ENT: Dawn. Det där Tucker bondar med en fiende. Och tar av sig tröjan.

Vad är dealen? 

Ibland måste man bli kompis med sin värsta fiende för att kunna överleva. Det är läxan som Tucker försöker lära ut i det här avsnittet., där han är skeppsbruten på en måne tillsammans med någon som mest verkar vilja döda honom.

Jodå, Archer och hans kumpaner är inne i ett sånt där motigt skov igen. Alla de träffar på är aggressiva och fientligt inställda, verkar det som. Framför allt eftersom man på nytt lyckats irra in på någon annans territorium (finns det inget effektivt och tydligt sätt att markera gränser i rymden som alla kunde komma överens om?).

Tucker är ute och flyger på egen hand när han blir attackerad av ett främmande skepp. Bägge skeppens motorer går sen i baklås, och de måste bägge nödlanda på en närbelägen måne. Men aggressionen från den okände fienden tar inte slut med det, utan Tucker måste använda sig av stor list för att till sist själv fånga och fängsla rymdvarelsen. Och sedan få honom att hjälpa till med att bära en sändare upp på ett berg, där signalerna eventuellt kan nå fram till Enterprise.

Parallellt med det här lyckas Archer komma överens med ett arkoniskt moderskepp om att de ska hjälpas åt för att hitta de två skeppsbrutna. Planeten som incidenten hände vid har nämligen massor av månar, så ska man hitta någon levande är det nog bäst att hjälpas åt. Det tycker till och med arkonierna.

Några nya kontakter?  Det är första gången som människor stöter på folk från Arkonia, vulcanerna har däremot lite beef med dem sedan tidigare.

T’Pol vs Mänskligheten: T’Pol berättar att vulcanerna tidigare varit i kontakt med arkonierna, men att kontakten brutits. Arkonierna var inte lika tålmodiga som mänskligheten när vulcanerna inte ville släppa ifrån sig all kunskap och teknik på en gång. Nu är läget lite spänt, verkar det som.

Faktum är att T’Pol vid avsnittets slut måste ge Archer lite beröm. Hans samarbete med arkonierna gick bättre än någon av vulcanernas kontakter med dem på sistone.

Vårdslöst beteende?  Det är väldigt många avsnitt som börjar precis på det här sättet. Någon lallare som är ute på egen hand i en skyttel och blir attackerad. Är utflykterna verkligen värda att man hamnar i trubbel hela tiden? Och kan inte manusförfattarna hitta på några mer spännande uppslag?

Personlig utveckling:  Det här är väl ett Tucker-avsnitt, även om det egentligen bara förstärker saker som vi redan visste: Att han har ett enormt tålamod och kan laga teknik från snart sagt varenda civilisation i galaxen. Men fullt så fiffig som i det här avsnttet, när han ska locka arkoniern på avvägar genom en inspelning, har han nog aldrig varit. Jo, just det. En sak till stämmer ju in på Tucker i den här storyn: att han är godtrogen. Till exempel lite för snabb med att tro att det råder vapenvila mellan honom och arkoniern, så han måste därför uppnå vänskap och respekt genom slagsmål i stället.

Matvanor: Det är väl mest vattenfrågan som är i centrum här. Arkonierna sörplar i sig någon mörk sörja som är odrickbar för Tycker. Medan de verkar vara helt ointresserade av vatten. Det betyder att ingen av de två skeppsbrutna kan hjälpa den andre när det börjar bli bastutemperaturer på månen som de kraschlandat på.

Sexytime: Så varmt blir det att Tucker snabbt tar av sig tröjan. Det verkar dessvärre inte väcka särskilt mycket lust hos arkoniern.

Transportörtrubbel: När Archer får Tuckers signal vill han transportera upp honom till Enterprise. Men då det inte går att använda tekniken på den arkoniske piloten så väljer Tucker att avstå och vänta in den arkoniska transporten. För mellan de två forna fienderna har nu någon form av respekt vuxit fram, när de sitter där på klippan på den där månen. Och det verkar nästan vara ömsesidigt, ui alla fall utifrån vad arkoniern säger när det är dags för honom att lämna Enterprise sjukstuga:

Ordväxlat:

TUCKER: How’s he doing?

PHLOX: Why don’t you ask him yourself? The Universal Translator is online.

TUCKER: They told me another ten minutes of sunshine, and we’d have been cooked.

ZHO’KAAN: Tarattaash.

TUCKER: I thought you said the UT was working.

ZHO’KAAN: I believe you promised me some Tarattaash.

(Zho’Kaan makes the universal drinking gesture.)

TUCKER: You mean the brown stuff you were drinking? Won’t take a minute. Anything else while I’m at it? Our chef is making something called chicken Marsala tonight.

ZHO’KAAN: Tarat

TUCKER: Tarattaash. Got you.

ZHO’KAAN: Trip. When I fired at your vessel. I’m grateful I didn’t destroy it.

TUCKER: That makes two of us.

Det här kändes precis som… ett extremt enkelt och rakt berättat avsnitt. Men med tillräckligt mycket action för att fylla programtiden utan särskilt mycket dödtid. Fiender som blir BBF, en liten berättelse om hur mycket slagsmål det egentligen behövs för två män från olika civilisationer att bli kompisar. Som när Kirk träffade Gorn, fast med en något trevligare alien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 700 tv-avsnitt.