. Ingen känner igen honom, förutom kapten Kirk som själv varit ute och rest i tiden. Alla andra undrar vem den stele mannen från Vulcan är, varför han har Enterprise-uniform på sig och hur det kan komma sig att han envisas med att låtsas vara bekant med personer som uppenbarligen inte ens vet vad han heter. Spocks nästa chock inträffar när han anländer till Enterprise, för där har en man från Andoria hans jobb. Något har hänt på någon av resorna i det förflutna som ändrat framtiden. I den verklighet han befinner sig nu så dog Spock redan som barn.

st yesteryearSpock måste nu resa tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv som sjuåring. Men uppdraget utvecklas till mer än så – Spock blir ett slags andlig vägledare till sitt yngre jag. Spock den äldre förklarar till exempel för sitt yngre jag om hur han ska förhålla sig till sina känslor – gärna känna men alltid behålla kontrollen.

Det här är nytt: Att man vågar sig tillbaka i tiden igen efter hur det gick i The City on the Edge of Forever är ganska anmärkningsvärt. Lika imponerande är det att Enterprise-besättningen nu lyckats komma så pass överens med tidsportalens väktare att man smärtfritt kan fara fram och tillbaka i tiden. som man vill. Men viktigare än så: det här avsnittet innehåller den första flashbacken tillbaka till Enterprise-besättningens barndom. Tänk om man hade satsat på en hel serie av det – The Kids from Enterprise. Jag hade definitivt kollat.

Vi får också reda pst yesteryear 5å att man på Vulcan har stora, hund/björn-liknande husdjur som heter sehlat (det kan eventuellt ha nämnts i ett tidigare avsnitt ser jag när jag researchar). Vi får se att en av historikerna från Federationen är en fågelliknande varelse med vingar. Sedan läser jag mig till att det här avsnittet dessutom introducerar vildmarken The Forge och staden ShiKahr på Vulcan. Och visst är det mobbningsscenen från det här avsnittet som citeras i den första filmen i den rebootade Star Trek-serien.

Den konstigaste informationen om Spock som barn. Att han gillar practical jokes. Inte en egenskap som vi sett hos Spock som vuxen, direkt.

Betyg: 8/10. Det här avsnittet är exakt vad jag hoppades att The Animated Series skulle innhålla. En möjlighet att brodera ut Star Trek-universumet  utan att behöva bry sig om budgetar, skådespelare och kulissser. Sedan blir jag alltid fullständigt förvirrad av intriger kring tidsresor, och jag har nog fortfarande inte riktigt greppat hur det hänger ihop när Spock i seriens nutid egentligen redan är en produkt av att han senare far tillbaka till sitt yngre jag. Eller hur jag ska uttrycka det.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 2/16. Avsnitt 82 i min Startrekathon.

Amok Time. Det där Spock blir brunstig.

st amok 4Det finns så mycket gött i det här avsnittet. Alltså så mycket megagött att jag inte ens hinner komma på något nytt redovisningskoncept för hur jag ska blogga om andra säsongen. Hur ska man kunna tänka på sånt när man just sett ett avsnitt där Spock plötsligt blir brunstig och arg och hela hans kropp håller på att kollapsa av kättja. Han får till och med Kirk att låta Enterprise ta en omväg till Vulcan trots att ett viktigt uppdrag väntar. Förklaringen är något i stil med att Spock är som en lax, och måste återvända till stället han blev till på för att föra släktet vidare.

st amok 2Väl på plats på Vulcan får vi reda på att det vi egentligen ska få bevittna är Spocks bröllop. Fast eftersom folk på Vulcan är så oromantiska så blev det visst en tvekamp på liv och död istället. Spocks tilltänkta fru är helt enkelt inte så pigg på att gifta sig med honom och utnyttjar sin rätt att välja ut en krigare som ska slåss med Spock om vems egendom hon ska bli – en så kallad koon-ut-kal-if-fee. Ett ord jag bara vill säga om och om igen: koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee. Den ovilliga bruden är extremt fiffig och väljer Kapten Kirk som sin kombattant. På det sättet riskerar hon inte att den Vulcanske älskare som hon redan verkar börjat hångla med mister sitt liv. Kirk får göra grovjobbet utan någon chans till belöning, helt enkelt.

st amokVarför Vulcaner med all sin hyper-logik skulle behålla primitiva och brutala sedvänjor som den här förklaras inte. Alla Spocks dömande kommentarer kring människor framstår ju som en smula hycklande efter att man sett ett rituellt slagsmål med någon sorts stryphängslen. Ja, ja. Kirks tröja råkar som vanligt illa ut, men på ett nytt sätt. Ett vertikalt hål så vi får se bägge bröstvårtorna, inklusive lite blod. Inte konstigt att Spock blir som tokig under tvekampen.

st amok 7Trots att det här är avsnittet där vi får se Leonard Nimoy tolka Spock som: arg, kåt, uppriktigt glad samt muttrande som en dåre, så får han se sig utkonkurrerad den här gången. Avsnittets egentliga stjärna är ju Celia Lovsky som spelar den Vulcanska matriarken T’Pau. ÄLSKAR HENNE! Sur, vresig, xenofob och kringburen i bärstol! Och det faktum att hon fått ge namn till en popgrupp som sjunger om drömmar sköra som porslin gör det ju inte direkt sämre.

st amok 5Bromancen mellan Spock och Kirk har väl aldrig tidigare varit så här tydlig i serien. Spock vill ha med sig Kirk till sitt bröllop som sällskap och stöd. Kirk bryter mot order och riskerar hela sin karriär för att rädda livet på den allt mer brunstgalne Spock. Och jag väljer att tolka Spock och Kirks tvekamp på Vulcan som en förtäckt parningsakt. Varför skulle annars hela Spocks blodsfeber och brunstsymptom försvinna efter deras fajt? (Visst skulle man kunna hävda att han helt enkelt inte är särskilt kåt längre efter att han dödat sin bäste vän. Men det är det lite tristare svaret. Se istället hela slagsmålet som ett samlag, och jag lovar dig att det blir mycket mer kul).

Summering: Klassiskt Star Trek-avsnitt med hög kitschfaktor, homoerotiska tendenser, massor av spännande Vulcanska dräkter, huvudbonader och en rivig matriark. Betyg: 7/10.    st amok 5