ENT: North Star. Äventyr på westernplaneten.

Att man råkar på civilisationer ute i rymden som påminner om Jorden är inget ovanligt i Star Trek. Så när Archer och de andra landar på en westernfilmsplanet i North Star så får det förstås mig att associera till ett gäng gamla avsnitt – kanske framför allt western-hyllningen Spectre of The Gun i originalserien (fast det finns förvisso fler rymdwesterns i Star Treks gömmor, tydligen var skrivarstugans skräckexempel den här gången The Next Generation-avsnittet A fistful of Datas).

I North Star är däremot westernmiljön inte resultatet av något magiskt eller påhittat vetenskapligt sammanträffande som lett till en identisk kulturell utveckling i olika delar av galaxen. Människorna på den här westernplaneten är ättlingar till bortrövade jordbor. De fördes bort från jorden på 1860-talet för att användas som slavarbetskraft på den här planeten. Men slavarna revolterade så småningom mot sina herrar, och nu är det ombytta roller som gäller. De forna härskarna, skagarerna, verkar närmast fredlösa i det nya samhällsbygget. I avsnittets teaser får vi till exempel se hur några cowboys lynchar en “skag”, som de kallas. Och under avsnittets förlopp får vi veta andra detaljer i förtrycket, som att skag-barnen förvägras skolgång och att vuxna skagarer inte får gifta sig.

Till den här planeten kommer Archer och hans crew. Den där märkliga kombinationen av westernkultur och människor mitt i The Expanse – många ljusår från Jorden – kunde man liksom inte motstå att undersöka närmare. Men ganska snart kommer Archer på kollisionskurs med civilisationen på planeten. Han har förstås noll förståelse för förtrycket av skags. Men inser också så småningom att han och Enterprise har ett ansvar här – man borde hämta hem de tvångsförflyttade människorna till Jorden igen.

Äventyret slutar med en rejäl shoot-out – det är ju trots allt ett westernavsnitt. Alla onda rasister oskadliggörs, och den tidigare något ambivalente sheriffen i staden som avsnittet utspelas i bestämmer sig för att lyssna på Archer och avskaffa den orättvisa apartheidpolitiken. Det är dags för människorna som stannat kvar i 1800-talskulturen att bli en del av den moderna mänskligheten, i alla fall om de någon gång ska kunna återintegreras på Jorden, menar Archer. Men det kommer att ta lite tid. För den här gången är Enterprise för liten för att kunna ta med sig de 6 000 människorna hem. Och så har de ju ett annat uppdrag att slutföra först. Det där med Xindierna och deras massförstörelsevapen. Men Archer lovar att man ska komma tillbaka. Någon gång. Snart.

Teman kring slaveri, cowboys och rasism blandas här i ett och samma avsnitt. Fast mest av allt känns det som om skådespelarna och regissören tycker att det är lite lajbans att kunna frossa i kulisser och kläder från westernfilmer – framför allt Scott Bakula verkar verkligen NJUTA av att få vara skitsnygg när han lajvar cowboy. Men jag är inte lika förtjust. Kanske hade velat höra lite mer från de förtryckta skagarerna? Hade tyckt att det var soft om de var mer än bara livrädda offer? I stället är det Enterprise som får komma in och återupprätta humanismen, med hjälp av en godhjärtat skollärarinna (som tydligen är 1/4 “skag”, visar det sig).

Däremot är det lite roligt att avsnittet avslutas med att vi får se lärarinnan hålla i en lektion där hon berättar om bröderna Wright och flygplan – händelser i mänsklighetens historia som inträffade efter att hennes förfäder förts bort från Jorden. Och när det gäller filmhistoria noterar jag också att Trip/Tucker tydligen sett Henry Fords alla gamla westerns (även om det förstås inte riktigt betyder att han vet exakt hur man rider på en häst). En annan fiffighet i det här avsnittet var ju situationen där en av de onda cowboysen använder T’Pol som mänsklig sköld. Eftersom planetens 1800-talsbefokning inte känner till bedövningsläget på Enterprises vapen, så väljer Reed helt enkelt att först skjuta T’Pol och sedan den helt förvirrade skurken.

Men små ljuspunkter räcker ändå inte riktigt till. Star Trek har gjort smartare och starkare statements kring rasism än det här. Min kvarvarande känsla är…mest lite ljummen. Som om manusförfattarna och regissören var mer intresserade av att få leka med westernschabloner än att på allvar utforska avsnittets ämne.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 9/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 723 tv-avsnitt.

A fistful of Datas. Det med multipla Data i vilda västern.

tng fistful 2

Det finns ingen tröttare subgenre inom Star Trek än “Trubbel på holodäck”. Det är för enkelt, helt enkelt. Manusförfattarna kan hitta på en plats och en situation och sedan låter man datorn krångla och vips så har man en intrig för ett avsnitt utan att behöva ta hänsyn till några begränsningar i tid eller rum. Jag tycker som regel att de är för kackigt gjorda för att fungera som genreövningar, även om man i det här fallet verkligen har lagt ner tid och möda på att få till det. Det enda egentliga värdet jag kan se är väl det rent absurda – som i det här avsnittet när Worf blir sheriff i Deadwood (Har försökt läsa den här texten för att bli omvänd, men den hjälpte inte).

tng fistful 3Alexander har tjatat på sin pappa om att få testa ett holodäckäventyr i Vilda västern. Givetvis flippar datorn ut och alla säkerhetsspärrar försvinner. Medvetna om risken för holodäcks-avsnittsupprepning så har dock manusförfattarna ansträngt sig lite extra den här gången och byggt ihop datorstrulet med ett försök att bygga ihop Datas processor med huvuddatorn. Det betyder bland annat att alla onda figurer i västernsimuleringen snart ersätts med kopior av Data – vilket gör äventyret ännu farligare. Man vill inte gå upp i en revolverduell mot en pricksäker högpresterande android, liksom. Inte ens om man heter Worf.

tng fistfulMest mjölkar man ändå holodäckäventyret på komiska detaljer den här gången. Data i Enterprise-verkligheten börjar prata westerndialekt, medan vi får se Brent Spiner spela fem roller utöver sin vanliga.

På slutet är det meningen att vi ska skratta ihjäl oss när Data tagit över den kärlekskranka saloonägaren Annies persona, och nu vill kramas och pussas med Worf. Jag skrattade inte så jättemycket åt just det.

 

jobs trekDäremot tyckte jag att det var intressant när La Forge höll på och meckade med en PADD – så himla ipad.

Det här är ett lättsamt mellanavsnitt, regisserat av Patrick Stewart som tyckte att det här var bland det roligaste han gjort under sin karriär. Själv tycker jag att det är mycket väsen för rätt lite resultat, och hade faktiskt varit lite mer intresserad av den ursprungliga såpaidén – att Alexander försöker få Worf och Troi att bli kära i varandra genom holodäcksspelet.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 236 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioandra inlägg i årets #blogg100-utmaning.